Sergej Witte - den transsibiriska järnvägens fader

Sergej Witte, kring sekelskiftet den dominerande gestalten i rysk politik, drev en kraftfull industrialiseringspolitik och tänkte sig Ryssland som den förmedlande länken i att få till stånd en allians mellan Ryssland, Frankrike och Tyskland, som skulle vara stark nog att bryta det förlamande strupgrepp som det brittiska imperiet höll världsekonomin i. Wittes insikter i den brittiska geopolitikens faror har mycket att lära oss i dag.

Witteperioden, som sträcker sig från ca 1890 fram till 1903, är fortfarande bevarad i det allmänna medvetandet i Ryssland som en period av optimism och utveckling, i den annars dystra bild som det ryska riket företedde för världen. Hade "Wittesystemet" fått vara i kraft lite längre, hade Rysslands historia under 1900-talet sett helt annorlunda ut. Ännu viktigare är, att om Wittes utrikespolitiska "stora plan" hade undvikit de fällor som brittiska imperiekrafter lade ut för den, hade hela århundradet formats i en helt annan anda än den som faktiskt kom att råda.

Wittes tidiga år

Sergej Juljevitj Witte föddes 1849 i Tblisi i Georgien. Hans far Julius kom från en holländsk familj i Baltikum. Julius var vid den tiden direktör för jordbruksdepartementet under generalguvernören i Kaukasus. Wittes mor härstammade från den mäktiga familjen Dolgorukij, med anor tillbaka till Rurik, grundaren av det gamla Rus, även om Witte själv förblev en medlem av lågadeln. Sergej studerade matematik vid Novorossijskuniversitetet (tidigare Richelieugymnasiet) i Odessa, som då var den tredje största staden i det ryska tsardömet (med drygt 200<\!q>000 invånare). Han inledde sin karriär i staten som järnvägstjänsteman, och under hela sin karriär, som trafikminister och sedan som finansminister, skulle han på ett eller annat sätt komma att syssla med järnvägsfrågor. Under det rysk-turkiska kriget var det Witte ensam som skötte Odessajärnvägen, genom vilken all trafik till fronten passerade.

1886 flyttade han till Kiev där han blev direktör för den Sydvästra järnvägen, som betjänade västra Ukraina och Polen från Östersjön till Svarta havet, med förbindelser till Tyskland och Österrike. Genom sina många lokala försänkningar blev han något av en västukrainare, till och med, sägs det, i sitt sätt att tala. Witte satt med i Baranovkommissionen, med uppdrag att formulera regeringens politik i järnvägsfrågor. 1889 utsågs Witte av finansministern, Ivan Aleksejevitj Vysjnegradskij, att leda ett nyinrättat järnvägsdepartement inom finansministeriet i S:t Petersburg (ett departement som Witte själv hade föreslagit som ledamot av Baranovkommissionen).

Det var vid den här tiden som Witte började brottas med de större frågorna rörande Rysslands ekonomiska utveckling och industrialisering. Oppositionen mot den politiken kom främst från slovofilerna och från socialisterna: från slavofilerna som motsatte sig alla tendenser i "västerländsk" riktning, och från socialisterna, som menade att Ryssland kunde strunta i all "kapitalistisk utveckling" och gå direkt till socialismen.

Witte själv var en anhängare av det "amerikanska systemet" inom nationalekonomin, som han hade lärt känna och förstått genom sina studier av Friedrich Lists skrifter. 1889, två år innan Lists grundläggande ekonomiska text, "Det nationella nationalekonomiska systemet", kom ut på ryska, hade Witte redan givit ut en pamflett "Till frågan om nationalismen: Nationalekonomi och Friedrich List" som till stor del bestod av långa citat från List som hade särskild aktualitet för Ryssland. Möjligheten till en politisk förändring i Tsarryssland hängde för Witte på grundandet av ett blomstrande industrisamhälle. Kunde Ryssland lyftas ur sin ekonomiska efterblivenhet, skulle förutsättningarna skapas för att komma till rätta med den politiska efterblivenheten.

Industripolitik

Som List själv hade visat med så många andra exempel, skulle införandet av järnvägen i "livegenskapens Ryssland" förändra livsvillkoren på ett sådant sätt att en politisk förändring skulle bli en nödvändighet. Och, som hade varit fallet tidigare med avskaffandet av livegenskapen, skulle tsarstatens tyglar vara det medel varigenom Witte skulle åstadkomma den förändringen.

Under Wittes inflytande slog Ryssland in på en systematisk politik för att bygga upp en egen industri genom ett system av skyddstullar. Den politiken infördes redan, på Wittes anmodan, under Vysjnegradskijs tid som finansminister.

En av de främsta målsättningarna med Wittes industrialiseringspolitik var att bygga en järnväg från det europeiska Ryssland genom Sibirien ända fram till Vladivostok vid Stillahavskusten - ett projekt som det hade varit mycket prat om men lite handling. Från sin ställning i järnvägsdepartementet agiterade Witte ständigt för projektet. Han menade att en sådan järnväg skulle uppmuntra folk att flytta österut, genom att erbjuda fattiga bönder i västra Ryssland att köpa mark billigt. På grund av detta stötte förslaget på hårt motstånd från den jordägande adeln, som menade att en sådan folkomflyttning skulle leda till fallande markpriser och förlust av billig arbetskraft i västra Ryssland. Som tur var var det ett projekt som låg tsaren, Alexander III (1881-94) varmt om hjärtat.

I februari 1892 utsågs Witte till trafikminister med byggandet av den transsibiriska järnvägen som sitt främsta uppdrag. Han tillsatte genast en kommitté med direkt ansvar för att bygga denna järnväg, med honom själv som chef. I och med sin utnämning i oktober 1892 till finansminister fick han möjlighet att skaffa fram de nödvändiga pengarna till projektet.

Under Wittes ledning blev finansministeriet det verkliga utvecklingscentret i tsarstaten, där Witte gradvis tog över ansvaret för även de allra viktigaste utrikespolitiska besluten. Han tog genast itu med att vidta de finans- och budgetpolitiska åtgärder som behövdes för att uppmuntra uppkomsten av ett privat näringsliv i riket. Som Listanhängare var Witte väl medveten om att Adam Smiths hypotes om den "fria marknaden" var förödande - och ideologisk - till sin natur; den hade länge använts av britterna för att hålla utvecklingsländer kvar i efterblivenhet.

Senare (i sina "Föreläsningar om nationalekonomi och statsfinanser") skulle Witte definiera "ekonomi" i leibniziska termer som "människans strävan att uppnå största möjliga resultat med minsta möjliga ansträngning". Beträffande Smiths "fria marknad" förklarade Witte där att "endast tre stater - England, Belgien och Holland - har ansett det förmånligt att införa frihandel; alla andra stater är anhängare av ett protektionistiskt system med tullar." "Vi vill också framhålla", fortsatte han, "att i den ekonomiska litteraturen ökar antalet förespråkare av protektionism, och det finns en växande förståelse för bristerna i den engelska skolans teori, vilken hävdar att frihandel är gynnsam för alla länder, utan hänsyn till deras utvecklingsnivå. Den engelska nationalekonomiska skolan lägger alldeles för stor vikt vid arbetsfördelningen mellan nationerna och vid arbetets ekonomi ... Denna skolas författare betraktar världen som en enda stor arbetsplats, där varje land tillverkar endast de varor som det kan tillverka effektivast; de vill göra gällande att detta leder till ett optimalt utnyttjande av vår planets och mänsklighetens produktiva krafter. Ett sådant synsätt är dock alldeles för ensidigt, och beaktar inte det internationella handelsutbytets betydelse; tillämpas det utan hänsyn till det ifrågavarande landets grad av industriell utveckling, kan det fullständigt förlama landets produktiva krafter och lända dess folk till stor olycka; dess införande i alla världens länder skulle leda till ett undertryckande av de industriellt svaga länderna av de starka."

Det stod också klart för Witte (som vi snart ska se) att det verkliga hindret för Rysslands industrialisering var de brittiska imperieplanerna.

Witte började med att omorganisera finansministeriet; han inrättade helt nya departement med ansvar för näringslivets alla olika områden: en handelsavdelning, en industriavdelning och en avdelning för sjöfarten, som såg till att en rysk handelsflotta byggdes upp. 1894 fick finansministeriet ansvaret för alla nya handelsskolor. I samarbete med köpmannakåren öppnade Witte ett hundratal sådana skolor under det kommande decenniet, däribland det berömda Polytekniska institutet i S:t Petersburg. 1894 omorganiserade Witte statsbanken, och gav den rätt att ge ut kortfristiga lån till industri, handel och jordbruk. Witte förbättrade också spridningen av nyheter på näringslivso mrådet, genom att grunda tidningen Handels- och industrinyheter och ge ut en ny tidskrift, Rysk ekonomisk krönika.

1896 arrangerade finansministeriet den första handels- och industrimässan i Nizjni- Novgorod för att visa för världen att Ryssland höll på att utvecklas till en betydande industrination. Den store ryske kemisten Dmitrij Mendelejev, som var nära lierad med Witte, sade om mässan: "Att se vår mässa innebär att lära känna, att lära sig, att studera, att tänka, och inte bara att se sig omkring." 1899 gav finansministeriet ut en Statistisk årsbok för Ryssland, och inrättade en telegrafbyrå för affärsnyheter, som 1903 blev Rysslands officiella nyhetsbyrå.

Valutareform

Det största hindret för Rysslands snabba industrialisering var bristen på privata investeringar, framför allt bristen på den infrastruktur som behövdes för en snabb befordran av varor och människor i det jättelika ryska riket. De ryska finanserna befann sig i ett mycket prekärt läge när Witte tog över. Hans första uppgift blev att konsolidera dem, och att stabilisera landets valuta, rubeln.

Han började med att omvandla de många inhemska lån som staten hade tagit till billigare utländska lån. På det sättet frigjorde han i ett slag mer än en miljard rubler för investeringar. Även om Ryssland skulle få ta stora lån under de följande åren för att finansiera de jättelika järnvägsbyggena, ökade de årliga skuldbetalningarna endast obetydligt. Samtidigt steg nationalinkomsten och sysselsättningen stadigt. 1881 betalade Ryssland 238 miljoner rubler på en sammanlagd skuld på 3 840 miljoner, medan man 1897 betalade bara 272 miljoner rubler på en sammanlagd skuld på 6050 miljoner.

Witte lyckades också skänka relativ stabilitet åt rubelkursen. Han underrättade alla banker och handelshus i Europa om, att om de så mycket som indirekt medverkade i spekulation mot rubeln, skulle finansministeriet stänga deras konton i den ryska statsbanken. Vid ett tillfälle, i slutet av 1894, då det skedde en ny våg av spekulation mot rubeln på börsen i Berlin, stödköpte finansministeriet rubler (30 miljoner på två dagar) och gäckade spekulanterna som hade satsat på att kursen skulle falla. Witte införde också en sträng valutareglering. Till följd av dessa åtgärder kunde fluktuationerna i rubelkursen nedbringas till ett minimum.

Men det räckte ändå inte för att förvissa utländska placerare om rubelns stabilitet. Witte anhöll därför om att finansutskottet skulle införa betalningar med guld inom landet, även gällande betalningen av skatter. Genom andra åtgärder uppmuntrade man betalning med guld i affärstransaktioner och till slut infördes en guldmyntfot. Införandet av "guldrubeln" bidrog mer än någon annan åtgärd till att stabilisera valutakursen och skapa förtroende för dess stabilitet hos utländska placerare. Det gav också en ny sporre till exploateringen av de stora guldfyndigheterna i Sibirien - och därmed ännu en anledning att snabbt få till stånd en järnvägsförbindelse till Sibirien.

Ett utvecklingslokomotiv

Men det verkliga "lokomotivet" för Rysslands industriella utveckling var utan tvivel det framgångsrika byggandet av den transsibiriska järnvägen. Under Wittes ledning samlades järnvägsbyggena mer direkt under regeringen, som insåg de långsiktiga fördelarna av sådana järnvägsbyggen för hela landets ekonomi - även genom områden som inte gav projektet någon direkt vinst. Witte planerade byggandet av den transsibiriska järnvägen i tre steg. Det första, som var den längsta bansträckningen men lättast att anlägga, var att: a) förlänga den befintliga banan från Tjeljabinsk till floden Ob, b) bygga en mellansibirisk bana från Ob till Irkutsk; c) förbinda den nordliga Uralbanan med den sibiriska stambanan; och d) avsluta banan i Fjärran östern från Vladivostok till Grafskaja. Det andra steget var att förlänga banan i Fjärran östern västerut från Grafskaja till Chabarovsk vid floden Amur, samtidigt som den sibiriska vägen kom från andra hållet och förband Bajkalsjön med Sretensk, en stad vid en västlig biflod till Amur. I det tredje och sista steget skulle vattenfarleden genom Bajkalsjön och längs Amur ersättas av järnvägstransporter projektet skulle vara slutfört före 1901 års utgång, tio år efter starten. Det skulle bli sin tids strörsta byggprojekt.

I november 1892 bildades ett sibiriskt utskott som skulle leda byggandet av järnvägen och sköta alla frågor som var förbundna med den. Witte föreslog, till tsar Alexanders förvåning, att tsarevitj Nikolaj (senare tsar Nikolaj II [1898-1918]) skulle utnämnas till ordförande för utskottet. Det garanterade att utskottets beslut inte skulle fastna i den statliga byråkratin, och att projektet (så som faktiskt skedde) skulle vinna den blivande tsarens hjärta. Den 19 maj 1891 slog tsarevitj Nikolaj i den första rälsspiken i den östra änden av järnvägen i Vladivostok.

Den transsibiriska järnvägens ekonomiska betydelse var enorm. För det första hade den en civiliserande inverkan på de underutvecklade inre delarna av Sibirien. Som Witte själv senare skulle förklara i sina "Föreläsningar": "[Järnvägen] har en civiliserande inverkan, som en teoretisk och praktisk skola, där den inte så mycket anpass ar sig till de lokala förhållandena, utan där snarare de lokala förhållandena anpassar sig till järnvägens behov. Järnvägen är liksom en reservoar som sätter befolkningen i kulturell rörelse, och även om den på sin väg möter ett helt barbariskt folk, kommer den på kort tid att höja det till den nödvändiga kulturen."

Järnvägen skulle bli bäraren av den västerländska kulturen in i hjärtat av Sibirien, där den lyfte upp befolkningen, både materiellt och andligt. För att förvissa sig om ett sådant resultat föreslog Witte en rad beledsagande projekt. Längs den föreslagna bansträckningen skulle många industriföretag byggas för att exploatera miner altillgångarna som fanns där i överflöd - kol, järnmalm, koppar, bly och guld. Åtgärder vidtogs också för att uppmuntra ryska bönder att flytta från västra Ryssland till Sibirien. (1902 hade 900 000 nybyggare flyttat till Sibirien.)

När den stod färdig den 21 oktober 1901 sträckte sig järnvägen 568 mil från Uralbergen till Stilla havet - 933 mil från Moskva till Vladivostok. Det var världens längsta järnväg. Persontrafiken och godstransporterna ökade med stormsteg på mycket kort tid. Mellan 1896 och 1898 (innan banan ännu var färdig) ökade godstransporterna f rån 208 000 till 738 000 ton och persontrafiken ökade från 175 000 till 208 000 passagerare. Runt 70 000 ton spannmål exporterades då från Sibirien jämfört med 10 000 ton 1893.

Byggandet av järnvägen ledde också till ett oerhört uppsving i industriproduktionen. Den snabbaste tillväxten i den tunga industrin skedde i Ukraina, som blev det metallurgiska centret i hela det ryska riket. Den samlade kolproduktionen mer än fördubblades mellan 1892 och 1902; i Ukraina tredubblades den. Den ryska produktionen av järntackor tredubblades; i Ukraina femdubblades den. Produktionen av gjutjärn och stål ökade med två och en halv gånger; i Ukraina med nästan fem gånger. 1870 svarade Ryssland för bara 3,7 procent av världens industriproduktion. 1900 var man uppe i 5 procent. Det privata näringslivet hade också stimulerats. 1893 fanns det 648 aktiebolag registr erade i Ryssland; 1900 fanns det 1 369. Nästan tre fjärdedelar av det nya kapitalet gick till industriföretag; återstoden gick till transporter, försäkringsbolag eller banker. Mellan 1894 och 1902 gavs tillstånd till 1 520 nya företag.

En kontinental stormakt

Men ännu viktigare var den transsibiriska järnvägens globala strategiska betydelse, en betydelse som Witte var helt klar över - liksom hans viktigaste strategiska motståndare, Storbritannien. Den brittiska "geopolitikens" främsta målsättning under senare hälften av 1800-talet var att förhindra varje allians på den europeiska kontinenten mellan Frankrike, Tyskland och Ryssland. En kombination av dessa tre, eller kanske bara två, kontinentala stormakter, mot Storbritannien, skulle allvarligt hota den brittiska finansiella och politiska kontrollen på kontinenten - och i hela världen. Men det var just en sådan trippelallians som Witte avsåg att bygga upp - och nästan lyckades med att göra.

Under den franske utrikesministern Gabriel Hanotaux’ ledning hade nära förbindelser upprättats mellan Frankrike och Ryssland under 1880-talet. Förbindelserna med Frankrike hade odlats under tsar Alexander III, som hade breddat Rysslands traditionella band med Tyskland till att också omfatta det republikanska Frankrike. Under hans son, Nikolaj II, blommade dessa förbindelser ut i en politisk allians, omhuldad av Witte, som nyttjade den till att finansiera sina industrialiseringsplaner. De goda relationer som Witte lyckades skaffa sig med franska politiska kretsar hjälpte honom att skaffa pengar till sina strategiska projekt, trots en stark monetaristisk opposition i Frankrike mot hans utvecklingsperspektiv.

Samtidigt förblev Tyskland Rysslands största handelspartner. I Tyskland under Bismarck ledde den industriella tillväxt som List och hans efterföljare hade skapat tidigare under århundradet, till grundandet av en centraliserad, industrialiserad nation - den största industriproducenten på den europeiska kontinenten. Förbindelserna med Frankrike sågs av Witte som ett komplement och något av en motvikt till Rysslands nära ekonomiska förbindelser med Tyskland. Wittes relationer med Berlin förblev de allra bästa. Witte skickade lovande unga män för att läras upp i bankverksamhet och finanspolitik på Mendelssohn-Bartholdys bank i Berlin; Ernest Mendelssohn-Bartholdy var en av den ryske finansministers närmaste medarbetare.

Grundstommen i Wittes politik var att dra nytta av den nyvunna vänskapen med Frankrike å ena sidan, och de traditionella förbindelserna med Tyskland å den andra, för att överbrygga det agg som ännu levde kvar mellan dessa två länder efter det fransk-preussiska kriget 1870. Ryssland skulle, enligt Wittes plan, tjäna som den avgörande länken i att smida samman Frankrike, Tyskland och Ryssland i en politisk triad, som skulle vara stark nog att bryta det strupgrepp som den brittiska finansiella kontrollen höll världsekonomin i.

Den tyske kanslern, Otto von Bismarck, upprätthöll goda förbindelser med Ryssland, även om han då och då försökte "läxa upp" grannen i öster när den hotade att bli för "självständig". 1887, pga en konflikt rörande tullfrågor, gav Bismarck instruktion till Reichsbank att inte godta ryska obligationer som säkerhet för lån, och att meddela sina kunder att Ryssland inte var kreditvärdigt. På det här sättet hoppades han kunna tvinga Ryssland att ge efter för de tyska kraven. Men Ryssland svarade, till Bismarcks stora förvåning, med att gå in i ett närmare samarbete med Frankrike, utan att för den skull helt bryta förbindelserna med Tyskland. 1894 avlägsnade Bismarck restriktionerna som införts mot Ryssland sedan Witte hade lyckats förhandla fram ett nytt handelsavtal, som - åtminstone tillfälligt - bilade tulltvisten.

London, som länge hade varit "havens härskarinna", var också centrum för det största finansimperiet i världen. Som Herbert Feis, författare till "Europa: Världens bankir: 1870- 1914", beskrev situationen: "Den brittiska investeringsvolymen och dess ackumulerade tillökningar förblev den största, dess utbredning den mest vidsträckta, dess åtaganden de mest betydande. London var centrum för ett finansimperium, som var mer internationellt, mer omfattande i sin mångfald, än till och med det politiska imperium vars huvudstad det var."

Men akilleshälen i britternas maktställning var den brittiska industrin. Även om Britannien härskade över haven och vidmakthöll sin parasitiska kontroll genom att utplundra världen, hade hon låtit sina egna industrier förfalla. Den av List influerade industrialiseringen av Tyskland och den begynnande industriella utvecklingen i Ryssland utgjorde ett allvarligt hot mot Storbritanniens ekonomiska och politiska hegemoni, en hegemoni som det i princip hade haft sedan den Metternich-influerade "Heliga alliansen" bildades 1814. När Metternichsystemet bröts upp som ett resultat av revolutionsförsöken 1848, försökte britterna upprätta ett enda imperium, där man inte längre skulle behöva dela makten med ibland opålitliga bundsförvanter. Kontrollen skulle till stor del ligga på det finansiella planet, där de internationella marknaderna - och handeln - styrdes från London.

Den överordnade målsättningen för den brittiska politiken (som senare skulle preciseras i Mackinders "geopolitiska" doktrin) blev att förhindra uppkomsten av en allians mellan de "eurasiska" industriella stormakterna Tyskland, Frankrike och Ryssland, mot Storbritannien - om möjligt med hjälp av manipulationer, om nödvändigt med hjälp av krig.

Den statsman som hade den klaraste förståelsen av denna kamps natur var greve Sergej Witte. Som Witte själv uttryckte det i sina "Föreläsningar om nationalekonomi och statsfinanser" (vilka ställdes samman 1913 på basis av de föreläsningar han gav 1901-02 till tronarvingen Michail Alexandrovitj Romanov):

"Varje land måste således utvecklas av egen kraft och vidta de mått och steg som behövs för att tillförsäkra sig denna möjlighet till utveckling. En nations rikedomar ligger inte så mycket i summan av de bytesvärden den förfogar över, som i dess arbetskraft och i mångfalden av dess produktiva krafter, vilka skapar dessa värden och f ör vilkas skull den måste eftersträva en allsidig utveckling."

Witte var också helt klar över att Storbritannien var den främsta motståndaren till en sådan politik. I sin förklaring för den tyske Kaisern 1897 varför Storbritannien inte kunde anses vara en del av den europeiska kontinenten, beklagade Witte att den oavlåtliga militära upprustningen höll på att förvandla Europa till ett fältläger.

Som alternativ till detta lade Witte fram sitt förslag om en allians mellan de tre kontinentala stormakterna.

"För att uppnå detta", sade Witte, "måste vi först skynda oss att upprätta fasta gemensamma förbindelser mellan Ryssland, Tyskland och Frankrike. Om dessa tre länder står enade i en fast och stadig union, kan man vara viss om att alla de övriga länderna på den europeiska kontinenten kommer att ansluta sig till denna centrala union och därmed bilda en union av hela kontinenten som kommer att befria Europa från den börda hon lägger på sig själv till följd av ömsesidig rivalitet. Då kommer Europa att bli stort, det kommer att blomstra igen, och dess maktställning över hela världen kommer att vara stark och obestridd för långliga tider."

Medveten om konsekvenserna om den politiken inte anammades, tillfogade Witte varnande: "I annat fall kommer Europa, och de enskilda stater som det utgörs av, att stå under ett överhängande hot om stora olyckor." Senare, 1905, efter Rysslands nederlag i rysk-japanska kriget, upprepade Witte denna sin övertygelse: "På det hela taget måste våra statsmän inse behovet av ett centraleuropeiskt block, bestående av Ryssland, Tyskland och Frankrike. Det skulle bli ett bålverk för freden ty ingen vore i stånd att förgripa sig på det."

Problemet för Witte var att kungafamiljerna i både Tyskland och Ryssland var nära släkt med det brittiska kungahuset, som väl förstod att utnyttja psykologiska manipulationer och "syskonrivalitet" inom denna "stora familj" för att få dem dit man ville. Alla kungarna i Europa var drottning Viktorias avkomma. Den långvariga inaveln inom kungahusen hade också satt sina tydliga spår på avkommans förståndsgåvor.

Den tyske Kaisern, den motbjudande Vilhelm II, hade oturen att födas in i en utpräglat militaristisk preussisk kultur med en förtvinad hand. För att kompensera sina mindervärdeskänslor på grund av detta, hade han ett abnormt behov av att hävda sig mot alla andra, och undertecknade till och med sina kommunikéer med epitetet "Den allerhögste".

Den grovkornige Bismarck fällde följande kommentar om Kaiserns karaktär: "Kaisern är som en ballong. Om man inte håller fast i snöret ordentligt, vet man aldrig vart han tar vägen."

Kaiser Vilhelm var paranoid över det allt närmare samarbetet mellan Ryssland och Frankrike, och i stället för att stödja Wittes "eurasiska allian s" gjorde han allt för att sätta käppar i hjulet för de fransk- ryska förbindelserna. Detta spelade Storbritanniens Edvard VII, "Onkel Bertie" för både kejsar Vilhelm och tsar Nikolaj, väl i händerna. "Onkel Bertie" skulle göra allt för att hålla Tyskland isolerat och ensamt på kontinenten.

Handelspolitik

Mot den här strategiska bakgrunden är det lätt att förstå den transsibiriska järnvägens betydelse. Att resa från London till Shanghai sjövägen tog 36 dagar, och kostade närmare 900 rubel. Med järnväg skulle det ta högst 16 dagar och kosta 300 rubel med sovvagn första klass. Inte undra på att den brittiska finansoligarkin såg me d viss oro på igångsättandet av detta projekt. Dess lyckosamma slutförande skulle innebära att handeln i ökad utsträckning skulle gå genom det inre av Eurasien, och inte längs de av britterna kontrollerade sjölederna.

Witte hoppades också på att kunna använda järnvägen för att minska den brittiska kontrollen över sjöfarten i Fjärran östern. Den kortaste vägen till Stilla havet genom Sibirien gick genom norra Mongoliet och Manchuriet, som då tillhörde Kina. Om järnvägen skulle dras enbart över ryskt territorium skulle den få göra en lång omväg längs floden Amur, och riskera att drabbas av flodens ofta förekommande översvämningar. Det bästa skulle alltså vara att dra järnvägen genom Kina.

Ur strategisk synvinkel skulle den direkta rutten genom Kina också dra in detta vidsträckta rike i Wittes "stora plan". Om Kina fick en järnvägsförbindelse till Europa skulle det mildra trycket på ett militärt svagt Kina från sjömakterna, dvs Storbritannien och Japan. Den ökade handel med Kina som järnvägen skulle medföra skulle gagna Kina, men också Japan, och förhoppningsvis liera båda dessa viktiga länder med Wittes ekonomiska projekt. Witte var också medveten om järnvägens civiliserande inverkan på befolkningen. De relativt ödsliga delarna av Mongoliet och Manchuriet skulle få uppleva en kraftigt ökad handel och ekonomisk aktivitet.

Till skillnad från britterna och deras bundsförvanter (till vilka vid seklets början räknades USA under de rabiata anglofilerna Teddy Roosevelt, vilken av Witte beskrevs som "en republikan med vissa självhärskartendenser", och Roosevelts utrikesminister John Hay), vilka ville stycka upp Kina enligt den "öppna dörrens" doktrin, var Witte intresserad av att bevara Kina som en suverän nation.

Efter det kinesisk-japanska kriget 1894, då Japan förberedde en annektering av Liaotunghalvön som kompensation för krigsskadeståndet, föreslog Witte att japanerna skulle erbjudas en stor summa kontanter i stället. Han förenade också den "moroten" med varningen att ryssarna annars skulle vidta militära åtgärder för att bevara Kinas i ntegritet. Innan Witte utfärdade den varningen hade han försäkrat sig om både Tysklands och Frankrikes stöd för en sådan politik. Japanerna tvingades ge med sig, och Kina styckades inte upp. Ryssland gick sedan in som garant för ett stort lån till Kina (vars kreditvärdighet var långt ifrån etablerad) så att Kina kunde betala krigsskadeståndet till Japan.

Med hjälp av den goodwill han skaffade sig genom detta ingripande till Kinas förmån, kunde Witte förhandla fram bildandet av Kinas östra järnvägar, som skulle bygga den sista sträckan av den transsibiriska järnvägen genom norra Kina. Bolaget skulle vara ett privatägt ryskt bolag, underställt finansministeriet. Själva banan skulle bevakas av sina egna säkerhetsvakter. Ryssland förband sig också att försvara kinesiskt territorium mot eventuella aggressionshandlingar från japansk sida. Med kineserna förhandlade Witte också fram bildandet av en rysk-kinesisk bank som skulle finansiera byggandet av järnvägen. Även om banken till slut inte skulle visa sig vara det bästa i nstrumentet för att fullfölja hans idéer, var Wittes strategiska plan helt riktig.

Väven nystas upp

1897 landsatte Tyskland trupper i Kiaochowbukten och besatte den kinesiska hamnstaden Tsingtao. Detta sades ske som vedergällning för att tyska missionärer hade mördats några månader dessförinnan. Den ryske tsaren, som hade kommit under ett allt starkare inflytande från militaristerna och slavofilerna, sattes under tryck att inta Port Arthur i Kina som en rysk örlogshamn i kinesiska vatten - en åtgärd som Witte ihärdigt motsatte sig. När Ryssland 1898 faktiskt besatte Port Arthur, ledde detta till att Japan och England besatte andra hamnar. Dessa åtgärder banade väg för en större konflikt, som Wittes Fjärran östern-politik hade syftat till att avvärja - en militär konflikt mellan Japan och Ryssland.

Britterna, som var ivriga att lägga hinder i vägen för Rysslands ambitioner i området, eggade på japanerna. (1902 undertecknades ett fördrag mellan Japan och Storbritannien.) Detta ingripande i Kina av de europeiska stormakterna och Japan hjälpte till att underblåsa de främlingsfientliga stämningarna där, vilka kulminerade i Boxarupproret år 1900. När upproret nådde Peking, belägrade boxarna de europeiska beskickningarna. Japan och de europeiska stormakterna, inbegripet Ryssland (mot Wittes protester), skickade in trupper för att kväsa upproret.

Dessa åtgärder omintetgjorde fullständigt de goda förbindelser Witte hade lyckats upprätta med den kinesiska Manchudynastin. Det ledde också till en omsvängning i själva Ryssland. En grupp reaktionära adelsmän runt Aleksandr Bezobrazov, med starkt stöd från det imperialistiska partiet vid det ryska hovet, hade varit aktiv i Fjärran östern sedan 1897, och försökt få timmerkoncessioner på floden Yalu. Dessa spekulanter ville ha en rysk expansionistisk politik riktad mot Korea (vilket skulle försätta Ryssland i direkt konflikt med Japan) och en ockupation av Manchuriet. De var benhårda motståndare till Wittes samarbete med Kina, och baktalade det för tsaren som en "judisk komplott". Den svage och paranoide Nikolaj II (av sina vänner kallad "Nicky") stod också under starkt inflytande från sin kusin "Willy" (Vilhelm II) som tjatade på honom att sätta i gång ett krig mot den japanska "gula faran".

Efter den första konflikten med Japan i samband med besättandet av Port Arthur, hade Witte gått med på att dra tillbaka alla ryska rådgivare från Korea, och låta det kvarstå inom den japanska intressesfären. Han företog också en hemlig resa till Fjärran östern 1902 för att bilda sig en egen uppfattning om läget. Bezobrazov och hans grupp fortsatte dock att göra framstötar in i Korea, och rubbade den ömtåliga balans som upprättats med japanerna. Även om Witte försökte få till stånd en förhandlingslösning med Japan, vann krigspartiet ökat inflytande i S:t Petersburg. När kriget med Japan till slut bröt ut 1904 blev det, till de flestas stora förvåning, en full ständig katastrof för Ryssland, som förlorade Port Arthur och hela den ryska stillahavsflottan. En stor lycka blev det däremot för den andra stora sjömakten i området, Storbritannien, som, föga överraskande, lät japanerna sälja krigsobligationer i London.

På grund av sitt totala motstånd mot denna radikala omsvängning till en imperialistisk politik mot Kina, ombads Witte av tsar Nikolaj att lämna finansministerposten den 14 augusti 1903. Det förkrossande nederlaget mot Japan tillsammans med alltmer repressiva åtgärder från den ryske inrikesministern Plehve banade väg för ett avsiktligt iscensatt uppror, som kulminerade i den beryktade "Blodiga söndagen" i S:t Petersburg 1905 och ett år av blodigt förtryck. Nu levde de bolsjevikiska revolutionärerna upp igen. Det ryska samhället började polariseras, med de ryska slavofilerna på den ena sidan, och revolutionärerna på den andra - och med britterna som manipulerade båda sidorna för att förhindra varje återgång till "Wittesystemet". "Västerlänningar" som Witte blev alltmer isolerade. De revolutionära krafterna som tog form 1905 skulle fortsätta att bygga upp sin styrka, bidande sin tid tills nästa tillfälle skulle erbjuda sig 1917 - ett tillfälle som de inte var sena att utnyttja.

Witte, den högst ansedde statsmannen i landet, skulle kallas in igen, efter revolutionen 1905. Han förhandlade fram ett fördrag med Japan och ett nytt lån till Ryssland så att man kunde börja betala av på krigsskulden, skrev en författning för Ryssland och tjänstgjorde, under en kort tid, som premiärminister - men nu utan den makt och det inflytande som hade behövts för att han skulle kunna förverkliga sin stora plan. I april 1904 hade britterna lyckats undergräva Wittes inflytande i Frankrike, och fått till stånd en brittisk-fransk allians, som främst var riktad mot Tyskland. 1906 vände sig ett skuldtyngt Ryssland, och en desperat Witte, ovillig att lägga fram en budget för den splittrade Duman (parlamentet), på nytt till Paris med en begäran om ett lån för att betala den jättelika krigsskulden. Kriget hade nästan helt slagit "Wittesystemet" i spillror. Befolkningens missnöje tog sig bla uttryck i en vägran att betala skatt. Bankerna tömdes på insatta sparmedel och guld. Regeringen svarade på krisen med att trycka upp mer pengar. Under loppet av 1905 ökade penningmängden med mer än 72 procent. Mycket guld fördes också ut ur landet. Witte menade att endast ett stort lån kunde förhindra att allting han hade byggt upp skulle gå helt förlorat. Det politiska läget i Frankrike hade dock förändrats betydligt. Fransmännen var inte beredda att erbjuda något lån förrän fredsförhandlingarna med Tyskland om Marock okrisen var slutförda. När de var det, lyckades Ryssland få det största lånet någonsin - 2 250 miljoner franc.

Tyskland isoleras

Men den här gången fanns det en hake. När britterna hade fått till stånd den brittisk- franska ententen i april 1904 försökte de, samtidigt som de gjorde sitt yttersta för att undergräva tsarstaten, manövrera in ett allt mer fogligt Ryssland i sin egen sfär. I 30 år hade den brittiska finansmarknaden varit helt stängd för Ryssland. Lånet som beviljades 1906 var emellertid finansierat av ett konsortium, där britterna stod för en fjärdedel av lånesumman. Bakom denna omsvängning i den brittiska politiken låg klara politiska motiv. Den brittiske ambassadören i S:t Petersburg, sir Cecil Rice-Spring, som stod Teddy Roosevelt nära, varnade den brittiske utrikesministern sir Edward Grey: "Om Tyskland lyckas med att hindra England och USA från att gå med i lånet, vore det ett hårt slag för Ryssland och en stor seger för Tyskland." Edvard VII, som var beredd att betala om det skulle gynna Storbritannien, önskade en mer direkt politisk allians med Ryssland. Witte, som fortfarande hade ett visst inflytande, avböjde artigt.

Men 1907 hade de finansiella banden, trots Wittes invändningar, bundits så hårt att ett politiskt fördrag - 1907 års brittisk-ryska konvention - blev ett faktum. Detta var det sista steget i den brittiska strategin att få ihop en entente cordiale mellan England, Frankrike och Ryssland, som isolerade Tyskland på kontinenten. Kaiser Vilhelm s uppmuntran av det rysk-japanska kriget hade hjälpt till att kasta den ömkansvärde Nikolaj II i armarna på "Onkel Bertie".

Inom sju år skulle ententen ge sig på trippelalliansen mellan Tyskland, Österrike och Italien i den köttkvarn som fick namnet "det Stora kriget". Inom elva år skulle åtta miljoner män ha mejats ner under loppet av det kriget. Inom tolv år skulle ett fredsfördrag undertecknas i Versailles, vars villkor i praktiken garanterade att världen skulle få uppleva ett nytt krig innan seklet var till ända.

När man undersöker alla omständigheter som ledde fram till denna så avgörande händelse, kan man bara sluta sig till att Wittes misslyckande att få till stånd sin "eurasiska" allians var en av de avgörande punkter - en punctum saliens - som satte världen på rak kurs mot krig (som Witte själv visste att det skulle göra). Genom att sabotera konsolideringen av en sådan "produktiv triangel" mellan Ryssland, Tyskland och Frankrike kring en List-influerad industrialiseringspolitik, i ett försök att behålla sin hegemoni på kontinenten, sådde britterna helt klart fröet till krig. Och "det Stora kriget" skulle bara bli början på de fasor som detta "anglo-amerikanska århundrade" skulle bjuda på.

När vi nu står på tröskeln till ett nytt århundrade (och ett nytt årtusende), är det hög tid att världen lär av sina tidigare misstag, i stället för att döma sig själv till att upprepa dem. Om inte Lyndon LaRouches program för den "produktiva triangeln Paris-Berlin-Wien" blir utgångspunkten för en ekonomisk återuppbyggnad av länderna i det fd Sovjetunionen och utgångspunkten för en världsvid industrialisering, finns det risk för att det 21:a århundradet kan bli ännu mera tragiskt än det som vi nu hå ller på att lämna bakom oss.