EU:s Bankunion: Katastrof för företagen

I samband med besluten om införandet av en Bankunion för euroländerna har EU nu bestämt sig för att införa Cypernmodellen för bankkrishantering i alla EU:s medlemsländer. Det skall således bli fritt fram att beslagta större bankkonton, fr.a. företagarnas, för att täcka spekulationsförluster i krisbanker, samtidigt som spekulationen i bankerna tillåts fortsätta. Det var detta som hände på Cypern i mars 2013, så att massor med företag tvingades stänga och avskeda sina anställda.

För euroländerna innebär Bankunionen den största maktförskjutningen till Bryssel sedan euron infördes, skrev Adelina Marini på webbsidan euroinsider.eu, när beslutet kom före jul i samband med EU-toppmötet den 20 december 2013. Den blockerar dessutom möjligheten för enskilda länder att införa någon bankdelning. Instängsling (eng. ringfencing) av bankverksamheter i skilda avdelningar inom samma bankholdingbolag "skapar hinder för utövandet av de grundläggande friheterna och stör konkurrensen i den interna marknaden" står det i det denna dag beslutade dokumentet för Bankunionen.

EU har haft en utredning som diskuterat en full genomförd bankdelning liknande den amerikanska lagen Glass-Steagall, men tyvärr landade i stället förslaget i den ofullgångna brittiska fuskbankdelningen av att i vissa spekulationsbanker "stängsla in" den traditionella affärsbankverksamheten i en avdelning separerad från den resterande bankens spekulationsverksamhet. EU-utredningen som lade fram det förslaget var den finske riksbankschefen Erkki Liikanens högnivågrupp som blev klar redan i oktober 2012. Nu har EU-kommissionen i stället pressat fram den Bankunion som föreslagits av Internationella regleringsbankens arbetsgrupp (BIS/FSB), som blockerar all bankdelning för att den skulle "störa konkurrensen".

EU-kommissionären Michel Barnier, som ansvarar för bankregleringen, kanske lägger ett förslag som uppföljning på Liikanenrapporten under våren, men detta kommer inte att kunna beslutas ens i år pga. EU-valet. Den av storbankerna dikterade Bankunionen har däremot drivits fram med rekordfart och är nu färdigförhandlat så att det kan beslutas av EU:s finansministrar och Europaparlamentet under våren före uppehållet för EU-valet. Därefter skall direktivet godkännas i medlemsländernas parlament och börja gälla 1 januari 2015.

Denna kupp kommer att konsolidera den bankdiktatur som i praktiken redan dominerar EU, som pumpar ut gigantiska räddningspaket antingen direkt till bankerna eller till krisländer för att de skall betala "skulder" till bankerna. Den tyske europaparlamentarikern Wolf Klinz uppgav den 11.12 2013 i den statliga radion DLF att summan som de europeiska skattebetalarna hittills i finanskrisen lagt ut för hjälpa krisbanker sammanlagt uppgår till 1615 miljarder euro. Samtidigt har ungdomar och andra hållits i rekordarbetslöshet och en dödlig åtstramning genomdrivits i EU:s krisländer.

Hur viktig är bankkrishantering?

Den som sköter bankkrishanteringen för ett land, har i praktiken makten att fördela de tillgångar banker förfogar över och dessutom även deras kunders. Varje bank har uppgörelser med företag genom lån och värderingar, som är avgörande för företagens existens. Den som har makten att sköta bankkrishantering beslutar om värderingarna på banklån och kan därför förändra den ekonomiska ställningen för banker men också i de företag bankerna beskyddar.
Den procedur EU nu reglerat börjar med beslutet om vilken bank som skall förklaras vara i kris. Därefter kan en av flera möjligheter väljas: Banken kan säljas eller rekonstrueras med ny ledning, bankens tillgångar kan överföras till särskilda broinstitutioner (typ Securum eller Retriva i svenska bankkrisen 1990-93), tillgångarna kan säljas eller så kan Cypernmodellen användas, dvs. att bankens skulder till långivare eller insättare skrivs ned eller görs om till (oftast värdelösa) aktier i krisbanken. Banken kan dessutom tillföras räddningspaket från en bankkrisfond eller från staten.

Procedurerna regleras i ett speciellt krishanteringsdirektiv (Bank Recovery and Resolution Directive - BRRD) som slutförhandlades inför EU-toppmötet före jul. LaRoucherörelsen - EAP har tillgång till detta dokument på 336 sidor som är mycket känsligt efter det som hände med företagen och andra insättare på Cypern, som förlorade 47.5 procent av allt de hade på sina bankkonton utöver 100.000 euro.

EU-parlamentet med dess förhandlare Gunnar Hökmark respektive EU-kommissionens Michel Barnier i spetsen har högtidligt lovat att detta nya dokument innehåller särskilt skydd för "bankkonton för privatpersoner, mikro, små och medelstora företag". Det är på intet sätt automatiskt enligt texten, utan bara något som krishanteringsmyndigheten kan besluta "under extraordinära omständigheter" "om det hotar att få omfattande spridningseffekter så att det stör finansmarknaderna på ett sätt som hotar skapa en allvarlig störning för ekonomin i en medlemsstat eller EU". Denna skyddsklausul gäller i första hand värdepapper som är systemviktiga för finanssystemet, men nu kan även företagens insättningar hänföras dit om de hotar finanssystemet.

Företagarnas insättningar kan alltså sättas före bankens långivare utan säkerheter i hackordningen, men är fortfarande sämre placerade än alla stora långivare med säkerheter och dessutom sämre än massor med derivat, de mest spekulativa transaktionerna i banken. Alla lån med säkerheter och alla derivat kopplade till dem skall ha ut sina pengar innan företagen ser röken av sina pengar enligt Artiklarna 38(2) och 68(2) . Dessutom skall bankens alla skulder som skall betalas inom sju dagar också ha sina pengar före insättarna, och det är många i en finansvärld där långsiktiga investeringar är till eftermiddagen.
I utkastet till BRRD, som svenska riksdagsmajoriteten godkände hösten 2012, föreslogs rakt av att alla derivat var så systemviktiga att de skulle kunna skyddas före insättarna i Artikel 38 (3-4). Detta är lite nedtonat men i praktiken är Cypernmodellen fortfarande kvar som förut och gigantiska "systemviktiga" betalningar för derivatförluster prioriterade före företagarnas insättningar.

Maktkoncentrationen i eurozonen

För euroländerna är det etter värre, eftersom denna bankkrishantering enligt BRRD skall hanteras av en gemensam krishanteringsmekanism (Single Resolution Mechanism - SRM) och inte av nationella krishanteringsmyndigheter, som i övriga EU-stater, inkl. Sverige. I euroländernas SRM kommer det inte finnas något inflytande från någon vald nationell regering som det tidigare har det talades om. SRM skall skötas av en liten styrelse med fem icke valda tjänstemän och tjänstemän från de berörda ländernas nationella bankkrishanteringsmyndigheter. De skall lägga sina förslag till EU-kommissionen på hur banker och deras kunder skall stuvas om och om insättarnas pengar skall beslagtas. Endast om EU-kommissionen är oenig med SRM-styrelsens förslag skall regeringar kontaktas för att hjälpa EU-kommissionen att blockera förslagen. Men eftersom EU-kommissionen finns representerad i SRM-styrelsen är det föga sannolikt att det kommer att bli någon oenighet, och därmed något inflytande från medlemsländernas folkvalda överhuvudtaget.

SRM-styrelsen kommer också ha tillgång till en gemensam krishanteringsfond (Single Resolution Fund - SRF). Den kommer att vara pytteliten (70 miljarder euro år 2025 när den är påfylld) jämfört med dåliga lån i EU-bankerna på tusentals miljarder (1.200 miljarder euro enligt SvD 19.12 -13). Eftersom SRF-fonden kan låna och det är medlemsstaterna som garanterar den, så är det i själva verket statsbudgetarna som kommer att betala bankkriserna även i fortsättningen, fast nu också bankernas insättare.

SRM kommer att utgöra den centrala myndigheten i Bankunionen tillsammans med den gemensamma bankinspektionen (Single Supervision Mechanism - SSM), som redan är beslutat och upprättad. SSM har mycket makt bara genom de stresstester av banker som man nu genomför, eftersom man kan bestämma över värderingar av värdepapper i banker och hela banksektorer och därmed sätta dem i kris och överlämna dem till SRM.

När nu euroländerna inte kan skydda sina banker kommer hela hela omstruktureringen av banker i kris och deras företagskunder skötas utan insyn av några folkvalda. Det kommer att genomföras enligt de EU-riktlinjer som utformats av de internationella storbankerna genom Internationella regleringsbankens arbetsgrupp (BIS/FSB). Den nya chefen Danièle Nouy för SSM kommer mycket riktigt just från BIS. Bankunionen innebär därför fritt fram för en diktatorisk plundring av ländernas banker och näringsliv.

Bankunionen för euroländerna kommer att styra även länder som Sverige utanför eurozonen. Alla svenska storbanker har dotterbolag i euroländer och kommer därför vid kriser hanteras i samordning med eurozonens SSM/SRM. Även om banken har säte i Sverige, har den europeiska bankmyndigheten (EBA) avgörandet vid en konflikt mellan Riksgälden och SSM/SRM. För alla andra banker kommer Sverige vara bundet till den krishanteringsprocedur (BRRD) som är gemensam med eurozonen.

Bankunionen = Bankdiktatur

De samlade EU-lagarna om Bankunionen och bankkrishanteringen är de mest komplicerade texterna EU nånsin försökt införa. De innebär samtidigt att EU-byråkrater styrda av storbankernas finansinstitution BIS får rätt att stuva om i bankväsende och näringsliv i alla EU-länder. Sveriges banker och deras kunder kommer inte ha en chans att försvara sina tillgångar, om landet sätts i kris med några bett från internationella storspekulanter, t.ex. i den äventyrliga internationella finansieringen av den svenska bostadsupplåningen.

Bankfamiljen Wallenberg och Nordeas Björn Wahlroos driver på Bankunionen med högsta svansföring för att undvika bankdelningen och använda finanskrisen för att ta för sig från konkurrenterna. Men även de kan hamna i onåd och, i stället för att vara vargar, bli villebråd i den internationella huggsexan om olika länders tillgångar. Hur kan de tro att de för evigt har bättre överlevnadschanser än den italienska storbanken Monte dei Paschi di Siena, med oligarkiska förbindelser sedan den grundades på 1400-talet, som nu blivit villebråd?

För att skydda landets näringsliv från en vargflock av internationella storbanker med så mycket makt att de kan diktera EU:s banklagar, behöver alla aktörer i svenska näringslivet, från Wallenbergs storbolag till småföretag och vanliga löntagare, återinföra bankdelningen som nu har förbjudits i EU. Med Bankunionen är EU:s bankdiktatur oåterkallerlig, Det går alltså inte att vara med i EU, om näringslivet skall skyddas från framtida bankkriser.

Hur stoppa detta monster?

Bankunionen inkräktar så mycket på grundlagsskyddade nationella rättigheter, att den kräver fördragsändringar som måste godkännas av varje medlemsland i eurozonen. Eftersom Bankunionen inte gäller hela EU handlar det om ett mellanstatligt fördrag och inte någon ändring av EU:s "grundlag" Lissabonfördraget. Bankunionen kan blockeras om några få medlemsländer röstar nej till den och då faller också bankkrishanteringsdirektivet (BRRD) för hela EU. Motståndare till Bankunionen i euro-länderna måste därför uppmuntras att rösta nej, och det även om det leder till en upplösning av både eurozonen och EU.

För Sverige finns det bara en möjlighet och det är att genast genomdriva bankdelningen i strid med EU:s politik. Bara om bankerna är delade så att spekulationen är separerad från bankkontona i olika ägarbolag, så kan insättarnas pengar förhindras att gå till att täcka spekulationsförluster. Det innebär i praktiken att lämna EU. Låt oss så göra det! Bankunionen går inte att leva med.

EU-kommissionens första förslag till BRRD, 2012 (på svenska): http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2012:0280:FIN:SV:PDF