Monitor och Fysisk ekonomi december 2014

Innehåll:
1. Ledare: BRICS är lösningen!
2. Skriv på Schillerinstitutets upprop!
3. Påven läxar upp EU
4. Kinesisk ekonomi vs. Väst
5. Kinas nya utrikespolitik
6. Säpo mörklade utredningen av Palmemordet
7. Sverige inte längre mot nazismen
8. Österrikes (S)-kongress stödde bankdelning
9.Extraval under överhängande utrotningshot
10. Nu har rapporten kommit: Nya sidenvägen blir Världslandbron
11. Egyptens utveckling vitaliserar hela Nildalen
12. Etiopien bekämpar fattigdom med dirigism
13. Tchadsjön: "Var utopiska!"
Extra Monitorbilaga:
14. Vad jag såg i Syrien av Ulf Sandmark


Monitor: Tryck som pdf

Fysisk ekonomi: Tryck som pdf

Tryck Syrienartikel som pdf

Monitor december 2014:

1. Ledare: BRICS är lösningen!

I dagens atomålder kan en geopolitisk konfrontationspolitik mot Ryssland och Kina endast leda till termonukleär förintelse av mänskligheten. Därför måste alla möjligheter tas tillvara för att i nära samarbete lösa de talrika kriser mänskligheten står inför.

BRICS-länderna - Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika - har slutit sig samman för att bedriva en ekonomisk utvecklingspolitik i inte bara sina egna länder, utan till gagn för hela mänskligheten. För detta ändamål har de grundat Nya utvecklingsbanken, för att investera miljarder i nödvändiga utvecklingsprojekt.

Kina har nyligen öppnat Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken (AIIB), till vilken mer än 20 länder i Asien anslutit sig, och skapat en utvecklingsfond för Sidenvägen.

På APEC-konferensen i Peking uppmanade Kinas president Xi Jinping sin amerikanske kollega Obama att ansluta sig till Kinas och andra asiatiska länders, däribland Rysslands, arbete med bygget av Nya sidenvägen.

Dessa initiativ är inte av geopolitisk karaktär. Till skillnad mot det Stilla-havs-partnerskap (TPP) som Obama bedriver, och som utesluter Ryssland och Kina, står BRICS initiativ, däribland Frihandelszonen för Asien och Stilla havet (FTAAP) som Kina föreslagit, öppna för alla. De vilar på det koncept påven Paulus VI formulerade: "Det nya namnet på fred är utveckling". På senaste G20-mötet i Australien talade därför både Xi Jinping och Indiens premiärminister Narendra Modi om det dubbla målet att skapa fred på jorden och utrota fattigdomen genom ekonomisk utveckling.

Det finns inget problem i världen som inte kan lösas på detta sätt och omvänt finns inget problem som kan lösas utan detta tillvägagångssätt.

Politiken att så "färgglada revolutioner" under demokratins förevändning är krigspolitik, även om det inte kallas så, då målet ju är att störta regeringar med hjälp av utländska pengar. Det måste upphöra. Politiken att överösa Ryssland med sanktioner, för att de värjer sig mot sådana "färgglada revolutioner" och mot nazi-kuppen i Ukraina förvärrar enbart den globala krisen. Ett förhållningssätt som vilar på ömsesidigt samarbete skapar däremot grunden för global fred.

Vi uppmanar därför USA och Europa att ge upp gårdagens självmordiska geopolitik, som redan lett till två världskrig och hotar leda till ett tredje. I stället bör vi bygga en framtid för hela mänskligheten, genom att återgå till Westfaliska fredens princip som avslutade trettioåriga kriget i Europa och till John Quincy Adams koncept om "principgemenskap mellan suveräna nationalstater".

Det är enda vägen värdig människans sanna natur som unikt kreativ art. Alla andra vägar vilar på en djurisk människosyn och kommer leda till att mänskligheten dör ut.

Som patrioter i våra nationer och som världsmedborgare uppmanar vi våra landsmän och våra nationers ledarskap att visa mod att bryta oss ur kretsloppet av eskalerande bestialitet genom att anta BRICS generösa inbjudan till samarbete.


2. Skriv på Schillerinstitutets upprop!

Det ledarartikeln förkortat återger är Schillerinstitutets upprop riktat till hela Västvärlden för ett aktivt deltagande i BRICS-ländernas ambitiösa framtidsplaner och storslagna visioner.

Uppropet publicerades på engelska den 21 november 2014 och finns på svenska på www.eap.nu, där det direkt på internet också kan skrivas under. På engelska finns den här:

http://newparadigm.schillerinstitute.com/media/the-u-s-and-europe-must-have-the-courage-to-reject-geopolitics-and-collaborate-with-the-brics/

3. Påven läxar upp EU

Påven Fransiscus kritiserade EU hårt på flera områden i talet i Europaparlamentet den 25 november. Han beskyllde dem för att göra Europa till något "gammalt och gaggigt" som betraktas med "skepsis, misstro och ibland till och med misstänksamhet". Utan att nämna dem vid namn är det tydligt att den anklagade är den ökända Trojkans politik - EU-kommissionen/Europeiska centralbanken/Internationella valutafonden (IMF).

Han varnade Europa, som påstår sig värna om mänskliga rättigheter, för att begå vissa fel som kan uppstå genom missförstånd av begreppet mänskliga rättigheter och missbruk av det:

"Idag finns tendensen att kräva allt större individuella - för att inte säga individualistiska - rättigheter; till grund för detta ligger uppfattningen om människan som bortkopplad från allt samhälleligt och antropologiskt sammanhang, som om människan vore en "monad" ... i tilltagande grad ointresserad av omgivande monader". Det lika viktiga kompletterande skyldighetsbegreppet verkar inte längre följa detta rättighetsbegrepp. Följden blir att den enskildes rättigheter upprätthålls utan hänsyn till att varje människa är del av ett socialt sammanhang i vilket hans eller hennes rättigheter och skyldigheter hänger samman med andras och med själva samhällets gemensamma bästa.

Jag tror därför att det avgörande är att utveckla en mänsklig rättighetskultur som vist binder ihop den individuella, eller bättre den personliga aspekten, med 'allas vårt' gemensamma bästa, bestående av de individer, familjer och medlande grupper som tillsammans utgör samhället. Om inte varje individs rättigheter är harmoniskt ordnade enligt det högre goda kommer dessa rättigheter till slut faktiskt betraktas som obegränsade och följdaktligen bli källa till konflikter och våld.

De senaste åren har missnöjet bland medborgarna växt gent-emot institutioner som betraktas som fjärran; som skriver regler som ses som okänsliga, för att inte säga skadliga, för enskilda folk. På många ställen stöter vi på det allmänna intrycket av ett nedgånget och åldrat Europa som blivit en 'gumma', ej längre fertil och viral. Följden blir att de stora idéer som en gång inspirerade Europa verkar ha förlorat sin dragningskraft, enbart för att ersättas av dess institutioners byråkratiska teknikaliteter.

Hur kan vi återställa framtidstron? För att besvara detta, tillåt mig använda en bild. En av Rafaels mest hyllade fresker finns i Vatikanen och föreställer den så kallade Skolan i Aten. Platon och Aristoteles står i mitten. Platons finger pekar uppåt mot idéernas värld, mot skyn, mot himlen, som vi brukar säga. Aristoteles håller ut handen framför honom mot betraktaren, mot världen, den konkreta verkligheten. Detta slår mig som en mycket träffande bild av Europa och hennes historia, som ju består av ett växelspel mellan himlen och jorden, där himlen bjuder öppenhet mot det bortom - mot Gud - vilket alltid kännetecknat Europas folk, medan jorden representerar Europas praktiska och konkreta möjligheter att möta situationer och problem.

Europas framtid hänger på att återställa den avgörande förbindelsen mellan dessa två element. Ett Europa som inte längre är öppet för verkligheten bortom är ett Europa som riskerar förlora sin själ och den 'humanistiska anda' man fortfarande älskar och försvarar... EU:s motto är 'Förenade i mångfald'. Förening innebär emellertid inte likformighet i det politiska, ekonomiska och kulturella livet eller tankegångarna. All sann enighet plockar visserligen ur den rika mångfald som utgör den; i det avséendet är den som en familj som ju är mer enad när var och en av medlemmarna är fria att fullt ut kunna vara sig själva ... Samtidigt representerar vars och ens särdrag en sann rikedom i den utsträckning de sätts i helhetens tjänst. Europeiska unionens lämpligaste utformning måste alltid ses baserat på principen om solidaritet och minsta gemensamma nämnare, så att ömsesidigt stöd kan råda och framsteg göras grundade på ömsesidig tillit.

Enighet missförstådd som likformighet slår sönder demokratin. Detta leder till risken att leva i en värld av idéer, tomma ord, beläten, sofisteri ... och slutar med att verklig demokrati blandas ihop med en ny politisk nominalism. För att hålla demokratin vid liv i Europa måste många globaliserande tendenser att förvränga verkligheten undvikas; nämligen änglalika renhetsföreställningar, relativismens diktatur, historielös fundamentalism av alla de slag, etiska system utan välvilja och intellektuell diskurs berövad visdom.

Hålla demokratin vid liv är det rådande historiska ögonblickets utmaning. Våra demokratiers sanna styrka - uttrycket för folkets politiska vilja - får inte tillåtas kollapsa under press från multinationella intressen som inte är universella, försvagar demokratierna och gör dem till likformiga ekonomiska maktsystem i osedda imperiers tjänst. Det är en av de utmaningar historien idag ställer oss inför.

Det finns så mycket kreativ potential i Europa, på olika vetenskapliga forskningsområden, varav vissa ännu måste utforskas fullt ut. Vi behöver bara exempelvis tänka på alternativa energikällor, vars utveckling kommer hjälpa oss skydda miljön."

Påven ägnade ett helt stycke åt "ekologin" och manade människan att vara en naturens förvaltare. Han betonade att ekologi inte bara innebär att skydda naturen utan att "använda den till bra saker. Jag tänker framför allt på jordbruket som ger försörjning och näring åt vår mänskliga familj. Det är oacceptabelt att miljoner världen över dör av svält medan tonvis med mat varje dag kastas från våra bord". Ekologi innebär även "mänsklig ekologi", att främja människan som del av naturen.

Slutligen tog han upp frågan om arbetskraft och invandring:

"Tiden är inne att främja sysselsättningsskapande politik men framför allt finns ett behov av att ge arbetet värdigheten tillbaka genom att garantera drägliga arbetsförhållanden. Detta innebär att å ena sidan hitta sätt att förena marknadens flexibilitet med behovet av stabilitet och säkerhet å arbetarnas vägnar; detta är oumbärligt för deras mänskliga utveckling. Det innebär också att välja en passande social kontext som inte syftar till att exploatera människor, utan att trygga, just genom arbetet, möjligheten att bilda familj och uppfostra sina barn."

Angående invandringen manade han Europa att å ena sidan ta gemensamt ansvar för invandringen och å den andra "föra en rättvis, djärv och realistisk politik som kan hjälpa ursprungsländerna i sin sociala och politiska utveckling och ansträngningarna att lösa interna konflikter - invandringens grundorsak - snarare än en politik motiverad av egenintresse som förvärrar konflikterna. Vi måste agera mot orsakerna, inte bara effekterna."

4. Kinesisk ekonomi vs. Väst

Europeisk och amerikansk dagspress rapporterar i dagarna om glädjeyra på kinesiska börsen. Andra kinesiska siffror har emellertid hamnat i skymundan. Monitor har granskat denna mer relevanta förtigna statistik för en intressant jämförelse med "gamla världen".

Industriproduktionen i Kina ökade med 7,7 procent det senaste året. För USA är siffran 3,3 och för Europa 0,5 procent.

Detaljhandeln ökade 11,5 procent i Kina mot 3,8 procent i USA och 2,3 procent i Japan.

Kapitalinvesteringarna i Kina ökade 15,9 procent från januari till oktober mot 3,4 procent i USA och 1 procent i Europa.

Kinesiska elproduktionen ökade 2 procent det senaste året medan den amerikanska minskat med ca en halv procent per år de senaste fyra åren.

Kinas BNP beräknas för 2014 stiga med 7,4 procent mot ca 3 procent i USA medan Europa tros hålla sig precis över nollstrecket, vilket är mer än vad Japan kan hoppas på.

Infrastrukturinvesteringarna i Kina uppgår i år till 1100 milj-arder dollar, utländska pengar borträknade, mot USA:s 225 miljarder. Enbart i oktober påbörjades 16 järnvägslinjer och 5 flygplatser i Kina.

Det siffrorna vittnar om är dock inte hur otroligt bra det går för BRICS, utan hur katastrofalt läget är i Europa och USA.

5. Kinas nya utrikespolitik

Kinas president Xi Jinping lade fram riktlinjerna för landets utrikespolitik i sitt tal på Utrikesdagarna i Peking 28-29 november. De bygger på det begrepp vi i Väst kallar "den andres väl":

"Med de nya uppgifter i åtanke, som nya förutsättningar kräver av oss, har vi arbetat hårt för att kreativt tillämpa den kinesiska diplomatin i både teori och praktik, framhäva den kinesiska drömmens betydelse och berika det strategiska tankearbetet för fredlig utveckling.

Vi har stått för att odla nya internationella relationer baserade på win-win-samarbete, lagt fram och följt en politik av att försvara rättvisan och bejaka samintressen samt lanserat en ny vision av gemensam, omfattande, kollektiv och hållbar säkerhet.

Vi har dristat oss till att utforma en ny modell för relationer mellan stora länder, lagt fram och praktiserat en politik i vårt närområde av vänskap, uppriktighet, ömsesidiga fördelar och inbjudan liksom Kinas riktlinjer för relationerna med Afrika av uppriktighet, visade resultat, jämlikhet och tillit.

Vi bör vara fullt medvetna om den omvälvande internationella arkitekturens komplexitet och också inse att den tilltagande strömningen i riktning mot en multipolär värld förblir oförändrad.

Vi bör vara klarvakna för allvaret i internationella spänningar och motsättningar; men även inse att fred och utveckling, vår tids huvudströmning, förblir oförändrad.

Vi bör vara mycket uppmärksamma över den ihållande kraftmätningen om den internationella ordningen; å andra sidan måste vi inse att strömningen att reformera det internationella systemet förblir oförändrad.

Vi bör vara helt på det klara med osäkerheten i Kinas närområde men samtidigt inse att huvudströmningen för välstånd ochstabilitet i asiatiska stillahavs-området förblir oförändrad.

Vi står fast vid vår position att alla länder, oavsett storlek, styrka eller utvecklingsnivå är jämlika medlemmar av det internationella samfundet och att världens öde bör avgöras av alla länders folk. Vi bör upprätthålla internationell rätt och i synnerhet göra uländernas röst hörd.

Vi bör fortsätta längs öppenhetens win-win-strategi och en sådan i varje aspekt av utrikesrelationer, på politikens, ekonomins, säkerhetens och kulturens områden.

Vi bör söka andra länders förståelse för och stöd till den kinesiska drömmen, vilken handlar om fred, utveckling, samarbete och win-win-resultat. Det vi eftersträvar är både kinesiska folkets välmående och alla andra folks.

Vi bör vårda relationer med andra stora länder, bygga ett sunt och stabilt ramverk av relationer mellan stora länder och utöka samarbetet till andra större uländer. Vi bör stärka enigheten och samarbetet med andra uländer och nära integrera vår egen utveckling med andra uländers gemensamma utveckling.

Vi bör stärka ett resultatstyrt samarbete, aktivt avancera byggandet av Sidenvägens ekonomiska bälte och 2000-talets sidenväg till sjöss, arbeta hårt för att utöka olika parters överlappande intressen och främja win-win-relationer genom resultatorienterat samarbete."

Xi underströk åter ledarskapets målsättningar för två hundraårsjubileer: Fördubbla BNP och per capita-inkomst fram till Kommunistiska partiets hundraårsdag 2020 och skapa ett modernt socialistiskt land fram till Nya Kinas hundraårsdag 2049.

6. Säpo mörklade utredningen av Palmemordet

Genom att berätta om hur en Säpo-chef grävde ned bevis på KGB:s förkunskap om Palmemordet, har Expressen grävt upp det gamla KGB-spåret i Palmemordsutredningen. För Expressen är det en del av den nu pågående krigshetsen mot Ryssland, en brittiskstyrd krigshets som om den inte avbryts, kan leda till kärnvapenkrig. Men samtidigt avslöjar de att EAP hade rätt om Palmemordet

KGB-spåret blev känt den 24 augusti 1989 när Expressen rapporterade om att en hemlig telefonavlyssning gjorts av Säpo mot den högste KGB-agenten i Sverige Vladimir Nezjinskij, och att denne avslöjats i förhand känna till mordplanerna på Sveriges statsminister Olof Palme. Det var särskilt känsligt eftersom det pekade på internationell inblandning, vilket Palmemordsutredningen aldrig vågade/fick ta i, vilket också varit orsaken till att mordet aldrig haft någon möjlighet att lösas.

Redan i oktober 1986 gav EAP ut den första boken i världen om Palmemordet, en Specialrapport från EIR med rubriken (i svensk översättning): "En klassisk desinformationskampanj från KGB: Vem dödade Olof Palme?" Boken (som fortfarande finns att köpa från EIR för 99 kr + porto) var en kartläggning av desinformationen efter Palmemordet. Kartläggningen visade på hur KGB och ett västligt bankirnätverk, som länge samarbetat med KGB i den s.k. "Trusten", ägnat sig åt aktiv desinformation för att försöka skylla mordet på Lyndon LaRouche och hans svenska medarbetare i EAP.

Traditionellt går desinformation kring politiska mord hand i hand med själva mordet. Det görs för att både sopa igen spår och för att skapa den avsedda politiska effekten med mordet. Indikationerna EAP hade på desinformationen pekade därför på att mordet var organiserat av samma kretsar. Det betyder inte att mordet nödvändigtvis gjordes av KGB. Men för att kunna sköta sin desinformationen, måste åtminstone delar av KGB haft förhandsinformation om mordet, precis som SÄPO-avlyssningen bevisade.

Expressens nya kampanj för att lägga skulden för Palmemordet på KGB görs med vittnesmål från de två f.d. Säpomännen Valter Kegö och Jan-Henrik Barrling. De är kända för att de i augusti 1988 kallades ut i strålkastarljuset att vittna inför Konstitutionsutskottet i Riksdagen om Ebbe Carlsson-affären. Nu har de berättat att de som Säpotjänstemän fick läsa sex pärmar med avskrifterna av den hemliga avlyssningen av KGB-mannen Nezjinskij. Detta skedde under perioden april-juni 1988. De

fick pärmarna av den dåvarande chefen för Säpos kontraspionage Tore Forsberg. Han berättade då, enligt Kegö/Barrlings uppgifter publicerade i Expresssen den 27.11 2014, att pärmarna innan förvarats på "säker plats - begravda i Forsbergs trädgård i Enskede i södra Stockholm."

"Han berättade det för oss och gjorde det tydligt att han inte skämtade. Materialet var ju oerhört känsligt, dels efter att granskningen av Säpo inletts och dels eftersom det hade med relationerna till Sovjet att göra", berättade Valter Kegö enligt Expressen. "Forsberg skulle ha grävt ned pärmarna med den olagliga buggningen hösten 1987, i samband med att Carl Lidbom av regeringen utsetts till ordförande för den utredning som skulle granska Säpo", skriver Expressen vidare. Forsberg avled 2008 och kan inte längre berätta var pärmarna tagit vägen.

Just de bevis som påvisade att EAP och Lyndon LaRouche hade rätt om Palmemordet, grävdes bokstavligen ned av Säpo för att inte komma ut.

7. Sverige inte längre mot nazismen

Tidigare har Sverige alltid röstat för FN:s resolutioner som fördömer nazism och stött Nürnbergstatuterna som kräver att varje land skall ställa alla kollaboratörer till Adolf Hitler inför rätta. I FN den 21 november 2014 var det slut med detta och Sverige lade ned sin röst tillsammans med alla EU-länder. När Margot Wallström besökte Ukraina var det samma sorgliga visa.

FN-resolutionen som fördömde både nazismen och förhärligandet av nazismen stöddes av 115 länder mot tre och gick igenom. Alla EU-länderna lade ned sina röster under trycket från den brittiska krigshetsen mot Ryssland, vilket de fördömdes för av den israeliske representanten. De länder som gick så långt som att rösta emot denna resolution var USA, Kanada och Ukraina.

Detta öppna stöd för nazism säger något om hur stor krigsfaran är nu. De tre länderna, tillsammans med EU-länderna stöder det faktiska återuppväckandet av den gamla naziströrelsen i Ukraina i en politik som går ut på att opponera mot och provocera den ryske presidenten Putin på varje möjligt sätt. Resolutionen hade nämligen lagts fram av Ryssland, tillsammans med Pakistan, Kuba, Rwanda och andra. Nu riskerar nazismen att sprida sig från Ukraina till resten av Europa.

I Ukraina pressades Margot Wallström av Dagens Nyheter på hur hon skulle följa upp Carl Bildts arbete i Ukraina. Wallström hyllade då Bildt för att han varit så viktig för att lägga upp den EU-politiken gentemot Ukraina, dvs organiserandet av den nazistledda kuppen i Kiev. Hon fortsatte med att stödja Carl Bildts hets mot Ryssland.

Sedan fortsatte hon med att ännu värre än Bildt driva kravet på ekonomiska "reformer" gentemot Ukraina. Reformer betyder i finansiella sammanhang brutala nedskärningar på levnadsstandarden som motprestation mot lån från Internationella valutafonden. Hon sa att Ukrainas ekonomi var "ett svart hål", men lämnade bara en spottstyver på 10 miljoner till varma kläder åt folket i östra Ukraina. I praktiken förespråkade hon därmed en upptrappad ekonomisk destabilisering av Ukraina ovanpå den politiska.

8. Österrikes (S)-kongress stödde bankdelning

En motion "för strikt bankseparation enligt normen för den historiska Glass-Steagall-lagen" att införas som en del av "en ny finansiell arkitektur i Europa", antogs av den socialdemokratiska partikongressen i Österrike den 29 november 2014. Det innebär att en riktig bankdelning nu är de österrikiska socialdemokraternas (SPÖ:s) officiella politik.

Det var medlemmar i Aktionskommittén för Kristna Socialdemokrater (ACUS), som lade fram motionen som partikongressens delegater röstade för. ACUS har tidigare givit sitt stöd för en bankreform enligt Glass-Steagall.

SPÖ-ordföranden Werner Faymann är förbundskansler och leder Österrikes nuvarande koalitionsregering ihop med det borgerliga Österrikiska folkpartiet (ÖVP).

Detta vore sannerligen något deras svenska partikamrater borde låta sig inspireras av, i synnerhet med tanke på att en regeringskoalition av detta slag även diskuteras här.

9.Extraval under överhängande utrotningshot

EAP ställer upp i det extraval regeringen Löfven utlyst. Valets enda fråga är att avvärja utrotningshotet mot mänskligheten genom en ny renässans.

Världen över finns makthavare som i olika utsträckning insett både hotet och boten och handlar utifrån denna insikt. Det är det som BRICS i förlängningen innebär.

Även här ringer väckarklockor. Vi konfronteras med konsekvenserna av att existentialistiska EU-utopiker i decennier fått leva ut sin ideologi: Sopberg, förfall, godtycke, kaos, anarki och en återgång till den starkes rätt och allas krig mot alla.

Alla ideologiska vansinnen och absurditeter, som ambitiöst efterlevts och förorenat vår kulturella miljö sedan 68-rörelsen, biter oss nu i svansen när de omsätts i praktiken.

När västvärldens statliga institutioner slutar fungera och medborgarna skrämts till lydnad av massmedias ständiga propaganda, tystats och slutligen degraderats till främlingar i sina egna länder börjar även våra trollkarlslärlingar till politiker häpet inse, att det inte är EU:s efterlängtade mångkulturella paradis som brytit ut. Lejonet gosar tydligen inte med lammet.

Nationalstaten är inte, som både höger- och vänsterideologisk vidskepelse gör gällande, något naturvidrigt godtycke, utan ett nödvändigt civilisatoriskt framsteg som måste försvaras. Det är det vi har val till. Alternativet är, som dagsläget med all önskvärd tydlighet vittnar om, djungelns lag.

Under den lagen kommer inte högerns mordbrännare få överhanden och inte heller deras stormtrupper till vänsterextremister, vars flockkurage endast tryggas av att statsmakten skrämts till svaghet och tvingats till reträtt. Deras skenstyrka duger endast till att riva ned. Makten kommer den starkare att ta och den starkare, när tvivel råder, är den som har etnisk eller klanlojalitet äldre än staten att luta sig mot när han sluter sig samman med andra.

I inbördeskrig drar den en fördel vars patos ännu inte paralyserat självförsvarsinstinkt och misstro gentemot en misslyckad stat. Försvinner staten härskar således inget paradisiskt urtillstånd, utan maffian. Det är upp till medborgare kapabla att uppskatta ett fungerande samhälle om huruvida extravalet blir en vändpunkt - eller om hela västvärlden sönderfaller längs etniska och klassmässiga frakturlinjer och våra makthavares försök att hålla ihop imperiet slutar med ett världskrig mot BRICS.

Skriv på BRICS-uppropet! Och stöd EAP finansiellt på pg 341559-3 för tryckning av EAP:s valmaterial.

Fysisk ekonomi december 2014:

10. Nu har rapporten kommit: Nya sidenvägen blir Världslandbron

Tidskriften Executive Intelligence Review (EIR) har den 1 december 2014 kommit ut med rapporten som visar vägen framåt för världen. Den heter "Nya sidenvägen blir Världslandbron" och sammanfattar hur den Eurasiska landbron har växt fram under de mer än tjugo år som Lyndon och Helga LaRouche har drivit på det.

Den 374-sidiga rapporten är inget mindre än begreppsmässig och i hög grad fysisk karta för en Ny rättvis ekonomisk världsordning. Det den väg som används av nationerna i BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien Kina och Sydafrika) i deras globala, optimistiska och mycket snabba ekonomiska utveckling, med nya kreditmekanismer och avgörande högteknologiska projekt för att lyfta hela mänskligheten ur fattigdom och kris.

Efter en inledning av Helga Zepp-LaRouche behandlar rapporten "Mätningen av framåtskridande" enligt de fysisk-ekonomiska principer som utvecklats av Lyndon LaRouche. Däreften beskrivs region för region, med först Kina och Ryssland, de häpnadsväckande framsteg och planer som genomförts för att bygga den Eurasiska landbro som den kinesiska regeringen stakade ut 1996. Därefter följer de stora utvecklingsprojekten på alla världens kontinenter

Dessa planer beskrevs i den första rapporten från EIR 1997 om de Eurasiska landbroarna och har följts upp av otaliga artiklar i EIR, som blivit en sammanhållande länk mellan de alltfler länder som engagerat sig i detta gigantiska projekt att lyfta mänskligheten ur fattigdomen.

Helga Zepp-LaRouche går i en video som presenterar rapporten in på hjärtefrågan, vilket är skillnaden i människosyn mellan den nuvarande nordatlantiska politiska kursen och BRICS framtidsvisioner. Det handlar inte om en tävling mellan två system, utan om att en global era går i graven och måste ersättas av en ny för att undvika kaos och världskrig.

Se videon på http://larouchepac.com/20141201/trailer-new-world-landbridge-report
Beställ rapporten på larouche@nysol.se för 2000 kr.

11. Egyptens utveckling vitaliserar hela Nildalen

Bygget av den nya Suezkanalen är i gång med rasande fart sedan president Abdel Fattah al-Sisi satte igång det den 5 augusti i år. Fortfarande inte media börjat berätta om det i Sverige, trots att det skulle kunna betyda massor av jobb och samarbetsmöjligheter om vi hakade på. Det är gigantiskt. Själva kanalgrävningen skall vara klar inom ett år, och det jobbas 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Världens främsta muddringsföretag i Holland har anlitats och för de sex tunnlarna under

kanalen är nu stora byggbolag kontrakterade. Vid den nya kanalen skall "Teknologidalen" byggas, en industristad för 1,5 miljoner arbetare. Kanalen och de nya städerna blir den slutliga stödjepunkten för Kinas Nya sidenväg på haven från Kinesiska sjön över Indiska oceanen och Röda havet. Med detta projekt har Egypten gått med i BRICS.

Samtidigt fortsätter startas andra stora projekt i Egypten. Det handlar om att göra bosättningar möjliga vid sidan av de 5,3 procent av landytan som den trånga Nildalen utgör. "Den nya dalen" skall skapas genom ett nytt stråk av städer, transportvägar och kanaler genom öknen väster om Nilens ända fram till Medelhavskusten. President al-Sisi återstartade därför den 30 augusti det övergivna stora Toshka-projektet, som kommer att ta vatten från Asswandammen i Nilen. Till Toshka-projektet kommer att knytas ett stråk av oasstäder försörjda från stora underjordiska vattenreserver. Ett framtida projekt planerar att hämta vattnet från länderna söder om Sahara för att ledas med hjälp av samma lutning på Afrika, som gjort Nilen möjlig, ända till Medelhavet. Egypten planerar också att ta fram mer vatten genom bygget av avsaltningsanläggning för Medelhavets vatten drivet av ett stort kärnkraftverk vid Al Dabaa.

Beroendet av Nilen och dessa andra vattenkällor gör att Egyptens utveckling kommer vara beroende av att hela Nildalen, inklusive dess källsjöar och vattensystem ända ner i Östafrika, utvecklas till stark nordsydlig axel. Färdigställandet av Jongleikanalen i Sydsudan kommer att leda till bättre hushållning av Nilens vatten och friläggningen av stora arealer för åkerbruk i det fattiga landet. Bygget av järnvägsförbindelserna längs Nilen förbereds både från norr och söder. Egyptens transportministerium lade i mars i år fram planen för en höghastighetsbana från Alexandria till gränsen mot Sudan. Det stora östafrikanska projektet "Lamukorridoren" går ut på att bygga en ny järnväg från hamnstaden Lamu i norra Kenya till Sydsudans huvudstad Juba. Länkar skall knyta ihop också Etiopiens och Ugandas järnvägar till detta järnvägsnät. Den 2 augusti skrevs ett kontrakt mellan Kenyas hamnmyndigheter och det kinesiska byggföretaget. Bygget inleddes i september och hela projektet planeras bli klart 2018.

Hussein Askary har tillsammans med Dean Andromidas skrivit en artikelserie på fyra delar om detta i tidskriften EIR. Artiklarna tar utgångspunkten i Egypten och bygget av Nya Suezkanalen, och fortsätter beskriva de helt nya projekten längs hela Nildalen till Östafrika och de Stora sjöarnas område.

Länkar till artiklarna på engelska finns på http://www.larouche.se/artikel/egyptens-utveckling-vitaliserar-hela-nildalen

12. Etiopien bekämpar fattigdom med dirigism

Etiopiens förre kommunikationsminister Bereket Simon, som slogs mot kommunistiska militärjuntan 1991 och var premiärminister Meles Zenawis närmaste man under dennes tid vid makten från 1995 till sin död 2012, går nu i bräschen för att utveckla Afrika med EAP-politik. Amerikanska EIR besökte Bereket i Addis Abeba för en intervju.

Addis byggboom kan inte undgå någon besökare. Tåg susar förbi på broar högt över stadstrafiken och en ny flerfilig motorväg går från huvudstaden hela vägen söderut. Förutom egen kredit finansieras mycket av anläggningsarbetena av Kina.

Enligt Bekeret sjösatte regerande Revolutionära demokratiska fronten (EPRDF) en ny politik 2001, ett nytt sätt att tänka som förkastade Internationella valutafonden IMF:s och Världsbankens "nyliberala" recept med insikten att en slaviskt anpassning till så kallade otyglade marknadskrafter inte är i stånd att bygga landet. I stället insisterade Meles EPRDF på att staten fyller en avgörande och oersättlig funktion i att säkra utveckling, i synnerhet i infrastruktur, teknik och att höja befolkningens kompetens.

De senaste 13 åren har Etiopien fört en dirigistisk ekonomisk politik och uppnått följande:

Ökat antalet studenter från 2 till 22 miljoner och byggt 30 nya universitet

Ökat elproduktionen från 350 till 2400 MW med ytterligare 1800 MW 2015, i och med att dammen Gibe III färdigställs, och 6000 MW till 2017 när Stora renässansdammen i Blå nilen tas i bruk.

Ökat spannmålsproduktionen från 10 miljoner till 25 miljoner ton från regnbevattnade jordbruk genom att 60000 specialister utbildat landets 50 miljoner bönder i ny terrassodlingsteknik och effektiv vattenanvändning.

Påbörjat nytt järnvägsnät på 4000-5000 km mot nuvarande 800-1000 km.

Bereket avslutade intervjun med sin övertygelse att jordklotets nya ekonomiska krafter och BRICS Nya utvecklingsbank är möjligheten för både Etiopien och hela Afrika.

13. Tchadsjön: "Var utopiska!"

Den afrikanska kontinentens utveckling "kan inte ta fart om man begränsar sig till många små projekt som är politiskt viktiga men nästan alltid bara handlar om lokal självförsörjningsproduktion. Transaqua-projektet är något annat. Det innebär att skapa en mer än 2000 km lång vattentransportväg från syd till nord genom kontinentens hjärta, ett industriellt centrum i den Centralafrikanska Republiken och en östvästlig motorväg som går från kust-till-kust mellan hamnstäderna Lagos och Mombasa och att producera mycket vattenkraftsel för lokala behov."

"Var utopiska" och sätt igång att förverkliga riktigt stora infrastrukturprojekt uppmanades de afrikanska ledarna av den italienske skaparen av Transaqua-projektet, doktor Marcello Vichi i ett brev till det första mötet för den nya Kommittén för Tchadsänkan (LCBC). Doktor Vichis meddelande framfördes på mötet i Tchads huvudstad Ndjamena av Larry Freeman från amerikanska EIR. Larry Freeman är medlem i den nya kommitténs grupp av internationella vetenskapliga rådgivare (ISAC - International Scientific Advisory Committee).

Detta Transaqua-projekt, skrev Vichi, "har man ansett vara ett storhetsvansinnigt, paranoiskt och utopiskt initiativ."

"Kära deltagare, tillåt inte att ert initiativ blir ännu ett förlorat fall. Dra fram det Utopiska kortet. 'Utopiska projekt` är helt nödvändiga för kontinenten om Ekvatorialafrika verkligen vill befria sig från bördan av kronisk fattigdom och inte vill förlora den kapplöpning om global utveckling som andra länder redan för länge sedan har satt igång. Suez-kanalen var på sin tid inte ett mindre utopiskt projekt än Transaqua. En del kommer och köper era resurser, de resurser som ni inte har lyckats utnyttja till er egen förmån. Tillåt er att bli storhetsvansinniga för ett ögonblick! Och gör det för att hjälpa era barn och banbarn", skrev Vichi.

När doktor Vichi hörde att hans meddelande mottagits med stort intresse av mötesdeltagarna, var han mycket nöjd och underströk vikten av att inkludera Kongo i diskussionen. Ett av de stora misstagen som gjordes vid ett FN-stött möte för Tchadsjöns vattenområde tidigare i år i Bologna i Italien, var att man inte ha bjudit in Kongo, sa Vichi, det land som kan leverera vatten för att åter ge liv åt Tchad-sjön. Vichi lät också förstå att det mindre projekt som Bologna-mötet stödde, en vattenöverföring från Ubangi-floden, både är för litet för att kunna revitalisera Tchad-sjön och inte ger något tillbaka till Kongo.

Bakgrund:

1964 grundade de fyra nationerna, Tchad, Niger, Nigeria och Kamerun Kommissionen för Tchadsjöområdet (Lake Chad Basin Commission - LCBC). Dessa nationer omgärdar Tchadsjön som är den afrikanska kontinentens fjärde största sjö. Tragiskt nog har LCBC inte lyckats förhindra att sjön nästan har försvunnit sedan dess. Den har krympt från att ha varit 25 000 kvadratkilometer, till att idag vara mindre än 2 000 kvadratkilometer, vilket direkt påverkar livet för de 30 miljoner människor som sysslar med jordbruk och fiske i området. Kommissionens ledning idag har en revitalisering av sjön som högsta prioritet. Ingenjör Sanusi Abdullahi, som är kommissionens verkställande chef sedan 2012, hänvisade i sitt tal till doktor Vichis engagemang för Transaqua-projektet och betonade vikten av att förhindra sjöns fortsatta uttorkning. Han avslutade med att be den nya kommittén att svara på det meddelande som Vichi skickat till konferensen.

Läs mer om Tchadsjökonferensen och Transaqua i EIR:s artikel på engelska:
http://larouchepub.com/eiw/public/2014/eirv41n48-20141205/index.html

Extra Monitorbilaga var följande artikel:

14. Vad jag såg i Syrien av Ulf Sandmark

Människorna och regeringen i Syrien är fast övertygade om att de inte bara kommer att uthärda det pågående kriget, utan även besegra angriparna. Folk sköter med lugn och tillförsikt sina sysslor i samhällsmaskineriet och unga familjer föder barn i fast förvissning om att Syrien kommer att bestå. De ser sig som bärare av en många tusen år gammal civilisation, som upplevt och överlevt många invasioner och ockupationer. Jämfört med den svenska mediebilden framstod stadslivet i Damaskus som ett under av stabilitet och ordning. Detta var mitt intryck efter en veckolång vistelse i Syriens huvudstad Damaskus i början av november. Vistelsen innehöll möten med såväl vanliga människor som flera ministrar i regeringen.

Jag var inbjuden av Syriska stödkommittén för demokrati att som svensk politiker aktiv i EAP ingå i en delegation som besökte Damaskus. Syriska Stödkommittén för demokrati är en svensk organisation som driver en opinionskampanj för att stoppa västliga stormakters försök att fälla den syriska regeringen och ta över landet med hjälp av terrorister från hela världen. Föreningen har tidigare skickat sådana delegationer, men detta var första gången som man hade med sig två deltagare med enbart svensk bakgrund och ett brett upplagt program för att skapa kontakter mellan svenska och syriska ideella organisationer, företag och myndigheter. Föreningen har också öppnat en kanal för att skicka egna hjälpsändningar till en landsomfattande ideell organisation i Syrien.

Resan gick först med flyg till Beirut och sedan landvägen över Libanons berg och dalar till Syrien och Damaskus. Delegationen fyllde en av de taxibussar som kör i ständig trafik de drygt tio milen mellan huvudstäderna. Vid gränsen märktes kontrasten mellan de båda länderna. Väl inne i Syrien möttes vi av en fyrfilig asfalterad, väl underhållen motorväg med lyktstolpar, till skillnad från den smala och dåliga vägen som hade tagit oss genom Libanons röriga och skräpiga städer.

Längs motorvägen löpte stora kraftledningar för den kraft som Syrien tidigare försett Libanon med. Nu levereras ingen kraft eftersom elproduktionen i Syrien systematiskt slagits sönder och elen används inom landet om än med de dagliga elavbrott vi upplevde i huvudstaden. Landet hade tidigare en stor överproduktion på mat och industrivaror som kom grannländerna till del. Längs vägen kunde jag se att man fortfarande trots kriget hade många marknadsstånd med matvaror och annat som utresande köpte med sig från Syriens överskott.

Eftersom det var ett vänskapsutbyte så mottogs delegationen vid gränsen av säkerhetsvakter, som sedan skyddade oss under hela veckan. Det var annars inte mycket militärer längs med vägen in i landet. Vid gränsen och längs vägen fanns ett par vägspärrar och vid hemresan sågs ljusen från ett förband i ett fjärran tältläger med sina många lyktor.

Under hela vägen till Damaskus syntes inga spår av strider. Städerna uppe i bergen hade många ordentliga flerfamiljshus och på sina håll sågs rader av fritidshus för de varmare månaderna. Närmare Damaskus stod husen tätare och var byggda som förstäder. De första intrycken av landet fick mig att tänka på Stockholmsförorter som Skärholmen eller (socialdemokratiskt) välordnade städer som Västerås. Den stora skillnaden var alla porträtt av president Bashar al-Assad och hans far och föregångare Hafez al-Assad som sågs på reklamtavlor, stolpar och bussar. Det var som en ständigt pågående valkampanj. Jag fick höra att ju längre kriget pågått, desto mer hade folk satt upp dessa affischer och syriska flaggor på vanliga hus och affärer.

Damaskus mötte oss som en brusande miljonstad med massor av trafik och folk på gatorna. Först bostadsområden med rader av höga hus, träd och affärer. Sedan boulevarder med palmer, parker och höga kontorshus. Det var vackert och välordnat som en europeisk storstad. Vid Umayyadtorget med dess monumentala byggnader sprutade vatten ur sju höga fontäner och jag kunde se dem göra det varje dag, eftersom vi körde förbi dem många gånger på väg till våra olika programpunkter.

Eftersom den första dagen var fredag och helgdag fick vi svenskar börja med att bekanta oss med staden. Vi kördes in i Gamla stan och dess många basarer. Det mesta var helgstängt men affärer för mat och frisörer hålls av tradition öppna, liksom en del affärer ägda av kristna. Jag frågade bagaren hur han såg på situationen och om det var något han önskade sig.

- Nej, sa han, jag har alla ingredienser jag behöver. Det är bra nu.

Han hade butiken full av bröd. En packe stora pitabröd kostade fortfarande motsvarande en svensk krona, vilket var det gamla subventionerade priset. Andra affärer kunde jag se fyllda med grönsaker, kryddor, fisk, kött eller godis. Jag fick i stort sett samma svar från den ene efter den andra. En del formulerade det som att de hoppades att det skulle bli som det var förut. De var fulla av tillförsikt att klara av situationen även utan hjälp, även om de hoppades omvärlden skulle ändra sig. Var denna styrka kom ifrån kom jag att fundera mycket på, men den mångtusenåriga staden har upplevt 60 skriftligt dokumenterade invasioner genom historien.

De historiska perspektiven var svindlande. Gatorna man gick på var från långt före Kristus. Jag fördes in i Ananias hus där aposteln Paulus omvänts och börjat sitt missionsarbete ut i världen. Ett badhus, Hammamen Nur-iddin, som jag besökte, var byggt 1169, innan Stockholm fanns. Gatorna var K-märkta. Husen fick inte rivas även om de var trasiga, bara renoveras med gammal teknik. Vid en port i stadsmuren, Tomasporten, kom jag närmast kriget på hela resan. Dit hade granaterna nått från den näraliggande ockuperade stadsdelen Jobar. Jag såg märkena efter skotten på en kyrkokupol. Intill kyrkan hade en granatkastare nått fram till ett daghem. Jag själv hörde det inte, men de andra i gruppen hörde dova explosioner vid enstaka tillfällen. En myndighetsperson sa senare att en av dagarna hade varit den första utan explosioner under 24 timmar.

I Damaskus var militären mer synlig än den varit vid gränsen. Man fick ofta passera militära vägspärrar, speciellt i Gamla stan, vid infarten till olika stadsdelar, myndighetsbyggnader och särskilt till kaserner. Men vid affärsgatorna i stadens mer moderna centrum, som jag besökte senare, var det glesare med den militära närvaron och folk i alla åldrar var ute och handlade som hemma i Sverige. Där talade jag med affärsägaren Melisian, en armenier. Liksom de andra jag talade med trodde han på framtiden, men eftersom han inte visste varför jag var där och vi var de enda med europeiskt utseende, insisterade han på att jag måste berätta för världen vad jag såg. Han sa om och om igen att han inte kunde förstå vad de var ute efter, de som förstörde och de som stöder dem.

Hos hälsominister dr Nizar Yazigi fick vi höra omfattningen av förstörelsen. 74 stora sjukhus har skadats, vilket motsvarar 60-70 procent av sådana sjukhus med mer än 300 sängar. 30 av dessa sjukhus är totalförstörda, några av dem nationella sjukhus som BB i Damaskus. 18 läkemedelsfabriker har förstörts eller monterats ned och stulits. Embargot från EU och västländerna slår därför speciellt hårt mot medicinförsörjningen, och i synnerhet mot tillgången på cancermediciner. En syrier jag på kvällen mötte på hotellet kom just från en stor begravning av en tolvårig flicka som avlidit i leukemi. Han kunde inte förstå hur man kunde förvägra barn medicin. Hans bitterhet mot västvärlden var avgrundsdjup, trots att han även var kanadensisk medborgare och tidvis bodde i Kanada. Att döma av hans starka känslor även efter begravningen delades de säkert av flickans andra släktingar och vänner.

Hos turistministern och parlamentsledamoten Besher Yazji fick vi se bilder på skadorna på de historiska monumenten och kulturskatterna. Det handlar om ett världskulturarv för hela mänskligheten. Fyra av världens tio äldsta städer ligger i Syrien. Ute i öknen vid Palmyra hade Beltemplet beskjutits med granater och minst 200 hål efter gravplundrare upptäckts. Alla religioner hade drabbats inklusive gamla sunnimuslimska moskéer. Värst var den medvetna förstörelsen i den tolvtusenåriga staden Aleppo, världens äldsta fortfarande bebodda stad. Citadellet och stora delar av Gamla stan var skadade. Den stora moskén likaså och två av de gamla minareterna var jämnade med marken och kan aldrig repareras, berättade man.

En som verkligen förkroppsligade de mångtusenåriga perspektiven och lyfte dem till den universella mänsklighetens nivå var Syriens stormufti Badr Al Din Hasson. Han sa att "förstörelsen av kyrkor eller moskéer betyder ingenting jämfört med livet på ett barn." Hans oerhört lärda men samtidigt rättframma och glädjestrålande sätt fick mig att tappa andan. En av våra muslimska delegationsmedlemmar skämtade med honom och sa att de kristna deltagarna i delegationen hade kommit dit för att bli omvända till muslimer. Han svarade blixtsnabbt att det behövdes inte alls för "vi muslimer är också kristna". Med honom levde landet verkligen upp till alla berättelser om hur religionerna levat sida vid sida och om hur både kristna och muslimer länge samsats om att använda den stora moskén i Damaskus för sina sammankomster fast i olika salar.

Social- och arbetsminister Kinda Shamat var en ung energisk kvinna med sjal över håret. Hon betonade att embargot slår mot de fattiga eftersom de rika och mäktiga alltid klarar sig. De syriska kvinnorna var de mest utbildade i hela arabvärlden, sa hon. Nu tas kvinnor av IS och säljs som slavar. Hon sa att 10.000-tals syriska kvinnor har begått självmord för inte hamna hos IS i staden Raqqa. IS förbjuder flickor och kvinnor att gå i skola, så regeringen försöker övertyga dem som är rädda för IS att sända barnen till skolan eller ta emot hemundervisning. Hon berättade vidare att IS tvingar folk att bära vapen, men att regeringen kämpar för att barnen ej skall bära vapen. "Det är en röd linje för oss", sa hon.

Minister Shamat arbetar nära ihop med den särskilde försoningsministern för att nå ut till de rebeller som är syrier och vill lägga ned vapnen. Enligt nyhetsrapporteringen är det grupp efter grupp på 50 eller flera hundra rebeller som lägger ned vapnen. De går igenom förhör, men om de inte gjort sig skyldiga till svåra brott så släpps de. Även de som är sådana brottslingar överlämnar sig och går i fängelse hellre än att fortsätta kriga mot sina landsmän. Regeringen dömer dem till långa fängelsestraff, men inte till döden. Social- och arbetsminister Shamat är ansvarig för att sätta dem som vill försonas i arbete. De flesta får arbete i jordbruket, så att de snabbt kommer bort från krigandet. Hon berättade om hur hon försökte stärka kvinnornas roll i samhället eftersom kvinnorna är avgörande för försoningsarbetet.

- I framtiden måste mamman till martyren och mamman till hans mördare kunna sitta tillsammans. Det är ett hårt arbete som tar tid.

- Återuppbyggnaden av människorna måste komma först. Innan det blir fred måste vi få svar på massor av frågor om orsakerna till kriget. Om inte civilsamhället stabiliseras kan vi inte sluta kriga.

Den syriska regeringens försoningsarbete riktas åt alla håll, även mot de egna felen. Minister Shamat berättade att kurderna inte hade behandlats rätt tidigare och inte fått lära sig sitt eget språk. Hon sa att "det är dags att alla barn i Syrien får lära sig mer om kurderna". Det var tydligt att regeringen på så sätt försöker nå alla grupper för att systematiskt lösa bakomliggande problem och ena landet.

Den ungdomliga regeringen har ändrat på mycket för att gå oppositionen till mötes. Landet har fått en demokratisk konstitution och en samlingsregering har bildats. Informationsminister Omran Ahed Al-Zouabi sa vid sitt möte med oss att rebellerna har fått vad de vill, men ändå vill de fälla regeringen". Hans slutsats var att "de inte är ute efter reformer".

På det ekonomiska området öppnar nu det tydligt socialistiskt centralstyrda landet upp för utländska investeringar, i synnerhet för småföretagare. En speciell myndighet, Syriska investeringsmyndigheten, har bildats direkt under presidentens kansli. Vi fick möta den unga chefen, ingenjör Hala Gazal, och hela hennes imponerande stab för alla olika näringsgrenar. Precis som man försöker nå ut till alla medborgargrupper och få dem att satsa på att starta företag i landet vände sig denna myndighet till alla utlandssyrier och förenklar procedurerna avsevärt för investeringar utifrån.

På mitt anförande om den nya ekonomiska politik som nu växer fram genom BRICS-länderna, reagerade hon mycket positivt. Jag pekade på att den Nya sidenvägen är ett sätt att nå ungdomens hopp om ett meningsfullt och spännande liv, och rekrytera dem från terrorismen, som Kinas president Xi har sagt. Visionen om framtida stora utvecklingsprojekt kan också knyta byggföretagare och andra företagare i grannländerna så de pressar på för samarbete med Syrien, i stället för krig. Planeringen av infrastrukturutbyggnad och stora projekt ger också landet kreditvärdighet och möjlighet att likt den amerikanske presidenten Franklin Roosevelt skapa statlig kredit och på så sätt finansiera mycket av återuppbyggnaden utan lån från utlandet, sa jag. Att på så sätt se ekonomin från framtiden är det nya synsättet på ekonomi som BRICS nu inför, dvs. inte från hur mycket pengar man råkar ha. Ingenjör Gazal tog glatt emot min rapport om den Nya sidenvägen och hade redan en stor bild bakom sig som illustrerade hur Syrien befinner sig i knutpunkten för de urgamla transportlederna mellan Asien, Europa och Afrika. Framför den ställde vi upp oss och tog ännu mera bilder.

Även om själva utvecklingsplanerna och visionerna för ekonomiskt samarbete längs den Nya sidenvägen är viktiga verktyg för fred, så måste terroristernas dödande och förstörelse stoppas innan någon ekonomisk utveckling blir möjlig. Västvärlden inklusive Sverige, som har låtit IS växa till ett hot mot hela världen, måste tänka efter vad man håller på med mot Syriens folk. Väst kan inte enbart med hjälp av sina allierade hindra IS från att sprida sig och stoppa deras barbari. USA och EU måste samarbeta med Ryssland och Kina, men särskilt med Syrien som står i frontlinjen mot IS. I Mellanösternregionen måste västvärlden också ta hjälp av Iran och Egypten för att kunna klara av att stoppa IS. Flödena av pengar och vapen till IS måste stoppas. Turkiet, Qatar och Saudiarabien, som har varit verktygen för västvärldens användning av terrorism för geopolitiska syften, måste förstå att nu är det stopp.

Sverige har erkänt Palestina med dess ledande partier som tidigare anklagats för mycket värre saker än Syrien, nämligen för att vara terroristorganisationer. Nu är det dags att Sverige återknyter kontakterna med Syrien och i stället för att stjälpa börjar hjälpa i det mödosamma arbetet att hela såren och reparera förödelsen. Som minister Shamat faktiskt sa: "Fredsplaner kommer mest från Sverige och Norge." Från svensk sida är det dags för initiativ, för att häva embargot mot mediciner, eltransformatorer och annat som omedelbart behövs från Sverige; och för att häva embargot mot direktflyg från Sverige, så att man inte, som vi på denna resa, måste åka den krångliga vägen till och från Damaskus över Libanons berg.

Denna artikel finns också på arabiska på http://arabic.larouchepub.com/

En lite utförligare artikel finns publicerad på engelska, tyska och franska. Se:

http://www.larouche.se/nyheter/2014/12/01/fler-rapporter-om-syrienresan

Se de 19 Facebookbilderna från besöket på Syrian Investment Agency

https://www.facebook.com/SyrianInvestmentAgency/photos/a.661002060681433.1073741836.502722303176077/661002894014683/?type=1&theate

För föredrag kontakta författaren på larouche@nysol.se

----