Monitor och Fysisk ekonomi, september 2011: Nu gäller det!

Innehåll:

1. Ledare: Nu gäller det!
2. Två riksdagsledamöter föreslår Glass-Steagall
3. Nya modet från Paris: Glass-Steagall
4. Spansk fotbollsstjärna går med i Indignados
5. Bankernas krav: Ge oss tyskarnas pengar!
6. USA:s nedgradering och skuggbankerna
7. LaRouches krav att avsätta Obama får stöd
8. Nya chanser för Beringssundstunneln
9. Schillerinstitutets vänner i danska valet
10. Danska valet: Gillesberg intervjuad i morgon-TV
Fysisk ekonomi september 2011
11. Riksdagen skulle luras att Glass-Steagall inte finns

Ladda ner nyhetsbrevet Monitor (pdf)

Ladda ner bilagan Fysisk ekonomi (pdf)

Monitor, september 2011

1. Ledare: Nu gäller det!

Nu gäller det! Så beskrev Helga Zepp-LaRouche, ordförande för internationella Schiller­institutet och Bürgerrechtsbewegung Solidarität i Tyskland, läget i ett konferenssamtal med sina internationella medarbetare den 5 september. Hon uppmanade alla sina medarbetare att ta kontakt med så många personer som möjligt i alla nationer man kan nå, från politiker till människorna på gatan, och presentera den enda lösning som finns för finanskrisen, som faktiskt är en sammanbrottskris för alla samhällsfunktioner i hela världen. Alla andra politiker och regeringar har misslyckats. Nu gäller det att folk lyssnar på den organisation och dess ledare, Lyndon LaRouche, som ensam varnade för denna kris för många år sedan och som har lagt fram ett genomtänkt och historiskt beprövat program för att lösa den.

Nyckelordet är "bankdelningslagen Glass-Steagall", som självaste statsminister Fredrik Reinfeldt blev upplyst om av LaRoucherörelsens aktivister vid Hötorget i lördags när han promenerade förbi deras bokbord och såg plakaten med detta budskap. Han vägrade ta emot flygbladet (se bilagan) men fick höra budskapet. Så varken han eller riksdagsledamöterna (som har fått LaRouche­rörelsens budskap) har någon ursäkt längre att de inte vet vad man ska göra med denna kris. Några har redan tagit viktiga initiativ och många andra funderar säkert på detsamma, eftersom de själva, och de tragiska EU-ledarna, president Obama och alla finansministrar och centralbankschefer inte har något annat verktyg kvar i den berömda "verktygslådan" de pratat om sedan 2008.

EU-ledarna har bara skapat mer kris och panik med sina för varje vecka ständigt utökade s.k. "räddningspaket". Genom att lydigt följa direktiven från finansoligarkins representanter i form av finansguruer som George Soros och kvacksalvare som nobelprisekonomen Paul Krugman har de kört in i en återvändsgränd av sedeltryckning och budgetåtstramning. De skapar på så sätt en hyperinflation i råvaror och matvaror, samtidigt som åtstramningarna proppar igen hela det produktiva industri- och samhällsmaskineriet.

Lösningen är, som LaRouche har upprepat i många år, enkel, men den kräver stort mod och politisk och moralisk styrka. Det handlar om makten över världen. Blir det suveräna nationer och folkvalda regeringar som får forma samhället efter principen det gemensamma bästa, eller en bankdiktatur genom övernationella organ, som den internationella finansoligarkin vill göra EU till.

Lösningen börjar med en separation av banker från spelkasinon, och skapandet av friska nya krediter för massiv expansion och utveckling av den reala ekonomin med satsningar på infrastruktur, industri, jordbruk, sjukvård, utbildning och vetenskaplig forskning. På så sätt säkrar vi ett tryggt globalt kredit- och valutasystem byggt på samarbete mellan nationer som säkrar freden genom ekonomisk utveckling. Mänskligheten har gemensamma mål. EU-länderna kan förenas för att lyfta Afrika ur svält, fattigdom och misär som skapar krig. Detta blir, enligt Helga Zepp-LaRouche, vårt test om vi som art är kapabla att överleva och skapa oss en framtid som är mänsklig.

Så ta tag i denna lösning, som presenteras återigen i detta nummer av Monitor, gå till vår hemsida och tryck flygbladet och ge till så många folk som möjligt. Det finns ofantligt mycket du kan uträtta tillsammans med oss. Så kontakta oss och ge ditt stöd till den rörelse som har bevisat genom åren att den har kunskapen och den moraliska styrkan att leda samhället ut ur denna existentiella kris.

2. Två riksdagsledamöter föreslår Glass-Steagall

I en debattartikel i Göteborgsposten den 10 augusti tog de två riksdagsledamöterna Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson klart och tydligt ställning för en delning av bankerna enligt Glass-Steagall. En sådan delning av bankerna kommer att ingå i Vänsterpartiets nya program för en reglering av bank- och finanssektorn. Där finns också en hel rad andra åtgärder som är viktiga för att reglera banksektorn. I sammanhanget av Glass-Steagall blir även en Tobinskatt ett verkningsfullt instrument för att stoppa helt improduktiv spekulation som t.ex. den omdiskuterade datorstyrda aktiehandeln, där ett tiotal företag varje börsdag gör miljontals köp- och säljtransaktioner med innehav som enbart varar i nanosekunder.

Sjöstedt och Andersson skriver: "Vi behöver en annan typ av öppenhet i och kontroll över banksektorn för att få bankerna att främst syssla med bankverksamhet, inte vara en sorts globala kasinon. Genom att begränsa möjligheterna att spekulera kan vi dessutom styra kapitalet mot produktiva investeringar."

Under den punkt som avhandlar bankdelningen: "Bankerna har statliga garantier för att insättarnas pengar inte ska riskeras. Det är nödvändigt men fungerar också som en dold subvention till bankerna. Bankerna gör mycket mer än att låna in och ut pengar. Statens garantier fungerar som en subvention till hela verksamheten exempelvis då bankerna tar lån på den öppna marknaden. Det är knappast samhällets sak att på det här viset garantera även spekulation. Bankerna bör tvingas skilja bankverksamhet från andra finansiella aktiviteter och samhället bör bara garantera den rena bankverksamheten."

Artikeln är en viktig milstolpe för att Sverige ska komma till en krislösning. I sin blogg samma dag, i inlägget "Vad gör vi med bankerna", kopplar Jonas Sjöstedt direkt artikelns förslag om en bankdelning till den amerikanska Glass-Steagall med följande ord och länk: "En förebild för detta fanns i USA med deras Glass-Steagall Act som infördes efter depressionen men avskaffades som ett led i upptakten till finanskrisen." På Svenska Dagbladets prominenta Brännpunktsida den 2 september hänvisade Jonas Sjöstedt återigen till Vänsterpartiets nya program för reglering av bank- och finanssektorn, inklusive kravet "att bankerna måste tvingas skilja på bankverksamhet som samhället måste garantera och annan finansiell handel".

I och med att Vänsterpartiet nu driver frågan om Glass-Steagall måste de andra riksdagspartierna ta ställning och helst ansluta sig.

3. Nya modet från Paris: Glass-Steagall

Glass-Steagall håller på att bli det nya modet i Paris. Häromveckan krävde Jean Louis Borloo, som avgått som minister för miljö och hållbar utveckling i Sarkozys regering för att ställa upp i det franska presidentvalet som en mittenkandidat, att bankdelningslagen Glass-Steagall ska införas i Frankrike.

På Socialistpartiets årliga sommarläger i LaRochelle med 5.000 deltagare gjordes Glass-Steagall till en del av partiets politik. Partiledaren Martine Aubry tog upp det i sitt stora tal till deltagarna och det behandlades i flera arbetsgrupper. Det innebär att de svenska Socialdemokraternas partibröder i Frankrike kommer att ha med kravet på Glass-Steagall i sin kampanj inför presidentvalet i maj nästa år.

En annan toppledare inom den franska vänstern, Henri Weber, f.d. ledare för trotskisternas Fjärde international, har just givit ut en bok kallad "Den nya fronten" med kravet bankdelning enligt Glass-Steagall. Weber kräver nya regler för det internationella finanssystemet, eftersom "världen inte är skyddad från en ännu värre systemkris än den förra". "Den europeiska vänstern måste skapa opinion för att bankerna ska specialiseras som antingen affärsbanker eller finansbolag, enligt Glass-Steagall, som avskaffades 1999." Weber pekar också på att de franska Socialisterna, till skillnad från Barack Obama, vill ha en sådan uppdelning mellan affärsbanker och finansbolag. De första ska hantera sparande och ge lån till företag; de andra får spekulera bäst de vill, men med medel de själva har införskaffat för detta.

Kravet på återinförande av Glass-Steagall har också börjat föras fram av den trendsättande oppositionella hemsidan Media­part. Samma dag som toppmötet skedde mellan Frankrikes president François Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel den 16 augusti, skrev båda huvudredaktörerna förödande angrepp mot det nuvarande europeiska ledarskapets försök att införa övernationell diktatur och åtstramning.

Det som saknas i den franska diskussionen om Glass-Steagall, är konstaterandet att dess införande innebär att man låter spekulanterna gå i konkurs och att nationerna därmed befrias från att ta på sig spekulationsbubblornas enorma skulder. De europeiska krisländernas skulder blir därmed hanterbara, och kan omförhandlas och minskas.

Man framhåller inte heller att en återvunnen suveränitet med egen valuta och kreditmarknadsreglering ger möjlighet att sätta befolkningen i arbete. Centralbankerna kan då användas som nationalbanker i Alexander Hamiltons anda, vilka ger ut riktade krediter till produktion och nödvändig infrastruktur till dess full sysselsättning uppnåtts.

Man kopplar inte heller ihop kreditgivningen med det som ska ge substans och värdesäkring åt kreditsystemet och valutan, nämligen en sammanhållen realekonomisk utvecklingsplan med infrastrukturprojekt. Sådana projekt som ökar energiflödestätheten, ökar hastigheterna i transporterna och kraftigt höjer produktiviteten i den fysiska ekonomin ger styrka och värde åt ekonomin, så att också valutan och kreditsystemet stabiliseras.

4. Spansk fotbollsstjärna går med i Indignados

Javi Poves, en 24-årig spansk fotbollsstjärna, har lämnat fotbollen för att gå med i proteströrelsen Indignados. Poves, som senast spelade för Sporting Gijon, sade i en intervju med den tyska nyhetsbyrån DPA att han fokuserar mer på att läsa nu, vilket han anser är mycket viktigare än fotboll. Han kallar fotboll för ett "bedrägeri", en "metafor för den moderna världen. Allting bygger på ett stort bedrägeri. Det är daglig underhållning."

"Det kom till en punkt då jag började avskärma mig från fotbollen tills jag inte stod ut längre och bestämde mig för att sluta", säger han. "Man uppfann fotboll för att distrahera människor från verkligheten. Det finns massvis med korruption i fotboll, det har jag själv sett, precis som i vilken bransch som helst som hanterar så mycket pengar. Det är egentligen agenterna som äger den här verksamheten".

Poves säger att han är djupt besviken på de flesta fotbollsspelare. "Det finns nästan inga fotbollsspelare som är det minsta intresserade av vad som händer omkring dem. Det är deprimerande att se att nästan inga spelare har böcker i sina händer. Men det är inte deras fel. Allt kommer från utbildningen som de fick." "Om man utbildar en fotbollsspelare väl från en tidig ålder så kan man få honom att ställa sig själv vissa frågor. Det är fruktansvärt att ingen reagerar. Det kommer in spelare från tredje världen och efter en minut har de glömt bort varifrån de kom."

Poves planerar att åka till länder som Libyen, Syrien och Iran, för att "se verkligheten i dessa länder, inte bara vad politikerna talar om för oss eller vad som visas på tv", och för att föra en diskussion med mass-strejkrörelserna i de nordafrikanska och arabiska länderna.

5. Bankernas krav: Ge oss tyskarnas pengar!

De europeiska bankerna har nya stora hål i kassavalven. Sydeuropas statsskulder sjunker i värde och detta håller på att bli ett oöverstigligt problem ovanpå alla tidigare förluster från felspekulationer. Nu räcker det inte med att pumpa in mer lån till bankerna. Som den nya IMF-chefen Christine LaGarde sagt, är det nu ett soliditetsproblem i bankerna, d.v.s. förlusterna har ätit upp så mycket av deras kapital att de nu behöver ägarkapitaltillskott.

Statsobligationerna har fallit till halva värdet, och bankerna hinner inte vänta på att EU:s räddningspaket ska hjälpa krisländerna att betala dem. Om marknadsvärdena slår igenom i redovisningen, som de ska göra, är bankerna i konkurs redan vid kvartalsrapporteringen sista september. Nu kräver bankerna att få de huvudsakligen tyska pengarna direkt för att rekapitaliseras och överleva.

På EU-toppmötet i Bryssel den 21 juli beslutades om en utvidgning av EU:s räddningsfond EFSF, så att den från och med i höst ska kunna köpa tillbaka grekiska och andra förgiftade statsobligationer, eller låta banker och försäkringsbolag byta ut sjuka obligationer mot nya friska papper, nu garanterade av EFSF.

Detta är den mekanism som bankerna hoppas ska föra över kapital från eurozonens medlemsstater. Det går till så här: kvasi-giftiga statsobligationer, med ett marknadsvärde som nu är kanske hälften eller mindre av det ursprungliga, förvandlas till nya obligationer med löptider på 15-30 år och en låg räntesats på 3,5 procent. Bankerna får inte ut fulla värdet på sina obligationer, utan bara 79 procent eftersom de ska skriva av 21 procent. Men de gamla obligationerna är bara värda ca 50 procent, inte de 79 procent som garanteras av EFSF. Bankerna subventioneras med mellanskillnaden! På detta sätt ska bankernas förluster tas över av eurozonens stater genom EFSF. Bankerna får ett direkt kapitaltillskott för att slippa konkurs.

EFSF blir på så sätt en gigantisk ryggsäck (Bad Bank) i vilken de förgiftade värdepapperen från felspekulationer dumpas på befolkningens bekostnad. EFSF är dessutom tänkt att få en relativt självständig övernationell roll i linje med det EU-finansministerium som finansoligarkin länge önskat. Men detta kan stoppas både av den tyska författningsdomstolen och den tyska förbundsdagen, där regeringen inte har egen majoritet till stöd för en sådan s.k. transfereringsunion.

6. USA:s nedgradering och skuggbankerna

Ännu har inte effekterna börjat synas av Standard & Poors nedgradering av USA:s kreditbetyg från AAA till AA+. Nedgraderingen slår nämligen hårdast mot den stora del av finansmarknaden som kallas skuggbanksystemet. Det är som när ett isberg smälter - det mesta sker under ytan osynligt för ögat. Skuggbanksystemet har kunnat byggas upp med hjälp av hävstångseffekter, som nu slår bakut. Skulder har kunnat användas för att låna mer pengar, och på så sätt, med en hävstångseffekt, skapat en ännu större bubbla. Skulder har också använts som säkerhet för lån mellan banker, s.k. "repor", och för värdepapperisering av alla upptänkliga former av tillgångspapper (bolån, kreditkortsfordringar m.m.).

Financial Times rapporterade den 8 augusti om den härdsmälta som nu sker i spåren efter nedgraderingen av USA:s kreditbetyg under rubriken: "I väntan på effekterna på skuggbanksystemet". Nedgraderingen får till följd att amerikanska statspapper inte kan användas fullt ut som säkerhet för redan tagna lån i finanssystemet. Detta sprider sig också till bolånepappren. Skillnaden i hur mycket som kan användas som säkerhet kallas "haircut". Stora lånesummor, motsvarande den minskade säkerheten, måste återkallas i flera led. På detta sätt minskar kreditvolymen med en hävstångseffekt, på samma sätt som den tidigare kunde växlas upp med en hävstångseffekt.

Omfattningen är skräckinjagande. Financial Times ger ett exempel på att en ökning av haircut från två till tre procent påverkar en repomarknad som har 2.660 miljarder dollar utestående. När krisen gick in i sitt akuta skede 2007 gick den genomsnittliga haircut på strukturerade skulder upp från noll till 45 procent på lite mer än ett år, enligt Gary Gorton på Yale University. Det totala skuggbanksystemet, inklusive derivathandel, repor och värdepapperisering, uppgick 2008 till 20.000 miljarder dollar, enligt den kraftigt nedtonade siffra som den amerikanska centralbanken Federal Reserve publicerade då.

En timme efter nedgraderingen av USA, skrev Financial Times, "sände banktillsynsmyndigheter ut budskapet att nedgraderingen inte skulle påverka de risknivåer som den amerikanska statsskulden beräknas efter. Banker skulle därför inte behöva lägga undan mer kapital för sina innehav av amerikanska statspapper eller skulder garanterade av den amerikanska staten."

Men skuggbanksystemet är oreglerat och kan därför inte skyddas mot de omvända hävstångseffekterna. Det är också mycket större än den reglerade banksektorn.

7. LaRouches krav att avsätta Obama får stöd

Revolten mot president Obama inom USA:s Demokratiska parti har tagit fart efter Obamas uppgörelse med de mest galna nedskärningsivrarna bland republikanerna, som bl.a. har inneburit ett kraftigt försämrat försäkringsskydd för gamla och sjuka. Den 8 augusti gick den demokratiske delstatssenatorn i Kentucky Perry Clark ut med ett dramatiskt uttalande, i vilket han uppmanade president Obama att avgå och kongressen att rösta ja till återinförandet av bankdelningslagen Glass-Stegall Act. Så här skrev Perry Clark:

Kära medborgare!

Efter att grundligt ha tänkt igenom innebörden av att skuldtakslagen och åtstramningspaketet antogs i Washington, har jag kommit till slutsatsen att nu får det vara nog. Denna lag är författningsvidrig så att det skriker om det och jag föreslår en rad åtgärder för att gottgöra skadan. Den första är att president Barack Obama måste avgå.

Vår nation och världen befinner sig på gränsen till ekonomiskt kaos och socialt sammanbrott. Finanssystemet rasar ihop och de flesta av våra delstater och medborgare tvingas till tidigare aldrig skådade budgetnedskärningar som redan har lett till att allt fler människor dör eller är döende. Krisen är en parallell till vad som hände 1933. Då kom Hitler till makten i Tyskland på order av Wall Street och City of London. USA slog istället in på en patriotisk väg, valde Roosevelt och begränsade Wall Streets makt.

Den 2 augusti 2011 antog den amerikanska kongressen ett lagförslag som tillkommit efter enorma påtryckningar från samma finanskretsar på Wall Street och i London som understödde Hitlers maktövertagande och som var ett flagrant angrepp på den amerikanska författningens första artikel, åttonde paragrafen. Kongressen antog ett livsfarligt och onödigt åtstramningspaket och skapade en superkommitté bestående av tolv ledamöter för att genomföra åtstramningspaketet. Hela upplägget, med superkommittén, förbudet att föra debatt och föreslå ändringar samt att åtstramningarna ska ske automatiskt, är skamlöst författningsvidrigt. Det är ett eko av den tyska riksdagens godkännande av fullmaktslagarna som gav all makt åt Hitlers mordiska regering. Och det var bara genom utkämpandet av det andra världskriget som detta vansinne stoppades.

President Obama stod i centrum för genomröstandet av lagförslaget och när han satte sitt namn under lagen gick han för långt. Sedan dess har många kongressledamöter brännmärkt lagen, och andra nationella talesmän har sagt att den är författningsvidrig. Det är nödvändigt att gå längre. Jag ansluter mig till den amerikanske statsmannen Lyndon LaRouche och kräver att presidenten antingen avgår eller ställs inför riksrätt.

Alla folkvalda, även jag, har svurit en helig ed att skydda, försvara och upprätthålla den amerikanska författningen. Och därför fordrar jag att kongressen omedelbart tar sitt ansvar och upphäver lagen som antogs den 2 augusti.

När väl detta har skett, uppmanar jag kongressen att omedelbart återupprätta den enda fungerande lösningen på den ekonomiska krisen, vilket innebär ett återinförande av det amerikanska systemet. Vi måste börja med återinförandet av bankdelningslagen Glass-Stegall och därmed politiskt besegra Wall Street en gång för alla.

8. Nya chanser för Beringssundstunneln

Den ryska regeringen stöder återigen långtgående planer på att utveckla de mest avlägsna delarna av det ryska territoriet. Det visade en konferens som hölls i östsibiriska Jakutsk den 17-20 augusti på temat "Stora infrastruktursatsningar i nordöstra Ryssland: Från gränser till tillväxt".

Den sedan länge planerade tio mil långa tunneln under Berings sund mellan Ryssland och USA, som skulle skapa den första fasta förbindelsen mellan Asien och Nordamerika på 21.000 år, var återigen på tapeten. Man förklarade att för varutransporter skulle tunneln vara billigare, snabbare och säkrare än containerfartyg, den skulle kunna hantera 3 procent av allt fraktgods i världen och den skulle inbringa 7 miljarder dollar årligen.

I västvärldens medier var rapporteringen om konferensen sparsam, även om brittiska Times hade den stora rubriken "Med det största järnvägsprojektet genom tiderna kan tågen rulla från New York till London". Och Svenska Dagbladets artikel om Beringssundstunnelns förnyade aktualitet blev den mest lästa den dagen i nätupplagan. En som driver på projektet är den näst högste regeringsansvarige för det ryska Fjärran östern Alexander Levinthal. Han förklarade att målet är "fortsatt utbyggnad av väg- och järnvägsinfrastrukturen" i det ryska Fjärran östern samt ett "förbättrat investeringsklimat".

Just nu pågår byggnation av en 80 mil lång järnväg från Jakutsk till Transsibiriska järnvägen och det finns planer på ytterligare förbindelser för godstrafiken i den råvarurika regionen, vilka även omfattar Kina och Nord- och Sydkorea. President Medvedev och Nordkoreas ledare Kim Jong-il har nyligen träffat överenskommelse om att en pipeline ska byggas genom Nordkorea, som ska förse Sydkorea med rysk gas.

Beringssundstunneln är en viktig länk i den av Lyndon LaRouche och hans internationella politiska rörelse förespråkade Världslandbron. Se bl.a. Fysisk ekonomi februari 2011.

9. Schillerinstitutets vänner i danska valet

Tom Gillesberg, ordförande för Schillerinstitutet i Danmark, är partioberoende kandidat till det danska folketinget i Köpenhamns Storkrets. Valet utlystes till den 15 september med bara tre veckors förvarning. Från Schillerinstitutet ställer också Janus Kramer Möller upp i östra Jylland (Århus) och Hans Schultz i norra Jylland (Ålborg). Det innebär att trettio procent av danskarna potentiellt kan rösta på Schillerinstitutets politik i folketingsvalet. Alla tre kandidaterna har egna valaffischer med det gemensamma valtemat: "Glass-Steagall eller kaos: En delning av bankerna - inte hyperinflation!" Temat kommer att vara lätt för danskarna att känna igen eftersom det erinrar om den berömda valkampanjen som den socialdemokratiske statsministern Stauning drev på 1930-talet: "Stauning eller kaos".

Schillerinstitutet är den enda oppositionen mot bankerna sedan samtliga partierna i folketinget den 24 augusti röstade för det nya "bankpaketet", som garanterar bankernas fortlevnad, med hjälp av statens stöd. I det tidigare systemet har två småbanker tillåtits gå under på aktieägarnas och andra bankers bekostnad, men inte på skattebetalarnas. Nu är däremot storbankerna hotade och då har samtliga partier i folketinget kapitulerat för spekulanterna.

I ett uttalande välkomnade Tom Gillesberg valet:

- Det är bra att statsminister Lars Lökke Rasmussen äntligen lagt fast valdagen. Genom de senaste åren har hans regering totalt undervärderat den internationella finanskrisen och de åtgärder som behövs för att föra oss säkert in i framtiden. Som jag tidigare varnat för med vår valslogan "När bubblan brister ... Ett nytt Bretton Woods-finanssystem" år 2005 och i valet 2007 med kampanjen "Efter finanskraschen: Magnettåg över Kattegatt", så är den kris som startade hösten 2007, och 2008 döptes till "den globala finanskrisen", inte en vanlig konjunkturkris, utan en systemkris, där hela det internationella spekulationsinfekterade finanssystemet bryter samman. Alla de många hjälppaketen till finansvärlden, liksom de olika danska bankpaketen, har inte gjort något åt det egentliga problemet, utan blott lett till en djup skuldsättning av länder, dvs. den nuvarande statsskuldskrisen och en akut fara för hyperinflation.

- Det finns endast en lösning på krisen: En uppdelning av bankernas verksamhet i likhet med banklagen Glass-Steagall som infördes i USA 1933. Bankverksamheten delas upp på två olika sorters banker: 1) Vanliga banker, som fungerar väl under statens beskydd, och som inte får använda insättarnas pengar till spekulation; och 2) Finansbolag, som t.ex. Saxo Bank, som inte ska ha någon form av statligt beskydd utan tvärtom stränga regler för att kontrollera deras göranden och låtanden. De enorma mängder av derivat, CDS, MBS o.s.v., som i stigande grad har blivit navet i det finansiella systemet, ska i största möjliga utsträckning avskaffas, och sättas under sträng offentlig kontroll.

- I takt med att finanssystemets sammanbrott sätter den normala kreditmarknaden ur spel, måste staten träda in och skapa statliga krediter till öronmärkta projekt, som kan förbättra den framtida ekonomin. Det kan vara stora infrastrukturprojekt, som en Kattegattbro och ett danskt magnettågsnät, motorvägs-, magnettågs- och järnvägsprojekt; angelägna kommunala och regionala anläggningsarbeten, och nödvändiga investeringar i forskning, industri och jordbruk.

- För att se till att denna debatt finns med i valrörelsen och i det kommande folketinget, ställer jag upp som partioberoende kandidat med parollen "Glass-Steagall eller kaos: En delning av bankerna - inte hyperinflation."

Valaffischer och valvideor kan ses på www.sive.dk. Kontakt: info@sive.dk Tlf: +45 35 43 00 33 eller +45 24 48 29 97.

10. Danska valet: Gillesberg intervjuad i morgon-TV

Danska Schillerinstitutets ordförande Tom Gillesberg medverkade den 30 augusti i danska TV2s morgonsändning. I det sju minuter långa inslaget intervjuades Tom tillsammans med två kandidater från andra partier. Tom fick möjlighet att kort presentera Glass-Steagall-lagen och några av de projekt som kan startas om den blir verklighet. Med anledning av att Tom i tidigare valkampanjer uppmärksammats för att ha varnat för den finanskris som nu är uppenbar för envar, kom frågan upp om hans förmåga att förutspå finanskriser. Tom sade att han helt enkelt lyssnar på sin vän, den amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche, och därför vet han vad som händer.

Fysisk ekonomi september 2011

11. Riksdagen skulle luras att Glass-Steagall inte finns

Oron i riksdagen var tydlig den 31 augusti, när två utländska utredare avslöjade hur nära svenska storbanker var att gå under efter den amerikanska Lehman-bankens krasch hösten 2008. Bankerna hade gjort sig beroende av dollarlån och fick plötsligt inte låna. Inte ens hela den svenska valutareserven räckte till, och man var nära "en katastrof". Trots att finansutskottet är svenska folkets representanter för just finansfrågor var det först då finansutskottet fick veta vad som hänt i Sverige och i svenska myndigheter under finanskrisen.

Det var finansutskottet självt som hade beställt denna "Utvärdering av Riksbankens penningpolitik och arbete med finansiell stabilitet 2005-2010" av britten Charles Goodhart och fransmannen Jean-Charles Rochet, båda professorer i finansiell ekonomi. Både regering och riksdag har varit långsamma med att pressa fram sanningen om vad som hände under finanskrisen. I USA är såväl Angelidesrapporten som Levinutredningen och SIGTARP-rapporteringen klara sedan ett halvår tillbaka. I Sverige har Finanskriskommittén bara påbörjat sitt arbete. På finansutskottets hearing den 31 augusti kunde man se hur upprörda ledamöterna var när de fått reda på vad som hänt, inte från de myndighetschefer de så ofta haft framför sig, utan från utlänningar. Men det var inte en ärlig redovisning dessa författare kom med. De försökte lura riksdagen att Glass-Steagall inte finns. De avslöjanden de gjorde tjänade bara till att stressa politikerna att välja de "enda" existerande lösningarna, nämligen deras och det globaliserade finanssystemets.

Speciellt britten Charles Goodhart är en nyckelfigur, som måste känna till Glass-Steagall. Tillsammans med andra har han författat en rapport om "Grundprinciperna för finansiell reglering" utgiven i bankcentret Genève. I Storbritannien pågår en stor debatt om att antingen 1) införa en bankdelningslag med fullständig separering av bankernas affärsbankverksamhet från spekulationen enligt Glass-Steagall-modellen, eller 2) bara inom varje bank hålla isär (på engelska: ring-fence) affärsbanksverksamheten från spekulationen. Den första linjen förespråkas av en minister i den brittiska regeringen, Vince Cable. Den andra fullständigt ohållbara ståndpunkten har framförts av Merwyn King, chef för den brittiska centralbanken Bank of England. Den 12 september kommer det hela att ställas på sin spets när den Oberoende bankkommittén ska lägga fram sitt förslag åt det ena eller andra hållet. Debatten är intensiv och den jättelika kolonialbanken HSBC har hotat att flytta från London om ens något av förslagen läggs fram. Goodhart kan inte vara oinformerad om detta och inte heller om den omfattande debatt som förs internationellt om att återinföra Glass-Steagall, som ofta nämns i brittisk finanspress.

Trots att Goodhart således måste veta bättre, och även hans medförfattare, finns inget av dessa båda förslag med i utvärderingen. Rävaktigt tar de enbart fram följande alternativ åt riksdagen:

"Fram till nu har myndigheterna i allt väsentligt haft tre alternativ om en bank eller en annan finansiell intermediär skulle hamna i trångmål:

1) att arrangera ett samgående med en starkare bank eller intermediär, med eller utan något slags statligt finansiellt stöd som lockbete

2) att avveckla banken genom sedvanligt konkursförfarande

3) att överta förlusterna genom rekapitalisering, antingen genom att köpa bankens aktier eller ta över bankens skulder eller genom ett tillfälligt förstatligande.

Lehman Brothers kollaps var ett dramatiskt exempel på de förödande konsekvenser det kan få när ett systemviktigt finansiellt institut avvecklas. Därför har relevanta myndigheter i så gott som alla länder, och enligt vår uppfattning med rätta, i praktiken varit ytterst ovilliga att välja det andra alternativet. Med det första och det tredje alternativet uppstår emellertid inte bara ett incitament till överdrivet risktagande (s.k. moral hazard) - d.v.s. att institut blir 'för stora för att få gå omkull'. Eftersom man eventuellt kan behöva använda skattemedel när det gäller det första alternativet, och definitivt kommer att göra det när det gäller det tredje, blir det dessutom en finanspolitisk snarare än en penningpolitisk fråga."

Efter att Goodhart och Rochet konstaterat att inget av dessa alternativ egentligen är bra, tar de upp sitt eget förslag om livstestamente för banker, vilket går ut på att i förväg planera en eventuell avveckling av banken. Det är dock inget som ändrar på de surdegar som förgiftar dagens finanssystem. Deras övriga rekommendationer innebär också att den oreglerade finansmarknaden bibehålls och likaså myndigheternas utspridda kraftlösa övervakning.

Beskrivningen av hur nära det var att svenska bankväsendet kraschade använder författarna till att beskriva Riksbanken och de andra inblandade myndigheterna som hjältar. "En finansiell katastrof kunde avvärjas", skriver utredarna, endast genom att Riksbanken fick utländsk hjälp, med dollar från den amerikanska centralbanken Federal Reserve. Men det var inte bara de svenska bankerna som "räddades" på detta sätt, utan också de amerikanska bankerna och dollarn. Om svenska storbanker gått omkull strax efter Lehman, hade det kunnat dra med sig en kedjekollaps i det internationella finanssystemet. Om svenska och andra europeiska banker inte hade fått dollar genom sina centralbankers avtal med Federal Reserve hade de försökt växla till sig dollar, som då hade börjat skena.

Vad som hände var att ett antal tjänstemän, på uppmaning av bankerna och den s.k. marknaden, bortom all kontroll från regering och riksdag kunde kasta omkring gigantiska summor för att hålla det internationella finanssystemet flytande. Heroiskt ja, men för vem?

Inte var det för vanliga människor och företag. Just när krisen slog till och företagen behövde sina krediter, blev utlåningen till icke-finansiella företag negativ. Bankerna drog ned på utlåningen till produktiva företag. Tjänstemännen på Riksbanken och Riksgälden tog oerhörda risker och beslut för Sverige. Kreditsystemet inriktades helt på att rädda bankerna.

Hade krisbankerna i stället satts under offentlig förvaltning och delats enligt Glass-Steagall, så hade all bankverksamhet kopplad till den reala ekonomin, insättarkonton och betalningssystem kunnat skyddas och hållas igång. Riksbankens gigantiska kreditresurser skulle kunnat användas för att se till att företagen hade krediter, att exporten finansierades, att infrastrukturen sattes i ordning och ungdomen i produktivt arbete. Nu talar regeringen om "en kraftfull satsning" på infrastrukturen 2012-13 på fem futtiga miljarder.

Vad de båda utredarna Goodhart och Rochet vill, är att tjänstemännen ska fortsätta ha kontrollen bakom ryggen på politikerna. Det är så det fungerar i Riksbanken. Det är så ECB, Federal Reserve och IMF håller bankerna flytande med enorma summor, som tas fram med "teknokratiska" mekanismer, när politikerna inte hinner eller inte vill kasta nya samhällsförmögenheter i finanssystemets svarta hål. Vad det handlar om är en ny typ av feodalism, där de stora bankerna tillåts arbeta med landets centrala myndigheter bakom ryggen på folket och dess valda ombud, så till den grad att det var först med denna "Utvärdering av Riksbanken" som de mest initierade av alla svenska folkvalda fick reda på vad som pågått nästan tre år tidigare.

Man kan förstå varför finansutskottets ordförande, moderaten Anna Kinberg, inledde hela utfrågningen med att ta Irland som exempel på hur illa det kan gå för skattebetalarna i en akut bankkris. Hon frågade hur man kan sätta upp kontroller av omsorg för skattebetalarnas pengar och om det var aktuellt för Riksbanken att ställa likviditetskrav på bankerna.

Läs här ett smakprov på vad finansutskottet kunde läsa om vad som hände i Sverige när finanskrisen blev akut efter september 2008, i de två utländska utredarnas rapport :

"För det tredje anser vi att det var obehagligt nära att den internationella finanskrisen ledde till vad som hade kunnat utvecklas till en finansiell kollaps i Sverige. Risken var förmodligen betydligt större än vad majoriteten av befolkningen inser, eftersom den i praktiken avvärjdes. I OECD:s Economic Survey of Sweden (januari 2011) konstaterades t.ex. att 'en systemviktig bank i flera månader var helt beroende av garantin för sin medelfristiga finansiering' (s. 56-57). Själva grundproblemet var likviditeten, framför allt bristen på utländsk valuta och då i synnerhet US-dollar. I likhet med många andra banksystem hade de svenska bankernas kreditgivning vuxit betydligt snabbare än den (inhemska) inlåningsbasen. Kreditexpansionen i Sverige hade i själva verket varit något snabbare än i många andra länder.

Många av bankernas lån och övriga tillgångar var dessutom i utländsk valuta. En stor andel av lånen i Baltikum var t.ex. i euro, och nästan inga av dem i kronor. Även om de svenska bankerna hade relativt få s.k. giftiga amerikanska tillgångar som CDO- eller MBS-papper, var en stor del av deras upplåning på kapitalmarknaderna, för att täcka mellanskillnaden mellan ut och inlåning, i US-dollar (som därefter omvandlades till euro eller kronor) och på relativt korta löptider. Efter turbulensen kring Northern Rock, IKB och Sachsen LB blev dessa kapitalmarknader från och med hösten 2007 mer skeptiska till europeiska banker, och efter Lehman Brothers kollaps hösten 2008 ströps tillgången till dollarlån väsentligt för många, kanske de flesta, europeiska banker. Från slutet av 2007 fram till slutet av 2008 steg de fyra svenska storbankernas dollarupplåning på interbankmarknaden från 337 miljarder kronor till 531 miljarder kronor, men efter Lehman Brothers kollaps förändrades stämningsläget på marknaden så markant att bankerna inte längre kunde låna från kommersiella marknadsaktörer utan var tvungna att låna US-dollar från myndigheterna. Riksbankens utlåning i US-dollar steg från noll tredje kvartalet 2008 till 124 miljarder kronor fjärde kvartalet 2008, och därefter till 180 miljarder kronor första kvartalet 2009. Svenska banker vände sig också direkt till Federal Reserve för att få stöd. Enligt en nyhetsartikel lånade de svenska bankerna vid den här tiden omkring 100 miljarder kronor från Federal Reserve. De flesta av dessa lån hade betalats tillbaka fjärde kvartalet 2009, då dollarupplåningen på interbankmarknaden hade sjunkit från 531 miljarder kronor till 285 miljarder kronor.

Hamstringen av likviditet i US-dollar var så omfattande att till och med den kurssäkrade räntepariteten ibland sattes ur spel. När tillgången till kortfristig finansiering i US-dollar (och i mindre utsträckning euro) ströps drabbade det särskilt europeiska banker vars solvens marknaden ansåg vara hotad. I Sverige handlade det särskilt om de två banker som hade mest utlåning i Baltikum, d.v.s. Swedbank och SEB.

Centralbankerna stötte på en rad problem när de under krisen ville skjuta till likviditet i sina egna finansiella system (t.ex. att det saknades tillgångar av tillräckligt hög kvalitet för att kunna användas som säkerhet). För Riksbanken var ett av de största problemen dock att man kunde skapa likviditet i kronor men inte i US-dollar eller euro. I den panik som uppstod efter den 15 september 2008 blev marknaderna dessutom så dysfunktionella att bankerna hade begränsade möjligheter att byta (eller sälja) kronor mot US-dollar, samtidigt som det även blev betydligt kostsammare eftersom kronan deprecierades mot US-dollarn. Följden blev att det uppstod en rusning efter US-dollar. Om en svensk storbank inte hade klarat av att göra sina betalningar i US-dollar i tid hade detta kunnat få katastrofala följder, och denna risk var i själva verket inte så liten.

Så vad blev då räddningen? Till att börja med tillgodosåg Riksbanken bankernas behov av utländsk valuta genom sin utlåning i utländsk valuta och sitt garantiprogram. Utnyttjandet av garantiprogrammet nådde en topp i juni 2009, då garantier hade ställts till ett värde av 354 miljarder svenska kronor, varav mer än två tredjedelar avsåg lån i utländsk valuta. I och med detta tömdes emellertid Riksbankens valutareserv och även Riksgäldens reserver. Det som i realiteten vände den negativa utvecklingen var att Federal Reserve var villig att ställa stora swapfaciliteter till förfogande för alla andra stora centralbanker. Längre fram, när paniken hade lagt sig något i maj 2009, lånade Riksgälden dessutom motsvarande 100 miljarder kronor i US-dollar för att fylla på Riksbankens valutareserv. ...

Man får en viss uppfattning om hur allvarlig likviditetskrisen var i Sverige om man tittar på hur mycket och hur snabbt Riksbanken tvingades expandera sin balansräkning och öka dess inslag av utländsk valuta. Räknat i procent av BNP expanderade Riksbanken till att börja med sin balansräkning mer än ECB, Federal Reserve och Bank of England. Även om detta visar vilket stort problem Riksbanken (och Finansdepartementet) stod inför, vittnar den lyckosamma utgången om den flexibilitet och effektivitet som de penningpolitiska myndigheterna visade prov på i Sverige, i euroområdet och i USA.

Men häri ligger också en hake. Det var i första hand det välvilliga agerandet av myndigheter utanför Sverige som gjorde att en finansiell katastrof kunde avvärjas. De svenska affärsbankernas affärsstrategier försatte alltså både dem själva och Sverige i en situation där de var helt utlämnade till utländska myndigheters välvilja. Kan de, och de svenska myndigheterna, vara säkra på att Federal Reserve och ECB i ett krisläge alltid kommer att tillhandahålla den likviditet i utländsk valuta som de behöver? Vad skulle hända om de politiska makthavarna utomlands drog den visserligen felaktiga slutsatsen att lån till utländska banker medför kostnader för skattebetalarna, eller om de av någon annan anledning beslutar sig för att begränsa tillhandahållandet av likviditet i utländsk valuta? Vår första rekommendation är att Riksbanken ska genomföra ett stresstest (eller ett så kallat 'war game') utifrån ett scenario där kapitalmarknaderna upphör att fungera och Federal Reserve (eller ECB) inte erbjuder valutaswappar i US-dollar... " (betoningar i originalet - red.)

Det är dags för svenska folket att utfärda sina egna rekommendationer. Endast så kan riksdag och regering tillsammans med andra länder ta strid mot denna nya feodalism, för att ta tillbaka kontrollen över Riksbanken, införa Glass-Steagall och reglera de svenska bankerna och kreditsystemet för att börja bygga upp Sverige och övriga världen igen.

---