Monitor och Fysisk ekonomi, mars 2012: Vi kan inte fortsätta leva en månad i taget!

Innehåll i nyhetsbrevet Monitor nr 2-3, mars 2012 (OBS! Dubbelnummer):
1. Ledare: Vi kan inte fortsätta leva en månad i taget!
2. Jacques Cheminade klar för franska presidentvalet
3. Ny Glass-Steagall-motion lagd i italienska senaten
4. Politikernas val: Glass-Steagall eller riksrätt
5. Mikis Theodorakis grundade motståndsrörelse
6. Nytt parti bildas i Grekland
7. Hur bankdelning kan rädda Grekland, Kommentar av Ulf Sandmark, civilekonom.
8. Italiens regimchef Mario "Antoinette"
9. Svenska bombfabriken till Saudi: Avbryt Sveriges stöd till al-Qaida i Syrien
10. Schillerinstitutet höll internationell konferens i Berlin

11. Rysk-amerikansk månbas föreslagen
12. Flygbladstexten: Stoppa Tredje världskriget!
13. Webcast med Helga Zepp-LaRouche: Riksrättsmotion i USA:s kongress - folkomrösta om ESM-fördraget nu!

Fysisk ekonomi mars, 2012:
12. Utveckling av Arktis - men hur?

Ladda ned Monitor (pdf)

Ladda ned Fysisk ekonomi (pdf)

1. Ledare: Vi kan inte fortsätta leva en månad i taget!

En liten grupp högt uppsatta amerikanska militärer har, än så länge, förskonat oss från ett nytt världskrig. Dessa militärer, med försvarsstabschefen general Martin Dempsey i spetsen, har insett hur nära vi är att snubbla in i en nytt världskrig, utkämpat av USA och Nato mot Ryssland och Kina med kärnvapen! Med sitt modiga motstånd mot president Barack Obamas och hans brittiska mentorers galna försök att starta nya krig mot Syrian och Iran, direkt efter kriget mot Libyen och mordet på Muammar Qaddafi, har de hittills kunnat blockera krigshotet. Men militärernas makt är begränsad. Det är politikerna som har makten i sin hand att starta krig. Därför har den intensiva politiska kampanj som Lyndon LaRouche och hans internationella organisation har bedrivit sedan november 2011, varit inriktad på att väcka framför allt den amerikanska kongressen ur dess sömn och passivitet inför Obamas krigspolitik, som kan sätta hela världen i brand.

Ett viktigt steg togs den 7 mars, då kongressmannen Walter Jones från North Carolina lade en motion (Concurrent Resolution 107) som i skarpa formuleringar slår fast att presidenten inte har rätt att starta krig utan att först begära tillstånd från kongressen, och att han, om han bryter mot detta, begår ett brott som gör att han kan ställas inför riksrätt och avsättas. Motionen är inlämnad för beredning till justitieutskottet, det utskott som handhar frågor om riksrätt. Det betyder att Obama direkt hotas av riksrätt, om han startar nya krig på order av sina herrar i City och Wall Street.

Medierna gör sitt till för krigshetsen genom att måla upp en bild av Syrien som styrt av en psykopat till president som njuter av att döda kvinnor och barn. Ingen hänsyn tas till att det nu är fullkomligt klart att den fredliga revolutionen har ersatts av en militär konflikt mellan den syriska armén och militanta islamistiska terrorgrupper som al-Qaida, som stöds med pengar och vapen från USA:s och EU:s allierade i regionen Saudiarabien, Qatar och Turkiet.

Ryssland och Kina bemöter å sin sida den massiva krigshetsen mot Syrien med lugn diplomati. Deras försiktiga hantering av den potentiella världskrisen reflekterar deras förståelse av att krisen härstammar från det förfallande brittiska finansimperiets önskan att tvinga dem att böja sig för samma ekonomiska självmordspolitik som USA och EU-länderna utsätts för just nu. Allt detta för att rädda det bankrutta transatlantiska finans- och banksystemet. Denna brittiska politik är den underliggande dynamiken bakom det spända läget i Mellanöstern. Syrien och Iran är bara brickor på det geopolitiska schackbrädet.

Den ekonomiska politik som Ryssland och Kina gemensamt arbetar med är den politik som USA och Europa drev för länge sedan, men nu har glömt. Det är en politik för att bygga samhället, med sikte på framtiden. Man skapar statliga krediter för moderna infrastrukturbyggen, utbildningssatsningar, vetenskaplig forskning och andra projekt som garanterar den nuvarande befolkningens välbefinnande och fortsatt utveckling för framtida generationer. Detta är vad Ryssland, Kina och deras allierade är fokuserade på idag, och inget kan få dem att ge upp sin framtid. USA och Europa bedriver den rakt motsatta politiken. De har bestämt sig för en långsam död genom åtstramningar och icke-investeringar, alltmedan sedelpressarna spyr ut euro och dollar för att rädda ett finanssystem som är bortom all räddning

Hoppet är självklart inte ute än, och de krafter som LaRoucherörelsen leder eller samarbetar med fortsätter att kämpa för att rädda västvärlden och resten av världen. Kampen för att få igenom bankdelningslagen Glass-Steagall i USA och i flera EU-länder fortsätter och får ökat stöd även i Sverige. Men det mest sensationella genombrottet för en lösning i Europa kom denna månad när LaRoucherörelsens ledare i Frankrike, Jacques Cheminade, kvalificerade sig som officiellt erkänd presidentkandidat i valet i Frankrike i april. Detta visar att ingen väg är för lång och inget berg för högt att bestiga om man har de rätta idealen och metoderna för att lösa mänsklighetens stora dilemman.

2. Jacques Cheminade klar för franska presidentvalet

Den 8 mars var en hemsk dag för oligarkin, när Jacques Cheminade, som leder LaRoucherörelsen i Frankrike, tillkännagav att han hade samlat in mer än 500 stödunderskrifter från folkvalda för sin presidentkandidatur. Den 19 mars kommer konstitutionsdomstolen att meddela vilka presidentkandidater som kvalificerat sig på detta sätt och kan delta i presidentvalet. Från och med den dagen skall alla presidentkandidater behandlas likvärdigt av medierna och valmyndigheten skall ombesörja att deras valprogram skickas ut till alla väljare. Den första valomgången hålls den 22 april.

Några minuter efter tillkännagivandet gick den stora franska nyhetsbyrån AFP ut med ett första nyhetstelegram och strax efter ännu ett, utökat med material från Cheminades egen kampanjorganisation, "Cheminade 2012". Båda AFP-telegrammen publicerades snabbt på de stora tidningarnas internetsidor: Nouvel Observateur, Le Point, Libération, Ouest France, La Croix, FranceTV.fr, 20Minutes osv. När Cheminade dagen efter anlände till konstitutionsdomstolen för att lämna in ännu fler stödunderskrifter, möttes han av en skog av mikrofoner och kameror, vilket ledde till en ny våg av uppmärksamhet i medierna. Cheminade har hittills 560 stöd-underskrifter, vilket är en sensation eftersom andra, mer kända politiker inte lyckats få så stort stöd.

Le Point citerade utförligt från det långa AFP-telegrammet: "I en uppföljning av sin presidentvalskampanj 1995, där han angrep den 'finansiella cancern' och talade om den kris som rullas upp idag, kommer han att agitera för sin vision av 'en värld utan City och Wall Street', säger hans kampanjchef Cristophe Paquien". Cheminade "föreslår 'ett skifte i det finansiella systemet' ... Enligt Cheminade kan den av högern genomdrivna och av vänstern förespråkade åtstramningspolitiken bara föra Frankrike till det läge Grekland befinner sig i idag." Cheminade "förespråkar 'användning av statliga produktiva krediter som under de 'trettio lysande åren' [återuppbyggnaden efter andra världskriget] för att återuppbygga vår ekonomi genom att finansiera stora infrastrukturprojekt, grundforskning, offentlig service och kvalificerade arbeten."

Cheminade föreslår också en sträng åtskillnad mellan vanliga affärsbanker och finansbolag samt "en återgång till nationella valutor, med euron endast kvar som en referensvaluta för stora projekt mellan länder." Den 7 mars hade också France-Soir lagt upp en längre videointervju med Cheminade på sin hemsida. Efter de rituella frågorna om "hur han kunde få ihop sina stödunderskrifter", frågade tidningen vad hans första åtgärder skulle vara om han valdes till president. Cheminade sa:
- Den första åtgärden skulle vara att skilja ut finansbolagsdelen från affärsbankerna för att låsa upp finansieringen av ekonomin. Finansbolagen skulle förlora pengar - synd om dem. Staten skulle stödja affärs- och sparbankerna för att säkerställa deras funktion att finansiera ekonomisk verksamhet. Det är ett första steg men inte tillräckligt.
- Sedan måste vi gå tillbaka till tanken på statliga krediter, genom att gå tillbaka till tanken på ett nationalbankssystem för att finansiera ekonomisk verksamhet. I Europa idag översvämmar Europeiska centralbanken bankerna med cash, 489 miljarder euro i december, och i februari 528 miljarder euro. Alla dessa pengar skapas för att rädda bankerna, men inte för att utveckla ekonomin. Bankerna sätter omedelbart in denna cash i kortsiktiga investeringar som får deras bokföring att se bra ut, men använder den inte för investeringar i ekonomin.

Och vad skall pengarna investeras i, frågade då France-Soir. Cheminade sa:
- Som jag ser det är energisektorn en prioritet, genom kärnkraftsutveckling med nya modeller av reaktorer, och reaktorer för kärnfusion i stället för dagens fission. En statlig kreditpolitik skulle också göra det möjligt för oss att föra en verklig välfärdspolitik. Vi skulle t.ex. kunna bygga 150.000 till 200.000 allmännyttiga bostäder per år. Vi skulle också kunna ha en utbildningspolitik värd namnet utan att avskeda lärare, och göra det möjligt för ungdomar att få en ersättning på 450 euro, införa ett standardavtal för arbete, etc. Men för att åstadkomma allt detta, måste det finansiella baklåset brytas, sa presidentkandidaten Jacques Cheminade.

3. Ny Glass-Steagall-motion lagd i italienska senaten

Den italienska senatorn Oskar Peterlini har lagt fram en motion om återinförande av en uppdelning av banksystemet i Italien enligt Franklin D. Roosevelts Glass-Steagall-modell. Motionen, som är kortfattad och enkel, har hittills samlat 16 medmotionärer både från Peterlinis egen partigrupp, som består av flera mindre partier från Italiens autonoma regioner, och från de flesta andra parter, däribland Demokratiska partiet (PD), Lega Nord, Italienska värdepartiet (Italia dei Valori) och Frihetsfolket (Il Popolo della Libertà-PDL).

Peterlini har länge verkat för en genomgripande reform av det globala finansiella systemet, genom kampanjer för ett Nytt Bretton Woods i början av 2000-talet och genom en motion om Glass-Steagall 2010. Den nya motionen kommer vid en tidpunkt då frågan om att rädda den produktiva ekonomin från finansiella spekulationer har blivit den avgörande politiska frågan i Italien, både genom den pågående finanskrisen och genom att frågan om bankdelning har tagits upp av den tidigare finansministern Giulio Tremonti.

Senator Peterlini skriver i motionen:

"Ärade senatorer. Den globala ekonomiska krisen, som exploderade under 2007-2008, fortsätter att skörda offer. I det aktuella läget genomlider Italien och hela Europa en ny fas i det globala finanssystemets kollaps, vilken är ett resultat av en politik under många år där produktiv verksamhet bestraffats, samtidigt som man gynnat en expansion utan motstycke av kasinot på de internationella finansmarknaderna. Familjer och företag betalar nu priset för felaktiga beslut som fattas på makroekonomisk nivå, något som riskerar att underminera själva grundpelarna för vårt samhälle.

Vi måste tyvärr erkänna att man inte, efter de dramatiska månaderna i början av krisen och på de otaliga internationella toppmöten som hållits från 2009 och framåt, har utnyttjat möjligheterna att vidta de kraftfulla åtgärder som skulle ha utgjort en klar och definitiv brytning med den gamla politiken. Dessa åtgärder borde alldeles bestämt ha innefattat en återgång till en uppdelning av bankverksamheterna exemplifierat av den berömda lagen Glass-Steagall, som antogs 1933 i Förenta staterna under president Franklin Delano Roosevelt, för att sätta stopp för de finansiella excesser som utlöste den stora depression.

Principen för Glass-Steagall var i kraft i västvärldens länder, inklusive vårt eget, fram till 1990-talet. Den slog fast en tydlig uppdelning mellan affärsbanker, som tar emot insättningar från allmänheten och lämnar lån till privatpersoner och företag, och investmentbanker/finansbolag, som är institutioner verksamma på de finansiella marknaderna genom utgivning av och handel med aktier, obligationer och andra spekulativa finansiella instrument.

Från och med 1990-talet samlades alla dessa olika bankverksamheter under samma tak. Det finns nu ekonomiska jättar, som de facto gör hela ekonomier beroende av ytterst spekulativa och risk
betonade globala finansiella flöden. Konsekvensen av avskaffandet av Glass-Steagall-principen är att vägen ligger utstakad rakt mot katastrofen, och om inte avgörande åtgärder vidtas, kommer de ekonomiska och sociala risksituationerna att bli mycket värre.

Sedan derivatbubblan exploderade - dessa hyperspekulativa finansiella instrument, som för närvarande är helt bortkopplade från produktiva investeringar och drar resurser ur den reala ekonomin till ett veritabelt globalt kasino - har risken för en kollaps av de stora bankerna förmått regeringar och centralbanker att ställa upp med en rad räddningspaket. Vi får ständigt höra att dessa åtgärder behövs för att undvika en total härdsmälta, men situationen blir bara värre: samtidigt som stratosfäriska summor pumpas in i den finansiella världen (belopp som räknas i biljoner dollar och euro), så når inte pengarna fram till vanliga människor, till familjer, till små och medelstora företag.

Allt detta händer eftersom räddningspaketen beviljades utan villkor. De stora bankerna behövde inte ändra sina beteenden. Djupgående reformer av det finansiella systemet genomfördes inte. Tills för bara några månader sedan trodde många att Italien skulle slippa undan de svåraste effekterna av den internationella krisen, eller påverkas endast marginellt, beroende på ett system som var mindre dominerat av den finansiella sektorn (både praktiskt och juridiskt), men nu kan vi inte vänta längre. Systemet måste ändras så snabbt som möjligt.

Italien skulle kunna bana väg för andra nationer. Vi måste gå tillbaka till uppdelningen av banker för att säkerställa att allmänheten inte längre behöver betala för globala spekulativa bubblor. Vi måste fastställa tydliga regler för en uppdelning mellan affärsbanker och banker som verkar på de spekulativa marknader (investmentbanker/finansbolag), som kan fungera som en internationell modell. Sådana åtgärder diskuteras redan i Tyskland, Frankrike, Schweiz, Storbritannien och USA.

Italien har möjligheten att både omedelbart hjälpa sina egna medborgare och bidra till andra länders framsteg genom att slå fast en mycket viktig princip för den rådande internationella strukturen. Vi måste rädda den reala ekonomin från den spekulativa finansverksamheten genom en uppdelning i affärsbanker och investmentbanker/finansbolag. Det kommer att bli ett första, absolut nödvändigt steg för att återta kontrollen över ekonomin och lägga grunden för en stabil och blomstrande framtid."

Nyckelformuleringarna i lagförslaget lyder så här:

Artikel 2. (Principer och vägledande villkor)
a) förbud för affärsbanker, det vill säga banker som tar emot insättningar från allmänheten, att utföra någon form av verksamhet med koppling till handel och förmedling av värdepapper, genom en uppdelning mellan affärsbanker och investmentbanker/finansbolag;
b) förbud för affärsbanker att äga aktier i eller etablera partnerskap av något slag med följande institutioner: finansbolag, investmentbanker, mäklarfirmor och alla andra finansiella företag, som inte tar emot insättningar från allmänheten;
c) förbud för representanter, direktörer, referensaktieägare och anställda i finansbolag, investmentbanker, mäklarfirmor och alla andra finansiella företag som inte tar emot insättningar från allmänheten, att inneha ledande positioner eller kontrollerande intressen i affärsbanker.

4. Politikernas val: Glass-Steagall eller riksrätt

På Island har den förre statsministern Geir Haarde nu ställts inför riksrätt för hanteringen av det isländska banksystemet före kollapsen 2008. Det intressanta med denna process är framför allt anklagelsepunkten att Haarde inte dämpade den isländska finanskraschen genom att i förväg utlösa den i mindre omfattning. Detta borde vara en väckarklocka för alla de politiker som ännu inte stöder bankdelningslagen Glass-Steagall.

Så här rapporterade Sveriges Radios ekonyheter den 5 mars:

"Ekonomen Jon Thor Sturluson, som var rådgivare åt handelsministern under den här tiden och satt med i förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen, ska själv vittna i rättegången. Han tror att det under våren 2008 hade varit svårt att undvika krisen helt, men han är övertygad om att det hade gått att lindra effekterna av den.

- Det bästa som skulle ha kunnat gjorts vid den tidpunkten hade varit att framkalla en bankkris tidigare. Det hade minskat omfattningen på det problem som uppstod.

Men för att ha förhindrat bankkrisen skulle regeringen ha behövt agerat mycket tidigare under åren 2006-2007, säger Jon Thor Sturluson."

En framkallad bankkrasch i mindre skala är just vad en Glass-Steagall-lag skulle åstadkomma, men eftersom lagen riktar kraschen så drabbar den inte realekonomi, handel och människor, utan bara den spekulativa delen av banksystemet. På detta sätt undviks en total krasch som stoppar all ekonomisk verksamhet och skapar en civilisationskatastrof. Det är dit västvärlden är på väg nu med alla hyperinflationistiska räddningspaket, som bara pumpar bubblorna och gör kraschen ännu större.

Det sorgliga är däremot att det bara är Geir Haarde som ställs inför riksrätt för detta misstag. Det var Haarde som stod upp mot de utländska bankerna när kraschen kom. Han och hans regering räddade Island genom beslutet att staten inte skulle ta över de privata bankernas skulder. Bankerna fick gå i konkurs som privata företag och därmed slapp det isländska folket betala bankernas skulder, som Irland, Grekland och resten av EU nu håller på att göra. Först när det var klart att bankernas fordringsägare fick ta smällen övertog staten bankerna och kapitaliserade dem. Staten tog över en del skulder, framför allt islänningars bostadslån, så att husägarna kunde skyddas från indrivning och samhället kunde fortsätta fungera. Det var tack vare Geir Haardes modiga beslut som Island är ett exempel för hela världen på hur bankkrisen kan lösas och landets ekonomi återstartas.

Många undrar varför det bara är Geir Haarde som ställs inför rätta. Är det därför att han mer än någon annan politiker i världen - möjligen med undantag för Nestor och Cristina Kirchner i Argentina - ställt sig i vägen för hela den internationella bankvärlden? Är läget förändrat idag eftersom en bankdelningslag enligt Glass-Steagall ännu inte införts på Island? Bankerna har börjat driva in lån från husägare och vräka dem och de har dragit igång spekulation med spararnas pengar. Är det därför som Internationella valutafonden nu, på broderfolkmördarna Reinfeldts och Hamiltons initiativ, tror att de kan statuera ett exempel för världen med Island och Geir Haarde?

5. Mikis Theodorakis grundade motståndsrörelse

I början av februari startade kompositören och poeten Mikis Theodorakis tillsammans med Manolis Glezos en ny motståndsrörelse i Grekland, Folkets demokratiska motståndsrörelse, förkortat ELADA. De två herrarna, Theodorakis blir snart 87 och Glezos är över 80, är garvade motståndskämpar. Båda var aktiva mot nazisterna under andra världskriget och fortsatte senare att kämpa mot förtryck. Glezos är berömd för att som femtonåring ha riskerat livet när han klättrade upp i Partenon och tog ned hakkorsflaggan, nazisternas symbol för ockupationen av Grekland.

"65 år efter segern mot nazism och fascism står folken i Europa inför ett dramatiskt hot som denna gång inte är militärt, utan snarare finansiellt, socialt och politiskt. Ett nytt penningimperium ... har systematiskt angripit land efter land utan att ha stött på något motstånd att tala om." Så börjar Theodorakis och Glezos gemensamma upprop.

I slutet av förra året publicerade de ett fyrsidigt manifest. Där varnar de för att en ny finansfascism är inriktad på att "krossa varje nation i Europa". Finansfascismens mål är att "störta Europa och världen ned i ett tillstånd som liknar det före 1945".

I manifestet hänvisas till Solons s.k. Seisachtheia-reform i Aten för 2.500 år sedan. Solons skuldavskrivningsreform innebar att de rika inte längre kunde förslava de fattiga. Så föddes den moderna rättsstaten.

Manifestet visar hur den finanskris som hemsöker Grekland sedan 2008 har sina rötter i fyrtio års globaliseringspolitik. "Vi måste omedelbart stoppa dessa angrepp på Grekland och andra EU-länder i periferin; Vi måste stoppa den ansvarslösa spar- och privatiseringspolitik som direkt leder till en värre kris än den som ledde till börskraschen 1929."

Den nya motståndsrörelsen är riktad mot den internationella finansoligarkins fascistiska ockupationspolitik i Grekland. Under grundningsmötet talade Theodorakis och Glezos om att Grekland nu upplever en "nationell tragedi" och att "det nationella behovet" måste uppfyllas med "en nationell motståndsrörelse mot ekonomisk åtstramning".

Theodorakis sa att han och Glezos beslutat sig för att sätta igång denna organisation trots sin höga ålder, för att de är "barn som aldrig ger upp". Glezos betonade att den nya organisationen inte är ett politiskt parti,och att den inte kommer att ställa upp i val. Den vill "ena grekerna" och är öppen för "alla som vill vara med".

ELADA uppmanar de grekiska medborgarna till massdemonstrationer mot det finansiella förtrycket. Bara så går det att försvara folket mot fattigdom och elände. Det är nödvändigt att "radikalt förändra" alla EU-fördrag. "Vi behöver en paradigmförändring, vi måste återgå till att stimulera tillväxten genom att stimulera efterfrågan. Vi behöver nya europeiska investeringar, en ny regleringspolitik, beskattning och kontroll av internationella kapital- och varuflöden."

Livet igenom har Mikis Theodorakis kämpat mot förtryck. Läs mer på hans engelska hemsida http://en.mikis-theodorakis.net/

6. Nytt parti bildas i Grekland

Den 24 februari tillkännagav den oberoende parlamentsledamoten Panos Kammenos att han har för avsikt att bilda ett nytt parti, vars främsta uppgift ska vara att samla alla greker för att bekämpa det illa sedda memorandumet från den ännu mer illa sedda trojkan EU, IMF och ECB. Partiet ska heta Oberoende greker, Anexartitoi Ellines.

I partiets grundningsdokument står bl.a. att "inför den nya ordningens angrepp, som består av memorandumet, ekonomisk förnedring av nationen och brutala angrepp på framiljelivet , har jag kommit fram till att vi behöver en ny politisk organisation som ska heta Oberoende greker. ... Vi hävdar att nationellt oberoende och befolkningens patriotism är icke-förhandlingsbara principer, att det nationella intresset har företräde, att författningen och den parlamentariska demokratin måste respekteras.... (Dessa principer) säger oss att memorandumet måste upphävas och att vi måste vägra att acceptera de betungande, olagliga skulderna och de därmed förbundna ockerräntorna. .... vi kan inte gå med på att självbestämmanderätten överförs till någon annan eller att nationalstaten avskaffas."

Det är staten som "garanterar rättvisa, jämlikhet, solidaritet och meritokrati och som skyddar den grekiska familjen och medborgaren från marknadernas attacker. Vi bekänner oss till den parlamentariska demokratins politiska system och verkar för att stärka och utvidga dess institutioner, genom medborgarnas direkta deltagande i beslutsprocessen."

Partiet tror på ett Europa med solidaritet mellan oberoende stater, inte ett Europa som har "förvandlats till ett instrument för starkare länder och det globala banksystemet."

Kammenos lämnade mittenpartiet Ny Demokrati efter att ha vägrat rösta för Lucas Papademos koalitionsregering. Han har föresatt sig att samla in 100.000 underskrifter från grekiska medborgare för att visa att partiet verkligen är en folkrörelse. Kammenos sa: "Vår rörelse har fötts. Jungfru Maria beskyddar oss och hjälper oss. Vi är många. Vi är oberoende. Vi är greker."

7. Hur bankdelning kan rädda Grekland, Kommentar av Ulf Sandmark, civilekonom.

Den mordiska åtstramningspolitik som nu förstör Grekland och andra länder kan förhindras genom bankdelning, eurons upplösning, nationalbankskrediter och en visionär utvecklingssatsning. Den nuvarande hyperinflationspolitiken visar den politiska elitens totala inkompetens och ansvarslöshet. De är fångade i sin monetarism och kan därför bara räkna budgetar från pengavärden och låter samhället och den reala ekonomin gå under. De vägrar inse att Grekland inte kan, vill eller borde ta det jättelika lånet på 130 miljarder euro för att betala skulder till bankerna. Detta lån kommer till 95 procent att gå raka vägen till banker, antingen som kapitalisering av de grekiska banker som tvingats skriva ned de grekiska statsobligationerna eller som betalningar av skulder till Europeiska centralbanken och franska, italienska och tyska banker. Knappt något skall gå till upprätthållande av nödvändig välfärd och tillväxtskapande utvecklingsprojekt. Detta "bistånd" är alltså inte till för grekerna utan för det internationella banksystemet.

Grekerna måste helt enkelt få säga nej till lånepaketet, även om det omedelbart kommer att leda till en grekisk bankkris. Grekerna måste då, liksom alla andra länder, med hjälp av en bankdelning, sluta garantera bankernas hela korthus. Staten skall bara garantera de små delar av bankerna som behövs för att samhället skall fungera, d.v.s. betalningssystem, bankomater, privatkonton, handelsfinansiering och lån till icke-finansiella företag. Bostadslånen och vräkningarna måste frysas tills vidare. På så sätt kan den reala ekonomin fortsätta fungera mitt i kraschen och folk kan bo kvar i sina hem.

Resten av banksystemet (den spekulativa delen, d.v.s. värdepappershandeln) måste saneras genom konkurser, så att aldrig någonsin dess skulder förs över på medborgarna. Grekland måste få återta kontrollen över sin egen kredit eftersom man delvis kommer att bli utfrusen från finansmarknaden. Därför behöver man lämna euron och använda nationalbanken för att via sanerade banker ge kredit till företag och kommuner. Grekland kan sluta handelsavtal med grannländer och andra vänligt sinnade länder. Ryssland och Kina har redan erbjudit Grekland riktiga jobbskapande projekt och det borde Sverige och EU också göra. Grekland kan börja delta i planeringen för ett nytt perspektiv för utveckling av hela den kringliggande regionen, inklusive Mellanöstern, Balkan och Nordafrika, som en del av en helt ny internationell ekonomisk politik.

Grekland kan bli först med att säga nej till EU:s åtstramningspolitik. Men det vore ännu bättre om fler länder gjorde det samtidigt. Tolv franska ekonomer har visat att ett gemensamt utträde av alla eurozonens länder skulle kunna ske ganska smärtfritt för den reala ekonomin och befolkningarna. Saneringen av finanssystemet kommer man inte undan. Grekland skulle då inte ensamt få skulden för kraschen och inte utpressas på samma sätt. Varje EU-land kan hålla igång och sanera sitt finanssystem med bankdelning och även Sverige borde omedelbart se om sitt hus. Hela Riksdagen borde stödja två miljöpartisters motion om att utreda bankdelning och snabbt införa det. Med den krisartade situationen i Europas finansvärld kan svenska folkets "implicita garanti" till de jättelika fyra storbankerna snabbt försätta även Sverige i ett krisläge liknande Irlands.

8. Italiens regimchef Mario "Antoinette"

Italiens regimchef Mario Monti och hans underhuggare uppför sig som den franska 1700-talsdrottningen Marie Antoinette. Det var hon som när folket svalt arrogant ska ha gett rådet att de som inte hade bröd kunde ju alltid äta bakelser istället. I Italien haglar nu sarkasmerna om Monti.

Under en intervju i den italienska TV-kanalen Mediaset, sa Monti:
- Ungdomarna måste vänja sig vid att inte kunna få ett fast jobb. Man kan till och med säga att det är tråkigt att ha samma jobb livet ut. Förändringar är fantastiska.

Montis vice arbetsmarknadsminister Michael Maratone sa strax innan att den som inte har en akademisk examen vid 28 års ålder är "en tönt". Maratones far såg till att sonen, som nu är 38, blev utnämnd till universitetsprofessor när han var 29 utan att ha en doktorsexamen. Maratones far är förtidspensionerad efter en annan skandal som han varit inblandad i.

Italiens president Giorgio Napolitano, mannen som skapade Montis regering, kommenterade nyligen också den höga ungdomsarbetslösheten, som nu ligger på 31 procent, med att säga:
- Vi måste förändra vårt sätt att mäta välfärd.

Nästa drag från Monti och hans underhuggare är en "arbetsmarknadsreform". Den siktar på att skära ner den privata sektorns skyldigheter att bidra med pengar till arbetslöshetskassorna, samtidigt som den offentliga sektorns bidrag inte ska höjas eller kanske också skäras ned. Detta presenteras som en "modernisering" och som att man följer "flexicuritysystemet" i de "norra demokratierna".

9. Svenska bombfabriken till Saudi: Avbryt Sveriges stöd till al-Qaida i Syrien

Avslöjandet om den svenska bombfabriksexporten till Saudiarabien är en gåva i arbetet att stoppa en kärnvapenkonfrontation kring Iran och Syrien. Bakom Iran och Syrien står ju Ryssland och Kina och ändå pressas konflikten fram, vilket betyder att man från Väst faktiskt söker en kärnvapenkonfrontation på Kubakrisnivå, men nu i en mycket rörigare och därför farligare situation.

Sverige är med och pressar på till stöd för den del av oppositionen som driver en väpnad destabilisering av Syrien. Saudierna är direkt inne i Syrien med beväpnade extremistiska legoterrorister från al-Qaida och ställer till blodbad på shiiter, kristna och alawiter. Detta har gjorts för att pressa fram ett "humanitärt militärt ingripande", eftersom allt dödande skylls på Assadregimen. De nu avslöjade planerna på vapenfabriken betyder att Sveriges regering är beredd att stöda Saudiarabien med tillverkning av bombmaterial som kan gå till de av saudierna stödda al-Qaida-terroristerna. Detta avslöjar hela hyckleriet i Väst kring vad man planerar för Syrien. Sverige måste backa från EU:s konfrontationslinje med Syrien och Iran, och därmed också från en kärnvapenkonfrontation med Ryssland och Kina. I stället måste diplomatin ta över våra relationer med Syrien och Iran.

Vapenaffärerna med Saudiarabien är ett arv från det svensk-brittiska vapensamarbetet genom BAE och BAE:s gigantiska Al-Yamama-affär med Saudiarabien. Den affären handlar om att britterna genom BAE:s gigantiska vapenavtal med Saudiarabien skapat världens största svarta fond för mutor, undergrävande verksamhet, råvarukrig och terrorverksamhet, inklusive 11 september-dåden. En stor del av svensk vapenindustri ägs av BAE.

Landet Saudiarabien är redan från början en skapelse av det brittiska imperiet efter första världskriget. Det har sedan dess styrts enväldigt av den kungliga familjen Saud som också gett landet dess namn. Samarbetet med Storbritannien är intimt. Al-Yamama är ett bytesavtal där saudierna levererar 400.000 fat olja om dagen till Storbritannien medan BAE sköter det saudiska flygvapnet och för detta ändamål har 4000-5000 anställda i Saudiarabien. Denna mängd olja motsvarar just nu ca 100 miljarder kronor om året. Dessa pengar går till det brittiska försvarsdepartementet som sedan betalar BAE. Genom åren har försvarsdepartementets inkomster från oljeförsäljningen överstigit betalningarna till BAE med 550-700 miljarder kronor, ett överskott som använts till hemliga operationer.

Saudiarabien saknar alla former av mänsklig frihet. Landet är en wahhabitisk teokrati med offentliga avrättningar och prygelstraff. Den högste religiöse ledaren, Abdul-Aziz Al-asheikh, sade den 12 mars att "på den arabiska halvön måste alla kyrkor förstöras ... Om det kan garanteras att pengarna når den Fria syriska armén så är det, genom Allahs vilja, Jihad till stöd för Allah, därför att allt som stärker Fria syriska armén och försvagar den syriska regeringen krävs av sharia ... Protester och strejker i Saudiarabien ökar bara ondskans makt och kan inte, enligt min mening, uppnå några mål."

10. Schillerinstitutet höll internationell konferens i Berlin

Det brittiska imperiets politik att på kärnvapennivå utmana Ryssland och Kina kring de arrangerade konflikterna med Syrien och Iran var huvudproblematiken för den internationella konferens som Schillerinstitutet höll i Berlin den 24-25 februari. Talare och deltagare från 28 länder diskuterade konferensens tema "Hur mänsklighetens framtid kan säkras", med början direkt i inledningstalet av det internationella Schillerinstitutets ordförande och grundare Helga Zepp-LaRouche. Huvudmetoden att ta itu med krigspolitiken var att ingjuta optimism och på så sätt vända det nuvarande paradigmet som går mot kärnvapenkrig och full katastrof. Den oligarkiska elitens metoder lyftes fram och dissekerades med humor och kreativitet, just det som alltid kan befria tanken så att utvägar upptäcks.

Den ryske professorn vid diplomatuniversitetet i Moskva Igor Panarin lyfte fram i ljuset de tidigare hemliga brittiska underminerande operationerna som fortfarande pågår massivt mot Ryssland och dess blivande president Vladimir Putin, men även historiskt. Tre tsarer har mördats med brittiskt stöd, berättade han i det tal han skickat till konferensen.

Claudio Giudici berättade om taxirevolten som han lett i Italien. Gene Douglas, ledare för den första irländska organisationen i LaRoucherörelsen, framförde hälsningar från "LaRouchebrigaden på Irland" och från Sinn Feins ledare Gerry Adams. En professor från den grekiska motståndsrörelsen mot EU-trojkan var på väg, men tvingades stanna hemma pga sjukdom. Den franske presidentkandidaten Jacques Cheminade deltog på distans och hans medarbetare Christine Bierre berättade om den franska valstriden. Hon visade den mycket roande filmen om hur kritikerna mot Cheminades presidentvalskampanj 1995 vilt angrep honom för talet om en kommande finanskris, något som idag helt slår tillbaka på kritikerna. Västpropagandan om situationen i Syrien avkläddes av Mohammad Mahfoud, ordförande för syrisk-danska vänskapsföreningen.

Lyndon LaRouche talade till och diskuterade med konferensdeltagarna på videolänk från sitt hemland USA, som han inte kunde lämna i den nu avgörande striden med Obama, som vill börja en nytt krig och därtill ett tredje världskrig.

Frihet från oligarkins (urb)låsta tankemönster om universum erövrades därefter med hjälp av Bruce Director, som rev ned tyranniets påbud om termodynamikens andra huvudsats. Begreppet anti-entropi var nyckeln för att öppna detta fängelse för de människor som skrämts av miljörörelsen. Sky Shields fortsatte på det temat med att berätta om de senaste upptäckterna från LaRoucherörelsens Basementgrupp om frågor som: Var fanns den mänskliga kreativiteten innan människan uppträdde i universum? Var fanns liv innan levande organismer kom till? Med svaren kunde han klargöra den totala rundgången i Charles Darwins "urvalsprinciper" för biosfärens utveckling.

Ytterligare frihetsgrader från dagens undergångsparadigm erövrades i tre tal om mänsklighetens stora utmaningar, som kan få igång ett omedelbart samarbete mellan världens stora länder: 1. Rymden och koloniseringen av månen för att senare få igång koloniseringen av planeten mars presenterades av en medarbetare i den franska rymdadministrationen Onera, Rudolph Biérent. Han blev efteråt officiell rådgivare åt Cheminade i rymdfrågor. 2. De galaktiska hoten inklusive övervakningen av de kosmiska magnetfältens påverkan på jordens vulkaner och jordbävningar beskrevs av den ryske vetenskapsmannen Sergej Pulinets, som också berättade om det ryska internationella globala rymdövervakningsystemet IGMASS erbjudande om samarbete med andra länder. 3. Samarbetsmöjligheterna kring utvecklingen av Arktis, som Ulf Sandmark berättade om med betoning på Europas roll och möjligheter.

Den verkliga friheten, den som finns i konsten, hyllades med mycket musik. Varje panel inleddes med musikframföranden av bland andra Leena Malkki-Guignard från Sverige och från Danmark Feride Istogu Gillesberg och Christina Brun Jensen. Den italienska operasångerskan Antonella Banaudi både sjöng och höll ett mycket fint tal om de mänskliga egenskaper hon uttrycker med sin sång. Den svenske operasångaren Raymond Björling hjälpte till med att berätta om sin familjs kamp för den klassiska musiken genom fyra generationer. En höjdpunkt var när han framförde tre sånger ur sin farfar Jussis repertoar. På musikaftonen bidrog också den svenska operasångerskan Désirée Baraula. Och när körsatsen i Beethovens nionde symfoni skulle framföras, under ledning av Sergej Strid från Sverige, gick en stor del av konferensdeltagarna upp på scenen för att som kör tillsammans med orkestern framföra en enastående hyllning till Friedrich Schillers "Hymn till glädjen", den store poeten, dramatikern och filosofen som givit namn till Schillerinstitutet.

11. Rysk-amerikansk månbas föreslagen

Ryssland föreslår ett gemensamt projekt med USA, Europa och andra delar av världen om att upprätta en mänsklig koloni på månen, för att kunna förbereda en expedition till planeten Mars.

Chefen för Roscosmos, Vladimir Popovkin, gjorde utspelet den 19 januari:
- Vi vill inte att människan ska bara få gå några steg på månen. Vi håller nu på att diskutera hur man kan börja utforska månen tillsammans med NASA och Europeiska Rymdorganisationen... antingen att upprätta en bas på månen eller att sända upp en station i dess bana.

Popovkins uttalanden utlöste massvis med diskussioner dagen därpå. Voice of Russia publicerade en artikel som hette "Ryssarna är redo att leva och arbeta på månen", som börjar med att konstatera:

"Ryska vetenskapsmän kommer att etablera sig på månen, eftersom en bemannad station skall upprättas där inom kort."

Artikeln citerar Igor Mitrofanov, chefen för rymdforskningsinstitutet vid den ryska Vetenskapsakademin, som betonar att en station på månen är nödvändig, eftersom den kommer att ge människan möjligheten att utveckla och prova nya system för färder till Mars och andra planeter. Han beskrev hur mänskligheten kommer att använda material från månen för industriella ändamål, för att utvinna mineraler, bygga fabriker, och framförallt bygga en raketbas på månen, från vilken man kan sända upp rymdfarkoster till de mest avlägsna delarna av vårt universum.

I USA bekräftade Nasas talesman Michael Brokus, som svar på Popovkins förslag, att amerikanska och ryska rymdexperter faktiskt aktivt har diskuterat planer på att utforska månen inom ramen för den internationella rymdsamordningsgruppen (International Space Exploration Coordination Group). Brokus motiverade varför en permanent koloni på månen är viktig som ett nödvändigt steg mot Mars. Brokus sa:
- Månen betraktas som en optimal plats för att lära människor hur man lever och arbetar på andra planeters ytor. Månen innehåller även information om hur solsystemet föddes, och de potentiella resurserna på månen kan spela en viktig roll för att utöka människans närvaro i rymden. Gör vi detta kan vi utveckla de förmågor som är nödvändiga för att utforska och börja förstå hur man lever självförsörjande på planeters ytor... När människor anländer på månen kommer man att göra vetenskapliga undersökningar av polarregionerna ... vilket kommer att förbättra tekniken som behövs för att utforska Mars.

I sitt "Tal om tillståndet i nationen" dagen före, den 18 januari, slog Lyndon LaRouche fast exakt vilken politik som behövs om mänskligheten skall kunna överleva. Och det är tydligt utifrån ovanstående ryska reaktion att världen verkligen lyssnar.
- Detta är en flergenerationsvektor - ett uppdrag som kommer att ta flera generationer för att slutföra - som kan påbörjas i relativt liten skala, men som växer och växer och växer, tills den dominerar hela den mänskliga civilisationen, sa LaRouche.

Begynnelsen för detta Marsuppdrag var LaRouches kända webcast 1988 "Kvinnan på Mars" (The Woman on Mars). Det är nu dags att påbörja ett paradigmskifte för att skapa en revolution i vetenskap och kultur kring denna framtidssyn, och vända om tre generationer av tillbakagång i vår kultur, genom att slå fast, som Kennedy gjorde, att vi förpliktar oss till att upprätta en permanent koloni på Mars före det nuvarande århundrades slut.

12. Flygbladstexten: Stoppa Tredje världskriget!

Läs det här

13. Webcast med Helga Zepp-LaRouche

Riksrättsmotion i USA:s kongress - folkomrösta om ESM-fördraget nu!

Lördagen den 17 mars kl 19.00 Live på tyska och simultantolkat till engelska. Gå in på www.bueso.de

"Den senaste tidens händelser - som trots att de verkar oberoende av varandra ändå härleds ur samma dynamik - anhopas nu snabbt: Allt fler institutionella krafter runtom i världen har börjat reagera på det omedelbara hotet om ett nytt världskrig, denna gång med termonukleära vapen. Den republikanske kongressledamoten Walter Jones har nu lagt en motion, som riktar en skarp varning till president Obama. Denna motion kan vara det första steget för ett riksrättsförfarande mot presidenten.

De giftiga angrepp på Rysslands nyligen valde president Putin som kommit från vissa kretsar i Västvärlden, handlar om ren och skär förkrigspropaganda; detta samtidigt som demokratin i samma västvärld är i fara att begravas och slutgiltigt ersättas av en diktatur. Den franske presidentkandidaten Jacques Cheminade för nu in en ny faktor i den strategiska ekvationen, vars lösning kommer att bestämma huruvida mänsklighetens öde är att utrotas eller att skapa en ny världsordning grundad på förnuft."
- Ur artikel av Helga Zepp-LaRouche

Du kan redan nu (eller under sändningen) skicka in frågor på engelska, tyska eller svenska till webcast@bueso.de

Fysisk ekonomi nr 2-3 2012:

14. Utveckling av Arktis - men hur?

Den internationella forskningsexpeditionen till den kanadensiska delen av arktiska havet överraskades av kartor över området som de ryska forskarna tog med sig. De var bättre än den kanadensiska flottans. Uppenbarligen hade någon varit där före!

Polarsatelliterna och passagerarflygplanen färdas dagligen över Arktis. Kärnvapenrobotarna har också sina utstakade rutter där. Världens största isbrytare Tyfon var en rysk ubåt utvecklad för att bryta sig upp genom isen från positioner under den arktiska isen. Tekniken var en strategisk flank för att kunna fyra av kärnvapenrobotar från gömställen som inte kunde hittas från ytan.

Varför var militären, rymdbolag och flygbolag först i Arktis? Därför att för dem är det normalt att tänka utanför den fyrkantiga lådan. Varför tänker vi normalt inte på liknande sätt om de arktiska områdena? Är inte vår tankevärld formad av land och hav, det vill säga vad vi ser med våra sinnen? Vi tänker inte vanligtvis på havsbottnens områden och rymden. Men med vetenskapligt tänkande kan vi se nya dimensioner och öppna nya möjligheter för mänskligt arbete och liv.

Är Atlanten en del av Arktis? Om man ser på Arktis på en jordglob, kan man se var delar av Atlanten korresponderar med Alaska, Sibirien och norra Kanada. Om man ritar en cirkel från Anchorage förbi Grönlands sydspets, så går den genom Oslo, Stockholm, Helsingfors och S:t Petersburg! Går man ner till Kamtjatkas, Hudson Bays och Labradors breddgrader består Arktis av hela Nordsjöns kustområden, Engelska öarna, Irland, Danmark och hela Östersjöns kustområden. Genom Golfströmmen har dessa delar av Arktis redan blivit möjliga att bo och leva i. Vi är redan där, men trots det finns, utöver för fiske och sjöfart, inte Arktis i vårt medvetande.

Norrmännen har, sedan den första oljeproduktionen startade i Nordsjön med Ekofiskfältet 1969, varit i en självgående rusch mot Arktis. Varför? För att de har bundit upp sig till att   investera så mycket som möjligt av sina vinster. De har en ekonomisk politik som säger att om olje - och gasinkomsten inte används till utveckling av nya sådana fyndigheter, kommer pengarna bara att placeras i den gigantiska Norska oljefonden till ingen praktisk nytta. Liksom en bonde, som tjänar för mycket och bara investerar i sin gård, får massor med traktorer , byggnader och boskap på sin gård.

Denna policy gör den norska olje- och gasutvecklingen till ett automatiskt maskineri som arbetar sig upp mer och mer mot Arktisk. Nu har de den bästa teknologiska kunskapen för att jobba i det arktiska havet. De var först med att börja olje- och gasutvinningen i de ogästvänliga klimaten i Barents hav utanför Nordkap. Gazprom, ENI, Total och Alaskas oljebolag har liknande drivkraft upp mot Arktis. De är precis som andra råvarubolag fastlåsta i sin affärsverksamhet som är inriktad på upptäckt och utvinning av mer och mer fyndigheter. Detta har varit en viktig drivkraft för att komma upp till Arktis.

Dessutom har vi den ryska Vernadskyimpulsen att utforska Arktis för att kunna expandera noosfären. Detta uttrycks i den ambitiösa ryska Arktisplanen som presenterades av president Vladimir Putin på det Internationella Arkisforumet i Arkangelsk i september 2011. Den ryska nationen uttrycker denna vilja med sin expansion av isbrytarkapaciteten, som kommer öppna upp den nordostpassagen för året om trafik. Som det enda landet i världen har Ryssland nu börjat producera den första flytande kärnkraftsreaktorn som kommer förse städer längs med Sibiriska kusten med elektricitet. Detta är viktiga drivkrafter för att ta sig mot Arktis: nationella statliga projekt, militär närvaro och råvarubolag.

Men det finns problem som Lyndon LaRouche förutsåg för länge sedan när han i sin bok "Jordens Kommande 50 år" diskuterar utvecklingen av ett sann Euroasiatisk kultur. Han skriver:
"Under denna tidsperiod har den europeiska civilisationens folkmängd varit mindre än den asiatiska, med relativ stor marginal. Ändå har den europeiska civilisationen varit mäktigare, speciellt sedan den klassiska grekiska kulturen tog sin början ungefär 600 f. Kr."… ”Detta har i grund och botten att göra med människans unika natur, speciellt med den självbild som förmedlas till den typiska samhällsmedborgaren. Detta kan utvecklas till en katastrof i Asien, även i nationerna som nu träder fram som relativt stora, nya världsmakter, så vida inte människosynen som avspeglas i den stora fattiga massans villkor förändras, från en status som billig arbetskraft, till en intellektuellt upplyst, kreativ och uppfinningsrik del av befolkningen. Detta blir självklart en central fråga i varje internationell diskussion inom ramarna för en dialog mellan kulturerna.”[sid. 81, 85]

Man kan formulera frågan på ett annat sätt: Var är medelklassen i arktisprojektet? Skall medelklassen transportera sig själva och sina varor genom gasledningarna?

Den oligarkiska problematiken i Arktis är just nu med en brutal fråga på liv och död. Den präglar tyvärr gruvnäringens utveckling i de norra delarna av Sverige, där de nya arbetarna saknar bostäder. Se på de nya svenska gruvarbetarna i Kiruna  som tvinagas på i sina husvagnar. Vi ser det på bristen på infrastrukturprojekt, där sex miljoner ton järnmalm årligen, från den nya Gruvan i Pajala, inte kommer att transporteras på något nytt järnvägsspår utan istället kommer fraktas med hjälp av 90 tons lastbilar. De kommer att gå var 6e minut på den 9 meter breda landsvägen från Pajala till Svappavaara. Det är en resa på 150 km och den tar 5 timmar fram och tillbaka. Även i en välfärdsstat som Sverige blir gruvarbetarna behandlade som boskap och infrastrukturen utvecklas inte. Gruvbolagen bär sig åt så här i hela världen. Ända från Sibiriens Gulag, till kolonialismens gruvor och medeltidens saltgruvor finns en gammal inrotad tradition att se på gruvarbetare som boskap.
Och hur behandlas ursprungsbefolkningen i Arktis? Det är bara att konstatera att Grönland  har fått ge namn åt slumkvarteren nära järnvägsstationen  i Oslo. Människorna i Arktis behandlas av tradition som boskap av oligarkin.

Emot oligarkin har vi vetenskapsstäderna. På ön Kotelny nordost om den sibiriska floden Lenas utlopp i Ishavet planerar ryssarna att bygga staden Umka. Den skall byggas ut för att härbärgera 5.000 människor för att de skall kunna ägna sig åt forskning och gruvutvinning i Arktis. Eftersom temperaturen där kan vara – 30 grader C under långa perioder och knappt över 0 grader C någonsin, så planeras staden byggas under ett stort tak med inomhusklimat. Umka´s design liknar en månbas med kupoler där också växter kan odlas. Man planerar också att ta hjälp av rymdteknik för att med reflektorer på satelliter få solljus till staden under det mörka  halvåret. I staden skall förutom arbetsplatser och bostäder också finnas torg, parker,  lekplatser, sjukhus, daghem, skolor, bibliotek, kulturhus, hotell, äventyrsbadb och affärer. Det visar vad de mänskliga behoven är i Arktis för att göra ett familjeliv möjligt där. (Se ett reportage(på engelska om vetenskapsstaden Umka på http://rt.com/news/arctic-lead-cold-war-667/ ) Men det västeuropeiska unika bidraget till Arktis måste vara att utveckla det vetenskapliga tänkandet för alla på Arktis, inte enbart för en typisk Östeuropeisk klass av intellektuella eller specialister.

Hur skall vi lyfta de fattiga från att bara betraktas som billig arbetskraft? Generellt handlar det om att förse människorna med högre energiflödestäthet och vetenskap!

1. Överallt där en ny gruva upprättas, kommer det att bli konfrontation med ursprungsbefolkningen. Normalt tänker man inte på en ambulans som infrastruktur, men räddningstjänsten i Arktis är den infrastruktur som definierar utrymmet för mänsklig aktivitet. Låt oss därför rekrytera all ursprungsbefolkning genom att förse dem med helikoptrar, kommunikation och hälsovård. Låt dem bli ryggraden för säkerhet och räddningstjänst, eftersom de är de som känner till förhållandena vid fronten i att befolka Arktis.

2. Gruvdrift som på månen - Organisera gruvnäringen på botten av havet eller gruvhålen med den senaste och högsta teknologin, eftersom det tvingar fram avancerad utbildning, välfärd och bättre löner till arbetarna. Var finns de som kör truckarna i de nya gruvorna? De sitter uppe på marken och kör fem truckar på en gång.

3. Bygg varje ny gruvstad med vetenskapsstäder som modell med bra bostäder,  inomhusklimat och tät kontakt med nationella utbildnings- och kultur institutioner. Bygg med tanke på att varje ny stad är ett steg i utvecklingen av Arktis, och att kunskapen om Arktis är ett steg mot koloniseringen av månen och solsystemet.

4. Stimulera forskning och kunskap om råvaruhantering och -förädling, likväl som bioprospektering av det arktiska växt- och djurlivet, för att utveckla en medelklass med små och medelstora företag. Befolka forskningsstationerna på Svalbard och de Arktiska universiteten i Tromsö, Norge; Akureyri, Island; Nuuk, Grönland; Umeå, Sverige; Oulu, Finland och Arkangelsk, Ryssland och den nya ryska vetenskapsstaden Umka. Tacka ja till de norska, ryska och grönländska inviterna att deltaga i utvecklingsprojekten för att bredda näringslivet i Arktis med små och medelstora företag.

5. Organisera transporterna inte endast för bulkfrakt utan även för medelklassindustrin. För detta behövs höghastighetståg även mot norr. Använd den nationella kontrollen över råvaruexploateringen för att utveckla den nya infrastrukturen som kommer att behövas i Arktis, så som Norge gör. Bryt den monetaristiska ickeinvesteringspolitiken i Danmark, Sverige och Finland. Öppna upp transportlänkar till Arktis från norra delen av Kontinentaleuropa, så som Fehmarnbron och höghastighetståg i den nordiska triangeln från Köpenhamn till Oslo, Stockholm, Helsingfors och S:t Petersburg, Via Baltica, Tallinn-Helsingfors tunneln, Bottenviksbågen med nya länkar till norska kusten, höghastighetståg från Berlin till St. Peterburg och Moskva, Belkomur- järnvägen mellan Arkangelsk och Perm och NEW-New-Godstransport korridoren från Kina till USA.

6. Samarbeta i de arktiska projekten med Ryssland, Kina, Sydkorea, Japan, Indien, Kanada och USA i linje med mottot: "High North, Low Tension" för att skapa en samarbetszon för fred, precis som de gemensamma rymdprojekten. Som den norska utrikesministern Jonas Gahr Störe poängterar, det finns ingen kapplöpning mot Arktis när alla gränser är tillsammans. Det finns därför ingen kamp om naturresurserna, utan bara en gemensam kamp för kunskap.

Karahavet bortom ön Novaja Semlja var i år isfritt för första gången i februari. Likt våra förfäder för 10.000 år sedan följde den tillbakadragande isen, låt oss resa till den Arktiska kusten, inte endast till de thailändska stränderna!
Denna artikel i Fysisk ekonomi bygger på det föredrag Ulf Sandmark höll på  schillerinstitutets konferens i Berlin den 24-25 februari 2012.