Miljöpartiets krav på Tobinskatt är katastrofal

I debattartikel i Dagens Industri den 21 december* krävde Miljöpartiets språkrör i ekonomiska frågor, riksdagsledamöterna Mikaela Valtersson, Helena Leander och Jonas Eriksson, att spekulationsekonomin begränsas genom en omsättningsskatt på valutatransaktioner. Denna typ av skatt kallas Tobinskatt och var en huvudfråga från 2001 för det internationella globaliseringskritiska nätverket Attac och dess demonstrationer mot internationella ekonomiska toppmöten. Miljöpartisterna ville att denna skatt skulle upptas av EU för att finansiera bl.a. åtgärder för att hindra klimatförsämringar.

Det är alltså ett gammalt, lite radikalt krav som Miljöpartisterna nu slår ett slag för, men läget i finanssystemet är nu så förändrat att de, troligtvis utan att ha märkt det, faktiskt har hamnat på spekulanternas sida. En Tobinskatt hade kunnat fungera i början av 1990-talet när Lyndon LaRouche förslog det för att förhindra uppbyggnaden av den nu gigantiska bubblan av derivatspekulation. Nu har bubblorna redan byggts upp och de upprepade finanskollapserna, (Asienkrisen, IT-bubblan och den amerikanska kraschen från 2007) har nu lämnat efter sig berg av ruttna finanspapper, undangömda i finanssystemet. Bankerna och de ännu större internationella hedgefonderna kämpar desperat för att dumpa dessa förluster på skattebetalarna och använder sin makt över regeringar för att piska fram gigantiska räddningspaket till sig själva å ena sidan, och brutal åtstramning av befolkningarna å den andra.

En Tobinskatt gör inte något åt det akuta problemet med alla tiotusentals miljarder kr av ruttna värdepapper i det internationella finanssystemet. Det enda som kan lösa detta problem att separera bort dem från de nödvändiga delarna av finanssystemet, enligt den tidigare amerikanska lagen Glass-Steagall, där affärsbanker åtskildes från finansbolagen och försäkringsbolagen. Då kan affärsbankerna hållas igång, utan att de gigantiska bergen av ruttna spekulationsvärdepapper behöver "räddas" av staterna.

För bankerna är det överhängande problemet att behålla makten genom fortsatt statlig hjälp, även om det nu sker med en desperat sedeltryckning från centralbankerna i USA, Storbritannien och EU. Det går inte att fortsätta länge så här. Därför vill de internationella finansintressena, ledda av bankgruppen Inter-Alpha, gå över till en ännu värre åtstramning och plundring genom att EU-ländernas ekonomiska politik centraliseras till EU-kommissionen. Det korporativa system, som vi redan sett börja framträda, där statsmakten används för att gynna vissa privata finansintressen mot andra, kan då blomma ut precis som under 1930-talets europeiska fascistregimer. Då kan den dominerande maktgruppen överleva lite till, genom att de ges rätten att kannibalisera på andra finansgrupper och deras storföretag, liksom på befolkningarnas besparingar och statliga tillgångar.

Inter-Alphabanken Nordeas chef Clausen har redan positionerat sig som, ordförande för den europeiska bankföreningen för att leda den kommande omstruktureringsprocessen av banksystemet i Europa. Från den positionen och med Inter-Alphagruppens kontroll över EU-kommissionen, hotas de flesta fristående industri- och finansgrupperna i Europa av att bli uppätna.

Den framtida spekulationen är inte så viktig i denna akuta fas på gränsen till finanssammanbrott och inför övergången till en ekonomisk diktatur under EU-kommissionen. Det är därför lätt för spekulanterna att svälja en Tobinskatt, som inte betyder någonting i sammanhanget. Med EU-kommissionens stöd till bankerna kan framtida Tobinskatteinkomster t.o.m. användas till framtida bankräddningspaket.

Det är därför mycket allvarligt att Miljöpartiet faktiskt med sitt förslag vill börja överföra den nationella beskattningsrätten till EU. Det är ett direkt stöd till övergången till en ökad makt åt EU-kommissionen, enligt de förslag som i krisen pressas fram av EU-presidenten Herman van Rompuy, ECB-chefen Trichet och eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker. Det är inget mindre än ett knivhugg i ryggen på statsminister Reinfeldt och finansminister Anders Borg, som i all sin nyliberala tjänstvillighet till finansmarknaden ändå bestämt hävdat att beskattningsrätten inte skall överföras från EU:s medlemsländer till kommissionen. Detta stöd till en, i praktiken korporativ, EU-diktatur utdelades dessutom av det officiellt mest EU-kritiska partiet i svenska Riksdagen.

Den enda verkliga lösningen på finanskrisen är därför en Glass-Steagall-liknande sanering av finanssystemet, genomdriven med den makt som folkvalda har genom regering och Riksdag, liksom motsvarande i andra länder. De har rätt att stifta lagar på sina territorier och kan därför genomdriva dem emot de mäktigaste av banker, i synnerhet om nationerna samarbetar med ett USA utan Obama i ledningen.

En förnyad Glass-Steagall skulle i stället lämna Inter-Alphagruppen och hela det Londonstyrda spekulationsinriktade globaliserade finanssystemet åt sig själv och därmed konkurs. Befolkningarna skulle befrias att betala spekulanternas gigantiska skuldberg. Samhällets funktioner skulle kunna upprätthållas och kreditsystemet och pensionsfonder skulle kunna inriktas och säkras genom reala investeringar, för att sätta befolkningarna i fullt arbete att återuppbygga den sammanfallande infrastrukturen.

* Artikeln hade rubriken: "Borg agerar aktivt mot EU:s Tobinskatt" och publicerades ej hemsidanan för www.di.se utan bara i pappersupplagan.