Riksdagen skulle luras att Glass-Steagall inte finns

Oron i Riksdagen var tydlig den 31 augusti, när två utländska utredare avslöjade hur nära svenska storbanker var att gå under efter den amerikanska Lehman-bankens krasch hösten 2008. Bankerna hade gjort sig beroende av dollarlån och fick plötsligt inte låna. Inte ens hela den svenska valutareserven räckte till, och man var nära "en katastrof". Trots att finansutskottet är det svenska folkets representanter för just finansfrågor var det först då finansutskottet fick veta vad som hänt i Sverige och i svenska myndigheter under finanskrisen.

Det var finansutskottet som själva hade beställt denna "Utvärdering av Riksbankens penningpolitik och arbete med finansiell stabilitet 2005-2010" av britten Charles Goodhart och fransmannen Jean-Charles Rochet, båda professorer i finansiell ekonomi. Både regering och riksdag har varit långsamma med att pressa fram sanningen om vad som hände under finanskrisen. I USA är såväl Angelidesrapporten som Levinutredningen och SIGTARP-rapporteringen klara sedan ett halvår tillbaka. I Sverige har Finanskriskommittén bara påbörjat sitt arbete. På finansutskottets hearing den 31 augusti kunde man se hur upprörda ledamöterna var när de fått reda på vad som hänt, inte från de myndighetschefer de så ofta haft framför sig, utan från utlänningar. Men det var inte ärlig redovisning dessa författare kom med. De försökte lura riksdagen att Glass-Steagall inte finns. De avslöjanden de gjorde, tjänade bara till att stressa politikerna att välja de "enda" existerande lösningarna, nämligen deras och det globaliserade finanssystemets.

Speciellt britten Charles Goodhart är en nyckelfigur, som måste känna till Glass-Steagall. Tillsammans med andra har han författat en rapport om "Grundprinciperna för finansiell reglering" utgiven i bankcentret Geneve. I Storbritannien pågår en stor debatt om att antingen 1) införa en bankdelningslag med fullständig separering av bankernas affärsbankverksamheter från spekulationen enligt Glass-Steagall-modellen, eller 2) bara inom bankerna hålla isär (på engelska: ring-fence) affärsbanksverksamheten från spekulationen. Den första linjen förespråkas av en av en minister i den brittiska regeringen, Vince Cable. Den andra fullständigt ohållbara ståndpunkten har framförts av Merwyn King, chef för den brittiska Centralbanken Bank of England. Den 12 september kommer det hela ställas på sin spets när den Oberoende bankkommitén skall lägga fram sitt förslag åt det ena eller andra hållet. Debatten är intensiv och den jättelika kolonialbanken HSBC har hotat att flytta från London om ens något av förslagen läggs fram. Goodhart kan inte vara oinformerad om detta och inte heller om den omfattande debatt som förs internationellt om att återinföra Glass-Steagall, som ofta nämns i brittisk finanspress.

Trots att Goodhart således måste veta bättre, och även hans medförfattare, finns inget av dessa båda förslag med i utvärderingen. Rävaktigt tar de enbart fram följande alternativ åt Riksdagen:

"Fram till nu har myndigheterna i allt väsentligt haft tre alternativ om en bank eller en annan finansiell intermediär skulle hamna i trångmål:
1) att arrangera ett samgående med en starkare bank eller intermediär, med eller utan något slags statligt finansiellt stöd som lockbete
2) att avveckla banken genom sedvanligt konkursförfarande
3) att överta förlusterna genom rekapitalisering, antingen genom att köpa bankens aktier eller ta över bankens skulder eller genom ett tillfälligt förstatligande.
Lehman Brothers kollaps var ett dramatiskt exempel på de förödande konsekvenser det kan få när ett systemviktigt finansiellt institut avvecklas. Därför har relevanta myndigheter i så gott som alla länder, och enligt vår uppfattning med rätta, i praktiken varit ytterst ovilliga att välja det andra alternativet. Med det första och det tredje alternativet uppstår emellertid inte bara ett incitament till överdrivet risktagande (s.k. moral hazard) - dvs. att institut blir 'för stora för att få gå omkull'. Eftersom man eventuellt kan behöva använda skattemedel när det gäller det första alternativet, och definitivt kommer att göra det när det gäller det tredje, blir det dessutom en finanspolitisk snarare än en penningpolitisk fråga."

Efter att författarna Goodhart och Rochet konstaterat inget av dessa alternativ egentligen är bra, tar de upp sitt eget förslag om livstestamente för banker, vilket går ut på att förväg planera en eventuell avveckling av banken. Det är dock inget som ändrar på de surdegar som förgiftar dagens finanssystem. Deras övriga rekommendationer innebär också att den oreglerade finansmarknaden behålls och likaså myndigheternas utspridda kraftlösa övervakning.

Beskrivningen av hur nära det var att svenska bankväsendet kraschade använder författarna till att beskriva riksbanken och de andra inblandade myndigheterna som hjältar. "En finansiell katastrof kunde avvärjas", skriver utredarna, endast genom att Riksbanken fick utländsk hjälp, med dollar från den amerikanska centralbanken Federal Reserve. Men det var inte bara de svenska bankerna som "räddades" på detta sätt, utan också de amerikanska bankerna och dollarn. Om svenska storbanker gått omkull strax efter Lehman, hade det kunnat dra med sig en kedjekollaps i det internationella finanssystemet. Om svenska och andra europeiska banker inte hade fått dollar genom sina centralbankers avtal med Federal Reserve hade de försökt växla till sig dollar, vars växelkurs då hade börjat skena.

Vad som hände var, att ett antal tjänstemän, på uppmaning av bankerna och den s.k. marknaden, helt bortom kontroll från regering och riksdag kunde kasta omkring gigantiska summor för hålla det internationella finanssystemet flytande. Heroiskt ja, men för vem?

Inte var det för vanliga människor och företag. Just när krisen slog till och företagen behövde sina krediter, blev utlåningen till icke-finansiella företag negativ. Bankerna drog ned på utlåningen till produktiva företag. Tjänstemännen på Riksbanken och Riksgälden tog oerhörda risker och beslut för Sverige. Kreditsystemet inriktades helt på att rädda bankerna.

Hade krisbankerna i stället satts under offentlig förvaltning och delats enligt Glass-Steagall, så hade all bankverksamhet kopplad till den reala ekonomin, insättarkonton och betalningssystem kunnat skyddas och hållas igång. Riksbankens gigantiska kreditresurser skulle kunnat användas för att se till att företagen hade krediter, att exporten finansierades, att infrastrukturen sattes i ordning och ungdomen i produktivt arbete. Nu talar regeringen om "en kraftfull satsning" på infrastrukturen 2012-13 på fem futtiga miljarder.

Vad författarna Goodhart och Rochet vill, är att tjänstemännen skall fortsätta ha kontrollen bakom ryggen på politikerna. Det är så det fungerar i Riksbanken. Det är så ECB, Federal Reserve och IMF håller bankerna flytande med enorma summor, som tas fram med "teknokratiska" mekanismer, när politikerna inte hinner eller inte vill kasta nya samhällsförmögenheter i finanssystemets svarta hål. Vad det handlar om är ny typ av feodalism, där de stora bankerna tillåts arbeta med landets centrala myndigheter bakom ryggen på folket och dess representanter, så till den grad att det var först med denna "Utvärdering av Riksbanken", som de mest initierade av alla svenska folkvalda fick reda på vad som pågått nästan tre år tidigare.

Man kan förstå varför Finansutskottets ordförande, moderaten Anna Kinberg, började hela utfrågningen med att ta Irland som exempel på hur illa det kan gå för skattebetalarna i en akut bankkris. Hon frågade hur man kan sätta upp kontroller av omsorg för skattebetalarnas pengar och om det var aktuellt för Riksbanken att ställa likviditetskrav på bankerna?

Läs här ett smakprov på vad finansutskottet kunde läsa om vad som hände i Sverige när finanskrisen blev akut efter september 2008, i de två utredarnas rapport:

"För det tredje anser vi att det var obehagligt nära att den internationella finanskrisen ledde till vad som hade kunnat utvecklas till en finansiell kollaps i Sverige. Risken var förmodligen betydligt större än vad majoriteten av befolkningen inser, eftersom den i praktiken avvärjdes. I OECD:s Economic Survey of Sweden (januari 2011) konstaterades t.ex. att 'en systemviktig bank i flera månader var helt beroende av garantin för sin medelfristiga finansiering' (s. 56-57). Själva grundproblemet var likviditeten, framför allt bristen på utländsk valuta och då i synnerhet US-dollar. I likhet med många andra banksystem hade de svenska bankernas kreditgivning vuxit betydligt snabbare än den (inhemska) inlåningsbasen. Kreditexpansionen i Sverige hade i själva verket varit något snabbare än i många andra länder.

Många av bankernas lån och övriga tillgångar var dessutom i utländsk valuta. En stor andel av lånen i Baltikum var t.ex. i euro, och nästan inga av dem i kronor. Även om de svenska bankerna hade relativt få s.k. giftiga amerikanska tillgångar som CDO- eller MBS-papper, var en stor del av deras upplåning på kapitalmarknaderna, för att täcka mellanskillnaden mellan ut och inlåning, i US-dollar (som därefter omvandlades till euro eller kronor) och på relativt korta löptider. Efter turbulensen kring Northern Rock, IKB och Sachsen LB blev dessa kapitalmarknader från och med hösten 2007 mer skeptiska till europeiska banker, och efter Lehman Brothers kollaps hösten 2008 ströps tillgången till dollarlån väsentligt för många, kanske de flesta, europeiska banker. Från slutet av 2007 fram till slutet av 2008 steg de fyra svenska storbankernas dollarupplåning på interbankmarknaden från 337 miljarder kronor till 531 miljarder kronor, men efter Lehman Brothers kollaps förändrades stämningsläget på marknaden så markant att bankerna inte längre kunde låna från kommersiella marknadsaktörer utan var tvungna att låna US-dollar från myndigheterna. Riksbankens utlåning i US-dollar steg från noll tredje kvartalet 2008 till 124 miljarder kronor fjärde kvartalet 2008, och därefter till 180 miljarder kronor första kvartalet 2009. Svenska banker vände sig också direkt till Federal Reserve för att få stöd. Enligt en nyhetsartikel lånade de svenska bankerna vid den här tiden omkring 100 miljarder kronor från Federal Reserve. De flesta av dessa lån hade betalats tillbaka fjärde kvartalet 2009, då dollarupplåningen på interbankmarknaden hade sjunkit från 531 miljarder kronor till 285 miljarder kronor.

Hamstringen av likviditet i US-dollar var så omfattande att till och med den kurssäkrade räntepariteten ibland sattes ur spel. När tillgången till kortfristig finansiering i US-dollar (och i mindre utsträckning euro) ströps drabbade det särskilt europeiska banker vars solvens marknaden ansåg vara hotad. I Sverige handlade det särskilt om de två banker som hade mest utlåning i Baltikum, dvs. Swedbank och SEB. (Se bilaga 1 om de svenska bankernas engagemang i de baltiska länderna.)

Centralbankerna stötte på en rad problem när de under krisen ville skjuta till likviditet i sina egna finansiella system (t.ex. att det saknades tillgångar av tillräckligt hög kvalitet för att kunna användas som säkerhet). För Riksbanken var ett av de största problemen dock att man kunde skapa likviditet i kronor men inte i US-dollar eller euro. I den panik som uppstod efter den 15 september 2008 blev marknaderna dessutom så dysfunktionella att bankerna hade begränsade möjligheter att byta (eller sälja) kronor mot US-dollar, samtidigt som det även blev betydligt kostsammare eftersom kronan deprecierades mot US-dollarn. Följden blev att det uppstod en rusning efter US-dollar. Om en svensk storbank inte hade klarat av att göra sina betalningar i US-dollar i tid hade detta kunnat få katastrofala följder, och denna risk var i själva verket inte så liten.

Så vad blev då räddningen? Till att börja med tillgodosåg Riksbanken bankernas behov av utländsk valuta genom sin utlåning i utländsk valuta och sitt garantiprogram. Utnyttjandet av garantiprogrammet nådde en topp i juni 2009, då garantier hade ställts till ett värde av 354 miljarder svenska kronor, varav mer än två tredjedelar avsåg lån i utländsk valuta. I och med detta tömdes emellertid Riksbankens valutareserv och även Riksgäldens reserver. Det som i realiteten vände den negativa utvecklingen var att Federal Reserve var villig att ställa stora swapfaciliteter till förfogande för alla andra stora centralbanker. Längre fram, när paniken hade lagt sig något i maj 2009, lånade Riksgälden dessutom motsvarande 100 miljarder kronor i US-dollar för att fylla på Riksbankens valutareserv. Det fanns meningsskiljaktigheter om storleken på, och det principiellt riktiga i, denna upplåning, men vi ansåg att de frågor som detta väcker kring vad som är en lämplig förvaltning av den svenska valutareserven låg utanför vårt uppdrag.

Man får en viss uppfattning om hur allvarlig likviditetskrisen var i Sverige om man tittar på hur mycket och hur snabbt Riksbanken tvingades expandera sin balansräkning och öka dess inslag av utländsk valuta. Räknat i procent av BNP expanderade Riksbanken till att börja med sin balansräkning mer än ECB, Federal Reserve och Bank of England. Även om detta visar vilket stort problem Riksbanken (och Finansdepartementet) stod inför, vittnar den lyckosamma utgången om den flexibilitet och effektivitet som de penningpolitiska myndigheterna visade prov på i Sverige, i euroområdet och i USA.

Men häri ligger också en hake. Det var i första hand det välvilliga agerandet av myndigheter utanför Sverige som gjorde att en finansiell katastrof kunde avvärjas. De svenska affärsbankernas affärsstrategier försatte alltså både dem själva och Sverige i en situation där de var helt utlämnade till utländska myndigheters välvilja. Kan de, och de svenska myndigheterna, vara säkra på att Federal Reserve och ECB i ett krisläge alltid kommer att tillhandahålla den likviditet i utländsk valuta som de behöver? Vad skulle hända om de politiska makthavarna utomlands drog den visserligen felaktiga slutsatsen att lån till utländska banker medför kostnader för skattebetalarna, eller om de av någon annan anledning beslutar sig för att begränsa tillhandahållandet av likviditet i utländsk valuta? Vår första rekommendation är att Riksbanken ska genomföra ett stresstest (eller ett så kallat 'war game') utifrån ett scenario där kapitalmarknaderna upphör att fungera och Federal Reserve (eller ECB) inte erbjuder valutaswappar i US-dollar... " (betoningar i originalet red.)

Det är dags för svenska folket att utfärda sina egna rekommendationer. Endast så kan riksdag och regering tillsammans med andra länder ta strid mot denna nya feodalism, för att ta tillbaka kontrollen över Riksbanken, införa Glass-Steagall och reglera de svenska bankerna och kreditsystemet för att börja bygga upp Sverige och övriga världen igen.

Utvärderingens tandlösa rekommendationer sammanfattas här