Narcissistiska "demokraters" verklighetsflykt antar kliniska former

av Helga Zepp-LaRouche
25 februari 2017

Den kollektiva hysteri varmed det nyliberala transatlantiska etablissemanget har reagerat på de genomgripande strategiska förändringar som uttrycker sig i bl.a. Trumps presidentskap och de nya sidenvägarnas dynamik, utgör ett nytt slags masspsykologiskt fenomen.

Med en symbiotisk mix av grupptänk och gruppnarcissism hänger sig företrädarna för den ack så demokratiska "västliga värdegemenskapen" åt de mest gemena utfall mot oliktänkande, utan att tänka ett ögonblick på hur diktatoriskt de beter sig.

Den mest dramatiska demonstrationen av denna kliniska brist på verklighetsförankring är utan tvivel den patologiska ivern att kommentera vartenda uttalande som president Trump gör. Ett av de färskaste exemplen är Trumps tal på Conservative Political Action Conference (CPAC) i National Harbor i delstaten Maryland. Han konstaterade det uppenbara, nämligen att USA de senaste 15 åren har lagt ut 6.000 miljarder dollar eller mer på krig i Mellanöstern, och att resultatet är att det bara har blivit dramatiskt mycket värre. Om de olika presidenterna under denna tid i stället hade åkt till badstranden skulle det ha varit bättre för alla, och pengarna hade kunnat användas till att återuppbygga det egna landet tre gånger om, sa Trump. Men medierna ansåg att detta påpekande inte förtjänade någon kommentar och hyperventilerade istället över att några av dem, som utmärkt sig för en särskilt illvillig rapportering mot Trump, inte blev inbjudna till en pressträff i Vita huset.

Och var fanns dessa medier och deras likasinnade politiker när Bush- och Obama-administrationerna, understödda av hela den "västliga värdegemenskapen", i åratal bombade länder i Mellanöstern och försåg terrorgrupper med vapen, något som kostat mer än en miljon människor livet och orsakat många miljoner familjer ett outsägligt lidande, och förutan vilket det över huvud taget inte skulle funnits någon flyktingkris i den här formen?

Istället för att helt enkelt motsätta sig Trumps krav på att Europa måste öka sina försvarsutgifter, därför att det inte finns något hotscenario, därför att Warszawapakten inte finns längre, därför att Ryssland inte har några erövringsambitioner – varken mot de baltiska staterna eller mot Polen eller någon annan – samtidigt som Nato och EU har utvidgats fram till Rysslands gränser, så reagerar dessa medier lika hysteriskt med krav på Tysklands och EU:s nukleära upprustning. "Behöver EU Bomben?" skrev nyligen den ack så liberala tidningen Die Zeits medarbetare Peter Dausend och Michael Thumann, och avslöjade därmed var de riktiga krigshetsarna sitter - nämligen på den tidningens redaktion.

Det nyliberala neokonservativa etablissemanget klarar helt enkelt inte av att analysera och korrigera bristerna i sitt eget paradigm.

Ett ytterligare exempel på det absurda i detta agerande är EU:s hantering av höghastighetståget mellan Belgrad och Budapest som Kina ska finansiera. Denna 35 mil långa sträcka, som första gången föreslogs av president Xi Jinping 2013 och som skulle förkorta restiden mellan dessa två huvudstäder från åtta till tre timmar, skulle uppenbarligen vara till stor nytta för de berörda länderna, Serbien och Ungern, men också för hela det övriga Balkan. Men EU har nu tillsatt en utredning, för att undersöka om projektet bär sig ekonomiskt (!) och om det överensstämmer med EU:s riktlinjer. Och Serbien är inte ens medlem i EU!

Invånarna i alla Balkanländerna är smärtsamt medvetna om att EU inte har förverkligat en enda av de transportkorridorer som ursprungligen beslutades om på konferensen med EU:s transportministrar på Kreta 1994, men som sedan samtliga fallit offer för EU-kommissionens och ECB:s åtstramningspolitik. Ingen borde därför vara förvånad över att såväl de central- och östeuropeiska länderna som Balkanländerna ser sin framtid i den nya sidenvägens förlängning, Kinas initiativ Bältet och vägen, som för dem öppnar ett perspektiv om att få del av det största och mest dynamiska infrastrukturprojekt som världen skådat. Men istället för att tacka ja till Kinas många erbjudanden om samarbete och ta vara på de enorma ekonomiska möjligheter som ligger i ett win-win-samarbete mellan alla Eurasiens länder, försöker den nyliberala EU-byråkratin att utifrån en svaghetsposition utöva en kontroll som EU på grund av sitt eländiga tillstånd för länge sedan har förlorat.

Global Times skrev om detta: "EU genomgår onekligen svåra tider och försöker tydligen bevisa sin auktoritet med beslut om utredningar och omprövningar, men EU befinner sig i en återvändsgränd. Det är oklart vems intressen EU:s utredning ska tjäna." Kina ska försöka övertyga EU om fördelarna med samarbetet, skrev man.

Mindre trögtänkt är man på världens näst största konsultföretag, det London-baserade PricewaterhouseCooper, som har 756 filialer och 223.000 anställda i 152 länder. PwC har just sammanställt en omfattande rapport med titeln PwC B&R Watch: China and Belt and Road Infrastructure; 2016 Review and Outlook, som med hjälp av många kartor och illustrationer visar vilken enorm potential det kinesiska sidenvägsinitiativet har. Det omfattar nu tre kontinenter och 66 länder och sträcker sig från Litauen till Indonesien, som alla får del av en explosiv ekonomisk tillväxt, och det innebär enorma fördelar för transportväsen, energiutvinning, kommunikationer, sjukvård och på många andra områden.

EU:s egendomliga agerande har länge varit ett samtalsämne i Asien. För nästan ett år sedan frågade till exempel S. Rajaratnam School of International Studies om EU redan hade missat tåget på den nya sidenvägen. De europeiska medierna fokuserade uteslutande på kinesiska företagsköp och missade totalt att belysa den enorma potential som fanns för alla parter i ett samarbete med Kina. Det hade lett till att medborgarna i Europa var extremt dåligt informerade, menade man.

Även om karnevalsföreställningen Mainz wie es singt und lacht inte alls är så viktig som en eller annan upptågsmakare vill framställa den som, så lämpar sig årets version mycket väl för iakttagelser rörande den elakartade gruppnarcissismen hos etablissemanget, som åtminstone selektivt var representerat i publiken. Några nummer, till exempel det som framfördes av Hans-Peter Betz och Lars Reichow, var så gott som helt befriade från humor och handlade bara om giftiga förolämpningar mot Trump på lägsta tänkbara nivå, som publiken – om man ska tro på kamerasvepen – gav sitt gillande.

Dessa nummer skvallrar inte bara om dålig smak, de uttrycker också en aggressivitet som visar hur skört det politiska läget är, och hur tunn den "västliga värdegemenskapens" fasad redan har blivit. Bakom denna fasad döljer sig precis det anspråk på tolkningsföreträde som är förknippat med den unipolära världsordningen, för vilken krigen i Mellanöstern, som var byggda på lögner, inte var värda en enda demonstration. Det är därför som de nyliberala neokonservativa gråter över förlusten av den "trevlige" Obama. Och det är nog inte Trump som har störst svårighet, när det gäller att hitta Tyskland på världskartan, som en av dessa såkallade komiker hävdade, utan snarare de själva när det handlar om att veta var Jemen finns på kartan.

Världen kommer under de närmaste månaderna att fortsätta förändras lika dramatiskt som vi sett under det gångna året. Om vi har tur kommer det att bli likadant som förra gången när ett system gick under: Det kommer att finnas många kappvändare, och några kommer att fortsätta vara betonghäckar. Skillnaden den här gången är att det finns ett stort antal länder som redan är beredda att etablera en helt ny typ av samarbeten. De europeiska nationerna har valet att antingen bli delaktiga i ödesgemenskapen för mänsklighetens framtid, eller att snart räknas till "de förbisprungna".

---