Så ivriga att lyda: Förbundsdagen bryter mot grundlagen!

Med sitt utslag att godkännandet av Lissabonfördraget var författningsvidrigt har den tyska författningsdomstolen gett en rungande örfil åt majoriteten i förbundsdagen och slagit fast att den tyska grundlagen måste ligga till grund för varje tolkning av fördraget. I utslaget saknas tyvärr reflektionen att det inte bara är EU:s nyliberala ekonomi- och finanspolitik som har gjort fiasko, utan hela det nyliberala paradigmet.

Den tyska författningsdomstolens länge emotsedda utslag ifråga om överklagandena av förbundsdagens ratificering av Lissabonfördraget och följelagen om "utvidgning och förstärkning av förbundsdagens och förbundsrådets befogenheter i frågor rörande Europeiska unionen" innehåller både sådant som är mycket bra och sådant som är mycket dåligt. Dåligt är framför allt att domstolen i princip ger klartecken till Lissabonmonstret, trots att det egentligen enligt dess egna kriterier borde ha dödförklarats redan efter irländarnas nej (och dessförinnan fransmännens och holländarnas nej). Mycket viktigt däremot är att man gör klart att fördraget kan äga giltighet för Tyskland endast med den tolkning som författningsdomstolen gör. Dit hör bl.a. definitionen av EU som ett förbund mellan stater som fortsätter att vara suveräna. Man gör klart att någon ändring av de i grundlagens artiklar 1 och 20 fastslagna principerna inte kan komma på fråga och man understryker att den europeiska integrationen inte får leda till en urholkning av Tysklands demokratiska styrelseskick. Och likaså mycket viktigt: Författningsdomstolen tänker inte lämna ifrån sig sin rätt att överpröva EU-organens göranden och låtanden.

Författningsdomstolen har därmed försvarat grundlagen och satt käppar i hjulet för den dynamik som alltsedan Maastrichtfördraget fått EU att utvecklas till en mer och mer å ena sidan imperial och å andra sidan genom stabilitetspakten ekonomiskt självstrypande byråkrati. Det är mycket positivt. Men ytterst graverande problem kvarstår.

Domstolen förklarade också att den av förbundsdagen genomröstade följelagen om "utvidgning och förstärkning av förbundsdagens och förbundsrådets befogenheter" är författningsvidrig, eftersom den saknar den juridiska utformning av rätten till parlamentarisk medverkan som författningen kräver. I stället för att stärka förbundsdagens befogenheter vek sig förbundsdagen för trycket från regeringen och överlämnade helt enkelt väsentliga befogenheter att försvara det gemensamma bästa och medborgarna till Bryssel! Om det inte hade varit för BüSos snabba mobilisering, överklagandena till författningsdomstolen och den ännu ovissa utgången av utvecklingen i Irland, Polen och Tjeckien skulle vi nu vara på väg in i en Bryssel-styrd oligarkisk diktatur – inbegripet militära insatser, som vi inte längre skulle ha något inflytande över!

Det faktum att den tyska författningsdomstolen förklarat förbundsdagens godkännande av denna lag för författningsvidrigt är ett dramatiskt bevis på hur det står till med demokratin i Tyskland. Låt oss titta på hur det gick till.

Den 13 december 2007 undertecknade EU:s stats- och regeringschefer i Lissabon ett EU-"fördrag" som till 95 procent var identiskt med det s.k. konstitutionella fördraget som hade röstats ner 2005 i folkomröstningar i Frankrike och Holland. Välrenommerade juridiska experter i flera länder ansåg att Lissabonfördraget skulle göra EU till en federal stat, där statens makt inte längre, såsom grundlagen kräver, utgår från folket. Det handlade om en genomgripande författningsändring, som krävde folkomröstning.

Statscheferna delade tydligen president Sarkozys uppfattning, att folkomröstningar i denna fråga skulle resultera i ett nej i alla länder där de skulle hållas, och därför försökte de få parlamenten att ratificera fördraget så fort som möjligt utan någon större medial uppmärksamhet. Genom en enkel sökning på nätet kan vem som helst förvissa sig om att det under tiden mellan EU-toppmötet i december 2007 och omröstningen i förbundsdagen den 24 april 2008 inte förekom en enda substantiell artikel eller reportage i de s.k. stora nyhetsmedierna som förklarade vidden av Lissabonfördraget för allmänheten. Nästan av en tillfällighet upptäckte jag själv detta, samt det faktum att fördragstexten som förbundsdagen skulle rösta om över huvud taget inte förelåg i skriftlig form; det enda som fanns tillgängligt var de ändringar som gjorts jämfört med det förkastade konstitutionella fördraget. På ett offentligt möte i München den 13 februari 2008 manade jag till motstånd mot fördraget och inledde en europavid kampanj för att upplysa befolkningen.

Under loppet av denna kampanj framkom det också att en majoritet av förbundsdagsledamöterna inte ens hade läst Lissabonfördraget, än mindre grundligt satt sig in i det, utan bara vek sig för trycket från regeringen och sina gruppledare. Den 24 april 2008 röstades så Lissabonfördraget igenom i förbundsdagen med 515 röster för, bara 58 röster emot och en som avstod, och den 23 maj även i förbundsrådet. Kort därefter överklagades beslutet till författningsdomstolen av CSU-ledamoten Gauweiler och därefter av Die Linke och ÖDP.

Försummar sina plikter

Nu har författningsdomstolen funnit att den i samband med ratificeringen antagna följelagen om "utvidgning och förstärkning av förbundsdagens och förbundsrådets befogenheter" även den var författningsvidrig, eftersom den inte garanterade dessa båda institutioner tillräcklig rätt till medverkan. Med andra ord: i stället för att utvidga och förstärka förbundsdagens och förbundsrådets befogenheter, så gav man upp dessa befogenheter och delegerade dem till Bryssel! Domstolen fann att lagen strider mot grundlagens artikel 38, första stycket, som lyder:

"Ledamöterna i den tyska förbundsdagen väljs i allmänna, direkta, fria, jämlika och slutna val. De är hela folkets företrädare, de är icke bundna av uppdrag och direktiv och de lyder endast under sitt eget samvete."

Vad ska man då säga om förbundsdagsledamöter som så lättvindigt frånsäger sig sin förnämsta plikt, nämligen att företräda folket? Svaret på denna retoriska fråga är uppenbart: Det som skett är en monstrositet, men den kastar ljus över det politiska tillståndet i Tyskland, där många ledamöter antingen direkt tjänar vissa finanskretsars och stiftelsers intressen eller, om de händelsevis skulle försvara det gemensamma bästa, aldrig skulle gå så långt att karriären äventyras.

Att flertalet ledamöter var så ivriga att visa EU-byråkratin sin lydnad avspeglar också det förhållandet att de europeiska staterna står under inflytande från det brittiska imperiets finansstrukturer. Dessa finansintressen styr nämligen inte bara den nyliberala finanspolitik som EU fortsätter att föra trots finanskrisen, utan dessa intressens kontroll låg också bakom den röd-gröna regeringens avreglering av finansmarknaderna 2004, som möjliggjorde kasinoekonomins och riskkapitalbolagens ohämmade framfart. Alltså resonerade ledamöterna medvetet eller omedvetet: "Om vi nu är under EU-diktaturens ok så är vi ju det - varför ska vi då låtsas att vi har några befogenheter? Och dessutom den orealistiska föreställningen att vi är folkets representanter och måste försvara dess rättigheter? Det stämmer i alla fall inte med verkligheten, så då gör det ju inget om grundlagen makuleras."

Man får verkligen tacka domarna i författningsdomstolen för att de tillbakavisade detta författningsbrott. Det betyder att förbundsdagen nu måste arbeta in författningsdomstolens anvisningar, som är nedtecknade i detalj i det 150 sidor långa domstolsutlåtandet, i ett utkast till en ny följelag. Oroväckande är dock att regeringspartierna bara en timme efter offentliggörandet av författningsdomstolens utslag beslutade att debatten om den nya följelagen, som ju exakt måste avspegla innehållet i det 150-sidiga omsorgsfullt formulerade domstolsutlåtandet, och som samtliga ledamöter den här gången ska läsa och förstå, ska äga rum redan den 26 augusti och omröstningen ske den 8 september. Att man har så bråttom röjer alltjämt samma avsikt.

Författningsdomstolen hävdar sin ställning

Egentligen hade författningsdomstolen också kunnat kritisera regeringens agerande, även om man inte kunde vänta sig att den skulle göra det, på grund av de enorma konsekvenserna. Men i sak har författningsdomarna skapat ett helt nytt läge, eftersom de har slagit fast att Lissabonfördraget bara är giltigt i den av dem fastlagda tolkningen. De betonar till exempel att Tysklands inträde i en europeisk federal stat kräver att den tyska staten klart och tydligt avsäger sig sin grundlagsfästa suveränitet och förser sig med en annan författning. Men EU ska fortsätta att vara en på folkrätten grundad union, som bygger på suveräna staters vilja att sluta fördrag.

Vidare ger grundlagen varken den lagstiftande eller den verkställande makten rätt att bestämma över författningsidentiteten, d.v.s. över det grundläggande innehållet i författningen. Ytterst intressant är författningsdomarnas framhållande att en ändring av grundlagen, som skulle rucka på de i artiklarna 1 och 20 stadgade principerna, inte kan komma på fråga, eftersom de skyddas av en så kallad evighetsgaranti. Domstolen går därmed emot de "Gemensamma bestämmelserna" i inledningen till Lissabonfördraget, vilka i artiklarna 1–6 vill ge sken av att EU är en garant för mänskliga rättigheter, frihet, demokrati etc. Detta är värderingar som hör till grundlagens orubbliga författningsprinciper, som inte är politiskt påverkbara. Författningsdomstolen bekräftade detta även gällande artikel 20, som slår fast Tysklands karaktär som en social stat samt medborgarnas rätt att göra motstånd om någon försöker ändra på denna karaktär.

Mycket viktigt är också författningsdomarnas förtydligande att grundlagen inte medger att de "tyska statsorganen överlåter maktbefogenheter på ett sådant sätt att deras utövande kan leda till att ytterligare ansvarsområden tillkommer av sig självt. Den förbjuder överlåtelse av kompetenskompetensen." Vad domarna avser med denna nya ordbildning är inget annat än det i Lissabonfördraget omnämnda "förenklade ändringsförfarandet", varigenom Europeiska rådet utan vidare kontroll vill få möjlighet att tillskansa sig fler och fler kompetenser, d.v.s. ansvarsområden – ett förfarande som professor Schachtschneider har kallat en "Ermächtigungsgesetz" [syftande på "fullmaktslagarna" som banade vägen för Hitler-diktaturen – ö.a.].

Det kommer också att bli intressant att se hur mycket allvar författningsdomstolen menar med att man inte släpper ifrån sig kontrollkompetensen, d.v.s. överprövningsrätten gentemot EU-organen. I ett utlåtande från EU-rådets juridiska byrå den 22 juni 2007 hette det nämligen: "Enligt [EG-]domstolens beslut är EG-rättens företräde en av gemenskapsrättens grundpelare ... det faktum att denna företrädesprincip inte finns med i det kommande fördraget ändrar ingenting ifråga om dess existens och ifråga om domstolens redan fattade beslut." Här finns konfliktstoff inprogrammerat, och framtiden får utvisa om författningsdomarna kommer att fullgöra sin väktarfunktion även i de kommande stormarna.

Även om författningsdomstolen utan tvivel har slagit fast viktiga grundlagsprinciper så ligger den stora svagheten på ett annat område. Domarna yttrade sig t.ex. om EU:s handelspolitik och den kompetensförskjutning vid träffandet av internationella handelsavtal som fördraget innebär - och den därmed förbundna bristen på parlamentarisk medverkan från förbundsdagens och förbundsrådets sida - som om världsekonomin och finanssystemet inte sedan nästan två år tillbaka har befunnit sig i en alltmer dramatiskt tillspetsad sammanbrottskris. Sedan denna kris bröt ut har Bryssel inte haft mycket att komma med. Det som helt saknas är reflektionen att det inte bara är EU:s nyliberala ekonomi- och finanspolitik som har gjort fiasko, utan hela det nyliberala paradigmet. Maastrichtkriterierna har t.ex. kastats överbord för länge sedan och de kommer inte att tas tillbaka igen eftersom det här systemet är bankrutt bortom all räddning.

Det som domarna säger om demokratiska principer låter fint. De vet kanske inte att det står mycket sämre till med demokratin i Tyskland än deras utläggningar ger intryck av. Många människor känner sig inte representerade av någon instans över huvud taget, utan upplever varje dag att det inte finns någon som de kan vända sig till. Förbundsdagsledamöternas oansvariga agerande, när de röstade igenom den nämnda följelagen, belyser bara en sida av saken. Mediernas icke-rapportering inför omröstningen en annan.

Om väljarna lär sig något av den här historien så kommer de inte att ge förnyat mandat till en enda förbundsdagsledamot som så lättsinnigt överlåtit sina maktbefogenheter till Bryssel. BüSos kandidater skulle aldrig släppa igenom något sådant.