Riksdagen röstar om bankdelning 19 juni

Idag har svenska folket en oändlig garanti till de fyra svenska storbankerna. Eftersom dessa bankers tillgångar, som garanteras, nu har växt till ungefär 4,5 gånger den svenska bruttonationalprodukten, har varje svensk genom sina folkvalda hittills lovat att ställa upp med drygt fyra årslöner om bankerna skulle behöva det. Till detta kan komma de förluster bankerna kan göra på sina ännu mer riskabla derivataffärer som också garanteras. Om bankerna tar nya jättelån för att med spekulation ta igen tidigare förluster, växer din garanti till att omfatta dem också.

När som helst kan denna garanti utlösas nu när de spanska bankerna bryter samman. Även om summorna inte blir så stora, inser vem som helst att även mindre förluster i bankerna innebär att enorma summor lastas på medborgarnas konto. Med en 20-procentig förlust kan närmare en hel BNP lastas på statsbudgeten och Sverige vara i en värre kris än Irlands.

Det går att krypa ur den oändliga bankgarantin och begränsa garantin till en bråkdel av dagens summor. Detta är idén med bankdelningen enligt det gamla system som gällde tidigare med utgångspunkt från den amerikanska bankdelningslagen Glass-Steagall från 1933. Enligt det systemet garanteras bara den del av banksystemet som är samhällsnödvändig, medan bankerna själva får ansvara för sin kasinoverksamhet. Redan då gjordes ett politiskt beslut att bankkundernas insättningar skulle betraktas som samhällsnödvändiga och garanteras av staten med en speciell insättargaranti. Glass-Steagall innebär att man på liknande sätt bestämmer vilka andra samhällsnödvändiga bankverksamheter som skall garanteras.

Det som garanterades enligt Glass-Steagall kallades affärsbanker, och de skötte betalningssystem, bankkonton, bankomater, utlåning direkt till människor och företag. Det som inte garanterades var det som tidigare kallades finansbolag (internationellt kallades investmentbanker) och står för det rena kasinot i finanssystemet. Genom att svenska banker, finansbolag (och försäkringsbolag) sedan 2004 fick slås samman har statsgarantin för affärsbankerna också börjat gälla förlusterna i finanssystemets kasino. En ny bankdelningslag innebär att dagens jättebanker åläggs att återigen sortera upp sin verksamhet i den garanterade affärsbanksverksamheten och finansbolag. Sedan måste de välja vilken del man tänker fortsätta med. Det måste vara fullständig boskillnad, så allt jäv och sammanblandning av roller upphör. Insättarnas pengar skall skyddas från spekulation som bankerna tjänar på.

I dagens finanskris borde denna uppdelning redan varit gjord, eftersom risken är enorm att jättelika spekulationsförluster från bankerna lastas på medborgarna när nu eurobankerna kollapsar. Det göratt det nu är mycket bråttom att krypa ur den oändliga bankgarantin.

Frågan har behandlats i Sveriges riksdag sedan allmänna motionstiden i september 2011 då ett förslag på bankdelning lades av de två riksdagsledamöterna från Miljöpartiet, Valter Mutt och Annika Lillemets. I motionen kallad "Affärsbanker och investmentbanker" anmodar de "regeringen att tillsätta en utredning med uppdraget att föreslå ny lagstiftning för den svenska banksektorn, med syftet att juridiskt tydligt separera affärsbanker från investmentbanker samt begränsa den statliga bankgarantin till de förra."

Finansutskottet har avslutat sin behandling av denna motion den 7 juni och majoriteten har bestämt att avslå motionen. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet stöder bankdelningsförslaget och har reserverat sig. Detta innebär att bankdelningförslaget nu skall behandlas av hela riksdagen och det sker den 19 juni. Med dagens akuta kris i eurobankerna är bankdelningen en överlevnadsfråga för hela landet och måste debatteras stort.

Eftersom bankdelningen borde införas omedelbart behöver frågan behandlas snabbare än vad motionen föreslår. Det hade hjälpt om Finansutskottet tagit upp motionen mycket tidigare och att alla partier ställt sig bakom dess förslag. Men regeringspartiernas vana att nästan alltid avslå oppositionens motioner, gör att ansvaret nu faller på dem, att se till att regeringen kommer med en snabbproposition så att den oändliga bankgarantin begränsas.

Ett sådant agerande från regeringspartierna är inte omöjligt eftersom de redan den 16 juni 2011 tillsammans med en enig svensk riksdag slog fast följande:

"Ett [europeiskt finanspolitiskt] ramverk bör bygga på regler och principer som tydligt klargör att alla banker, oavsett om de är stora eller små, kan avvecklas, hur det kan göras och att det är bankägarna och kreditgivarna som ska stå för kostnaderna, inte skattebetalarna, vilket till stor del var fallet under finanskrisen."

Det är avgörande att bankdelningspolitiken omedelbart fastslås i princip. Även om en ny bankdelningslag inte hinner genomföras före kraschen, kan dess principer börja användas direkt. När bankena nu kraschar kommer det att behövas omedelbara statliga instruktioner för en konkurshantering av bankerna. Staten måste då undvika att ta över bankernas enorma förluster genom en nationalisering. Avgörande är då att man väljer att inte ta över bankerna utan låta en offentlig konkursförvaltare sköta saneringen av bankerna utan att staten äger dem. Då kan man direkt föra in bankdelningslagens principer enligt den gamla uppdelningen från Glass-Steagall.

Den offentliga förvaltaren fryser då bankerna och återöppnar snabbt de delar som är samhällsnyttiga och garanteras enligt bankdelningslagen. Ekonomin för människor och realt inriktade företag, betalningar, bankomater, osv. kan då hållas öppna, medan resten av bankernas verksamheter utreds och hanteras separat. När bankernas sedan återstartas kan de rekonstrueras separerade.

Debatten om Finansutskottets utlåtande om motionen för separation av affärsbanker från investmentbanker kan bli avgörande för hela den fortsatta hanteringen av finanskrisen i Sverige och om medborgarna skall undkomma den nu oändliga bankgarantin till storbankerna. Den Svenska debatten kan liksom Islands beslut att inte garantera sina banker, påverka andra länder att inte lösa finanskrisen med dödlig åtstramning, diktaturåtgärder och/eller världskrig.

Läs MP:s och V:s gemensamma reservation i Finansutskottets betänkande här