Slut med frihandel: Revolten mot den brittiska politiken börjar!

Inte ett ögonblick för tidigt har åtta f.d. regeringschefer, sex f.d. finansministrar och två f.d. EU-kommissionsordföranden, däribland Jacques Delors, Michel Rocard och Helmut Schmidt, vänt sig med ett öppet brev till EU:s ordförandeskap och EU-kommissionen. Man varnar för att det globala finanssystemets systemsammanbrott, ett sammanbrott som faktiskt förutsågs av "framsynta människor", nu hotar att leda till ökande fattigdom, stater som bryter samman, folkomflyttningar och ännu fler väpnade konflikter. Man konstaterar att enorma mängder "fiktivt kapital" (!) har ackumulerats inom finansvärlden, men att det har lett till mycket små förbättringar för mänskligheten. Som omedelbar åtgärd föreslår man bildandet av en Europeisk Kriskommitté och sammankallandet av en Global Finanskonferens för att "ompröva" regelverket för det internationella finanssystemet och den världsekonomiska ordningen.

Även om det inte sägs rent ut så speglar den ovanligt skarpa tonen i brevet en medvetenhet hos undertecknarna om det direkta hotet om en ny fascism: "När allt är till salu upplöses den sociala sammanhållningen och systemet bryter samman." Och även om man i sitt krav på en Global Finanskonferens inte talar om ett Nytt Bretton Woods så speglar hela andan i brevet LaRoucherörelsens mångåriga internationella kampanj för just en sådan konferens. Det är också ett tyst medgivande av att hela upplägget på det nya EU-fördraget, med sin cementering av den nyliberala politiken, är en bromskloss.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Ett av det brittiska imperiets mest notoriska språkrör, Ambrose Evans-Pritchard, skrev i Daily Telegraph att "den dundrande texten" var det tydligaste tecknet hittills på en europavid kampanj för införandet av en "superreglator" med uppgift att skydda medborgarna från den moderna kapitalismens "samhällsrisker". Det skulle reducera de brittiska finansmyndigheterna till "en regional filial" och innebära "ett allvarligt hot mot Londons City"!

Man får tacka Evans-Pritchard för hans uppriktighet! Direktare kan det knappast sägas: Varje inskränkning av rovdjurskapitalismen till skydd för medborgarna uppfattas som ett hot av London, som vill vara det brittiska imperiets oinskränkta högkvarter (Economist 3 februari 2007, "Britannia Redux") och inte bara en "filial"!

Säkert stör det också försvararna av den "brittisk-imperialistiska frihandelsläran" (som Friedrich List kallade den) att den "dundrande texten" publiceras precis vid en tidpunkt då världshandelsorganisationen WTO försöker avsluta den s.k. "Doharundan" och tillsammans med EU utplåna de sista resterna av skyddet för den fysiska produktionen och medborgarnas allmänna bästa, till förmån för en ohämmad vinstmaximering. Det sista de önskar sig är att debatten om "gräshopporna", de giriga riskkapitalbolagen och hedgefonderna, som den f.d. SPD-ordföranden Franz Müntefehring drog i gång för några år sedan, ska ta ny fart, nu understödd av 16 f.d. toppolitiker. Redan innan de 16 ex-politikerna gick ut med sitt brev hade WTO-chefen Pascal Lamy råkat i öppen konfrontation med den franske jordbruksministern Michel Barnier, som fortsätter att försvara EU:s protektionistiska Common Agricultural Policy (CAP) och till och med håller upp den som en modell för Afrika och Latinamerika.

Jean Ziegler, som fram till helt nyligen var FN:s rapportör i frågan om rätten till mat, fäste i sin bok 2002 "The New Rulers of the World and Those Who Resist Them" uppmärksamheten på att mer än 60 000 transnationella företag inom handel, finanser, tjänster m.m. var registrerade hos WTO men att världshandeln i praktiken behärskades av bara 300 till 500 företag i USA, Europa och Japan. Han kallade WTO för en "fruktansvärd krigsmaskin i piraternas tjänst". Och det är precis den här krigsmaskinen som, tillsammans med EU - en byråkrati som inte heller är folkvald och inte ansvarig inför någon, just i detta tillspetsade skede av finanskollapsen försöker skapa optimala vinstmöjligheter för spekulanterna.

När man talar om att USA eller EU förhandlar så är det, skriver Ziegler, egentligen de 200 mäktigaste transnationella företagen i världen som anger tonen, och därför har WTO alltid styrts av de transnationella företagens sätt att resonera och aldrig av folkens och deras respektive staters intressen.

Denna oöverbryggbara intressekonflikt mellan folken och den brittisk-imperialistiska frihandelslärans rovdjurskapitalister, som hotar hela kontinenter och hela tiden driver fler människor in i fattigdom, har aldrig varit tydligare än nu, när till och med finansmedierna talar om att centralbanker kan gå omkull (Frankfurter Allgemeine Zeitung den 20 maj) och att skattebetalarna kommer att tvingas betala för spekulationsförluster som privata företag dragit på sig.

Agnarna skiljs från vetet

Och aldrig har agnarna skilts så mycket från vetet, ifråga om politiker och statschefer, som i dessa dagar. Man känner igen dem på ordvalet: det brittiska imperiets nyliberala frihandlare talar om "hållbar utveckling", "förnybara energikällor", "anpassad teknik" o.s.v., medan förespråkarna för det allmänna bästa talar om "livsmedels- och energisäkerhet" och vill ha en ökning av produktionen.

Schillerinstitutets världsvida kampanj för att kravet på en fördubbling av matproduktionen ska tas upp på FAO-mötet i Rom i början av juni, sammanfaller här med en hel rad statschefers ansvarsmedvetna reaktion på den världsvida krisen. I ett av västmedierna totalt nedtystat tal på World Economic Forum i Sharm el-Sheikh nyligen underströk Egyptens president Hosni Mubarak att världen har ett ansvar för de fattiga - inte bara i utvecklingsländerna, utan också för de fattiga i de rika och utvecklade nationerna. Och därför är det absolut förkastligt att spekulera med livsmedel och använda dem för att framställa biobränsle, vilket gör maten ännu dyrare: "Är det rätt", frågade Mubarak, "att ge statligt stöd till produktion av biobränsle? Är det rätt eller ens acceptabelt att jordbruksgrödor får användas för framställning av etanol som förvärrar matpriskrisen? ... Det internationella samfundet behöver ta reda på vad det verkligen kostar att framställa biobränsle, inbegripet alla samhälls- och miljöeffekter, och konsekvenserna för människornas livsmedelssäkerhet."

Mubarak lovade att han skulle ta upp denna viktiga fråga på FAO-mötet, och uttryckte sin förhoppning att detta möte kommer att sätta både utvecklings- och industriländerna på rätt kurs.

Eurasien sätter sig till motvärn

Den strategiskt viktigaste förskjutningen är dock den som nu pågår i samband med uppvärderingen av det strategiska partnerskapet mellan Ryssland, Kina och Indien, som dessa tre staters utrikesministrar beslutade om vid ett möte i Jekaterinburg den 15 maj. Bakom stärkandet av denna strategiska triangel står de tre nationernas bedömning att den brittiska imperiefraktionen är ute efter att isolera dem, för att sedan kunna destabilisera och knäcka dem, var och en för sig. Till den bilden hör kampanjen som London länge har fört mot Putin, likaväl som kampanjen mot Kina runt Dalai lama eller uigurerna i Xinjiang. Tillsammans representerar dessa tre stater inte bara en dryg tredjedel av mänskligheten med den snabbaste ekonomiska tillväxten; de uppvisar också en fast beslutsamhet att gemensamt verka för en ny internationell ordning.

President Medvedev gjorde följdriktigt sin första utlandsresa till Kazachstan och Kina, där ett omfattande samarbete stod på dagordningen, ett samarbete som, enligt den indiske f.d. utrikesministern Salman Haidar, också kommer att utsträckas till att omfatta den fulla potentialen i förbindelserna mellan Indien, Ryssland och Kina.

Innan dess hade president Putin på en jordbrukskonferens i Jessentuki den 19 maj förklarat att livsmedelssäkerhet, stabila priser och utveckling av den agro-industriella sektorn är högsta prioritet för hans regering. Ryssland har inte bara förutsättningar att bli självförsörjande, man kan också exportera och bli en branschjätte på den internationella livsmedelsmarknaden, sa han. Både Putin och jordbruksminister Gordejev gjorde klart på denna konferens att Ryssland, som i dag på grund av 1990-talets chockterapi måste importera rung 40 procent av sin mat, kommer att sätta in alla subventioner och protektionistiska åtgärder som behövs för att nå detta mål, utan hänsyn till några WTO-bestämmelser.

Putin sa att prisinflationen på världsmarknaden har gjort att jordbruket har hamnat högst upp på dagordningen för hans regering, eftersom det har så stor betydelse för läget i Ryssland, och att det är något som framför allt de fattigaste samhällsskikten har fått känna av. Han satte upp fem mål för det ryska jordbruket: 1. Större skördar med hjälp av utökad åkerareal och högre avkastning, 2. Förbättrad teknisk utrustning inom jordbruket och livsmedelsindustrin med hjälp av långfristiga krediter, 3. Prisstabilitet med hjälp av antimonopollagstiftning och subventioner, 4. Riskhantering och 5. Permanent bevakning av livsmedelsmarknaden och automatiska regleringar med hjälp av import- och exporttullar. Putin sa också att man skulle se över de ryska handelsavtalen gällande jordbruket för att se om de gagnar Rysslands intressen.

En fråga om moral

Frågan är om de europeiska regeringarna har tillräckligt med intelligens och moraliskt integritet för att följa Rysslands exempel, eller om de kommer att tillåta att förhandlingarna mellan WTO och EU, och den av EU:s jordbruks- resp. handelskommissionärer Mariann Fischer-Boel och Peter Mandelson förda politiken, får leda till ett ytterligare inkomstbortfall för Europas jordbrukare på bortåt 30 miljarder euro. De irländska lantbrukarna har i alla fall gjort klart för den irländska regeringen att man inte kommer att gå med på WTO-avtalet. Man kan utgå från att den politik som EU har fört i dessa förhandlingar kraftigt kommer att stärka rörelsen för ett nej i den kommande irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget.

Kampen mellan på ena sidan den "brittisk-imperialistiska frihandelns" företrädare, och på den andra sidan försvararna av det allmänna bästa och livsmedelssäkerhet, är den allra viktigaste konflikten i dag, som kommer att bestämma vilken framtid civilisationen går till mötes. På den positiva sidan finns motioner som röstats igenom i Alabamas delstatskongress och lagts fram i delstatskongressen i Michigan, vilka kräver att USA:s kongress ska sätta in åtgärder för att fördubbla livsmedelsproduktionen, stoppa framställningen av biobränsle och garantera livsmedelsproducenterna skälig betalning, samt att USA omgående ska utträda ur WTO och frihandelsavtalet Nafta.

Av stor betydelse är också att Japan nu för första gången bryter med Internationella valutafondens s.k. "Washington-konsensus" och tillsammans med en rad afrikanska organisationer vidtar åtgärder för att skapa en ny grön revolution inom jordbruket, lika radikal som den som skedde på 1960-talet.

FAO-mötet i Rom i början av juni ger oss en fantastisk möjlighet att rätta till globaliseringens brister och sätta in åtgärder för att så snabbt som möjligt fördubbla livsmedelsproduktionen. Att använda livsmedel som bränsle är ett brott mot mänskligheten; men ett ännu värre brott är att spekulera med livsmedel, något som omedelbart borde förbjudas och straffbeläggas.

Det brittisk-imperialistiska frihandelssystemet är mera bankrutt i dag än det kommunistiska systemet var 1898-91. Det enda svaret på detta måste vara: en skyndsamt inkallad konferens med de viktigaste staterna måste omedelbart diskutera och besluta om att införa det nya Bretton Woods-system som Lyndon LaRouche så länge och så framsynt har föreslagit. Det "fiktiva kapitalet" måste lyftas ut ur systemet, och ekonomin måste återigen inriktas på att långsiktigt säkra mänsklighetens existens. Uppenbarligen har en del av etablissemanget börjat fatta det nu. Det finns ingen tid att förlora, om världsbefolkningen ska kunna besparas ett enormt lidande!