"Meningen med Sidenvägsinitiativet är att exportera Kinas ekonomiska under"

av Alexander Hartmann
18 juni 2017

I ett videofilmat tal riktat till en konferens med Schillerinstitutet i Detroit den 17 juni 2017 talade sig Helga Zepp-LaRouche varm för det kinesiska ekonomiska undret som modell för en utväg ur krisen och betonade att man inte får låta sig förledas till pessimism av massmedierapporteringen.

"Om man bara trodde på västmedierna, särskilt de etablerade medierna i USA, så skulle man ha all anledning till pessimism: man skulle se en president Trump på vippen att falla; en särskild åklagare som utreder Russiagate – den absurda tanken att Ryssland stal valsegern från Hillary Clinton och gav den till Trump; utredningar om påstådda övergrepp i rättssak; om man får tro dessa medier så är det bara en tidsfråga innan president Trump blir avsatt. Men så ser verkligheten inte ut, och därför borde de som röstade på Trump och hoppades att han skulle kunna råda bot på de många problemen i det här landet – ekonomiska och sociala – inte förlora hoppet."

För att förmedla grunden till sin optimism till sina åhörare berättade hon om hur det kinesiska Sidenvägsinitiativet hela tiden gör nya framsteg och om Sidenvägsforumet i Peking i mitten av maj, som hon själv deltog i som inbjuden talare.

"Delegaterna på detta forum hade den bestämda känslan att de var med om att forma historien, om att skapa en ny ekonomisk världsordning, ett helt nytt paradigm för mänskligheten, där geopolitiken byts ut mot ett win-win-samarbete mellan alla nationer som deltar i det här projektet."

Vad detta handlar om, är att exportera modellen för det kinesiska ekonomiska undret till alla nationer i Eurasien, Afrika och Latinamerika. Detta ekonomiska under är ännu mer vittomfattande än det omtalade tyska ekonomiska undret efter andra världskriget.

"När Folkrepubliken Kina grundades 1949 var medellivslängden i Kina, på grund av inbördeskriget och på grund av kriget mot Japan, bara 35 år, och spädbarnsdödligheten låg på 20 procent. 80 procent av kineserna var analfabeter.

Men i och med reformerna under Deng Xiaoping, och framför allt under de senaste 30 åren, har denna ekonomiska politik skapat ett ekonomiskt under som inte går att jämföra med utvecklingen i något annat land. 800 miljoner människor har lyfts upp ur fattigdom, nu beräknas bara 4 procent leva i djup fattigdom, och den kinesiska regeringen har som mål att fattigdomen ska vara helt avskaffad till år 2020. Medellivslängden har ökat till 76 år, andelen analfabeter har sjunkit till 4 procent – och är nu antagligen mycket lägre än den är i USA.

Och Kina har blivit världsledande på många områden, särskilt när det gäller att bygga snabbgående tågsystem; man har redan byggt mer än 20.000 km höghastighetsbanor. Målet är att 2020 ska alla större städer i Kina vara förbundna med varandra med snabba tågförbindelser. Det blir då troligen runt 50.000 km sådana snabbtågsträckor."

Eurasien och världen integreras

Efter Sidenvägsforumet i mitten av maj har i snabb följd ytterligare två viktiga ekonomiska konferenser gått av stapeln: International Economic Forum i S:t Petersburg och Shanghai Cooperation Organizations årliga toppmöte i Astana i Kazachstan.

"Det man såg på dessa sammankomster var hur extremt snabbt den nya Sidenvägen, Eurasiska ekonomiska unionen och Shanghai Cooperation Organization integreras ekonomiskt, och det omfattar till och med ännu fler områden."

Zepp-LaRouche hänvisade till att president Putin – på en fråga om samarbetet mellan den nya Sidenvägen och Eurasiska ekonomiska unionen som han fick under sin årliga fyra timmar långa utfrågning som alla ryssar kan skicka in frågor till – svarade att det inte bara handlade om förbättrade relationer mellan Ryssland och Kina, utan att det hade global betydelse och var till gagn för hela civilisationen. Kinas president Xi Jinping har sagt samma sak, nämligen att det behövs ett helt nytt sätt att se på världsangelägenheterna, en gemenskap för mänsklighetens gemensamma framtid. Och för Sidenvägsinitiativets framgång är det självklart helt avgörande att förbindelserna mellan USA och Kina är goda. De måste samarbeta,

"för de är världens två största ekonomier, och om dessa båda länder kan nå fram till en ny relation med varandra så är jag helt säker på att det inte finns något enda problem på den här planeten som inte kan lösas."

Presidenterna Trump och Xi har redan haft ett mycket positivt möte i Florida, och Trump skickade därefter sin nära rådgivare Matt Pottinger till Sidenvägsforumet i Peking. Just denna positiva inställning till Kina – och även till Ryssland – som Trump har visat är den verkliga orsaken till att det gamla paradigmets försvarare försöker mobilisera en färgrevolution mot president Trump.

Finansieringsfrågan

I frågan om de nödvändiga infrastrukturinvesteringarna varnade hon dock för den just i Amerika utbredda idén att satsa på privata investerare, som bara är ute efter kortsiktiga vinster. Följderna av privatiseringen i Östtyskland efter murens fall och följderna av chockterapin i Ryssland under president Jeltsin är varnande exempel, sa hon, och framhöll:

"Man måste förstå att det finns områden i ekonomin där privata intressen inte kan spela en positiv roll, eftersom dessa områden markerar ramarna för ekonomin som helhet. Och infrastruktur kan man inte mäta i kostnaderna som man investerar i den, och inte i den vinst man kan få ut av den i form av vägtullar eller andra avgifter. Infrastrukturens verkliga värde ligger helt klart i den omvandling av produktiviteten inom industrin som den åstadkommer, och som blir möjlig som ett resultat av arbetskraftens produktivitet."

Som ett exempel pekade hon på den amerikanska järnvägsinfrastrukturens tillstånd:

"Det vi talar om här är en helt ny ekonomisk plattform, som definieras av en ny teknologinivå – och i vår tid måste det verkligen vara snabba tåg, det måste vara magnetbanor. Och med tanke på att USA idag har ynka 150 kilometer höghastighetsbana, nånstans mellan New York och Boston, och den går bara i 240 km/h, så behöver USA omkring 40.000 miles av en kombination av magnetbanor och snabba tåg, integrerade med kollektivtrafiksystem i städerna, som kan minska pendlingstiden från idag ca fyra timmar per dag till 20 minuter.

Infrastrukturens effektivitet blir viktigare ju högre produktionsnivån är. Därför skulle jag som förebild för flera områden – industriella urbana områden som New York, New Jersey, Philadelphia, San Francisco, Los Angeles, Chicago eller storregionen Detroit och även Cleveland/Ohio – välja modellen Peking-Tianjin-Hebei, som ska förvandlas till en superstad, den s.k. Jong-Jin-Ji-modellen. På en yta av 212.000 km2 skapar man en integrerad ny stad med omkring 130 miljoner invånare, med ett integrerat system av flygplatser, motorvägar, snabba tågsystem, magnetbanor och kollektivtrafik, så att det inte ska behöva ta mer än 20 minuter för någon att resa mellan bostaden och arbetet.

Dessa tåg ska gå i 200-350 km/h. Och i fallet Peking-Tianjin-Hebei-modellen har var och en av de tre städerna en särskild roll. Peking ska satsa på teknologi och kultur, Tianjin ska bli en forskningsbas för tillverkningsindustrin, Hebei har sitt centrum i bergshanteringen.

För USA borde man välja ett liknande angreppssätt, där man både förnyar de befintliga urbana regionerna, som dras med en absolut eländig och fullkomligt förfallen infrastruktur, men också bygger helt nya städer – forskningsstäder, som sätter vetenskapligt och teknologiskt samarbete och internationella projekt i centrum."

Framtidsvision

Zepp-LaRouche betonade:

"Jag tror att den största svårigheten är att inte fastna i de dagsaktuella problemen. I infrastrukturdebatten i New York så finns det, som ni har sett de senaste dagarna, än så länge ingen vision om framtiden. Man vill sanera flygplatsen La Guardia, men man tar inte hänsyn till att befolkningen kan växa, att ekonomin kan växa, eller att ett system med snabba tåg, som vi föreslår, skulle förändra flygplatsernas funktion totalt. I så fall skulle man kanske inte bara fokusera på flygplatserna, utan man skulle utgå från ett snabbtågnät som en del av ett integrerat infrastruktursystem."

Hon avslutade:

"Jag menar att vi måste tackla hela den här frågan med utgångspunkt från framtiden, med utgångspunkt från ett helt nytt paradigm präglat av samarbete mellan nationerna. Vi måste utgå från idén om en enda mänsklighet, ett system av helt nya relationer mellan nationerna, där nationerna inte bara ser till sina egna intressen, utan utgår från den andres intresse. Detta var grunden för Westfaliska freden, som var grunden för folkrätten, och det är grunden nu för idén om ett win-win-samarbete. Då kan vi nämligen koncentrera oss på det som är mänsklighetens gemensamma mål.

Vilka är mänsklighetens gemensamma mål? Vi kan upptäcka nya behandlingsmetoder för sjukdomar som idag inte går att bota. Vi kan förverkliga idén om energi- och råvarusäkerhet, om vi till exempel tänker på ett kommersiellt utnyttjande av energin i termonukleär kärnfusion. Vi kan tänka på hur varje nation kan dra fördel av det gemensamma arbetet med vetenskap och teknologi inom rymdforskningen. Och vi kan tänka oss massor med nya genombrott – genombrott som vi idag inte ens kan föreställa oss, för vi vet inte ens vilka frågor vi ska ställa. Det är ju den mänskliga kreativitetens sanna natur att det inte finns några gränser för vad människan kan åstadkomma.

Utvecklingsmässigt befinner vi oss fortfarande i människosläktets barndom. Och jag tycker att vi kan skatta oss lyckliga att vi lever idag och kan forma framtiden i denna stund. Men jag tror att den viktigaste aspekten, som gör att hela det här perspektivet kan lyckas, är att vi i den närmaste framtiden ser till att det amerikansk-kinesiska samarbetet om den nya Sidenvägen fungerar."

Se videon på: https://youtu.be/jkFtBuHxFXc

Läs utskrift på engelska här:

https://larouchepac.com/20170618/american-chinese-cooperation-new-silk-road-heart-common-destiny-mankind

Se en video om det dramatiska ingenjörsprojektet att bygga om Karakorumvägen genom Himalaya: https://www.youtube.com/watch?v=4TQ0rbRh9KY&feature=share