(S)-investeringar luftpastej utan bankdelning

Äntligen har flera socialdemokrater plockat upp EAP:s paroll från 1994: Investera Sverige ur krisen! Först var det förra landshövdingen i Jämtland Kristina Persson från Global utmaning och därefter förre statsministern Göran Persson och på första maj nye LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som krävde 70 miljarder, varav 25 miljarder till fysiska investeringar och 45 miljarder till andra statliga utgifter. Men utan bankdelning blir det inget av med några investeringar. Inom ramarna för det nuvarande finansiella systemet finns inga pengar till investeringar. Både regeringen och socialdemokraterna sätter storbankerna före allt annat och då blir det i bästa fall felräkningspengar över till att bekämpa arbetslösheten.

Den dominerande politiken i Sverige skiljer sig bara till graden från den åtstramning som EU och Internationella valutafonden driver i krisländerna. Trots bankstödet minskar Västvärldens banker sin utlåning till företag, och förbereder dessutom att inte bara på Cypern att dra in företagens och institutionernas bankkonton för att rädda sina spekulationsbubblor. De enda investeringar vi kan vänta oss i dagens systembevarande politik är koncentrationsläger, som socialdemokraternas kolleger i Sydeuropa beskriver situationen i EU.

Bankdelning: För att några investeringar att tala om skall kunna ske, måste först staten och folket befrias från att betala finanssystemets gigantiska spekulationsförluster. De spekulativa delarna av bankerna, värdepappershandeln, måste tillåtas gå i konkurs så förlustpapperen skrivs av och försvinner. Men bankerna utpressar staten och säger att om de går konkurs så upphör betalningssystemet och ekonomin tvärstannar. Det är därför som de nödvändiga delarna av bankerna måste skiljas av genom bankdelning enligt Glass-Stagall, så att resten faktiskt kan gå konkurs utan att betalningssystemet hotas. Staten behöver och kan inte skydda en spekulationsbubbla många gånger större än landets samlade produktion. Island visade att man kan säga nej till att gå in och täcka sina banker när deras finanssystem kraschade.

Kreditsystem: Innan några investeringar motsvarande 1960-talets, som Kristina Persson talar om, kan ske, krävs att man tar fram krediterna. Det finns inte mycket kvar i de AP-fonder och privata försäkringsbolag, som Gunnar Sträng använde sig av. AP- fonderna är i stort sett bortspekulerade eller har redan lånats ut till staten. Det är dyrt att ta marknadslån till infrastruktur. Medlen måste därför tas fram genom att Riksbanken skapar statliga krediter enligt det amerikanska hamiltonska kreditsystemet. Det kräver att man bryter med dagens finanssystem. Idag är det inte tillåtet enligt internationella avtal och eftersom riksbanken är "självständig" mot staten. Riksbanken måste därför tas tillbaka från marknadens kontroll. Riksbanken måste läggas direkt under Riksdagens, så Riksbanken kan samordna sin kreditgivning med de infrastrukturbehov som beslutas politiskt.

Kapitalbudget: Statsbudgeten tillåter idag inga stora investeringar eftersom de, trots att de är långsiktiga, blandas med den statliga konsumtionen. För varje stor infrastrukturutbyggnad måste staten därför idag skära ned motsvarande summa på den offentliga verksamheten. För att inte investeringarna skall konkurrera ut de andra statsutgifterna på detta sätt, måste statsbudgeten delas upp med de statliga investeringarna separat i en "kapitalbudget", skild från "driftbudgeten" med den statliga konsumtionen. Så var det på Gunnar Strängs tid för staten och är fortfarande i alla vanliga företag.

Det Göran Perssons och de andra nu vill rucka på är hans gamla regler för statsbudgeten som infördes för att statens skulder från bankkrisen 1990-94 skulle återbetalas. I praktiken var det ett förbud mot stora statliga investeringar. Det kallas "överskottsmålet" och innebär att staten skall ha en procent i överskott, dvs spara en procent om året till återbetalning av lån. Men tar man bort överskottsmålet för att öka investeringarna, hamnar man på EU:s regel om maximalt statligt underskott på tre procent. Det ger alltså sammanlagt ett utrymme på fyra procent vilket är ca 30 miljarder. Det ändrar inte mycket, när det krävs en ökning av Sveriges årliga investeringar på 450 miljarder kr för att komma upp i 1960-talets totala statliga och privata investeringar motsvarande ca 30 procent av BNP.

Det som krävs är att Sverige bryter, inte bara med överskottsmålet, utan också med EU:s budgetregler och inrättar en separat kapitalbudget som staten kan låna betydligt mer till. LO-ordföranden talar om att låna till investeringar, men hans 25 miljarder i investeringar förslår inte långt. Det kan möjligen räcka till att sätta den nuvarande lediga byggnadskapaciteten i arbete, men allteftersom investeringskapaciteten byggs ut och arbetslösa utbildas kommer det krävas mycket mer. Skall staten låna det som behövs för att verkligen sätta de arbetslösa i arbete, krävs hundratals miljarder per år och då krävs riksbankskrediter. Den internationella kapitalmarknaden är upptagen med att täcka bankernas rekapitalisering för att täcka spekulationsförluster.

Energitäta infrastrukturprojekt: De stora infrastrukturprojekten måste dessutom garantera värdet på de riksbankkrediter som de byggs med. Det kräver att de leder till produktivitetshöjningar för hela landets ekonomi, så skatteintäkterna ökar och lånen kan återbetalas. Då går det inte att "investera" i kostnadsdrivande vindkraft eller klimatomställningar, som Kristina Persson talar om. Det behövs investeringar med högsta möjliga energitäthet för att ha potential att höja produktiviteten och kunskapsnivån så mycket som möjligt. Sådana projekt är höghastighetsnät för hela landet med magnettåg, kärnkraftverk av fjärde generationen med inbyggd säkerhet och återanvändning av tidigare avfall, lokaltrafik med helautomatiska spårtaxisystem, sammanlänkning av de Skandinaviens huvudstäder med motorvägar och nya tunnelförbindelser till Danmark och Finland, Bottenviksbågen och järnvägar för de nya gruvorna med länkar till Arktis, gasledningar för råvara till den kemiska industrin och stålverken, investeringsstöd för nya företag och uppfinningar, satsning på rymdteknik och nya vackra städer och bostäder. Sverige har potential att både värdesäkra all nyskapad riksbankskredit och sätta de arbetslösa i full produktivt arbete med dessa projekt.

Trestegslösningen: För att investeringar skall kunna dras igång krävs alla tre stegen: 1) Bankdelning, 2) Kreditsystem och 3) Investeringar, dvs alla delar av det som LaRoucherörelsen i Sverige - EAP har med i Trestegslösningen.

Luftpa(s)tejer: Utan trestegslösningen blir det inget av socialdemokraternas tal om investeringar för att bygga Sverige ur krisen. Det blir bara ett sviket löfte precis som med Olof Palmes och Willy Brandts tal i Brandtrapporten på 1970-talet om en Marshallplan till utveckling av u-länderna. Det blev inget av med någon u-landsutveckling eftersom Palme och Brandt krävde, precis som (s)-debattörerna idag, att hjälpen skulle ske "inom det rådande finansiella systemet", dvs först skulle u-länderna betala sina skulder till Internationella valutafonden och bankerna. I stället för en Marshallplan fick u-länderna genom skuldkrisen på 1980-talet en katastrof med mer döda än i hela Andra världskriget. Detta var också grunden till EAP:s kritik mot Palme.

Samvet(s)frågan: Politiken att tala om "investeringar" inom det rådande finansiella systemet är också grunden till EAP:s kritik mot dagens socialdemokratis löften. Socialdemokraterna måste bryta med dagens finansiella system för att göra något mer än en luftpastej. Det innebär att Socialdemokraterna på allvar måste göra upp med sina egna "aktieägarvinstuttag" och inte bara tala om att bekämpa vinstuttag i den privatiserade välfärdssektorn, som Karl-Petter Thorwaldsson så stolt gjorde på första maj på Norra Bantorget i Stockholm.

Kristina Persson måste som styrelseledamot i Folksam bestämma sig för om aktieägarvinstuttagen från Swedbank är viktigare är att reformera banksystemet med bankdelning så att ungdomarna kan få jobb. Karl-Petter Thorwaldsson måste bestämma sig för om aktieägarvinstuttag är viktigare för att hålla uppe värdet på alla de fonder i Arbetarrörelsen som Swedbanks styrelseordförande och Folksamchef Anders Sundström dragit in i räddningen av Swedbank, än att ungdomarna kan få jobb. Göran Persson måste bestämma sig om aktieägarvinstuttag är viktigare för hans arbetsgivares kunder, än att ungdomarna kan få jobb. Kort sagt socialdemokratin och facket måste våga riskera bankvinsterna för bankägarna Wallenberg/SEB , Folksam/Swedbank och Staten/Nordea och kräva en reorganisering av banksystemet för att ungdomarna skall få jobb.