Rusta Sverige för nästa bankkris!

I tysthet har svenska staten förberett sig för en ny bankkris. Förra sommaren lade Banklagskommittén fram sitt utredningsförslag för offentlig administration av banker i kris. Utan egen bank måste staten finna på andra sätt att se till att betalningar och kapitalförsörjning ska kunna göras även om bankerna kommer i kris. Vid bankkrisen 1991 tvingades staten gå in och hjälpa bankerna till enorma kostnader för skattebetalarna och den svenska ekonomin. Nordbanken fick direkta statliga stödmiljarder, vilka senare delvis betalades tillbaka, och Sparbanken fick en garanti på en miljard. Men alla bankerna fick hjälp av staten att betala av på den stora börda av förlustlån som de drog på sig när fastighetsbubblan sprack. De fick skattesänkningar och möjlighet att spekulera än värre med derivat, men framför allt tilläts de ta ut en rekordstor realränta och även plundra sina kunder på andra sätt.

Med övervinsterna kunde bankerna skriva av sina kundförluster, men effekten på den svenska ekonomin var förödande: en långvarig depression och rekordarbetslöshet. Det här sättet att sanera bankerna räddade betalningssystemet, men förödde kapitalförsörjningen och därmed statsfinanserna. 1995 tillsattes en utredning kallad Banklagskommittén, som skulle fundera på hur statens ansvar för betalningssystemet och även kapitalförsörjningen ska kunna utövas på ett bättre och framför allt mindre kostsamt sätt. 1995 införde Sverige dessutom, i likhet med andra länder i EU, en insättningsgaranti. Det betyder att staten har tagit på sig ännu större kostnader vid bankkriser, genom att garantera alla bankkunders insättningar upp till 250 000 kr.

Problemet är, att de största bankerna i Sverige inte kan tillåtas gå i konkurs, eftersom man då riskerar att det blir tvärstopp i hela betalningssystemet. Inom loppet av några dagar skulle det bli kaos, när bristen på fungerande betalningar stoppar handel och därefter produktion och hela ekonomin slår stopp med total arbetslöshet och försörjningskris.

Bankerna tar sina förluster

Banklagskommittén föreslog därför i sitt slutbetänkande den 12 juli 2000, att staten med en ny lag får rätt att rekonstruera eller avveckla banker i kris. Det ska kallas att banken sätts i ”offentlig administration”. Det innebär att staten tillfälligt kan ta över en krisbanks hela ledning, styrelse och ägaransvar. Den enda publicitet förslaget fick var ett kort inslag i radions ekonyheter om att f.d. finansministrar kunde tänkas ingå i en arbetskraftsreserv för att leda banker i kris.

En bank i kris skulle enligt förslaget på så sätt kunna drivas vidare som vanligt, medan kundförluster och obetalbara skulder utreds och hanteras. Statens övertagande gör det möjligt att garantera alla nya insättningar och transaktioner, vilka på så sätt blir helt säkra för alla kunder. Småsparare kan också känna sig trygga med statens insättargaranti, så att de inte behöver rusa till banken för att i panik ta ut sina pengar. Alla andra skulder betalningsstoppas och fryses till dess bankens tillgångar och skulder utretts. Banken kan därefter behandlas på samma sätt som andra företag på obestånd. Om inte tillgångarna räcker ska förlusterna skrivas av, först mot det egna kapitalet inklusive ägarinsatserna. Därefter tvingas ägarna till fordringarna före betalningsstoppet att ta förlusterna. Fordringarna på banken skrivs ned antingen genom sedvanliga ackord eller genom konkursförfaranden. Inom två år ska banken ha antingen rekonstruerats, sålts eller likviderats.

Med detta förfarande befrias staten från ansvaret för det mesta av bankens dåliga affärer. Statens insättargaranti gör dock staten till en stor fordringsägare, men det kan man lösa som i USA, där denna fordran blir till en prioriterad fordran som går före andra fordringsägares. Samtidigt kan banken fortsätta sina löpande affärer och nytt kapital kan användas för näringslivets kapitalförsörjning i stället för att täcka bankens förluster på dåliga lån. Om dåliga lån inte skrivs av som förluster mot det egna kapitalet och fordringsägarna, kan det gå som i Japan. Där har förlustlånen från fastighetskrisen i många år tillåtits växa med ränta m.m. och blivit en enorm börda för den japanska ekonomin, som strypts på kapital och plundrats, samtidigt som faran för en bankkollaps bara blivit större.

Staten kan tvingas betala

Mot Bankkommitténs förslag reserverade sig ledamoten Reidunn Laurén, f.d. kammarrättspresident och opolitisk vice justitieminister i den borgerliga regeringen 1991-94. Hon vill inte att förslaget blir lag och att en ny myndighet bildas för att sköta lagen. Hon vill att regeringen ska sköta bankkriser från fall till fall och bara använda utredningens förslag som en rekommendation. Utan en lag i ryggen får dock regeringen svårare att stå emot krav på att rädda bankernas ägare från att förlora makten och kan tvingas att återigen betala bankerna och/eller arbetslöshet över statsfinanserna.

Speciellt bankernas utländska fordringsägare kan utpressa regeringen att ta på sig förlusterna med argumentet att den svenska kronan inte får försvagas. Sådana påtryckningar avgjorde varvskrisen på 1970-talet, då den borgerliga regeringen tvingades köpa Götaverken inklusive de stora skulderna till utländska banker för en krona. Dåvarande industriministern Nils G. Åsling fick därmed betala stora summor för varvskrisen, utan att det blev några nya investeringar eller ens några jobb kvar. Reidunn Laurén bäddar för ett nytt sådant misslyckande, när hon inte vill stärka den nationella lagstiftningen mot bankerna och deras fordringsägare, inklusive de utländska.

Internationella valutafonden brukar i sina låneförhandlingar ställa just sådana krav på att stater ska ta ansvar för bankers eller storindustriers lån från utländska banker. Det ingår t.ex. i det paket som IMF fortfarande försöker påtvinga Sydkorea. Östasiens uppror mot detta utmanar bankernas och IMF:s makt över hanteringen av den internationella finanskrisen. Den svenska banklagskommitténs förslag visar precis hur det skall gå till när man prioriterar befolkning och produktion före gamla obetalbara skulder i finanssystemet.

(ur Schillerinstitutets rapport ”Handel MED gränser för en värld i välstånd”, utgiven i april 2001)

Läs utredningen med lagförslaget (SOU 2000:66) här