Monitor april 2013: Största bankrånet är igång

Monitor med Fysisk ekonomi april 2013. Innehåll:
1. Ledare: Största bankrånet är igång
2. Bankkontostölder sprids från Cypern till EU
3. Carl B Hamilton emot världskrig
4. Kärnvapenkrig görs möjligt med Patriotrobotar
5. LaRouche-Reagans SDI 30 år!
Fysisk ekonomi april 2013:
6. Schillerinstitutets utvecklingsperspektiv presenterat på konferens i Iran
7. Iran: En bro mellan kontinenter
8. Inför kreditsystem i Sverige

Monitor (ladda ned pdf "Monitor april 2013" i rutan uppe till höger)

Fysisk ekonomi (ladda ned pdf "Fysek april 2013" i rutan uppe till höger)

Monitor april 2013

1. Ledare: Största bankrånet är igång

Om man inte slår larmklockorna och kräver LaRoucherörelsen lösning för finans- och bankkrisen, kommer historiens största bankrån gå ner i historien som "lättare-än-att-ta-godis-från-barn-Rånet". Det som började med att i praktiken konfiskera bankkundernas konton på Cypern, det som nu kallas "Cypernmodellen", är i själva verket en "EU regel" som de senaste året av EU-kommissionen smögs ner i halsen på EU-nationerna utan att några parlamentariker märkte något. Det här har varit en del av bankstyrda EU-eliters juridiska akrobatik för att rädda det bankrutta internationella finanssystemet, som LaRoucherörelsen har bevisat sedan länge att det är bortom all räddning om inte bankdelningen enligt Glass-Steagall implementeras för att separera det giftiga spekulativa avfallet i banksystemet från den legitima bankverksamheten som samhället är beroende av för att fungera. Att megastora ihop-blandade banker och finansbolag kallas "systemviktiga" av politiker och regeringstjänstemän och måste räddas för varje pris är förbannad lögn och rent rån av samhällets resurser och framtid.

Samtidigt som detta pågår fortsätter krigstrummorna dåna, både i Fjärran östern och Mellanöstern. Att finansimperiet skulle välja krig som sista utvägen för att behålla sin makt och slå ut sina konkurrenter är inget nytt. Två världskrig har mänskligheten fått gå igenom av den anledningen. Problemet med ett tredje världskrig är att ingen av kommer att finnas kvar för att ta lärdomar av det.

Det är därför vi i Schillerinstitutet och LaRoucherörelsen lanserar både bankdelningen som en lösning för bankkrisen och ett Strategiskt Försvar av Jorden som ett paket för att skapa fred och nya förutsättningar för ekonomisk utveckling och samarbete mellan nationer, speciellt mellan de stormakter som ställs mot varandra på både Koreanska halvön och i Mellanöstern. Krisen i Syrian och Nordkorea är bara krig genom ombud, och ett blodig och tragisk plats för en global maktuppgörelse mellan Nato å ena sidan och Ryssland och Kina på den andra.

Men i detta krig finns inga vinnare, bara förlorare. Därför trappar LaRoucherörelsen sin kampanj i USA och Europa för att byta kurs från denna avgrund. Schillerinstitutet har sedan november 2012 organiserat tre internationella konferenser om dessa teman med hög representation från många länder. Den första var i Tyskland, den andra i New York och den tredje äger rum denna helg 13-14 april i Tyskland igen. Alla tal och presentationer finns inspelade på Schillerinstitutets speciell sida för dessa konferenser (En ny paradigm för civilisationens överlevnad http://newparadigm.schillerinstitute.com/ )Dessutom hölls en speciell konferens i USA på 30-årsdagen av president Reagans tal om det Strategiska försvarsinitiativet, som nu lever vidare med det ryska förslaget om ett Strategiskt Försvar av Jorden. Schillerinstitutets idéer får gehör och bjuds till att presentera sina idéer och analys i konferenser och massmedia. Det senaste var Schillerinstitutets svenska representant som bjöds till en konferens i den strategisk viktiga iranska hamnstaden Bandar Abbas vid Hormuzsundet (se bilagan Fysisk ekonomi).

Din roll är inte bara som läsare, utan som en ansvarsfull medborgare och medmänniska är att se till att sanningen om detta ruttna system i EU och USA kommer till dagsljuset och att politiker och regeringen uppmanas att vända kurs och rädda samhället. Meningen med detta nyhetsbrev och andra publikationer från Schillerinstitutet är att beväpna dig med de idéer som du behöver. Men det är du som skall kämpa med oss. Ord måste bli handling och idéer måste förkroppsligas.
***

2. Bankkontostölder sprids från Cypern till EU

Det var Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem som den 25 mars var först med att tala om "Cypernmodellen" (eng: "The Cyprus template"). Efter några dementi-turer fram och tillbaka stod det klart att konfiskationen av oskyddade bankkonton på Cypern, främst konton med vanliga företags rörelsekapital, var en modell för bankkrishanteringen i hela EU. Att insättarkonton kommer att tas i anspråk vid bankkriser bekräftades den 25 mars av Gunnar Hökmark, som leder arbetet med denna bankkrislagstiftning i Europaparlamentet. EU-kommissionen försökte smyga igenom Cypernmodellen, och inte heller de nordliga medlemsländerna kommer att kunna undkomma den.

Vad innebär Cypernmodellen?

De två stora bankerna på Cypern deltog med hjälp av landets stora inflöde av flyktkapital i spekulationen på bland annat grekiska statsobligationer. Den grekiska krisen ledde till nedskrivning av dessa värdepapper och därmed spreds den grekiska krisen till Cypern, som begärde stöd från EU.

Villkoren blev grymma för Cypern. Medborgarna förlorade kontrollen över sitt sparkapital på bankkontona. Endast genom folkets revolt och ett veto i parlamentet förhindrades att delar av privatkonton under 100 000 euro (830 000 kronor) beslagtogs. Av beloppen utöver 100 000 euro för privatpersoner och av hela kontot för företag och institutioner beslagtogs 60 procent (37,5 procent gjordes om till aktier i Bank of Cyprus och 22,5 hålls inne utan ränta). Men även de enda 40 återstående procenten låstes, förutom de 300 euro per dag som kontoinnehavarna till att börja med fick ta ut (max 5000 euro/månad).Transaktioner upp till 5000 euro kunde snart göras men därutöver krävdes, för till exempel löneutbetalningar, tillstånd från centralbanken. Max 1000 euro fick föras utomlands.

Aktier i europeiska banker är knappast någon önskeplacering just nu. Cypernmodellen, att tvinga på bankkunder aktier, infördes också samtidigt i Spanien. En miljon kunder i den spanska banken Bankia tvingades att skifta 30 procent av sina bankkontotillgångar till preferensaktier i banken som snabbt sjönk i värde med 99,5 procent.

Denna typ av konfiskation av bankkonton blev en katastrof för företag och institutioner som berövades stora delar av sitt rörelsekapital. Hamnen i Limassol brötades ihop av mängder med containrar, eftersom företagen inte kunde använda sin bank för att få ut varorna. Endast kontant betalning accepterades. Hela ekonomin började gå över till kontanthantering eftersom kreditkort och banktransaktioner inte kunde användas. Allt fler varor försvann från butikshyllorna. Butiker och företag stängdess för att vänta ut krisen. Cypern hamnade i värre fysisk-ekonomisk kris på bara ett par veckor än Grekland.

Vart går de konfiskerade pengarna?

Det måste fortfarande klargöras vart de konfiskerade pengarna går. Eftersom rekonstruktionen av Bank of Cyprus sker samtidigt som banken är igång, kan betalningar göras till vissa genom att ta från andra. Det är detta som sker.

Den ena storbanken, Laiki Bank, stängdes och kontona fördes över till den andra storbanken, Bank of Cyprus, som fungerar som förmedlare av betalningar till Europeiska centralbanken ECB. Cyperns banker har, liksom många andra sydeuropeiska banker, varit beroende av stöd från ECB. Man har lämnat allehanda "värdepapper" till ECB och fått ut den likviditet man ej kunnat få från andra banker internationellt. Cypernlånen ingår i ECB:s "grekiska tillgångar" på 55 miljarder euro. Om inte ECB får tillbaka dessa lån, går hela ECB i konkurs. Av de 10 miljarder euro som Cypern får i EU-stöd går 7,5 till Bank of Cyprus för att betala ECB. Förutom detta används de konfiskerade pengarna från insättarnas konton för att betala ECB.

Rekonstruktion av banker som samtidigt hålls igång lämnar stora möjligheter till mygel att ta från vissa fordringsägare och ge till andra, speciellt eftersom avsikten är att hålla igång hela spekulationssystemet och särskilt de största så kallade "Globalt aktiva systemviktiga finansiella institutioner" (engelsk förkortning: G-SIFI). EU-direktivet om ramverk för bankkrishantering smyger in detta genom att föreskriva förtursbetalning åt derivatmotparter om det blir "systemiska effekter" (dvs. kris i finanssystemet) ifall de behandlas på samma sätt som som de oskyddade insättarna.

En rekonstruktion enligt bankdelningslagen Glass-Steagalls principer hade tvärtom separerat ut och snabbt återöppnat de samhällsnödvändiga delarna av banken dvs. privatpersoners och företags bankkonton, betalningsförmedlingen, bankomaterna, kreditkorten och långivningen till företag och handel. De övriga spekulativa delarna av banken är de som tidigare sköttes av finansbolag nämligen: värdepappershandel, fondförsäljning, kapitalförvaltning, egenhandel, derivattransaktioner m.m. Det är denna verksamhet som har de stora bubblorna och de stora förlusterna. Genom att denna andra del skiljs bort, belastas inte den reala ekonomin och människorna med förlusterna från spekulationen. Det hade naturligtvis varit bättre om en sådan bankdelning hade gjorts före krisen och inte i en kaotiskt rekonstruktionssituation.

Cypernmodellen förberedd sedan länge

Med villkoren för Cypernstödet från EU, ECB och IMF testkördes för första gången den krislösning som sedan flera år förberetts inom västvärlden. De stora statliga bankräddningspaketen, så kallade bail-outs, har kostat stora summor. Förlusterna har fortsatt torna upp sig i det internationella finanssystemet. Spekulationsverksamhet har accelererat inte minst genom just de billiga lån och kapital som ställts till bankernas förfogande genom detta statliga bankstöd. Lån till bankerna har pumpats ut från centralbankerna genom de massiva så kallade "kvantitativa lättnaderna".

Lån belastar inte statsbudgetarna till skillnad från återkapitalisering av bankerna. Men växande spekulationsförluster kräver just återkapitalisering ("socialbidrag") för att ersätta förlusterna. Trots enorma bidrag till bankerna räcker inte det bankstödet, som dessutom blivit allt svårare att uppbåda.

Därför har det föreslagits från bankhåll att man skall ta det kapital som redan finns i bankerna i form av obligationslån och kundinsättningar. Att ta dem i anspråk kallas skuldnedskrivning (på engelska: bail-in). Det föreslogs i en artikel i The Economist ("From bail-out to bail-in") redan den 28 januari 2010. Sedan dess har förslaget smugits in i både president Obamas stora finansreform samt i förslag från EU-kommissionen.

Först genom Dijsselbloems uttalande den 25 mars i år om Cypern som "modell" för hela EU blev det offentligt att konfiskation av oskyddade bankkonton (bail-in) är nästa steg för att hålla igång hela det internationella spekulativa finanssystemet. Man har gått från kvantitativa lättnader till kvantitativa stölder. Med Cypernmodellen finns 3 300 miljarder dollar tillgängliga i bankerna enbart inom EU att beslagta.

Riksdagen lurad

De uttalanden som Dijsselbloem och andra EU-företrädare gjorde i slutet av mars om Cypermodellen avslöjade en helt ny innebörd av den "bail-in" man talat om. Utan att förklara denna innebörd har EU-kommissionen skickat ut sitt direktivförslag som den svenska Riksdagen tagit ställning till. Det betyder att Riksdagen redan nästan har godkänt Cypernmodellen: att spekulationsbanker kan återkapitaliseras genom stöld av särskilt småföretagens bankkonton. Det var den 6 juni 2012 som EU-kommissionen föreslog ett "ramverk för krishantering för rekonstruktion och avveckling av kreditinstitut och värdepappersföretag". Cypernmodellen, gömd i detta krishanteringsramverk, godkändes av Riksdagen i sitt motiverade yttrande den 19 september 2012. De luddiga formuleringar Riksdagen godkände var:

"Kostnaden för rekonstruktion och avveckling ska bäras av aktieägarna, vissa borgenärer och av bankindustrin själv."

Talet om "vissa borgenärer" (betonat ovan) visar sig nu betyda att företagens bankkonton, liksom privatpersoners sparkapital överstigande 100 000 euro, kan konfiskeras för att hålla igång det internationella spekulativa finanssystemet. I EU-direktivets 171 sidor fanns inte heller detta förklarat "mer ingående" förutom några luddiga skrivningar att undanta derivat som framkallade "systemiska effekter".

Det är oklart i vilken mån ledamöterna i både Riksdagen och Europaparlamentet har varit medvetna om Cypernmodellen. De enda i Riksdagen som förutsåg riskerna med EU:s ramverk för bankkrishantering, var Vänsterpartiet som i sin reservation i praktiken förutsåg risken med Cypernmodellen redan innan den fanns. Man krävde bankdelning och pekade på riskerna med att "förslaget betraktar ett stort antal av Europas finansinstitut som systemviktiga".

Lyndon LaRouches varning

Nu börjar det i alla fall bli klart vad som är på gång för EU och hela Västvärlden. Den amerikanske ekonomen och politikern Lyndon LaRouche har varit mycket tydlig och varnat för vad som händer när bankräddningspolitiken börjar med kvantitativa stölder (bail-in), just den politik som Cypernmodellen representerar. I sin dramatiska internetdiskussion den 15 februari i år sa LaRouche vad som är på väg att ske om det inte stoppas genom en bankdelning enligt Glass-Steagall:

"Den enorma mängden med skulder, som skapats med hjälp av den monetaristiska hanteringen, skulle utraderas. De skulle byta ut det mot ett nytt finanssystem, som helt och hållet nonchalerar alla betalningsskyldigheter som är förknippade med det gamla! Vilket skulle betyda att majoriteten människor i världen skulle svälta ihjäl, snabbt... Jag vet exakt vad de håller på med, för jag vet hur finanssystem fungerar. Det som de håller på med, det enda som kan fungera, är att stryka ett streck över hela räddningspaketsystemet, bara sopa undan det, och sedan komma in med ett nytt system, där de som är privilegierade inbjuds att vara med i detta system, och de kommer att få relativt bra inkomster att leva på, men det stora flertalet får tyvärr ingenting. Detta är den största befolkningsminskningsplanen hittills i den kända historien. Och detta är den politik som de som motsätter sig Glass-Steagall står för - oavsett om de vet om det eller ej. Men de kommer att hållas ansvariga för effekterna av den politiken."

3. Carl B Hamilton emot världskrig

Två EAP-aktivister ställde frågor i Riksdagen om bankdelning. Det var möjligt genom att Riksdagen på lördagen den 16 mars öppnade dörrarna för allmänheten som fyllde hela plenisalen inför den utfrågning som leddes av vice talman Susanne Eberstein. En ledamot från varje parti svarade på folkets många frågor.

Den näst förste frågeställaren var Andreas Persson, redaktör för larouche.se, som vände sig till socialdemokraternas främste ledamot i Finansutskottet Fredrik Olovsson med sin fråga om bankdelning, vilket är en del av det trepunktsprogram för lösning av den ekonomiska krisen som LaRoucherörelsen i Sverige - EAP skickat till alla riksdagsledamöter. Olovssons svar var viktigt, för det första gången någon socialdemokrat uttalat sig i Riksdagens talarstol om partiets ställning till bankdelning. Olovsson ansåg att bankdelning inte är så enkel och bara en av många åtgärder för att komma tillrätta med problemen i bankerna. Han sa att de inte är den "silver bullet" som kan lösa alla problem. Det viktigaste var, att han i sitt svar inte var avvisande utan ville fortsätta pröva frågan, bl.a. i samband med att Finansutskottet bjuder in Finlands riksbankschef Erkki Liikanen till en utfrågning under våren. Det är ju Liikanen som lett EU:s utredning om bankdelning, där han kartlagt många problem som talar för full bankdelning, men tyvärr fegat ur i sina slutsatser och endast föreslagit en begränsad bankdelning inom bankerna och bara för de mest spekulativt inriktade bankerna.

Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Carl B Hamilton svarade senare på en fråga från Ulf Sandmark, att han hellre valde bankdelning än världskrig. Frågan var:
- Du är motståndare till bankdelning, kanske den mest inflytelserike motståndaren i Riksdagen, trots att bankdelning skulle göra att bankerna mer skulle låna till företag än till till spekulationsbubblor. Samtidigt är ditt parti förespråkare för Patriotrobotar på Gotland, som kommer att ingå i Natos kärnvapenutpressning mot Ryssland och Kina att betala Västvärldens bankkris. Vore det inte bättre att lösa finanskrisen fredligt med bankdelning och inte med världskrig?

Att Hamilton drog en gräns för sitt motstånd till bankdelning vid världskrig är avgörande, om han står fast vid det. Det står klart att Ryssland och Kina inte tänker kapitulera för påtryckningarna att betala till Västvärldens bankräddningspaket, som vi nu senast sett i Cypernkrisen. Påtryckningarna genomförs under fullt pådrag av USA:s och Storbritanniens kärnvapenstyrkor, som har manövrerats till anfallspositioner med hjälp av de konstlade konflikter med Syrien, Iran, Nordkorea samt diverse öar utanför Kinas kust samtidigt med utbyggnaden av Natos robotsköld. Fortsatta påtryckningar leder världen rakt in i ett kärnvapenkrig. Genom att "utvägen" att förmå ryssarna och kineserna att betala finanskrisen är stängd och bara leder till världskrig, har många ledande finansmän i Västvärlden, även i Storbritannien, valt att välja den fredliga krislösningen - bankdelningen - i stället, även om det skulle ödelägga mycket av Londons finansvärld. De har bildat en Churchill-liknande fraktion, som bl.a. på detta sätt tar avstånd från den malthusianskt utopistiska Windsorfamiljen med dess krigshetsande tillskyndare Tony Blair och Barack Obama.

Den mer sansade synen på den globala realpolitiken som Hamilton faktiskt uttryckte, även om han betonade att han fortfarande är emot bankdelning, kan bli en utväg för Sverige, om borgerliga politiker och Alliansregeringen tar fasta på den.

4. Kärnvapenkrig görs möjligt med Patriotrobotar

Folkpartiledaren Jan Björklunds förslag att placera ut Patriotrobotar på Gotland, bygger på den grundläggande falska förutsättning att ett sådant "lufvärn" är ett defensivt försvarssystem. Det gäller nya axiom efter de senaste årens militärtekniska revolution. Två militärstrateger som klart formulerat detta och varnat för att kärnvapenkrig gjorts mycket mer möjliga idag, har skrivit en huvudartikel i vårnumret 2013 av den österrikiska tidskriften för strategiska studier. De båda är verksamma i USA och heter Keir A. Lieber, biträdande professor i Georgetownuniversitetets Edmund A. Walsh utrikestjänstskola, och Daryl G. Press, biträdande professor i statskunskap vid Dartmouth College och Koordinator för krig och fredstudier vid John Sloan Dickey-centret.

De båda slår redan från början fast: "För det första har den teknologiska utvecklingen dramatiskt ökat förmågan för stater att genomföra 'counterforce'-attacker - dvs. militära anfall med syftet att avväpna en motståndare genom att förstöra dennes kärnvapen". "För det andra kommer det under de närmaste årtiondena att vara mycket svårare att avskräcka från användning av kärnvapen vid konventionella krig än vad de flesta analytiker tror".

Grunden för den första slutsatsen är enligt Lieber och Press att "mycket precisa vapenbärare, ny spaningsteknologi och minskningen av Kalla krigets kärnvapenarsenaler har gjort både konventionella och nukleära anfall mot kärnvapenarsenaler mycket mer genomförbara än någonsin förut." Under kalla kriget kunde varken USA eller Sovjetunionen klara av att göra ett avväpnande förstaslag mot den andra sidan. Båda sidor hade så många vapen och så många olika system av kärnvapenbärare att ett vedergällande andraslag inte kunde förhindras.

Minskningen sedan dess av antalet kärnvapenrobotar på båda sidor betyder att det nu finns färre mål som måste slås ut. Författarna skriver om ett krigsspel, som år 2006 genomfördes i USA om ett hypotetiskt förstaslag mot Ryssland: "Samma modeller som användes under Kalla kriget för att visa det oundvikliga krigsförloppet till ett oavgjort dödläge enligt den gamla kärnvapenavskräckningen kallad Ömsesidigt garanterad förintelse (MAD), pekade nu på att även den stora ryska arsenalen kunde förstöras i en avväpnande attack." Lieber och Press tillägger att detta enligt dem inte enbart handlar om kärnvapenbalansen mellan USA och Ryssland, utan om att axiomen i den gamla kärnvapenavskräckningsdoktrinen (MAD) inte längre gäller.

Författarna fortsätter och pekar på att USA medvetet exploaterar denna "counterforce revolution" har en strategi för att skaffa sig en strategiskt övertag ("strategic primacy") mot potentiella motståndare. Det betyder "att Washington försöker skaffa sig förmågan att bekämpa fiendens kärnvapenstyrkor (liksom andra massförstörelsevapen). Men amerikanska kärnvapen är bara en dimension i denna satsning. I själva verket ... berörs nästan alla delar av krigföringen t.ex. robotförsvar, antiubåtskrigföring, spaningssystem, offensiv cyberkrigföring och konventionell precisionsbombning, i tillägg till kärnvapenförmågorna."

Tidigare kunde statsledare som var på väg att förlora konventionella krig, genomföra en eskalering och med kärnvapenhot tvinga fram ett oavgjort dödläge. Författarna pekar på att det är det som kärnvapennationer mest är inriktade på att åstadkomma och att det också var så Nato hoppades blockera Warszawapaktens överlägsna konventionella styrkor under Kalla kriget. Författarna diskuterar de möjligheter USA har att bemöta dagens kärnvapenmakter, dels att undvika krig med dem, dels utarbeta konventionella krigföringsstrategier som inte utlöser en kärnvapeneskalation, men också det tredje alternativet att utveckla överlägsenhet att avväpna varje kärnvapenanvändning. Inför ett sådant hot kunde fiendens ledning, istället för eskalering "välja att anta erbjudanden om 'förmånliga fallskärmar'. Samtidigt skulle avväpningsförmågan ge bättre valmöjligheter om inte avskräckningen fungerade." Det sistnämnda således en oerhört äventyrlig strategi, eftersom enda alternativet till världskrig är Rysslands förtida kapitulation.

Det författarna beskriver är inte något nytt för den som haft ögon att se med. Det överensstämmer med hur Ryssland och Kina uppfattat utbyggnaden av robotskölden runt deras territorier. Den oerhört destabiliserande globala finanskrisen och Blairdoktrinens "permanenta regimförändring" sätter ett oerhört tryck på Ryssland, Kina, Indien och i praktiken hela Tredje världen att kapitulera för Västvärlden och börja betala finanskrisen. Den nya amerikanska strategin gör att utpressningen sker under kärnvapenhot.

Utplacering av Patriotrobotar på Gotland kommer att fylla ut en viktig lucka i den robotsköld som skall skapa den eftersträvade amerikanska avväpningsförmågan. Dessa robotar kommer att kunna samverka med Natos delar av robotskölden i hemlighet. I vilket fall måste ryssarna anta att ett sådant samarbete finns, hur mycket den svenska statsledningen än bedyrar motsatsen.

Svenska Patriotrobotar på Gotland måste därmed anses bli en del av ett offensivt system och inte, som en del debattörer hävdar, något defensivt "luftvärn". Patriotrobotarna kommer att bidra till att göra kärnvapenkrig möjligt och försvaga den gamla svenska doktrinen att undvika dras in i kärnvapenkrig genom att avstå från egna kärnvapen.

Se vidare: www.au.af.mil/au/ssq/digital/pdf/spring_13/lieber.pdf

5. LaRouche-Reagans SDI 30 år!

President Ronald Reagan höll sitt historiska TV-tal om det Strategiska försvarsinitiativet (eng. förkortning: SDI) den 23 mars 1983. Det hedrades med en konferens som Schillerinstitutet arrangerade den 23 mars 2013 i Sterling, Virginia. SDI-talet innebar att Reagan antog Lyndon LaRouches laserförsvarsplan fullt ut och hade föregåtts av ett års förhandlingar med Sovjetunionen som LaRouche genomförde på uppdrag av Reaganregeringen.

Robotskölden under Obamas regering har inte någon likhet med LaRouches och Reagans ursprungliga SDI. Bush/Cheney-regeringens politik, som fortsatt under president Obama, skiljer på "allierade" och "icke-allierade". Politiken om att endast försvara så kallade "allierade" var precis det som president Reagan fördömde i sitt tal 1983. Reagan sa att defensiva system, i kombination med offensiva kärnvapen, skulle kunna öka risken för kärnvapenkrig -- istället för att minska den. Han tydliggjorde då att han höll med LaRouche till 100% om att endast ett globalt robotförsvarssystem baserat på samarbete -- amerikansk-ryskt samarbete -- skulle ta världen ur den fälla som en upptrappning av strategiska spänningar innebär -- och faran för termonukleär utplåning.

För LaRouche och Reagan innebar SDI ett erbjudande om fullständigt partnerskap med Sovjetunionen för att utveckla ett globalt skydd mot kärnvapen, genom att använda de mest avancerade fysikaliska principerna som då fanns, exempelvis högeffektslaser och rymdbaserade system för upptäckt och spårning av anfallande kärnvapen. Vid slutet av Reagans andra ämbetsperiod hade dock SDI-forskningen styrts bort från nya fysikaliska principer till ineffektiva raketdrivna antirobotrobotar.

Obamas regering vill inte ens fundera på något gemensamt globala robotförsvarssystem som USA, Ryssland samt andra nationer skulle kunna medverka till. Det är istället ryssarna som från och med 1993 upprepade gånger erbjudit ett samarbete med USA för att utveckla ett globalt skydd mot kärnvapen.

Under sitt möte med president Bush i Kennebunkport 2007 föreslog Rysslands president Putin uttryckligen att man skulle återuppliva samarbetet runt SDI -- exakt samma erbjudande som Andropov och Gorbatjov helt avvisat 1983 och 1986. Det är tydligt att USA, Ryssland, Kina och andra nationer idag har de teknologier man behöver för att inom en snar framtid göra SDI till ett genomförbar möjlighet. I och med att oron över kärnvapenspridning har blivit en dominerande faktor i relationer bland nationerna i Nordost- och Sydvästasien, behövs ett globalt SDI så fort som möjligt, mer än någonsin.

Faktum är att de kärnteknologier som krävs för ett äkta Strategic Defense Initiative - SDI (strategiska försvarsinitiativet) i flera skikt, nästan är identiska med de som krävs för ett första steg till det av Ryssland föreslagna Strategiska försvaret av Jorden (Strategi Defense of Earth - SDE). Detta understryker ytterligare att det är det riktiga SDI som omedelbart behövs.

SDI-konferensen: http://newparadigm.schillerinstitute.com/
SDE-hemsidan : http://larouchepac.com/thesde

Fysisk ekonomi april 2013

6. Schillerinstitutets utvecklingsperspektiv presenterat på konferens i Iran

Jag deltog som representant för det internationella Schillerinstitutet och LaRoucherörelsen - EAP i en internationell konferens i den iranska staden Bandar Abbas den 4-7 mars. Som en av talarna på konferensen presenterade han Schillerinstitutets idéer om ett nytt paradigm i världspolitiken. En rapport skriven av Helga Zepp-LaRouche med titeln "Dubbelmoral i internationell politik: Varför endast ett paradigmskifte kan rädda civilisationen" delades också ut till konferensdeltagarna och trycktes i konferensrapporten.

Konferensen var det iranska officiella utrikespolitiska institutet IPIS 21:a konferens om Persiska viken. Temat denna gång var "Världen i förändring: Geopolitik i den islamiska världen & Persiska viken" och den hölls i Bandar Abbas, med Hormuzsundet bara ett stenkast bort, just för att understryka hela detta områdes strategiska och ekonomiska betydelse för fred och ekonomiskt samarbete i världen. Provinsen Hormuzgan har blivit Irans transportcentrum, eftersom den har sjö-, land- och flygförbindelser med andra världsdelar. Från att ha varit en avkrok har Hormuzgan utvecklats till ett nav i världshandeln, i och med färdigställandet 2004 av den dubbelspåriga elektrifierade Mashhad-Bafq-Bandar Abbas-järnvägen, som förbinder Persiska viken med Centralasien och Kaukasus.

Konferensen inleddes med tal av Irans vicepresident Mohammed-Reza Rahumi och Hormuzgans guvernör Ibrahim Azizi.  En hälsning till konferensen från Irans utrikesminister Ali Akhbar Salehi lästes upp av chefen för IPIS dr Mostafa Dolatyar.

Lärda personer från 40 länder hade sänt rapporter till konferensen, och 20 deltog personligen. Det som framför allt satte sin prägel på konferensen var den s.k. arabiska våren och dess inverkan på den internationella geopolitiken och Persiska viken, med kriget i Syrien och hotet om religiöst färgade fraktionsstrider och krig som det stora samtalsämnet. USA och Storbritannien fick ta emot mycket kritik för att ha ställt länderna i regionen mot varandra och skapat en atmosfär präglad av instabilitet och risk för regionala och till och med globala konflikter.

Jag skildrade i mitt anförande den kamp som LaRoucherörelsen och Schillerinstitutet bedriver i USA och Europa för att få stopp på den brittiska geopolitiken, och lade fram ett alternativ för alla nationer. Atmosfären i konferenssalen började slå om när Askary chockade publiken genom att först gå igenom de kosmiska hoten mot Jorden och hela mänskligheten (exemplifierat av meteoritsmällen över Tjeljabinsk i Ryssland bara två veckor innan), som fick alla geopolitiska och andra strider att framstå som bråk om rena bagateller. När han presenterade SDE som ett forum för samarbete mellan nationer i yttre rymden för att bemöta det galaktiska hotet, och projekten för att få öknarna att grönska som en samlingspunkt för nationerna på marken på Jorden, blev det plötsligt en helt annan ton på konferensen, där särskilt deltagarna från Asien kom fram med idéer om ekonomiskt samarbete.

Guvernören i Hormuzgan deltog i den avslutande delen av konferensen, och Askary erbjöds möjlighet av moderatorn att än en gång lägga fram Schillerinstitutets tankar. Han pekade ut Bandar Abbas på Schillerinstitutets karta över Världslandbron som en länk mellan Asien och Afrika, och menade att Hormuzsundet kan bli en språngbräda för globalt ekonomiskt samarbete, inte för ett globalt krig.

En mer utförlig konferensrapport och en intervju med Hormuzgans guvernör finns på EIR:s hemsida www.larouchepub.com.

7. Iran: En bro mellan kontinenter

Iran är ett av de mest aktiva länderna i Asien när det gäller nya infrastruktursatsningar av kontinental och transkontinental betydelse. När järnvägen mellan Mashhad och Sarakhs (i Turkmenistan) invigdes 1996 av den dåvarande presidenten Hashemi Rafsanjani fick Iran en förbindelse med Kina, och den gamla Sidenvägen återupplivades. Två år senare stod förbindelsen mot nordväst, till Van i Turkiet, färdig och Sidenvägen förbands med Europa. 2004 togs Mashhad-Bafq-Bandar Abbas-järnvägen i drift och Centralasien fick en förbindelse ut till Persiska viken. Iran färdigställde också Bafq-Kerman-Zahedan-järnvägen till Pakistan, som förbinder Iran med den indiska subkontinenten.

Nu håller man på att bygga en förbindelse till Indiska oceanen nära gränsen till Pakistan vid hamnstaden Chabahar vid Arabiska sjön, och en järnväg som går norrut därifrån till Mashhad och Centralasien. Med hjälp av två andra förbindelser till Kaukasus, en genom Astara (Azerbajdzjan) och en till Jolfa (Armenien), kommer en nord-sydlig korridor som förbinder Indien, Iran och Ryssland med varandra att stå klar, vilket betyder att tiden det tar att frakta gods från t.ex. Indien eller Östafrika till norra Europa kommer att minska från tre veckor till sjöss till en vecka till lands. Iran bygger också järnvägar till Herat i Afghanistan, till Khanaqin i Irak och till Basra i Irak.

Iran har nu gasledningar till Turkiet och Pakistan (invigd 11 mars i år), och nästa år kommer man att ha det också till Irak och till Syrien vid Medelhavskusten (om det inte saboteras av de av USA, Storbritannien och Saudiarabien understödda religionskrigen), och till och med till Jordanien vid Röda havet. Med alla dessa förbindelser har de olika iranska regeringarnas politik varit att integrera Iran ekonomiskt i den omgivande regionen och med andra kontinenter, och göra Iran ekonomiskt oumbärligt för regionen och för världen. Det är rena dårskapen för arabländerna att inte arbeta tillsammans med Iran på att säkerställa sin egen ekonomiska säkerhet. Bara för att ta ett exempel: den livliga omlastningsverksamheten i hamnarna i Dubai är nu nästan helt beroende av handeln med Iran, och därefter med Irak.

Förutom att vara en bro till andra marknader är Iran, med sina 76 miljoner människor (de flesta unga) en av de största marknaderna i regionen för både konsumtions- och kapitalvaror. Landet har världens fjärde största oljefyndigheter och näst största naturgasfyndigheter. Men de är underutvecklade, på grund av sanktionerna mot Iran.

Hela regionen bär på så stora möjligheter, vilket visas av den utveckling som skett kring Bandar Abbas och Hormuzganprovinsen i och med byggandet av Mashhad-Bafq-Bandar Abbas-järnvägen, att det är ekonomiskt självmord för regionala och globala ekonomiska stormakter att utestänga Iran, och belägga det med sanktioner.

https://www.larouchepub.com/eiw/public/2013/2013_10-19/2013-14/pdf/37-41_4014.pdf

8. Inför kreditsystem i Sverige

LaRoucherörelsen i USA (LPAC) har ett utarbetat förslag till en lag för att införa kreditsystem genom att ta tillbaka makten från Federal Reserve och återupprätta den ursprungliga amerikanska nationalbanken Bank of the United States. Motsvarande behöver införas i Sverige och alla andra länder för att sätta igång massor med infrastrukturprojekt, bostadsbyggnad och nya industrier. Det är detta som världen behöver för att undgå brittiska finansoligarkins förintelsepolitik med hyperinflation och åtstramning.

Förslaget till kreditsystem är del i trestegslösningen för den ekonomiska krisen: 1) Bankdelning enligt Glass-Steagall, 2) Kreditsystem och 3) Stora projekt.

Förslagets författare Michael Kirsch presenterar i inledningen kreditsystemets grundprinciper, som infördes under USA:s förste finansminister Alexander Hamilton, i motsats till det monetaristiska system som brittiska finansimperiet påtvingat världen. Den amerikanska Nationalbankens historia är viktig för att förstå hur principerna tillämpats, på vilket sätt det underminerades och monetarismen användes för att blockera den ekonomiska utvecklingen.

"Monetarism tittar alltid bakåt på det förgångna, med målet att omvandla resultaten av tidigare produktion till pengar, i stället för att skapa nytt välstånd", skriver Kirsch. "I kreditsystemet är inte kapitalet eller pengarna måttstock för värde, utan de mentala förmågor som ökar arbetets produktionsförmåga, vilket i sin tur ökar produktionen och därigenom varornas, arbetets och kapitalets värde".

Efter att ha presenterat principerna beskriver Kirsch historien om kampen för Hamiltons kreditsystem i USA - sabotaget under presidenten Thomas Jefferson, återkomsten genom Mathew Carey, avskaffandet under brittiske agenten Andrew Jackson och den heroiska kampen för dess återkomst - om än utan nationalbank - under Abraham Lincoln och Franklin Roosevelt. Politiken för kreditsystem formulerades träffande av Lincolns ekonom William Elder 1871:

"Ett samhälle utan kreditsystem är helt enkelt ociviliserat. En företagsam ekonomi, vars kapital är begränsat till materiellt ägande, vore en egendomens despotism... lika död som den känslolösa jord, där allt dyrbart finns i dess kristallers beständighet och allt vi känner lika obevekligt som de berg i vilka guld och silver ligger gömt".

Kirsch sammanfattar sedan innehållet till förslaget till nationalbanklag. Banken kommer att förses med kapital från av en del av statsskulden, samt delstats och kommunobligationer och, enligt Hamiltons princip för kreditutgivning för arbetets ökade produktivförmåga ge ut krediter till infrastruktur, industri och produktion, och inte som Federal Reserve i pengaproduktionens tjänst. Därpå följer själva lagförslaget.

Texten finns på engelska:www.larouchepac.com/restorethebank
och även på danska: http://schillerinstitut.dk/drupal/nationalbank