Nästa steg

Lyndon LaRouche var huvudtalare på Schillerinstitutets internationella konferens "Rebuilding the World Economy after the Systemic Crisis" som hölls i Rüsselsheim, Tyskland, den 21-22 februari 2009. Här följer hans öppningsanförande. Han presenterades av Schillerinstitutets grundare och ordförande Helga Zepp-LaRouche, som var moderator för panelen.

HELGA ZEPP-LAROUCHE: Goddag. Kära konferensdeltagare, jag är väldigt glad att kunna hälsa er alla välkomna under detta sannerligen dramatiska ögonblick i historien. Jag tror att vi, som organisation, är i ett unikt läge. Faktum är att denna organisation existerar tack vare att denna man, Lyndon LaRouche, har vigt hela sitt liv till det nuvarande världsfinanssystemets systemiska, inneboende problem, och hur man löser dem och ersätter systemet med ett system som stämmer mer överens med universums lagbundenhet.

Det är ett faktum att LaRouche är internationellt känd, och fruktad av somliga, eftersom han har förutsett hur denna kris kommer att bryta ut. Första gången han gjorde detta var 1957, och särskilt 1971 gjorde han prognosen att om den pågående trenden skulle fortsätta, så skulle detta leda till ett sammanbrott och en ny depression.

Så det är en stor ära att ha honom som huvudtalare i dag. Men innan jag ger ordet till honom, låt mig även presentera de andra talarna på podiet: Vi har den mycket hedervärde professor Kaushik från Indien, som är en gammal vän. Vi har general de la Maisonneuve, som är en mycket viktig general från Frankrike. Och vi har också professor Köchler, som är ordförande för International Progress Organization från Österrike.

Men jag skulle också vilja välkomna delegationerna från många länder. Jag är väldigt glad att kunna välkomna representanter från 25 olika nationer i publiken. Och jag kan inte hälsa på var och en av er separat, men jag är glad att kunna säga att det finns en viktig delegation från Österrike, från Nigeria, från Danmark, och 22 till. Senare kommer jag att räkna upp alla olika nationer som finns representerade.

Vi träffas alltså här i Rüsselsheim, och när vi valde platsen för denna konferens visste vi inte vad som skulle hända med Opel. Vi valde staden mer för att den passade bra logistiskt, för att den är nära flygplatsen, den är nära andra förbindelser, men nu är den lite av en symbol, på grund av det globala finanssystemets sammanbrott, och det ekonomiska systemets, som känns av särskilt mycket här i Rüsselsheim, vilket är symptomatiskt för den bedrövelse som drabbat befolkningen som helhet.

Låt mig nu ge ordet till en mycket särskild individ, min man.

[ovationer]

LYNDON LAROUCHE: Tack så mycket.

Vi befinner oss vid en punkt i historien, vars like vi inte har sett i Europa sedan 1300-talets nya mörka tid. Och ett av de problem som vi står inför i världen i dag är precis detta: Att det inte finns någon i dag levande person, eller flera generationer bakåt, som överhuvudtaget har någon aning om de händelser som skakar planeten just nu. Vi har en planet som uppskattningsvis befolkas av 6,7 miljarder människor. Om vi inte vidtar lämpliga åtgärder internationellt, vilket jag kommer att visa, kommer det inte att finnas 6,7 miljarder människor två generationer framåt, utan snarare, om vi har tur, 2 miljarder människor: Hela stycken av den mänskliga befolkningens kulturer kommer att försvinna, förutom några spillror som påminner om det förgångna.

I USA har vi runt den nya presidenten ett urval personer som har en kvalificerad förmåga. Det finns några som jag inte är särskilt nöjd med, men de flesta är verkligen några av de bästa förmågor som USA kan erbjuda för detta ändamål. Tyvärr har inte heller de någon erfarenhet eller förståelse för den sorts kris som världen nu står inför. Och därför -- jag menar, jag är inte så gammal: Jag var inte med på 1300-talet -- men jag vet en hel del om det. Och därför är det ett tungt ansvar för mig att skilja ut vad folk som lever i dag, och som är yrkesmän, som är experter, vet om att reda ut en situation som denna. Mitt problem är att visa dem vad man ska göra åt det de inte vet. För folk pratar om den här krisen som en "recession" -- det är en fullständig barnslighet bland experterna. De pratar om det som en depression; det är verkligen en mild underdrift, som inte tar oss någonstans.

Vi talar om en sådan sorts kris som civilisationer och kulturer inte tar sig ur! Där hela kulturer försvinner, såväl som stora delar av världens befolkning. Du måste ha en klar syn på hur sårbar världens befolkning är.

Låt oss ta fallet Kina. Kina har just gått igenom en chockerande kris. Kina kan inte försörja sin nuvarande befolkning på 1,4 miljarder människor baserat på en fortsättning av den nuvarande tendensen i världsläget! Detta är inte en fråga om Kinas problem. Det är ett globalt problem: Hela planeten hotas av massutrotning!

Indien är ett stabilare land, för det är mindre beroende av exporter, i procent av sin verksamhet; men även Indien är extremt sårbart. Ryssland står på randen till icke-existens! Hela Sydvästasien, ett krisområde -- denna kris gör saker värre. Afrika är en måltavla för folkmord, särskilt för det brittiska imperiet. Och såvida vi inte sätter stopp för detta, kommer det nästan att bli en total utplåning av Afrikas befolkning, USA:s befolkning, Sydamerikas och så vidare. Detta är situationen, i vilken den normala reaktionen, från regeringar och nationer å deras egna vägnar, kommer att vara helt bristfällig och befängd när man försöker hantera en kris av det här slaget.

Vi behöver två motsägelsefulla saker, som egentligen inte säger emot varandra. Vi behöver, å ena sidan, en återbekräftelse, särskilt i Europa där denna bekräftelse inte längre finns, av den nationella suveräniteten! Utan att försvara och främja den nationella suveräniteten, kan du inte organisera världens befolkning att ta itu med detta problem! Detta är ett av våra problem.

Samtidigt finns det ingen förståelse för hur man ska organisera denna globala kamp, för att övervinna denna stora krasch, och rädda den nationella suveräniteten: Det vill säga, hur vi kan få nationer som inte är naturligt benägna att samarbeta, att göra det, som suveräna makter; att arbeta tillsammans i ett långsiktigt samarbete -- vi talar om 50 år och längre in i framtiden -- för att återuppbygga ekonomin på denna planet, att återuppbygga den på ett sådant sätt att vi om några år kan säga att vi har gjort jobbet, vi har säkrat möjligheten för att civilisationen ska kunna överleva på den här planeten.

För dessa frågor har vi förmågor som är lämpade att hantera detta problem. Men de har inget begrepp om hur de ska organisera sig, i en gemensam ansträngning, för att uppnå detta. Och detta är det tunga jobb som jag har. För jag har ägnat större delen av mitt liv åt denna fråga, på två sätt: Ett är denna frågas själva väsen. Det finns ingen kompetens alls hos de professionella ekonomerna i världen, i att hantera detta. Alltså, inte med problemet i sig. Det finns folk som är kompetenta nog att genomföra och utforma tillämpningen av program som kommer att fungera. Men vi har inga ekonomer som förstår detta, för de har inte studerat det; de har inte arbetat sig igenom historien. De tänker i termer av nutidshistoria, kanske bara några generationer, eller bara ett par århundraden tillbaka. De tänker inte alls 2000 år eller 3000 år tillbaka, och man måste tänka på detta sätt för att kunna hantera detta.

Se det hela från toppen: Den 25 juli 2007 höll jag en internationell webcast, där jag tillkännagav att vi stod på randen till en allmän sammanbrottskris av världens finansiella-monetära system. Jag visade vad problemet var och några av de åtgärder som måste vidtas.

Tre dagar senare började världens finanssystem att upplösas. Idioter kallade det en "subprime-kris". De var idioter. Det var hela systemet som hade dödsryckningar. Och sedan dess, sedan den 28 juli 2007, har världen som helhet vittrat sönder, ekonomiskt sett, i ökande takt. Folk har försökt kalla det en "recession"; somliga har kallat det en "depression". De har alla antagit att de inte behöver göra några fundamentala förändringar -- att de inte behöver göra sådana förändringar som skulle vända på världens politik, särskilt sedan våren 1968. Detta är poängen. Så vi måste ta de flesta förändringar i policy, av nationer och mellan nationer, sedan den 1 mars 1968, när president Johnson tog det första steget mot att rasera systemet med fasta växelkurser. Och kollapsen av det fasta växelkurssystemet ledde till förstörelsen, eller självförstörelsen, av USA, och gjorde Europa sårbart för att gå under.

Europa har sedan dess förlorat sin suveränitet. Här har vi detta stora område i Europa, Väst- och Centraleuropa. Det har inte längre något skydd i form av nationell suveränitet eller ett system av samarbete mellan suveräna nationer. Ingen del av västra eller centrala Europa har numera någon laglig rätt att ha hand om sin egen ekonomi. De står under eurosystemet, som är ett fångsystem. Det finns ingen planering för nationella krediter. Det finns inget system för att skapa nationella krediter för en återhämtning. Det finns inga bestämmelser eller påbud i Europa i dag för att kunna expandera kapitalinvesteringar, genom offentliga krediter, som behövs för att vända den nuvarande riktningen.

Ta till exempel den här staden, Rüsselsheim: Här har vi ett sammanbrott av den internationella bilproduktionen. Det är globalt. USA:s bilproduktion är död. Den begick självmord för länge sedan, och döden inträffar just nu. Det var avsiktligt. Det har varit en process av USA:s potential. Det USA representerade vid slutet av andra världskriget hade en mycket högre potential än i dag. Detta har fallit sönder, särskilt sedan mitten av 1960-talet. Det skedde en omedelbar kollaps av den amerikanska ekonomins potential under president Truman, sedan det blev fred. Det har pågått ända sedan dess, men särskilt sedan mitten av 1960-talet. År 1968 var systemet slut i sin dåvarande form, vilket jag visat. Man var tvungen att byta riktning.

Men det som hände, p.g.a. 68-rörelsens inflytande på gatorna i olika länder i världen, var att i stället för att mobilisera för att lösa den internationella ekonomiska, finansiella-monetära krisen, gick de i motsatt riktning: De gick mot ett post-industriellt samhälle, som det kallades! Vi sade nej till kärnkraft! Som är det enda kraftsystem som kan rädda civilisationen i dag. För de flesta människor, när det gäller ekonomi, är idioter. De tror på så kallad "gratis energi". De tror att de kan förlita sig på vindarna, på solljus, och använda det för kraft. Det går inte!

Folk förstår inte vad kraft är. En kalori är inte en kalori: Kraft mäts i energiflödestäthet. Det vill säga intensiteten, eller motsvarande för temperatur, av värmekällan som används för kraft. Detta gäller även fysisk kemi: För att transformera råmaterial, eller för att återanvända avfallsmaterial och omvandla dem till råmaterial, behöver vi kraftkällor med hög energiflödestäthet. Olja är inte högt nog; naturgas är inte högt nog.

Utan kärnfissionskraft, och utsikter för kärnfusionskraft, finns det ingen möjlighet att utveckla kraftkällor, på en tillräckligt stor skala, för att garantera tillgången på färskvatten för befolkningen i tätbefolkade länder. Indien gör av med sina fossila vattenresurser. Vad betyder det för framtidens befolkning? Europa gör av med fossila vattenresurser. Så utan kärnkraft kommer denna planet inte att återhämta sig. Användandet av vindkraft är ett skämt; det är beroende av stora statliga subventioner, för att använda väderkvarnar. Och väderkvarnspolitiken kommer att bryta samman. Om det fortsätter kommer det att krossa Europa, om inget annat gör det. Protesterna mot kärnkraft kommer att krossa Europa, om inget annat gör det.

Och hela konceptet om infrastruktur, och konceptet om kvalificerad arbetskraft i industrin, är borta! Så som vi ser här i Rüsselsheim. Låt oss ta fallet Rüsselsheim som kommit upp vid ett lämpligt tillfälle.

Världens bilindustri sköttes under efterkrigstiden på ett sätt som var kliniskt dåraktigt. Ta bara en enkel motorväg: Vad gör du när du går tillbaka från decentraliseringen av produktionen? Du koncentrerar produktionen i några få större centran. Du går mot större industrier, skär ner på de mindre industrierna -- vad händer? Vad är tätheten av bilpendlare? Fler personer åker längre sträckor från och till arbetet. Och vi har i USA, omkring Washington till exempel, folk som pendlar till och från arbetet, två timmar om dagen, i en riktning -- vissa ännu längre. Vad betyder detta för familjelivet? Vad betyder detta för föroreningarna? Så det vi har gjort genom att förstöra en integrerad agro-industriell produktionspotential, med betoning på mer och mer högteknologi, som låter oss använda och ha ny teknologi, det vi har gjort är att förstöra potentialen för människor att leva på denna planet.

Vi gjorde något mer, på ett liknande sätt: Vi började flytta jobben, från Europa och USA till exempel, till fattigare länder. Folk sade att det var bra. Det är inte bra. De flyttades dit för billig arbetskraft. Men världens produktivitet, som helhet, minskades. Med andra ord sänktes den genomsnittliga nivån för produktiviteten i världen som helhet av denna outsourcing. Vi ser nu att Kinas existens var beroende av dess exportindustri som ett resultat av detta! Kina befinner sig nu i en existensiell kris, för det kommer aldrig någonsin mer att finnas den typ av exportmarknad som Kina varit beroende av, genom att glufsa i sig industrier från USA och Europa för billig arbetskraft.

Vi har nu kommit till en situation då vi måste ändra på detta, vi måste återställa det. Vi måste gå till en teknologi som gör det möjligt att försörja en befolkning på mer än 6 miljarder människor. Vi använder just nu inte den teknologi, eller underhåller den teknologi, som skulle försörja 6 miljarder människor på deras nuvarande levnadsförhållanden. Om vi sänker levnadsstandarden, kommer vi att döda folk. Titta på situationen i Kina: Det är risk för folkmord i Kina, just nu, såvida vi inte hittar ett botemedel mot detta.

Hur ska vi då kunna komma ur allt detta? Hur ska vi kunna ändra världens inriktning från den nuvarande politiken, av internationella sammanslutningar, nationernas nuvarande politik i allmänhet -- hur ska vi vända på allt detta? För de vanor, mentala vanor, som har tagit över nationerna, särskilt sedan våren 1968, dessa vanor dödar nu människor: och kommer i stort sett att tillintetgöra befolkningen på denna planet i en ny mörk tidsålder, såvida vi inte vänder på de beslut och de vanor som har styrt regeringarnas utrikespolitik sedan 1968. Det är läget.

För detta ändamål måste vi tänka på nya former av samarbete, särskilt samarbete för att skapa ett ledarskap för planeten som helhet. Europa fungerar inte just nu. Europa är, under sin nuvarande organisering och nuvarande lagar, oförmöget att bilda kapital för att återuppbygga Europas ekonomi, och återuppbygga världens ekonomi. Motståndet mot kärnkraft är bara ett av problemen. Alla dessa väderkvarnar i Tyskland är ett tecken på undergång: De är inte måltavlor för Don Quixote. De betyder undergång! Dessa väderkvarnar innebär förlust. Att förlita sig på denna sorts kraft betyder förlust: Man kan inte ha någon modern industri med detta!

Vem har då viljan att göra det? Jag har plockat ut fyra länder på den här planeten, som, om de samarbetar, kan stimulera planeten som helhet att vidta nödvändiga åtgärder för att gå i en bättre riktning. Dessa är USA -- USA, vad du än tycker om det, är avgörande. Utan USA:s samarbete kommer det inte bli någon återhämtning på denna planet. Utan att försvara Kina kommer det inte att bli någon återhämtning på denna planet. Utan att försvara Indien, utan att försvara Ryssland -- och utan att föra samman dessa fyra och andra nationer i solidaritet, för att vända på riktningen från de senaste 40 åren, tillbaka till förnuftet, så som vi förstod det i början av 1968, finns det ingen chans att undvika en mörk tid.

Det som behövs är helt enkelt detta. Först och främst, få slut på dessa trender. Gå tillbaka till begreppet, det ideal vi hade tidigare, om den suveräna nationalstaten. Med globalisering har du inte en chans till någonting: Du är beroende av den suveräna nationalstaten för kulturen, endast av kulturella skäl.

Vad är problemet här, problemet med outsourcing i synnerhet? Nå, hur lever en människa? Hur lever ett samhälle? Hur försörjer vi en stor befolkning, som har vuxit från 1 miljard människor på mitten av 1300-talet, till 6,7 miljarder i dag? Hur försörjer vi en sådan sorts befolkning? Vi behöver vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande för att driva på utvecklingen av infrastruktur och tillverkning och för omsorg om befolkningen -- som medicinsk vård och liknande. Ett storskaligt sanitetsväsen, vilket är nödvändigt för att rädda liv. Det är lika nödvändigt som den medicinska vården är för att rädda liv.

Hur kan vi då göra detta? Jo, vi utbildar befolkningen, vi utvecklar deras mentala krafter genom utbildning i kultur och i modern teknik, modern vetenskap och teknik. Vi bygger upp en befolkning som kan tillgodogöra sig modern vetenskap och teknik, och tillämpa den på produktionsplatsen och på andra sätt. Det var så vi gick från omkring 700 miljoner människor på planeten, till dagens 6,7 miljarder människor. Så vi gick i denna riktning tack vare denna utveckling.

Vi har nu gått tillbaka till att vända på denna utveckling. Och vi har framför allt vänt på den sedan 1968. Genom att lägga ner kärnkraftsprogrammen på 1970-talet dömde vi planeten till ett hot av detta nuvarande slag. Genom att gå emot hög teknologi, och envisas med låg teknologi, fördömde vi denna planet.

Vi måste nu gå tillbaka till högteknologi. Och detta betyder att vi måste ta en befolkning som i dag verkligen är främmande för vetenskap och teknologi, och mobilisera dem runt nyttjandet av vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande, genom att göra det produktiva och relaterade arbete som är nödvändigt för att återuppbygga en potential för livets existens på denna planet.

Det är problemet.

Utan nationella kulturer kan man inte göra detta. Ni förstår, poängen är att det som folk inte begriper, och faktiskt de flesta ekonomer inte begriper, är vad produktivitet innebär. De tror att de vet, men de vet inte.

Produktivitet bygger på den kreativa förmåga hos den enskilda mänskliga individen som gör att vetenskapliga upptäckter kan göras, och att befolkningen i stort kan tillägna sig de därmed förbundna förbättringarna och innovationerna. Med andra ord: i den mån som en befolkning ges möjlighet att få uppleva vetenskap och teknologi, och en kultur som hänger ihop med det, så får den befolkningen en möjlighet att vara kreativ. Den får möjlighet att göra upptäckter, eller åtminstone tillgodogöra sig dem, på ett produktivt sätt. Utan en sådan inriktning på vetenskap och klassisk kultur -- inte det skräp som vi har haft i Europa under hela efterkrigstiden -- så hämmas befolkningens förmåga att utveckla en produktiv, kreativ potential. Det är det som har varit problemet med skolundervisningen, särskilt från 1960-talet och framåt.

Nu har inte, på grund av globaliseringen och liknande effekter, befolkningen någon potential längre att kunna uttrycka en produktivitet driven av vetenskap och klassisk kultur.

Detta är ett av problemen med Asiens utveckling. Tanken att befolkningen i Asien, eller befolkningen i Sydamerika, ska hållas outbildad, och fattig, utan någon utvecklad klassisk kultur, innebär att de inte kan hålla sig själva vid liv. Mänskligheten kan inte försörja sig på en nivå av 6,7 miljarder människor på den här planeten om befolkningen inte är kapabel till verklig kreativitet!

Denna kreativitet hos befolkningen kan bara utvecklas om nationella och därmed förbundna kulturer används som verktyget för att mobilisera människor till att tänka kreativt på sig själva, på varandra, och på samhället i stort. Tänk på en låglönebefolkning, en låglönebefolkning i allmänhet: Den är inte kapabel att göra innovationer. Och snart kommer man att finna sig begränsad till produktionsmetoder som inte är kapabla att generera det teknologiska och vetenskapliga framåtskridande som behövs för att rädda planeten.

Idén till att organisera det här var i princip en europeisk idé. Drivkraften till det som skulle bli den europeiska kulturen kom från Florenskonciliet vid mitten av 1400-talet, åren omkring 1439, det stora ekumeniska Florenskonciliet. Det var Nicolaus Cusanus' tid, och Filippo Brunelleschis tid, lite dessförinnan, exemplifierat av katedralen Santa Maria del Fiore i Florens. Det var genom sådana efterföljare till Cusanus som Leonardo da Vinci, och de stora vetenskapliga tänkarna på 1500- och 1600-talet, som vi fick den europeiska kulturen.

Inte åtskilt från detta löper utvecklingen genom Bach till den stora musikkulturen och liknande uttryck för den stora klassiska kulturen inom konsten, inom dramat och så vidare. Detta var saker som vi utvecklade från rötter i den förut existerande europeiska kulturen. Vi utvecklade dem i Europa, och vi exporterade dem från Europa, genom till exempel koloniseringen av Syd- och Nordamerika. Vi spred dem till hela världen.

Tanken var att sprida tillgången till denna kunskap till människor i hela världen, för att på så sätt uppmuntra det hos individen som skiljer människan från aporna: förmågan till kreativitet. Ingen annan levande varelse är kapabel att viljemässigt öka sin egen potentiella befolkningstäthet. Den enda levande varelsen som någonsin har kunnat, eller någonsin kommer att kunna öka sin potentiella befolkningstäthet på den här planeten, som kan höja befolkningens levnadsstandard och medellivslängd, är människan. Denna kreativa förmåga finns bara hos den enskilda mänskliga individen. Och det är denna kreativa förmåga som driver den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen framåt, liksom den kulturella.

När man dödar detta, genom en låglönepolitik, genom en vetenskapsfientlig politik, genom en kultur som drar ner de människor som deltar i den, snarare än hjälper dem att utvecklas, då dödas kreativiteten! Människor uttrycker kreativitet som individer. Men de uttrycker kreativitet som individer som arbetar ihop med varandra inom en viss kultur.

Till exempel: Hur uttrycker man kreativitet? Med hjälp av språket! Med hjälp av ett nationellt språk som ett socialt uttryck, för att kommunicera idéer. Frågan är hur djupt ner i befolkningen den här kommunikationen av idéer kan tränga. Om man har en befolkning som till 50 eller 60 procent är outbildad, och hålls nere i okunnighet -- kommer en sådan befolkning att kunna ta fram sådana här idéer, att kunna vara kreativ? Nej! Det är nationella kulturer -- vattnet som människorna simmar i -- och dessa kulturers utveckling som är källan till en ökad potentiell produktivitet och kreativitet hos människorna i samhället. Det är idén om en mobilisering av nationen, för ett nationellt syfte i denna mening, i meningen en kulturell rörelse, som är grunden för uppmuntran till kreativitet och har varit det så länge människan har funnits till. Det benämndes av Leibniz och andra dynamik, till skillnad från cartesiska metoder.

Därför behöver vi mobilisera nationer som suveräna nationsstater, inte till att ta kål på varandra, utan i enlighet med den Westfaliska fredens princip: till att först se till de andra nationernas väl och ve, till att känna omtanke om andra. Det är ett folk, ett nationellt suveränt folk, medvetet om att andra suveräna folks väl och ve ligger i dess eget intresse, men samtidigt försvarande sin egen suveränitet, som har varit källan till alla stora landvinningar inom framför allt den europeiska kulturen. Det är en lärdom vi dragit från studiet av andra kulturer, i Asien och så vidare, i äldre tider.

Detta medför vissa praktiska problem. Jag har sagt, av skäl som hänger ihop med detta, att det enda hoppet nu om att kunna förhindra att hela planeten faller ned i en ny mörk tid, där världsbefolkningen på relativt kort tid, räknat i generationer, minskar från nuvarande 6,7 miljarder till mindre än två miljarder, står till dessa metoder, till detta synsätt: Att vi går tillbaka till nationerna -- att vi sätter punkt för globaliseringen, och byter ut globaliseringen mot ett Westfaliskt sätt att se på både folkens inbördes förbindelser, men också deras inbördes förbindelser som nationer som samarbetar om att utveckla hela den här planetens potentiella produktiva förmåga. Det är vår enda chans.

Vad är USA?

USA är av olika skäl ett centrum för detta. Många européer gillar inte att höra detta, de gillar inte tänka på detta. Men vad var USA? Omkring 1620, då de första människorna kom från England och Nederländerna till Nordamerika, utvandrade folk från Europa till Nordamerika, vilket senare i huvudsak blev Förenta Staterna.

Hur skedde detta?

Den stora renässansen i Europa kretsade kring Florenskonciliet och det stora uppsvinget i kultur, vetenskap och så vidare som stammar därifrån. De som representerade "det gamla sättet", vilket hade lett till 1300-talets mörka tid, ingrep dock för att försöka stoppa och förhindra denna utveckling. Utvecklingen fortsatte under det århundradet, på 1400-talet, med Ludvig XI i Frankrike, som sjösatte den första faktiskt fungerande nationsstaten på denna planet. Ludvig XI beundrades av den man som skulle komma att bli Englands kung Henrik VII, som tog efter samma metod från Ludvig XI.

Men denna tendens skulle mycket snart komma att upphävas, med början 1492, när judarna utvisades ur Spanien. En ond, reaktionär kraft som vid den tiden var förbunden med habsburgarna, hade dragit igång ett slags religiöst krig, som i mångt och mycket styrdes från Venedig, ett religiöst krig som slog Europa i spillror från 1492 till 1648, då den Westfaliska freden slöts. Denna process var redan på gång från Konstantinopels fall och det som följde därefter.

Nicolaus Cusanus sade efter att ha sett de långa krigen i Balkan-regionen: "Europa är dödsdömt om man fortsätter på detta sätt. Vi måste därför skicka människor tvärs över haven, för att finna andra människor i andra delar av världen och upprätta relationer med dem, som en grund för en återgång till renässansens principer."

Efter hans död skickades hans testamente, hans skrifter på detta tema, till andra platser, till en av hans förtroendemän, som råkade vara en representant för Vatikanen i Portugal. Christofer Columbus satte sig in i detta material från Nicolaus Cusanus, före omkring 1480, och skrev till den då avlidne Cusanus' kretsar i Italien, och hade en omfattande dialog på ämnet om Cusanus' planer för långa sjöresor för att utveckla relationerna mellan Europas folk, som var del av renässansen, och folk i andra delar av världen.

Christofer Columbus var 1480 engagerad i detta problem och detta program. Han började då kampanja för att få finansiellt och annat stöd för en sjöresa över Atlanten. Kom ihåg att han var sjökapten på Atlanten. Han kände till havsströmmarna och förstod att den information han hade stämde: att det på andra sidan Atlanten, ungefär på det avstånd där USA ligger i dag, skulle finnas en annan kontinent; och att vi från Europa borde skicka expeditioner för att kontakta dessa människor på denna andra kontinent. Detta var Christofer Columbus' avsikt. Det som hände i Spanien hade minst sagt en annan avsikt.

Denna utveckling hade inflytande över folk t.ex. i England, som började sprida idén att eftersom Europa plågas av dessa religiösa krig, är det då inte på tiden att vi börjar kolonisera andra delar av planeten, för att upprätta kommunikationslinjer med folk i andra delar av världen, andra kontinenter, för att försöka rädda Europa?

Från den tiden, i början av 1600-talet, och framåt inleddes en stor tillströmning, som kom från England år 1620, då särskilt pilgrimer landsteg i New England -- det var början av processen. Med den Westfaliska freden hade Jean-Baptiste Colbert ett särskilt projekt: Han tog familjer från byar i Frankrike, satte dem på skepp och skickade dem till Quebec. Dessa familjer förflyttades från städer och byar i Frankrike till nya städer i Quebec. Det var två saker, två förflyttningar: En från Frankrike, som i Jean-Baptiste Colberts fall, och också en från England och andra delar av Europa. Många tyskar började också röra sig i denna riktning, tillsammans med holländarna.

Avsikten med koloniseringen av Nordamerika var alltså inte att fly från Europa! Dessa var inga flyktingar. De var pionjärer, som inspirerades av ledarna för dessa expeditioner som hade i avsikt att rädda den europeiska civilisationen från självförstörelse, genom att ta livskraftiga delar av den europeiska kulturen och skapa kolonier tvärs över Atlanten, där man kunde bevara det bästa av den europeiska civilisationen och rädda den från de oligarkiska intressena i Europa, såsom de som stått bakom dessa religiösa krig.

USA hade alltså från början, t.o.m. innan det blev en nation, dessa dynamiska särdrag, av människor som var beslutna att rädda det bästa av den europeiska kulturen, t.o.m. från Europa självt.

Våra institutioner i USA rörde sig från mitten av 1600-talet och framåt i denna riktning. Det fanns också en motrörelse från Europa, som försökte krossa det. De reaktionära krafterna i Spanien försökte krossa liknande bosättningar där den spanska befolkningen försökte finna en plats för civilisation där spanska kunde talas, i Sydamerika och Centralamerika. Detta var alltså hur det skedde.

USA:s särdrag, det som gör USA viktigt, är inte att det är ett gäng människor som sitter på ett visst territorium. Det viktiga med USA är idén, som dynamiskt förmedlats bland befolkningen, om att bevara det bästa av den europeiska kulturen på betryggande avstånd från Europa, och från de oligarkiska problem som Europa drabbats av, som fortfarande består i dag.

Svaret från Europa, från habsburgsintressena och det brittiska imperiet, efter att det uppstått 1763, var att krossa detta! Det första krossandet kom med Vilhelm av Oranien, som försökte krossa Massachusetts Bay-kolonin. Och detta fortsatte gång på gång. De brittiska intressena i detta förenade sig med Brittiska Ostindiska Kompaniet, som inte var en del av Storbritannien, utan var en helt avskild makt för sig. Tendensen var att försöka krossa USA utifrån och inifrån: genom korruption inifrån, och genom korruption och tryck utifrån.

Tack vare den amerikanska revolutionens framgång, som framför allt nåddes under Abraham Lincolns ledarskap, och med byggandet av den transkontinentala järnvägen, vilket sporrades av Lincolns regering, hade vi en revolution i världen. Före omkring 1870 återfanns planetens största makt -- kommersiellt, militärt och strategiskt -- till sjöss. Förmågan att transportera styrkor och ekonomi över oceaner och hav var centrum för världsekonomin. Landbaserade transporter kunde inte konkurrera. Under Karl den store gjordes det försök i denna riktning, med att utveckla Kontinentaleuropas vattenvägar, från Frankrike och österut. Detta program försökte övervinna problemet med att havsburen trafik var mer ekonomisk, och ekonomiskt kraftfullare, än landbaserade transporter och landbaserad produktion.

Sjömakten kunde därför dominera världen. Det brittiska systemet var helt enkelt ett system som byggde på att sjömakten skulle dominera världen. Avgörandet kom med Paolo Sarpi, då man, i stället för att koncentrera sig på sjömakten i Medelhavet, där den funnits ändå fram till dess, förde över Venedigs sjömakt -- för Venedig var då och är fortfarande centrum för denna sorts processer: finanser och sjöröveri! -- man förde över sjömakten från Medelhavet till Europas norra kuster. Detta fick sitt centrum i Nederländerna. Man lyckades med detta genom kriget i Nederländerna. Folk i Nederländerna blev galna under det tillstånd av religiösa krig som leddes av habsburgarna. Så en korrupt, ond makt framträdde i Nederländerna som en gren av Venedigs finansväsen.

Detta blev mittpunkten i skapandet av vad som blev känt som det brittiska imperiet, som inte är ett "brittiskt" imperium: Det är en nordisk version av det venetianska finansimperiet. Ni tror väl ändå inte att det engelska folket är intelligent nog att veta vad en ekonomi är, eller? Det är en ondskefull kraft i Europa, som rörde sig norrut för att etablera en sjömakt.

Efter Lincolns seger över lord Palmerstons Sydstater, skedde en omvandling i USA då man började utveckla ett projekt som startats av John Quincy Adams, när han var utrikesminister: Enandet av USA som territorium, mellan gränserna mot Kanada och Mexiko, och från Atlanten till Stilla havet, som en suverän stat. Detta genomfördes inte bara genom ett kanalsystem och vattenvägar inne i landet, utan även genom ett transkontinentalt järnvägsnät. Byggandet av USA:s järnvägsnät, genom att etablera USA som ett integrerat, nationellt territorium, skakade världen! En av de viktigaste reaktionerna på detta kom från en ung professionell diplomat, Otto von Bismarck, i Tyskland. Liknande saker skedde i Frankrike efter 1870.

Transkontinentala järnvägsnät bredde ut sig från Europa, vilket nu integrerade det inre, nationella territoriet så effektivt att inte ens sjömakten kunde mäta sig med det! Det var orsaken till att Storbritannien drog igång det som blev känt som första världskriget! Det var ett krig mot konsekvenserna av byggandet av transkontinentala järnvägsnät i Eurasien: Det var den stora frågan! Det är frågan i dag.

Saken är därför, med USA, detta program för USA... Vi gillar inte oligarkerna -- vi tänker inte skjuta dem, såvida vi inte blir tvungna -- men vi tycker inte om oligarker. De är parasiter. Vi har haft dem alltför länge i Europa! Vi har haft dem alltför länge i andra delar av världen. Vi behöver dem inte längre.

Vad vi behöver är ledarskap i nationerna, som förstår denna idé om ett uppdrag, som Nicolaus Cusanus uttryckte under renässansen: Rädda kulturen i Europa -- från sig själv! -- genom att förflytta det bästa av den till andra platser, där den kan byggas upp som en allierad till de krafter i Europa som försöker rädda Europa från sig självt, från självförstörelse. Detta gäller ännu i dag, och är en inbyggd dynamisk kvalitet för USA som nation ännu i dag. Och var och en i USA, som är en riktig patriot och detta på ett intelligent sätt, tänker på detta sätt: Vi tycker inte om oligarker! Vi kan ha alla Hollywood-pajasar och dumheter vi vill; men vi tycker inte om oligarker! En typisk amerikan, en patriotisk amerikan, tycker inte om oligarker, och tycker inte om det oligarkiska tänkandet. Européer är för känsliga för -- ni vet -- "von Ditt" och "von Datt" och sådant.

Vi tycker inte om oligarker. Vi anser att det är från folket självt som nationens naturliga, inhemska ledarskap kommer. Och vi vill ha folk som är patrioter för sitt land som ledare. Inte folk som är det p.g.a. blodslinjer eller något sådant; för att de är ättligar till rätt sorts djur eller något.

Detta är USA:s funktion, när USA rör sig i rätt riktning. Vi har ett sicksackmönster i vår historia -- alltid fram och tillbaka. Det pro-brittiska folket är inget att ha; de anti-brittiska är ibland inte heller något bra, men de bästa återfinns alltid i detta läger. De som är patrioter, som inte bryr sig om rikedomar, inte bryr sig om titlar, inte går på dryckesfester eller sådant; utan folk som bryr sig om att nationen utvecklas och som ofta har familjetraditioner i nationens tjänst. När det gäller det riktiga, organiska styret av USA, i dess institutioner, finns det människor som ofta kommer från familjer som har bibehållit familjetraditionen att tjäna nationen; och vars lojalitet är knuten till att tjäna nationen och nationens uppgift.

Det är vår styrka. Det är vår styrka, som ni i Europa måste kämpa för att upprätta. För oss är det enklare. Det är därför vi har haft så dåliga presidenter, för de dödar de som är bra. Det är så de försöker hindra oss från att göra det vi borde göra.

Vi är nu vid en tidpunkt då USA är nyckeln till detta! Vi måste i USA frambringa den amerikanska traditionens fulla kraft. Denna amerikanska tradition är att hitta ett sätt att skapa en trygg värld där amerikaner och andra kan bo. Detta innebär att finna partners på samma sätt som Nicolaus Cusanus föreställde sig detta: Partners i andra delar av världen, som vi samarbetar med, för gemensamma mål, men med utgångspunkt i olika kulturer! För ett folk kan endast utvecklas i sammanhanget av en nationell kultur. De måste utvecklas dynamiskt, som en nationell kultur. Man kan inte gå in och stycka upp dessa befolkningar, och bortse från vissa av dem. Vi måste utveckla hela befolkningen, med idén om en nationell kultur, och ett uppdrag för den nationella kulturen. Sedan måste vi, med den Westfaliska fredens princip, anta idén om ett uppdrag för världen, baserat på ett kollegium mellan nationella kulturer, som arbetar för ett gemensamt syfte, på samma sätt som med den Westfaliska freden, den Westfaliska principen: Det är vad som behövs.

Det vi måste göra är att ta nationer som är representativa och villiga att arbeta för att uppnå detta mål: USA, Ryssland, av särskilda skäl, Kina, Indien osv., och organisera ett kollegium av nationer som är hängivna åt detta syfte, och är villiga att under lång tid engagera sig för att uppnå detta mål. "Lång tid" innebär 80 till 100 år, för de slags investeringar som krävs för att åstadkomma detta, är kapitalinvesteringar och investeringar för att utveckla människor, vilket räknas i generationer: åtminstone ett perspektiv på 20 till 25 år; ett 50-årsperspektiv för infrastruktur; och för särskilda sorters infrastruktur, såsom stora vattensystem eller transportsystem för världen, då talar vi om en 100-årsinvestering.

Vi måste därför ha ett långsiktigt perspektiv på upp till ett århundrade, för att lägga fram vår avsikt att engagera oss under det kommande århundradet, som vi kan dela upp i kortare perioder på hälften eller 25 år eller liknande. Syftet är att öka befolkningens produktiva förmåga, genom en kombination av relevanta infrastrukturutvecklingar, som är det som kraften kommer ifrån, men framför allt befolkningens kulturella självutveckling, inom deras nationella kultur! Eller det som de gör till sin nationella kultur. Endast genom detta, och endast med en inriktning på vetenskapligt och relaterat framåtskridande, kulturellt framåtskridande, som princip, för att vända den framstegsfientliga tendensen sedan 1968 -- endast detta, alltså att vända på riktningen i beslutsfattande, från 1968 till i dag, och gå tillbaka till den underförstådda överenskommelsen mellan nationerna efter andra världskriget, att bygga en värld fri från kolonialism, fri från förtryck av människor, fri från oligarkiska traditioner; samma princip som motiverade de européer som skickade nybyggare över Atlanten för att försöka bygga en befästning för att rädda den europeiska civilisationen från det som pågick i själva Europa. Detta är vårt uppdrag.

För att kunna åstadkomma detta måste vi föra samman fyra nationer, och andra som är villiga att samarbeta med detta slags långsiktiga perspektiv, hundraårsperspektiv, åtminstone bland de ledande personerna. Vi måste ha denna inriktning. Och vi måste också ha något kortsiktigare: en generation. Kom ihåg att innan nutidens idioti så kunde man räkna en familj i ungefär fyra generationer. I dag kan vi inte mer än nätt och jämnt hålla samman en och samma generation. Med den nya, galna kulturen utvecklar folk subkulturer som är emot den föregående subkulturen. Folk tänker inte längre på sina föräldrar som människor, eller mor- och farföräldrarna osv., på samma sätt som man gjorde förr.

Förr tänkte man på familjen som en sorts maskin, som skapade ett mål i samhället: Den första generationen beredde väg för den andra generationen; den andra generationen för den tredje osv., och så utvecklade sig samhället. Folk brukade se tillbaka. En äldre man, som gått i pension, kunde ta med sitt barnbarn ut och visa honom vad han hjälpt till med att bygga. Och säga: "Det här var jag med om att bygga." De brukade åka ut till de stora dammprojekten, de stora flodprojekten och så vidare: "Jag hjälpte till att bygga det här. Det är den jag är." Och barnbarnet var stolt. Inte i dag.

Saken är att vi hade en omsvängning. Vi hade en kulturell tillbakagång, som vi måste vända på.

Vi måste därför betrakta det från denna ståndpunkt, för de ledare som måste mobiliseras att göra detta, måste begripa det. Vi ser på Ryssland, Kina och Indien, från USA just nu. Vad är Rysslands uppdrag, när vi ser på det i termer av 50 eller 100 år? Vad är Kinas perspektiv, i 50- eller 100-årstermer? Vad är perspektivet för Indien? Vad är de mindre nationernas perspektiv? Vad är Koreas roll? Vad är Japans roll i denna bild? Vad är de sydostasiatiska ländernas roller? Hmm? Hur skapar vi ett perspektiv för den kommande perioden?

Drivkraften måste i huvudsak vara att återuppliva USA, vår egen tradition, och erbjuda denna som den enande faktorn i att föra samman dessa nationer. Och hoppas att vi genom att göra på det sättet kan få Europa att överge den knasiga globalisering som pågått här, och gå tillbaka till ett system av suveräna nationalstater, som är kapabelt att fatta sina egna beslut om kapitalbildning och kreditgivning. Återställ den europeiska kulturen till vad den varit under den moderna perioden, i kampen för framåtskridande, kampen för bättre produktionsmetoder, kampen för vetenskap och klassisk kultur. Det är vårt perspektiv.

När det nu gäller att uppnå detta, kan jag tala om för er vad jag vet om den nuvarande amerikanska regeringen. Den är delvis välbemannad. Det finns vissa personer i den som jag inte tycker om. Det är inte för att jag personligen skulle tycka illa om dem, som en hund som ogillar en annan hund, utan för att jag vet att de inte är något att ha! Men generellt sett är regeringen, och folk omkring den, klart kapabla att ta ledarskap och göra det jobb som USA måste göra.

Problemet är att vi har folk som George Soros, och Wall Street-gänget, som är exempel på det värsta hos oss och de värsta i Europa. Exempelvis är George Soros världens största knarklangare. George Soros, som är en tillgång för britterna och som arbetar nära lord Malloch-Brown, står för det mesta av ondskan i världen, som exempelvis i Afrika. Och det görs av den internationella knarkhandeln. Nationernas misslyckande med att ta sig an dagens internationella knarkhandel är ett av de största problemen internationellt.

Knarkhandeln sköts fortfarande på samma sätt som anglo-holländarna satte sina operationer i verket mot slutet av 1700-talet. Ta till exempel en bonde i Afghanistan, som producerar en opiumskörd. Den kanske är värd 500-600 dollar när den är i hans ägo. Detta värde ökas tusenfalt innan det når konsumenten i Europa eller USA. Vi har samma sak: Hela Sydamerika, utom Colombia, håller nu på med ett knarkprogram. Och drogerna flödar upp genom Sydamerika, till Mexiko, och över gränsen från Mexiko till USA. Samma sak.

Det strategiska problemet i världen, i Sydvästasien osv., är till stor del knark, knarkhandeln. Och att skicka trupper till Afghanistan för att bekämpa terroristerna är galet. Bonden i Afghanistan är ingen naturlig terrorist: Han är en bonde. Och han har en bondes lust och lidelse. Det du måste göra är att döda handeln över gränserna! För opiumet säljs eller konsumeras inte i Afghanistan. Det konsumeras i Europa! Hur kommer det till Europa? Det transporteras. Vi behöver inte sätta in trupper i Afghanistan i detta syfte. Det vi måste göra är att attackera källan till den internationella droghandelns inkomster och makt! Vi måste krossa dem! Inga mer affärer med dem. Ingen mer legalisering! Denna handel kommer att betraktas som ett stort brott mot mänskligheten. Det är ett stort brott mot mänskligheten! Det är det största hotet mot mänskligheten vi har i Eurasien i dag! Och vi har löjliga amerikaner som har skickat trupper till Sydvästasien, och det är nonsens! Vi gör inget gott där! Vi får bara trupper dödade och demoraliserade.

Det vi måste göra är att stoppa knarkhandeln! Detta innebär att vi måste ta oss an det brittiska imperiet, vars agent George Soros, och hans vän lord Malloch-Brown, i dag är den största faktorn i denna operation!

Ni förstår, syftet med krigföring är inte krigföring: Syftet med krigföring är något du om möjligt undviker. Och du sätter bara in det mot den riktiga roten till problemet. Och försöker snabbt att få jobbet gjort! Långa krig är dåligt. De är dåliga i sig. Militära styrkor är bara en reglerande faktor -- som sig bör -- när man tar itu med något sådant som knarkhandel. Som general McCaffrey gång på gång betonat, som ett slags språkrör för vad vi säger från USA: Knarkhandeln är vår huvudfiende! För det är knarkhandeln som i dag är britternas största vapen för att kontrollera policyn runtom i världen. Krossa den -- och du återfår kontrollen, tillbaka till folket! För pengamakten kommer just nu från den spekulation som är förbunden med knarkhandeln. Den är centrum för dessa resurser. Spelindustrin -- lägg ned derivathandeln! Stäng derivatmarknaden! Lägg ned knarkhandeln, och du har löst större delen av problemet, eller gjort det lösbart.

Vårt problem är att vi behöver samarbeta för att lägga ned knarkhandeln; vi behöver samarbeta för att lägga ned andra saker. Därför är samarbete mellan nationer, både negativt, mot dessa sorters problem, och positivt, samarbete för långsiktig ekonomisk utveckling, mellan nationer och grupper av nationer, det som är nödvändigt.

Vad gäller handhavandet av ett återhämtningsprogram i USA, är jag övertygad om att den nuvarande regeringen, trots några vilseledda personer, innehåller potentialen för att från USA få igång något i den riktningen. Men det som kommer att krävas är långfristiga krediter för långfristiga investeringar, som i Ryssland, särskilt utvecklingen av råmaterial i Ryssland; och utveckling av produktionen, baserad på dessa råmaterial, i Ryssland. Detta innebär transportsystem; det innebär att tundraområdena måste exploateras. Vi har en nationell kultur som har förmågan att kunna exploatera tundraområdena. Några av mina bekanta på Vernadskijmuséet i Moskva är specialister på detta område. Vi behöver samarbeta med dem för detta och andra syften. Ryssland har den största landytan av alla världens nationer. Vi behöver deras samarbete. Det är en eurasisk kultur. Det har varit en eurasisk kultur ända sedan Peter den store.

Sedan har vi Kina, en helt och hållet asiatisk kultur. Kina kan inte överleva utan att byta inriktning och få stöd i ekonomiskt samarbete från resten av världen. Man kan inte längre förlita sig på att dumpa billiga varor i USA. Man måste sätta igång ett långsiktigt investeringsprogram, där krediter skapas genom vilka den kinesiska befolkningen själv kan öka sin produktivitet.

Indien måste integreras i detta. I Kina talar vi om 1,4 miljarder människor; i Indien mer än 1 miljard människor i dag. Och sedan lägger vi Sydvästasien till detta.

Samarbetet mellan USA och Ryssland, Kina, Indien och förbundna nationer, är den största koncentrationen av ekonomisk och politisk makt i världen, under dessa villkor. Så vi måste ha ett koncept av denna typ.

Slutligen, något som är min särskilda funktion i detta: Vi måste göra oss av med tanken att pengar på något sätt representerar något värde i sig. Pengar representerar inte något värde i sig. Det är inte pengar som bestämmer värdet på varor. Särskilt under Roosevelt betonade vi i USA att vi behöver ett system med fasta växelkurser: När du lånar till 2 procents ränta, har du inte fluktuerande valutakurser, som höjer dessa 2 procent till 4 eller 5 procent osv. Vi måste därför ha ett system med fasta växelkurser mellan nationerna, och vi kan inte ha ett monetärt system, som i sig är ett imperialistiskt system, utan vi måste ha ett kreditsystem. Detta var Franklin Roosevelts avsikt 1944, före hans död. Detta förändrades fundamentalt av Truman.

När Roosevelt lade fram detta förslag för en återuppbyggnad av världssystemet kring ett kreditsystem med fasta växelkurser, då kämpade han mot Keynes! Han var motståndare till Keynes. Keynes var en smutsig imperialist av det värsta slaget. Ett typexempel på hans karaktär var den bok han skrev om sitt system, som publicerades på tyska i Berlin 1937. Han skrev ett förord till den, som är avslöjande -- också på tyska -- där han säger att han publicerade sin första stora bok i Tyskland eftersom förhållandena i Tyskland vid den tiden, 1937, var mer fördelaktiga för hans idéer än i resten av världen! Och det var sant. Det är fortfarande sant i dag. Så Keynes är ingen lösning.

Vi behöver inte något monetärt system. Vad är ett monetärt system? Ett monetärt system innebär att nationerna inte har suveräna kreditsystem. För du har ett internationellt monetärt arrangemang, som kontrolleras av Venedig-typen av bankirer, som använder regeringar och deras nominella valutor, vilket arrangeras av en kombination av internationella monetära makter, som är privata.

Vi måste gå över till ett kreditsystem, där pengar endast kan skapas genom staten. Pengar ges ut som krediter, som sedan enligt lag kan monetäriseras som pengar.

Det vi behöver är långsiktiga investeringar. Vi behöver möjligheten att särskilt bygga kring 15- till 25-årsinvesteringar, 50-årsinvesteringar och 100-årsinvesteringar -- de stora järnvägs- och vattensystemen i Europa och Eurasien är i huvudsak 100-åriga investeringar. Annat av det slaget, 50-årsinvesteringar, långsiktiga kraftsystem -- ett stort och bra kärnkraftverk är i dag en 30- eller 40-årig investering. Med de mindre är det annorlunda, men de större bör vara 50-åriga investeringar. Vi kan utforma dem på detta sätt: Vi vet nu hur man gör det! Och vi behöver en hel del kärnkraft. Vi måste utveckla termonukleär fusion, för att gå över till ännu högre energiflödestäthet, för teknologier som vi inte kan uppnå utan dessa energiflödestätheter!

Vi har alltså ett program för ett system med fasta växelkurser. För detta måste avtal om långsiktiga mål för förbättringar slutas mellan nationerna, med målsättningen att utbilda befolkningen i vad dessa avtal innebär.

Men vi måste gå tillbaka till den suveräna nationsstaten.

Det är här jag kommer in och det är här den största striden utkämpas: Frågan om reformer. Det lagförslag jag presenterade den 25 juli 2007 skulle faktiskt fungera. Det jag föreslog var att sätta upp en bankreform, för redan då visste jag att vi var på väg mot en bostadskris. Vi var därför tvungna att omorganisera bostadssystemet under ett konkursförfarande; hela bolånesystemet var tvunget att gå igenom detta. Vi var tvungna att sammanbinda detta med bankirerna. Med andra ord kunde vi inte tillåta att massvis med människor vräks från sina hem p.g.a. denna spekulation. Vi var tvungna att ta bankerna igenom en konkursomorganisering, under konkursskydd. Banken kommer att hålla dörrarna öppna. Vi går in och tittar i böckerna, och om investeringarna i böckerna är legitima, så stödjer vi banken. Vi stödjer dem med långsiktigt konkursskydd. Om det handlar om spekulation, dessa monster som drar runt med denna spekulation? "Inget för dig, min vän! Du går i konkurs. Vi gör oss av med dig." Och med denna sorts överenskommelse kunde det ha räddats; det kunde förhindrats om det då vidtagits åtgärder, när vi drog igång detta i september 2007. Om detta inte hade blockerats av senator Dodd och ledamot Barney Frank så hade vi inte varit i den knipa som världen nu befinner sig i.

Problemet är att den finansiella makten i USA har stort inflytande över politiken, och även traditionen påverkar politiken starkt. Så det är väsentligen var jag kommer in i det hela: Det är i att utforma det slags system som jag just beskrivit. En förståelse av vad det innebär att investera, för de flesta i USA i dag, och i Europa, förstår inte vad det innebär att investera.

Tack.