Regionala strukturer i ett Nytt Bretton Woods

Förslag till internationell valutareform

Efter 1997-98 har världen varit på väg in i chockfrontsfasen i en allmän global hyperinflation. Hela det nuvarande finanssystemet är hopplöst bankrutt. Mot bakgrund av det håller en ny dynamik på att utvecklas, med nya allianser som bildas. LaRouche lägger här fram sitt förslag för hur nya regionala strukturer inom ramarna för ett nytt Bretton Woods-system kan erbjuda en utväg.

Trots hysteriska ingripanden från den amerikanske presidentens Finansmarknadsgrupp ("Plunge Protection Team") befinner sig det nuvarande internationella finanssystemet i den terminala fasen av sitt slutgiltiga sammanbrott. Bara vettvillingar, och andra desperata dårar, som USA:s finansminister Larry Summers, hoppas fortfarande kunna förhindra detta sammanbrott. Alla intelligenta och välunderrättade ministrar, bankchefer och ekonomer i världen bereder sig nu på det slags värld som kommer att uppstå, mycket snart, efter det att det nuvarande IMF-systemet har sopats undan.

Som jag ofta har påpekat, är det ingen som kan säga exakt vilken dag och timme som det nuvarande systemet officiellt kommer att förklaras bankrutt. I och med de ödesdigra misstagen på valutakonferensen i Washington i oktober 1998 gick systemet i sin helhet in i sin terminala sammanbrottsfas. Exakt hur sammanbrottet kommer att ske - om det blir en deflationistisk kedjereaktion, en hyperinflationistisk explosion, eller om regeringar kommer att dra systemet genom ett ordnat konkursförfarande - är ett val av typen "dödsdom i Utah", som ännu återstår för regeringarna att göra;1 men sammanbrottet är nu oundvikligt, och det kommer att ske snart - mycket snart, kanske före november, kanske före det amerikanska demokratiska partiets nomineringskonvent i augusti. Riktigt intelligenta personer runt om i världen behandlar det kommande sammanbrottet som om det redan hade hänt. Det har blivit dags för alla intelligenta valutasystem att bestämma vad det ska lämna efter sig till sina presumtiva arvingar. Vad man kan betvivla, är att regeringarna efter kraschen kommer att kunna, eller vilja, respektera en sådan sista vilja hos det nu redan dödsdömda systemet.

I september 1998 var det ännu möjligt, om än svårt, för USA:s president William Clinton att driva igenom en fullständig omorganisation av Internationella valutafonden, IMF. Efter konferensen i Washington i oktober 1998, och särskilt efter besluten som fattades i samband med Brasilienkrisen i februari 1999, hade den vägen till en valutareform mer eller mindre spärrats, av Clinton-administrationen själv. Nu var det mera troligt att det nödvändiga, nya internationella valutasystemet skulle byggas upp av en kombination av regionala grupperingar, t.ex. det föreslagna ASEAN+3-förbundet som dryftades vid ett möte nyligen i Chiang Mai i Thailand, eller inte alls.

I en situation präglad av det nuvarande internationella finanssystemets oundvikliga snara sönderfall, blir det en ren ekonomisk överlevnadsfråga för länder att samarbeta med varandra i regionala handelsblock. För att kunna upprätthålla ens ett minimum av handelsutbyte kommer det att krävas särskilda fördrag på kort och medellång sikt om handeln med nödvändiga varor. ASEAN+3-mötet i Chiang Mai är ett exempel på den typ av samarbete som kommer att behövas i flera regioner i världen.

Reaktionerna på Chiang Mai-mötet, och den återupptagna diskussionen där om att bilda en asiatisk valutafond, är belysande för den politiska hysteri som sprids av USA:s desperata "Plunge Protection Team". I ett försök att skjuta upp den oundvikliga globala finanskraschen till efter president- och kongressvalen i USA i november 2000, åtminstone till efter det demokratiska partiets konvent i augusti, satte USA in rovlystna attacker på både Japan och det kontinentaleuropeiska valutablocket, euron. De svaga punkter där Plunge Protection Team satte in stöten, var "yen carry-trade" respektive "euro carry-trade".

Hysterin inom den på Al Gores presidentvalskampanj fokuserade Clinton-administrationen var således nära att spräcka det "trilaterala" arrangemang som varit i kraft sedan 1975 mellan Wall Street, Tokyo och den kontinentaleuropeiska finansvärlden. Denna aggressivitet för Gores skull mot Wall Streets viktiga valutapartners i Tokyo och Europa hotade att skapa en irreparabel brytning mellan huvudparterna i det nuvarande internationella valutasystemet. Även om varken Kina eller Japan vid den tidpunkten var beredda att riskera en öppen brytning med USA, så hade frågan aktualiserats. Stämningen på Chiang Mai-mötet är att betrakta som en förhållandevis mild varningschock, ett förebud om den politiska form som den annalkande stora finansiella jordbävningen troligen kommer att ta, ett förebud om den hotande upplösningen av det nuvarande IMF-ledda systemet.

Repet i huset...

Den farligaste faktorn i det anstormande världsfinansiella sammanbrottet är den amerikanska regeringens fortsatta ovilja att se denna verklighet i vitögat. I Washington D.C. verkar man ha som princip att "inte tala om rep i hängd mans hus". Presidenten hoppas tydligen, trots alla tecken på motsatsen, att Al Gore som president skulle stå fast vid ett löfte att försvara en ex-president Clinton mot den mordlystna Bush-maskinen. Men, även om Gore var den hedervärda person han inte är, är chansen att Al Gore skulle bli vald till president efter ett globalt finansiellt sammanbrott som inträffar före november 2000 så gott som obefintlig, liksom att USA skulle överleva särskilt länge med George Bush jr som president. När Gore träder in i rummet spelar orkestern följaktligen upp låten från Nashville, Tennessee, "Born to Lose", medan presidenten lämpligen hälsas med en sång som heter "Tell Me It Isn't So".

Personer i desperat behov av att inbilla sig själva att de handlar rationellt, nöjer sig oftast inte med att blint tro på vilken vanföreställning som helst. För att vanföreställningen ska framstå som trovärdig fordrar de en eller annan logisk förklaring. Eftersom president Clinton, till skillnad från sin vicepresident, är en intelligent, rationell person, behöver han, för att han ska kunna fortsätta att tro på sin numera officiellt förkunnade vanföreställning om världsekonomin, pseudo-rationella doktriner av typiskt 40-talistsnitt, den "tredje vägen" och den "nya ekonomin". Han behöver också en tredje sorts lugnande försäkran, tron på att majoriteten av den allmänna opinionen fortfarande delar hans villfarelse. Det bästa sättet att slippa tänka på repet, är att godta vanföreställningen att det inte finns. Om vanliga dårar, den allmänna opinionen, är offer för samma villfarelse, desto gladare blir den som hänger sig åt önsketänkande - åtminstone en liten stund till.

Utgå från det nuvarande världsfinansiella lägets verklighet. Försök sedan hitta den vanföreställning som hindrar president Clinton - och många andra - från att se den verklighet de desperat försöker förneka. Utgå från trippelkurvans verklighet, och även det faktum att det internationella finanssystemet i detta ögonblick är mitt uppe i en hyperinflationistisk spiral liknande den i Tyskland 1923. Titta sedan närmare på president Clintons uttalade tro på villfarelsen om den "nya ekonomin"; titta på hans villfarelse i ljuset av den globala finansiella verklighet som presidenten har vägrat att se i vitögat - åtminstone sedan oktober 1998.

Se på två versioner av trippelkurvan. Den första är den allmänna version som jag presenterade första gången som en kurva i samband med en konferens i Vatikanen hösten 1975 (figur 1). Zooma sedan in på en uppförstoring av samma kurva vid en kritisk punkt, den punkt vid vilken penningmängdsexpansionen ökar snabbare än finansvärdenas expansion (figur 2). Det senare är det tillstånd som Tyskland hade gått in i under intervallet mars-april 1923. Det är den fas i vilken finansvärdenas hyperinflationistiska spiral, själv gödd av en besinninglös monetär expansion, bryter ut i form av en accelererande hyperinflation i varupriser. Det är den punkt som nu är nådd, en punkt jämförbar med Tyskland mars-april 1923 (figur 3).

Inom den matematiska fysiken är denna situation jämförbar med "fronten" på Riemanns chockvåg, som Riemann beskrev i sin uppsats om hur plana ljudvågor med ändlig amplitud fortplantas .2 Övergången från det allmänna mönstret som visas i figur 1 till det lokalt avgränsade tillstånd som visas i figur 2, motsvarar Riemanns chockfront i figur 4. Utvecklingen i Tyskland mars-oktober 1923, som avbildas i figur 3, är jämförbar. Se på hur detta tar sig uttryck i priset på ett fat olja.

För att förstå den jämförelsen måste vi skilja på ett bolags fysiska kostnader för produktion och distribution, inklusive direkta administrationskostnader för denna produktion och distribution, och de ytterligare kostnader som läggs på priset genom inflationen på det finanskapital som nominellt har investerats i äganderätten till detta bolag. Ett typiskt exempel är de finansiella pålagor som bolag som producerar, förädlar och distribuerar olja och oljeprodukter drar på sig genom sammanslagningar och uppköp. Titta sedan på den ökande andel av priset per producerat och distribuerat fat olja som utgörs av sådana rent finansiella pålagor härrörande från sammanslagningar och uppköp.

Titta på liknande fall av finansdriven inflation på sådana områden som fastigheter och råvaror i allmänhet.

När man har att göra med sådana kombinationer av "privatiseringar" och sammanslagningar och uppköp generellt, måste man inse att en hyperinflationistisk expansion av de totala finansvärdena leder, med en viss avsevärd fördröjning, till en självmatande inflation i den mängd pålagor som sammanslagningar och uppköp lägger på varje fat olja m.m. När denna ökning av bruttopriset kraftigt överstiger de bakomliggande fysiska kostnaderna för produktion, distribution och administration, exploderar den hyperinflationistiska expansionen av det totala finanskapitalet, i form av en tilltagande och allmän varuprisinflation.

1997-98 gick det internationella finanssystemet således in i den terminala fasen av sin existens. I oktober 1998 tog detta formen av en allmän hyperinflationistisk ökning av penningmängdsexpansionen. Vid omkring slutet av 1999 började den allmänna hyperinflationistiska tendensen att anta formen av en självmatande tendens till ett utbrott av varuprisinflation. Även om vi just nu inte kan fastställa hur omfattningen av händelseutvecklingen i Weimartyskland mars-oktober 1923 stämmer överens med den nuvarande globala hyperinflationistiska trenden i viktiga varupriser, så räcker det med att en sådan jämförelse kan göras, för att vi ska kunna konstatera: efter 1997-98 har världen varit på väg in i chockfrontsfasen i en allmän global hyperinflation i de nominella finansvärdena.

Hela det nuvarande finanssystemet är hopplöst bankrutt. Den nuvarande massan av utestående finansiella fordringar kan omöjligt betalas. Det första som går måste vara OTC-derivaten, omedelbart följda av andra former av derivat och skräpobligationer. Därutöver måste långfristiga skulder överlag frysas och omplaneras till en ränta nära noll. Andra finansiella tillgångar, som privata sparkonton och pensioner, måste finnas kvar som likvida medel, men bara i den omfattning som krävs för att optimera hushållens och arbetsgivarnas sociala stabilitet.

Världen behöver ett nytt finans- och valutasystem, återuppbyggt från en grund bestående av en ökad fysisk produktion mätt i sysselsättning och produktion av fysiska varor inom områdena infrastruktur, jordbruk och tillverkning. Ett tvärt och radikalt upphävande av alla valuta-, finans- och ekonomisk-politiska förändringar sedan augusti 1971 är påbjudet.

President Clintons villfarelse

Den villfarelse som president Clinton delar med sitt olyckliga val av vicepresident, Al Gore (och många andra i 40-talistklassen), är det som betecknas med de utbytbara begreppen "den nya ekonomin" och ett "informationssamhälle". De politisk-kulturella sammanhang som ligger till grund för den villfarelsen är mångskiftande. Det gemensamma ursprunget är en utopisk villfarelse, en villfarelse förknippad med samarbetet mellan H.G. Wells och Bertrand Russell, och med Russells offentliga stöd till Wells "The Open Conspiracy".3 Den nuvarande amerikanska utrikesministern Madeleine Albright skröt i ett tal i New York förra året med att hon har varit en aktiv anhängare av ideologin i Wells "The Open Conspiracy" under hela sin karriär, även i sina befattningar som den amerikanska regeringens FN-ambassadör och utrikesminister. De allvarligaste villfarelserna som mrs Albright och Al Gore delar, har sitt närmaste ursprung i denna "öppna konspiration", så som den definierades av Wells och Russell. De viktigaste kategorierna är: "globalisering", så som den praktiseras av Clinton, Gore, Albright och Londons Tony Blair - med en viss tvetydighet från Clintons sida; "informationsteori", ett påfund av Russellfantasterna Norbert Wiener och John von Neumann; och den wellsiska doktrinen om ett post-Morloch- ("postindustriellt") samhälle, som förespråkas av Gore under rubriken "ekologi",4 och av både Clinton och Gore under rubriken motstånd mot civila tillämpningar av tekniken bakom påstådda "massförstörelsevapen". Allt detta är förstås helt i linje med sydstatsromantiken i Robert Penn Warrens och William Yandell Elliots Nashville-agrara hat mot American Whig-arvet från president Abraham Lincoln. Henry Kissingers och Zbigniew Brzezinskis ställning som skyddslingar till den Nashville-agrare Elliot sammanfaller med vicepresident Gores uttalade ideologi i sådana frågor.

Ända sedan den amerikanska republiken grundades har det amerikanska nationalekonomiska systemet, och dess europeiska och andra beundrare och efterföljare, i likhet med Alexander Hamilton, Abraham Lincoln, Franklin D. Roosevelt m.fl., anslutit sig till den fysiska ekonomins vetenskap, så som den definierades av Gottfried Wilhelm Leibniz. Den franske kungen Ludvig XI och Henrik VII i England, vilka grundlade den moderna nationalstatsekonomin med den allmänna välfärden som rättesnöre, anslöt sig, precis som all modern rationell nationalekonomi, till principen att allmän välfärd kräver en ständig ökning av människans makt i och över naturen, en makt som kan mätas, fysiskt, per capita och per kvadratkilometer. Denna ökning har alltid hängt på förbättringar i den tillämpade teknologin som härrör från validerbara upptäckter av allmängiltiga principer.

"Information", så som detta begrepp definierades axiomatiskt, matematiskt, av Russellfantasterna Norbert Wiener och John von Neumann, utesluter möjligheten att nya allmängiltiga fysikaliska principer kan upptäckas, precis som deras husbonde Russell gjorde.

"Informationsteori" reducerar samhället, axiomatiskt, till den ena människans styre över den andra, eller, med andra ord, en reducering av samhället till en samling boskap som styrs av en oligarkisk minoritet och dess uppvaktande lakejer. Mentaliteten är densamma som hos de skeppare som förbättrade den osänkbara och till undergång vigda Titanic, genom att minska antalet livbåtar långt under det som behövdes för fartygets passagerare och besättning - något som förvisso är värt att tänka på.

Det som Al Gore, och indirekt även Clinton, menar med ekonomi skulle således kunna vara hämtat från Tolkiens 40-talistfantasi "Sagan om ringen". I deras värld existerar ingen reell ekonomi, bara en omfördelning av platserna vid kaptensbordet (så länge det finns några sådana platser). Därför kan man föra en sjukvårdspolitik i USA i dag som följer i Adolf Hitlers spår, och förkortar liv som bedöms vara "inte värda att leva". Detta är den logiska konsekvensen av vicepresidentens uttalanden och tillämpade politik i fråga om utbildning och sjukvård - en politik som, synbarligen stödd av presidenten, har medverkat till att skapa en situation där omkring hälften av dagens åttondeklassare är analfabeter. Faktum är att de flesta ungdomar i dag inte skulle klara anställningskraven för ett vanligt jobb med hyfsad lön i 1960-talets industrier!

Det ska medges att det finns tecken som tyder på att president Clinton inte tror på den här smörjan - åtminstone inte privat. Men offentligt har presidenten, i synnerhet sedan mitten av 1996, agerat som om han trodde att han var tvungen att låtsas tro på denna Gore-smörja, som ett villkor för sin personliga överlevnad under tiden som återstår i Vita huset, och därefter.

Det finns ett enkelt politiskt korrelat till denna villfarelse. Av de 20 procenten med de högsta inkomsterna, vilka tillsammans svarar för mer än hälften av USA:s hela nationalinkomst, är hälften eller mer rena ekonomiska parasiter, som lever på de 80 procent som är låginkomsttagare. Dessa typer i den s.k. "nya förortsklassen" bildar stommen i väljarstödet för både George W. Bush jr och Al Gore. Samma översta 20-procentsskikt utgör också kärnan i det som Gore och hans frände Dick Morris, liksom Tony Blair i England, har betecknat som "mitten", de som kan förväntas rösta i delstats- och federala val. Dessa övre 20 procent är således det stratum i den "allmänna opinionen" som opinionsinstituten och de flesta underhållnings- och nyhetsmedier intresserar sig för.

Presidenten har i praktiken, hur han än egentligen ser på saken, låst sig fast i positionen att avslutningen av hans presidentskap, och hans personliga överlevnad därefter, har gjorts beroende av en valseger för den givne förloraren Al Gore. Han har försökt garantera sin långsiktiga plats i historien genom att ytligt och pragmatiskt förlita sig på kortsiktiga, till stor del illusoriska bedömningar av tillfälliga allmänna villfarelser. Pompejis sista dagar, kanske?

Så snart vi tar med i beräkningen att nationer och större delen av deras befolkningar för sin existens är beroende av en fortsatt och växande fysisk produktion av infrastruktur, livsmedel och industriprodukter, framstår alla försök att grunda bedömningen av hur bra en ekonomi går på något annat än den fysiska konsumtionen och produktionen, per capita och per kvadratkilometer, som rena snurren, en dåraktig villfarelse.

När pengarna försvinner

Försåvitt vi inte väljer det tredje alternativet - mitt alternativ, ett Nytt Bretton Woods-system - kommer vi att få se hur framför allt USA snabbt närmar sig den dag då pengarna har slutat att fungera, som i Tyskland 1923, eller bara har kvar en bråkdel av sitt nuvarande värde efter en förkrossande deflationistisk depression, värre än den 1929-31. Vad gör du då, du vanliga människa? Vart har alla "allmänna opinioner" som du så frikostigt strödde omkring dig tagit vägen?

Vad behöver du då, du vanliga människa?

Du behöver grundläggande ekonomisk infrastruktur: transportmöjligheter, elektricitet, vatten och avlopp, och dessutom skolor, sjukvård och andra offentliga inrättningar och tjänster. Du behöver mat, som måste produceras och levereras. Du behöver industriprodukter, fysiskt distribuerade dit där de behövs. Du behöver arbetsplatser, särskilt för produktion och underhåll av grundläggande ekonomisk infrastruktur, jordbruk och tillverkningsindustri. Om dessa saker inte finns, vad har man då för nytta av pengar?

Om vi emellertid kan säkerställa produktionen av dessa behövda saker, och om den fysiska kostnaden för denna produktion och detta underhåll är mindre än vad som levereras, kan vi då inte trycka upp pengar, och låna ut dem via bankväsendet, så att denna fysiska produktion kan vidmakthållas, och växa? Med andra ord: även om pengarna blåser bort i en hyperinflationistisk explosion kan vi klara oss ganska bra, om vi bara har tillgång till infrastruktur, jordbruk och tillverkningsindustri, och därmed förknippade sysselsättningsmöjligheter. Om dessa tillväxtvillkor - mätta i fysisk-ekonomiska mått - kan uppfyllas, då kan staten skapa och tillhandahålla krediter, t.ex. i form av pengar som lånas ut för att upprätthålla dessa fysiska förutsättningar för en fortsatt ekonomisk tillväxt.

Med tanke på hur den nuvarande globala arbetsdelningen ser ut när det gäller produktionen av dessa fysiska ekonomiska förutsättningar, torde det vara uppenbart, att överenskommelser om handelsutbyte mellan nationer är ett väsentligt inslag i alla lyckade återhämtningssatsningar. Att regionalt samarbete är ytterst betydelsefullt borde också vara klart. Den avgörande ytterligare faktorn är samarbete mellan länder som är stora exportörer av kapitalformer av avancerad produktionsteknik och de delar av världen som är de naturliga importörerna av sådan teknik.

För detta ändamål behöver vi ett system med stabila, förhållandevis fasta växelkurser mellan valutorna; annars blir medel- och långfristiga lån för dyra. Vi behöver också ett system med protektionistiska överenskommelser, som skyddar ländernas egna industrier mot billig import, och även mot det armod som "frihandeln" dömer exporterande länder till.

Den optimala formen av ett nytt globalt valutasystem är ett som tar fasta på de bästa inslagen i Bretton Woods-relationerna 1945-58 mellan Nordamerika, Europa, Japan, Australien m.fl. länder. Ett protektionistvänligt system med fasta växelkurser. En mer eller mindre global valutafacilitet bör samordna relationerna inom och mellan de regionala partnerskapen, på det sätt som den föreslagna asiatiska valutafonden exemplifierar ett sådant partnerskap.

Det optimala vore ett system som innehåller följande centrala element. Ett kontinentaleuropeiskt partnerskap. Ett eurasiskt samarbetssystem med Ryssland, Kina, Indien, Japan och ASEAN-gruppen. En sydamerikansk grupp. En grupp med Mellanöstern och Nordafrika. En organisation för utveckling av Afrika söder om Sahara. Ett allmänt samarbetssystem för USA, Kontinentaleuropa, den eurasiska gruppen m.fl.

De suveräna medlemsstaterna i det nya globala systemet skulle vara medlemmar i sina regionala grupper, och representerade i det globala systemet genom dessa regionala grupper. Denna politisk-ekonomiska struktur, i linje med president Franklin D. Roosevelts intentioner för världen efter kriget, bör ta över de bankrutta kvarlevorna av nu befintliga internationella valutainstitutioner, och både ombesörja att det gamla systemet dras genom ett konkursförfarande, och initiera och leda det nya.

Problemet som bör framhållas är det följande. När tre av de fyra makter som ockuperade Tyskland - Thatchers Storbritannien, Mitterrands Frankrike och George Bushs USA - agerade under 1989-92 för att tvinga på både Tyskland och världen en karikatyr av romarriket, i form av ett anglo-amerikansk imperium, så uppstod en situation under det gångna decenniet där världen hade missat den stora chans som händelserna 1989 innebar. Välviljan som hade kunnat uppbådas hos de forna "kallakrigs"-motståndarna, Nato-makterna och utvecklingsländerna i stort har förskingrats under det gångna decenniet. Den amerikanska regeringens senaste dårskap, att gå emot både Japans och Kontinentaleuropas mest vitala existentiella intressen, till förmån för Al Gores värdelösa projekt att försöka bli USA:s president, ställer världen utan någon annan trolig utväg än att förlita sig på samarbete i regionala block, som ett sätt att konkursförklara det nuvarande valuta- och finanssystemet, och ersätta det med ett nytt.

  1. Förr i tiden fick den som dömdes till döden i Utah, enligt en berömd lag, välja med vilken metod han skulle avrättas.
  2. Bernhard Riemann, Über die Fortpflanzung ebener Luftwellen von
    endlicher Schwingungsweite, Riemanns Gesammelte Mathematische Werke, H.
    Weber red.
  3. H.G. Wells, The Open Conspiracy: Blueprints For A World Revolution, Victor Gollancz, London 1928.
  4. Albert Gore jr, Earth in the Balance: Ecology and the Human Spirit, Houghton Mifflin, New York 1992.