Obama hotar med dolda operationer mot Ryssland: Hur vore det om Europa blev en kraft för det goda i världen 2017?

av Helga Zepp-LaRouche
17 december 2016

Under sin sista presskonferens som president anklagade Obama Ryssland och dess president Putin personligen för att med cyberattacker ha manipulerat den amerikanska valrörelsen, och sa att USA skulle svara med vedergällningsaktioner – några explicita och offentliga, andra på ett sådant sätt att Ryssland skulle förstå vem som låg bakom. Detta aviserande av hemliga operationer borde försätta hela världen i alarmberedskap – vad är det för slags operationer som avses, drönarinsatser, alla former av "kollateralskador"? Obama vill tydligen använda den tid han har kvar i Vita huset för den konfrontation med Ryssland som Trump genom sina ministerutnämningar indikerat att han vill se ett slut på. Tydligen vill de neokonservativa, till vilka Obama genom sin fortsättning av Bushs och Cheneys politik absolut måste räknas, inte acceptera sin maktförlust.

Detta är desto mer upprörande som många såväl företrädare för de amerikanska säkerhetstjänsterna som cyberexperter bestämt tillbakavisar president Obamas och CIA-chefen Brennans påstående att Putin personligen övervakat cyberattacker som gett Trump valsegern. I en skrivelse har Veteran Intelligence Professionals for Sanity (VIPS), där bl.a. den f.d. senatorn Mike Gravel och den f.d. CIA-agenten Ray McGovern ingår, konstaterat att dessa påståenden saknar "allt grund". De har studerat de tvivelaktiga mejlen och kan på basis av sina decennielånga erfarenheter som experter på datasäkerhet med bestämdhet säga att det rör sig om "läckor" – alltså följden av att data lämnats ut av insiders, som t.ex. Edward Snowden – och inte om "hackning", alltså intrång i ett operativsystem eller dataskyddssystem från en avlägsen ort. Om det hade rört sig om hackning, resonerar de, skulle NSA med sin globala övervakningskapacitet för länge sedan ha känt till den exakta platsen för både sändare och mottagare. Det är otänkbart att NSA inte skulle kunna identifiera vilken person som helst – ryss eller ej – som med hackerattacker försökte blanda sig i ett amerikanskt val, menar de. [Not 1.] Till och med den beryktade John Bolton, själv en av de ledande neokonservativa, talar om en operation under "falsk flagg" och förmodar att de amerikanska säkerhetstjänsterna själva hackat sig in i Demokraternas datorer, för att kunna beskylla Ryssland för det.

Faktum är att en hel rad av Trumps ministerutnämningar är personer som vet precis var skon klämmer, när det gäller mycket som Obama gjort som skulle kunna tas upp till förnyad juridisk prövning. Och därmed är Obamas sista strid tydligen en jättemanöver för att avleda uppmärksamheten från just detta.

Den som följde Obamas förmodligen sista presskonferens fick i övrigt uppleva en person som utöver grundlösa beskyllningar och faktaresistenta påståenden om den amerikanska ekonomins excellenta tillstånd hade absolut ingenting att säga – ingen vision, inga perspektiv.

Vad betyder det då att den tyska underrättelsetjänstens nya chef, Bruno Kahl, fiskar i samma vatten som CIA-chefen Brennan, när han beträffande hackerangreppen under den amerikanska valrörelsen säger att det finns "hållpunkter" för ett spår till Moskva, alltså uppenbarligen företräder de neokonservativas synsätt och inte sanningen, och i en promemoria om de påstådda ryska cyberattackerna kräver en "hårdare behandling" av Moskva från CDU/CSU:s sida?

Ingenting gott. Washington Posts notoriskt probrittiska kolumnist Anne Applebaum är "100 procent säker" på att den ryska regeringen "på samma sätt som med sitt ingripande mot Hillary Clinton" kommer att försöka stjäla valsegern från Merkel i den kommande tyska valrörelsen 2017.

Det står nu klart, åtminstone efter [tyska försvarministern] von der Leyens "djupa chock" över Trumps valseger, att många anhängare av den nyliberala globaliseringens havererade paradigm inte, som många trott, deltar i de geopolitiska kampanjerna mot Ryssland och Kina därför att Wall Street och City säger åt dem att göra det, utan därför att denna geopolitik är ett axiom i deras självuppfattning.

Den syriska regeringen har med stöd från Ryssland och Iran med militära medel lyckats befria Aleppo och andra områden i Syrien från IS, al-Nusra och andra terroristiska grupperingar, vilket under rådande omständigheter – d.v.s. Obamas beslut om fortsatta vapenleveranser till dessa grupperingar – var den enda möjligheten. Alla som talar om Aleppos "fall", och inte befrielse, ställer sig helt klart på samma sida som Al Qaida/IS, alltså den grupp som är ansvarig inte bara för otaliga döda i Mellanöstern utan också för attentaten i Frankrike och Tyskland.

Det tragiska med krig, särskilt när det pågår länge och är ett utifrån underblåst krig genom ombud, är naturligtvis att det inträffar hemskheter, som producerar en kedja av hemskheter som aldrig vill ta slut. Desto mer angeläget är det nu att alla länder som angränsar till regionen, alltså Ryssland, Kina, Indien, Iran, Egypten, men även Tyskland, Frankrike och Italien sätter en stort upplagd återuppbyggnad av hela Mellanöstern på agendan. General Michael Flynn, av Trump utsedd till ny chef för USA:s nationella säkerhetsråd, har flera gånger uttalat sig för en Marshallplan för Mellanöstern, vilken dock bara kan bli framgångsrik om alla stormakterna samarbetar och skänker människorna i den sargade regionen ett verkligt framtidsperspektiv. Hur det konkret skulle kunna se ut har Schillerinstitutet föreslagit för länge sedan, bl.a. med sitt "Fenixprogram" för Aleppos återuppbyggnad och de nya sidenvägarnas förlängning till hela Sydvästasien.

Samma akuta behov av ett omfattande industrialiserings- och utvecklingsprogram har självklart också Afrika. Ett första babysteg i rätt riktning togs nyligen av biståndsminister Gerd Müller, som vill motivera tyska företag att investera mer i Afrika. Detta är i alla fall ett framsteg jämfört med statsanslag till olika NGOs vars söndagstal om demokrati och mänskliga rättigheter inte har uträttat mycket. I Afrika är Kina, Indien och Japan engagerade med stora investeringar i infrastruktur och industribyggen, och bland afrikanerna talas det nu öppet om att européerna snart kommer att förlora all betydelse på den här kontinenten, om de inte snabbt ändrar sin likgiltiga hållning till Afrika.

Förbundskansler Merkel har i en video meddelat att Tyskland kommer att göra Afrikas utveckling till ett huvudtema på G20-mötet som Tyskland ska stå värd för i Hamburg i juli nästa år. Förberedelserna för detta toppmöte och sedan själva mötet kan bli en vändpunkt för Mellanösterns återuppbyggnad och Afrikas industrialisering – men bara om den tyska regeringen lägger sig på samma höga nivå som Kina etablerade på G20-mötet i Hangzhou. President Xi Jinping utlovade där ett kinesiskt engagemang för Afrikas industrialisering.

Om man emellertid skulle hålla fast vid den inriktning på Afrikaprogrammet som CBE Joachim Schellnhuber och Dirk Messner nyligen presenterade som det tyska programmet för G20-mötet, nämligen den "stora transformationen och dekarboneringen av världsekonomin", då kommer Tyskland att skämma ut sig i världens ögon, de asiatiska länderna öka sitt inflytande i Afrika och Europa marginaliseras. Den världsomspännande revolution som just nu pågår mot globaliseringen riktar sig just mot en sådan illa dold nykolonial politik som Schellnhuber är typexempel på. Då hjälper det inte heller att Messner vill tänka ut ett "nytt, mer modernt narrativ" för det.

Men vi skulle också kunna möta det kommande årets utmaningar på ett helt annat sätt. Kinas erbjudande om ett win-win-samarbete i utbyggnaden av de nya sidenvägarna ligger på bordet. Mer än 100 nationer och institutioner deltar redan i historiens största infrastrukturprogram. Schillerinstitutet och förlaget EIR har med studien "De nya sidenvägarna blir en världslandbro" lagt fram ett omfattande program som också innehåller nyckelprojekten som är avgörande för att Afrika ska kunna övervinna sin underutveckling, exempelvis Transaquaprojektet för att fylla upp Tchadsjön igen.

Tyskland – och Europa – skulle kunna bestämma sig för att vara med och förverkliga dessa projekt och bli en kraft för det goda i det nya paradigmet, präglat av samarbete för mänsklighetens gemensamma mål.

Not 1. https://consortiumnews.com/2016/12/12/us-intel-vets-dispute-russia-hacking-claims/