Prognosmakaren LaRouche

Följande är ett utdrag ur en uppsats av LaRouche från 1994, The Coming Disintegration of the Financial Markets.

Beträffande mina meriter: Jag har yttrat relativt få prognoser om förestående avgörande händelser under mina dryga 40 år som ekonom (då räknas inte de tillfällen när jag upprepat en del av dessa varningar). Till dags dato har alla prognoser som jag gjort baserat på min LaRouche-Riemann-metod bekräftats av utvecklingar som låg rätt i tiden. Jag presenterar här en redogörelse av dessa prognoser, för att visa på min aktoritet som den som kan mäta och utforma regler för test av sunt ekonomiskt tänkande.

LaRouche som prognosmakare

1. Under slutet av 1956, i samband med en marknadsföringsrapport, gjorde jag en prognos; att en stor ekonomisk recession stod för dörren omedelbart, utlöst av en överpumpad kreditbubbla som från och med 1954 blåsts upp runt finansieringen av bilar, hus och tillhörande konsumtionsvaror. Nämnda recession dök upp i statistiken i februari 1957 och dess existens erkändes, om än motvilligt, allmänt månader senare. Recessionsspiralen varade till mitten av 1958 och följdes av en förlängd stagnation tills ett uppsving skedde under Kennedyregeringens tid.

2. Under 1959-1960 gjorde jag min första långsiktiga prognos: Att när vi närmade oss mitten av sextiotalet, eller lite senare, skulle vi skåda de första av en hel rad stora monetära oroligheter, som skulle leda till Bretton Woods-systemets kollaps. Jag förutsåg i min prognos att denna kollaps skulle leda till ökad plundring av det vi då kallade utvecklingsländer, och att uppbrottet från Bretton Woods-överenskommelsen snabbt skulle leda till åtstramningspolitik efter en fascistisk regeringsmodell, såväl beträffande internationella ekonomiska relationer som i den inhemska amerikanska ekonomin.

Alla mina prognoser och besläktade aktiviteter under 1960-talet, fram till och med 1971, byggde på denna bedömning. Den första stora monetära oroligheten under denna tidsperiod skedde i och med det brittiska pundets kollaps i november 1967, följt av dollarkrisen i januari till mars 1968. Bretton Woods-överenskommelsen började bryta samman den 15 augusti 1971, och detta slutfördes i och med konferensen på Azorerna 1972. Som ett direkt svar på händelserna i augusti 1971 införde den amerikanska regeringen radikala åtstramningspaket under namnen Phase 1 och Phase 2.

3. I november 1979, under min kampanj för att bli det demokratiska partiets presidentkandidat, varnade jag för att de åtgärder som Carterregeringen och Federal Reserve då tog, på initiativ av den då nyss utsedda Federal Reserve-chefen Paul A. Volcker, skulle leda till en ödesdiger recession med början 1980. I minsta detalj var denna prognos, som till och med 1983 publicerades i magasinet EIR:s kvartalsprognoser, den mest korrekta prognosen som offentliggjorts av något organ. Faktum är att de flesta, inklusive Chase, Wharton, Evans, och Data Resources, hade helt absurda uppfattningar om den tidens trendriktningar.

4. I Februari 1983, alltmedan jag förde en inofficiell diskussion [back-channel] med Moskva i samarbete med Reaganregeringen, informerade jag den sovjetiska regeringen att om de avvisade det som senare blev känt under namnet Strategic Defense Initiative från den 23 mars 1983, skulle trycket på Comecon-ekonomin leda till en kollaps av deras ekonomiska system på ungefär fem års sikt. Den här prognosen upprepades i EIR:s specialrapport Global Showdown som gavs ut juli 1985. Kollapsen skedde under den andra hälften av 1989.

5. Under våren 1984, under min nya kampanj för det demokratiska partiets nominering av presidentkandidat, varnade jag, bland annat i ett 30 minuter långt TV-tal som sändes över hela USA, för en förestående kollaps inom en betydande del av det amerikanska banksystemet: låne- och insättningssektorn och besläktade sektorer.

6. I maj 1987 gjorde jag en prognos, som publicerades i bland annat EIR, att en stor kollaps på börsen skulle börja runt den 10 oktober 1987. Detta var min första och enda börsprognos. [Efterkrigstidens största börskrasch blev uppenbar för alla den 19 oktober 1987 – den dagen kallas numera den svarta måndagen]

7. Under min återupptagna kandidatur i det demoktratisk partiet för valet 1988 beskrev jag i ett 30 minuters rikstäckande tv-tal det ”fallande tennisbollfenomenet” [bouncing ball] som ett nyckelbegrepp för att förstå den stadigt framryckande kollapsen av den amerikanska ekonomin över tiden, alltmedan kortsiktiga, skenbara uppgångar och nedgångar sker. Detta har pågått fram till idag.

8. Under min förnyade kandidatur för det demokratiska partiet 1992, varnade jag att vi redan var fast i en finansiell utförsåkning, ”nedåt, nedåt, nedåt”.

Denna meritlista, som spänner över nästan 40 år, kan inte matchas av någon annan som sett offentlighetens ljus av de nu levande ekonomerna, inte ens av Frankrikes (och Le Figaros) förträffligt mentalt friska nobelprisvinnare Maurice Allais.

Det är med denna oöverträffade kompetens som jag nu säger er, på samma sätt som jag informerat diverse relevanta ryska institutioner sista veckan i april i år [1994]: Det nuvarande globala finansiella och monetära systemet kommer att upplösas inom den närmaste tiden. Kollapsen kan komma den här våren, eller till sommaren, eller nästa höst. Det kan ske nästa år; det kommer nästan helt säkert att ske innan President William Clintons första valperiod tar slut. Det kommer att ske snart. Disintegrationskollapsen är oundviklig, för den kan inte längre stoppas av något annat än av politiskt osannolika beslut av ledande regeringar att föra det relevanta finansiella och monetära institutionerna genom ett konkursförfarnade. Detta är LaRouches prognos nummer nio – att lägga till listan av de ovan nämnda åtta.

[Den nionde prognosen besannades ungefär ett år efter den ungefärliga tidpunkt som LaRouche nämner ovan. Clintons första presidentperiod tog slut i januari 1997 och kollapsen skedde under 1998 och blev uppenbar för alla (utom de totala idioterna) genom kollapsen av Long Term Capital Management (LTCM) under hösten 1998. Världsfinanssystemet gick då in i en ny fas av kollaps, som nu har brakat ihop, med början av ”bolånekrisen” juni 2007. Finanssystemet är nu dött. Desperata återupplivningsförsök till trots, och trots viss nekrofili, så är detta faktum. Vi kan fortfarande rädda den fysiska ekonomin, men bara genom en ny finansiell infrastruktur på initiativ av USA, Ryssland, Kina och Indien. – red.]

Dokumentet tillhör dossiern: