Spöket som går omkring i Europa – är det brittiska imperiets vålnad

Brittiske utrikesministern Jeremy Hunt: "Storbritannien har format världen i århundraden. Brexit kommer inte att ändra på det!" (Washington Post den 28 mars 2019)

Det fanns en tid då företrädarna för det brittiska imperiet ansträngde sig för att ge intryck av att det brittiska kolonialväldets era sedan länge är förbi. Det brittiska kungahusets pompa sades bara vara en nostalgisk påminnelse om ärorika, svunna tider. Den som, i likhet med Lyndon LaRouche, krävde ett stopp för det brittiska imperiets skadliga inflytande och manipulationer, den blev utskrattad, den såg spöken på ljusa dan. Men, betonade LaRouche med rätta, det brittiska imperiet existerar faktiskt fortfarande – det har bara ändrat skepnad; kolonialväldet har förvandlats till ett finansimperium, de brittiska vicekungarnas direkta makt har bytts ut mot ett indirekt inflytande kanaliserat via Citys banker, nyhetsmedier, tankesmedjor och underrättelsetjänster och deras tentakler runt om i världen.

Bankerna i London styr fortfarande över en ansenlig del av de globala finanstransaktionerna, även om dessa ofta inte längre utförs i London utan via olika offshore-centra. Men det brittiska imperiets makt inskränker sig inte till finanssektorn eller de forna kolonierna. Företrädarna för imperiet anser det tydligen vara deras självklara rätt att överallt och på alla upptänkliga vis med hjälp av "mjuka maktmedel" (soft power) blanda sig i andra länders inre angelägenheter, när de tror att detta tjänar deras imperiums intresse. Här får Amerikas förenta stater gärna spela rollen som världspolis, för att med sitt inflytande och, om så krävs med sin militära förmåga, se till att de övriga nationerna finner sig i att bli plundrade av det brittiskledda globala finansimperiet.

Platsen i det offentliga rampljuset överlåter därmed den brittiska politiken åt sina amerikanska underleverantörer, vilka får kursen utstakad för sig genom diverse tankesmedjors och massmediers "mjuka makt", medan man i det brittiska ledarskiktet i förnäm avskildhet gör sig lustig över "American brawn and British brain" (amerikanska muskler och brittisk hjärna). Men när 70-årsdagen av Natos grundande firades i Washington den 4-5 april, tog imperiets företrädare detta tillfälle att plötsligt demonstrativt göra anspråk på en strategiskt dominerande ställning för Storbritannien.

Öppningssalvan avlossades av den brittiske utrikesministern Jeremy Hunt med en gästkommentar i Washington Post den 28 mars med den provokativa rubriken "Storbritannien har format världen i århundraden. Brexit kommer inte att ändra på det!" Hunt skriver att kattrakandet kring brexit inte är någon vacker syn, och att "några kanske får känslan att brittiska politiker uppför Monty Python-sketcher i verkliga livet", men utrikesministern lovar att Storbritannien kommer att fortsätta styra världen, precis som man gjort i århundraden, för all framtid. "Storbritannien är en liten ögrupp med knappt 1 procent av världsbefolkningen", men "jämsides med USA har vi gjort mer för att forma världen vi lever i än något annat land", och det kommer inte att ändras efter brexit.

Som exempel nämner Hunt Storbritanniens roll som "finansplats nummer ett i vår hemisfär, den näst största militärbudgeten i Nato med egen kärnvapenavskräckning" och användningen av "soft power", dvs psykologisk och kulturell krigföring. "Ni må vara supermakten", säger han till amerikanerna, "men vårt världsomspännande nätverk av allianser och vänskapsförhållanden placerar Storbritannien bland ett fåtal länder med en verkligt global räckvidd."

Hennes majestäts utrikesminister fick eldunderstöd från Hans Kundani, senior forskare på Hennes majestäts viktigaste strategiska tankefabrik, Chatham House (Royal Institute of International Affairs, RIIA). Den 1 april publicerade Kundani en artikel med en rubrik som säger allt: "För att bevara Nato måste Storbritannien hjälpa till att uppfinna det pånytt". Bildandet av Nato var "ett brittiskt initiativ", skriver han. Då liksom nu "sågs Ryssland alltmer som ett hot mot Europa". Efter en läpparnas bekännelse till Donald Trumps krav att européerna måste betala mer för sin egen säkerhet, avslutar Kundani med att slå fast att "Storbritannien är den enda makten som kan ta ledningen" i omgörningen av Nato för att kunna stå emot den ryska utmaningen.

Tvingade upp i ljuset

Men en orsak till att företrädarna för imperiet nu plötsligt på det här viset träder fram ur skuggorna är just att den hittillsvarande metoden, att göra sitt inflytande gällande i bakgrunden, inte fungerar lika bra som förut – och det beror inte minst på att det är själva metoderna för detta inflytande som strålkastarljuset alltmer har riktats mot!

I den amerikanska kongressens utfrågningar rörande upprinnelsen till Rysslandsutredningen har det till exempel framkommit att den brittiska regeringens myndigheter och agenter med falska påståenden försökte bli av med en för den brittiska politiken misshaglig presidentkandidat – Donald Trump – och att de, när detta inte lyckades, gick ihop med anglofila krafter i regeringsapparaten i Washington om att avsätta USA:s lagligt valda president.

Anonymous-avslöjandena om Integrity Initiative visade också att den brittiska regeringen har finansierat institutioner som använts för att sätta ihop snabba insatsstyrkor (s.k. "kluster") bestående av villiga språkrör i medier och tankesmedjor, som vid behov med kort varsel och på bred front kan överösa allmänheten i de berörda länderna med propagandistiska påståenden (och ofta riktade smutskastningar). Det kastar ett ljus över vilka metoder imperiet är berett att ta till för att blanda sig i sina "allierades" inre angelägenheter. Men Integrity Initiatives smutskastning vände sig inte bara till utlandet, utan riktades också mot den brittiske oppositionsledaren Jeremy Corbyn.

En annan, lika viktig orsak är att kontrollen över den amerikanska regeringens politik tack vare valet av Donald Trump precis som befarat hotar att glida det brittiska imperiet ur händerna. President Trump lägger större vikt vid goda förbindelser med Ryssland och Kina än med Storbritannien – och därmed går imperiet miste om världspolisen som driver igenom detta imperiums politik i världen. Så fort Amerika följer sitt eget huvud visar det sig att den brittiska muskeln i sig själv inte är särskilt stark. Hunt och Kundani tillber fortfarande det brittiska imperiets vålnad, men denna vålnad börjar mer och mer likna ett spöke.

Detta är den brittiska eliten bara alltför medveten om, vilket framgår av två rapporter från det brittiska parlamentet på senare tid. Den första rapporten ("Brittisk utrikespolitik i en föränderlig värld") presenterades i december 2018 av överhuset och beskyllde USA:s president Trump för att äventyra den globalistiska "på efterkrigstidens regler baserade internationella ordningen" och den "speciella relationen" mellan USA och Storbritannien. Det hemliga samarbete som denna speciella relation innebär mellan de båda ländernas militär och underrättelsetjänster är visserligen, menade man, starkt nog för att klara en presidentperiod med Donald Trump – men inte två. Och efter det snöpliga slutet för Rysslandsutredningen har London skäl att befara att man även efter 2020 får leva med en president Trump.

Men det är inte bara president Trump som vållar den brittiska eliten bekymmer, utan också den växande attraktionskraften hos det kinesiska Sidenvägsinitiativet, som står för ett helt annat paradigm i de internationella förbindelserna än den – av det brittiska finansimperiet dominerade – "regelbaserade liberala västliga ordningen". Den 4 april offentliggjorde underhusets utrikesutskott ett strategidokument ("Kina och det regelbaserade internationella systemet"), som avråder den brittiska regeringen från att underteckna en avsiktsförklaring med Kina om Belt & Road Initiative (BRI). Detta dokument är inte vilken promemoria som helst om den brittiska politiken, utan är tänkt att tjäna som en "modell" för EU och USA; tidpunkten för offentliggörandet, dagarna före toppmötet mellan EU och Kina den 9 april, var noga vald.

I själva verket har varken Amerika eller Europa – eller för den delen den brittiska befolkningen – något intresse av att hålla fast vid en "regelbaserad liberal världsordning", som missbrukar ensidigt proklamerade eller dikterade "spelregler" för att offra stora delar av världsbefolkningens bästa till förmån för ett litet ledarskikt som inte drar sig för att elda på konflikter och krig för att bevara sin makt och sitt inflytande.

Lyndon LaRouche hade rätt: detta brittiska imperiums skadliga inflytande och manipulationer måste få ett slut. Det bästa sättet att komma dit är att ta ifrån detta imperium det som återstår av dess "mjuka makt" och sätta ljuset på de kanaler genom vilka detta imperium blandar sig i andra länders inre angelägenheter, och motarbetar misshagliga politiker, partier, initiativ och strömningar – vare sig det gäller krigsmotståndare, sanktionsmotståndare, eurokritiker, klimatskeptiker eller andra.

En ytterst intressant fråga som också borde undersökas i detta sammanhang är hur olika Nato-institutioner – exempelvis Natos Centrum för strategisk kommunikation – medverkar i detta och i vilken grad de berörda ländernas regeringar är informerade om sådana operationer eller rentav deltar i dem.

Alexander Hartmann

Hunts artikel i Washington Post:  https://www.gov.uk/government/speeches/britain-has-been-shaping-the-world-for-centuries-that-wont-change-with-brexit-article-by-jeremy-hunt