Sverige: En nation i kris?

Hur är läget i landet 6 år efter det globala finanssystemets sammanbrott? På ytan verkar allt lugnt. Men under ytan krackelerar samhället. I landet där den fria marknaden är helig handlar allt om att spara pengar eller tjäna pengar. Allt skall upphandlas eller konkurrensutsättas. Bostäder byggs inte, ty man kan inte tjäna pengar på det. Att folk behöver någonstans att bo bryr man sig inte om. Inga nya järnvägar byggs och de som redan finns underhålls inte i tillräcklig omfattning, ty det är svårt att tjäna pengar på järnvägar. Stopp i trafiken sker nu flera gånger i veckan på det hårt belastade och nedslita befintliga spårnätet. Att ett land behöver ett tillförlitligt kommunikationssystem bryr man sig inte om.

Skolan visar sämre resultat för varje år. Misstron mot lärarna är kompakt bland kommunala beslutsfattare. Reallönesänkningar har varit modellen de senaste 25 åren. Den byråkratiska belastningen och kontrollen tar allt mer tid och kraft. Alla pratar om hur dåligt det är, men idéer saknas. Polisen klarar upp färre och färre brott. Det verkar som om de har fullt jobb att administrera sig själva efter avskedandet av de flest civilanställda. Nu föreslås också att privatanställda ordningsvakter med två veckors utbildning skall ta över en stor del av ordningspolisens uppgifter. Polisens våldsmonopol föreslås alltså privatiseras.

Inom hälso- och sjukvården råder kaos. Antalet aktörer är oöverskådligt. Sverige har minst andel sjukhusplatser av alla utvecklade länder. På många avdelningar på de stora akutsjukhusen får en sjuksköterska varje torsdag och fredag i uppdrag att inför helgen skapa vårdplatser för inkommande akutpatienter. Dessa utskrivna patienter som ofta fortfarande är i mycket dåligt skick skickas till korttidsboende, rehabiliteringsavdelningar, geriatriska avdelningar eller hem för att omhändertas av hemsjukvård och hemtjänst. Dessa har antingen kommunen eller landstinget som huvudman, det vill säga den som betalar. Ingen vill ta hand om tidskrävande patienter, för det finns inte resurser till det. De andra patienterna blir lidande.

Inom nästan alla dessa områden vimlar det av stora företag, småföretag, entreprenörer, underentreprenörer och offentliga enheter. Alla har de eget budgetansvar och krav på sig att antingen tjäna pengar eller spara pengar. Något övergripande ansvar för att helheten fungerar bra finns inte. Alla måste uppfylla avkastningskrav eller hålla budgeten. Detta leder till att den ene aktören inte vet vad den andre har gjort och därför sker oupphörligen små misstag som ibland är ödesdigra. När misstagen blir för många inkallas konsulter eller tillsätts utredningar för att på den lilla enheten komma på vad som gick fel och åtgärda det. Men felet ligger i styrsystemet. Anställda har inget som helst inflytande på verksamheten som helhet. Systemet är uppbyggt för att det inte skall ha någon betydelse vem som utför jobbet. Allt måste kontrolleras och mätas. Allt styrs med monetära mått.

Varför blev det så här?

Vi lever i en 40-årig tragedi. Mellan 1950 och 1975 byggdes det moderna Sverige upp. Under skydd av det internationella Bretton Woods-systemet byggdes bostäder, kraftverk (se bilden), vägar, skolor, flygplatser och annan infrastruktur. Under mitten av 70-talet slutade vi att planera för framtiden. Investeringarna sjönk från 30% av bruttonationalprodukten till 20%. Andelen av arbetskraften som var sysselsatt inom industri, anläggning och jordbruk var på 60-talet över 40%. Nu är det under 20%. Detta har lett till en sänkning av produktiviteten inom landet som helhet, vilket i sin tur betyder att vi i monetära termer inte har råd att konsumera det som vi själva producerar. Sjukvården blir för dyr, nybyggda hus blir för dyra, polisen blir för dyr, utbildningen i skolan blir för dyr osv.

Detta var ingen olyckshändelse utan väl planerat av den internationella finansoligarkin med centrum i City of London och Wall Street. Dessa har alltid hatat Franklin Roosevelt och hans "New Deal", Glass-Steagall-lagstiftning samt Bretton Woods-systemet. Maktövertagandet skedde gradvis och slutfördes på 90-talet med en höjdpunkt i Sverige när alla löntagare tvingades bli aktiespekulanter genom PPM-systemet. Makten i världen ligger nu i privata händer; i händerna på det som Anders Borg kallar marknaden. Denna marknad bryr sig inte om människor eller nationer. Den förespråkar åtstramningspolitik som nu kostar människoliv - som på 80-talet i u-länderna - i Grekland, Cypern, Spanien, USA och Portugal. Dessa aktörer är beredda att gå över lik för att behålla makten.

Vad bör göras?

Sätt det globala finanssystemet i konkurs med hjälp av nationella Glass-Steagall-lagar. Avskaffa eurosystemet som bara är ett verktyg för finansoligarkerna att kontrollera Europas ekonomiska politik. Inför ett kreditsystem för att börja bygga Sverige igen. Avskaffa ekonomiska styrmedel i den offentliga sektorn. Riksbanken eller Riksgälden får i uppgift att ge ut krediter för investeringar som kan antas höja hela landets produktivitet. Första prioritet har bostadbyggande, nya magnettåg över hela Sverige och en upprustning av det nedslitna järnvägsnätet.

Om detta genomförs har Sverige en chans att överleva. Om det inte görs kommer nationen att gå under till följd av en fascistisk åtstramningspolitik.