Masstrejksprocess och regeringskriser: Europa behöver en framtidsvision!

Veckoöversikt av Helga Zepp-LaRouche 8 december 2018: Revolt mot Macron i Frankrike, brexitkaos i Storbritannien, en trolig fortsättning i Tyskland av den politik som lett till de s.k. folkrörelsepartiernas tillbakagång – i de tre största EU-länderna presenteras räkningen för många år med en nyliberal politik. EU som "imperium", som den franske ekonomi- och finansministern Le Maire propagerar för, går samma öde till mötes som alla imperier: ganska snart faller de sönder, på grund av intressekonflikten mellan den styrande elitens anspråk på privilegier och befolkningens gemensamma bästa, och på grund av att de gapat över för mycket.

I Frankrike ger de Gula västarnas protester sedan tre veckor tillbaka utlopp för befolkningens uppdämda vrede mot de senaste tio årens politik till förmån för de rika, banker och spekulanter. I många år uppmuntrade den franska staten folk att köpa dieseldrivna bilar, vilket gjorde att 2016 gick 62 procent av alla personbilar och 95 procent av alla skåpbilar och mindre lastbilar på diesel.

När Macron kungjorde en höjning av skatten på fossila drivmedel, inte minst för att motivera fransmännen att köpa andra bilar än dieseldrivna, sågs detta som ett absolut svek från politikernas sida. Att höja priset på drivmedel för att motivera folk att köpa nya bilar, när bilägarna inte hade råd att köpa varken bensin eller diesel – det var droppen som fick bägaren att rinna över.

Protesterna spred sig snabbt; bönder, lastbilschaufförer, fiskare, borgmästare, skolelever och studenter reagerade alla på hur just de drabbades av omfördelningspolitiken nedifrån och uppåt, som faktiskt varit den gemensamma nämnaren för alla regeringar de senaste 40 åren.

När Macron kapitulerade och backade från skattehöjningarna var det för sent, anden – det principiella motståndet mot ett system som uppfattades som djupt orättvist – var redan ute ur flaskan. Våldsinriktade provokatörer blandade sig med demonstranterna, men det kunde egentligen inte ändra rörelsens karaktär.

Inför de planerade landsomfattande protesterna den 8 december mobiliserade staten 89.000 poliser. Regeringstalesmannen Benjamin Griveaux varnade för att provokatörer ville störta regeringen, andra källor talade om planer på att storma Elyséepalatset, kravet på Macrons avgång står alla de olikartade grupperingarna bakom. Mot bakgrund av att polisfacket har förklarat sig solidariskt med de Gula västarna och att även soldater självklart har familjer vars levnadsförhållanden också har påverkats, är också ett utlysande av undantagstillstånd ett tveeggat svärd.

Proteströrelsen, som för övrigt har uppstått till stor del oberoende av alla politiska partier, undergick på bara några veckor en kvalitativ transformation; det som började som ett vredesutbrott mot skattehöjningar förvandlades snabbt till en diskussionsprocess i stora delar av befolkningen om samhället, dess väsen och ändamål, och om att regeringen inte hade rätt att rycka undan grunden för människornas existens.

Om denna masstrejksprocess utmynnar i en jakobinsk revolution, eller om det ur denna jäsning utvecklas en ny politisk klass, som kan föra det gemensamma bästa till seger, hänger i hög grad på om den kan frambringa genuina ledargestalter, som trovärdigt representerar det nya paradigmet.

Storbritannien: Brexit – eller inte brexit?

I Storbritannien har destabiliseringen av regeringen en annan form, men med en oordnad brexit kan den få lika dramatiska konsekvenser.

Premiärminister Theresa May har redan förlorat en omröstning i parlamentet, när hon försökte hemlighålla texten i brexit-avtalet som förhandlats fram med Bryssel. 26 ledamöter från hennes eget toryparti och nio av hennes koalitionspartner, det nordirländska Democratic Union Partys tio ledamöter gick emot henne, och May och hennes kabinett beskylls för att ha visat ringaktning för parlamentet.

Om ledamöterna inte röstar igenom avtalet eller gör ändringar i texten som EU inte kan godkänna, blir en kaotisk brexit den sannolika konsekvensen.

För derivathandeln på finansplatsen London hotar en sådan utveckling att bli den redan omtalade droppen som får bägaren att rinna över – läs: anledning till en ny finanskrasch. Men också i alla andra hänseenden skulle en okontrollerad brexit vara okänd terräng. Alternativet att helt enkelt avblåsa brexit, som May också skulle kunna välja, bär också på en enorm politisk sprängkraft, eftersom orsakerna som ledde fram till brexit-valresultatet fortfarande finns kvar.

Mays framtidsperspektiv är hur som helst dystert. Med Labourpartiets ledare Jeremy Corbyn, som har ett program för Storbritanniens återindustrialisering, finns i alla fall ett alternativ, om det skulle bli nyval.

Tyskland instabilt

Men också i Tyskland, det största och ekonomiskt mest betydande landet i EU, är förskjutningarna i det politiska spektret bort från de s.k. folkrörelsepartierna en indikator på den grundläggande instabiliteten.

I och med valet av Annegret Kramp-Karrenbauer till ny partiledare i CDU kan regeringen Merkel ha skaffat sig lite andrum, men inte mer. AKK:s seger i skiljevalet med 52 procent mot Merz' 48 procent var ganska knapp, och därmed har den nyliberala, neokonservativa falangen inom CDU ett fortsatt starkt inflytande. En hel del av dessa CDU-medlemmar skulle gärna ställa sig bakom en ny förbundskansler redan i den kommande valkampanjen till Europaparlamentet. Och eftersom AKK själv anses företräda en hård linje både i Europapolitiken och i sin hållning till Ryssland är sannolikheten att hon ska byta ut det nyliberala paradigmet, som har lett till folkrörelsepartiernas tillbakagång, mot ett nytt paradigm som innebär samarbete med den nya Sidenvägen, ganska liten.

Grupptänket gör dem blinda

Den gemensamma nämnaren för regeringarna i Frankrike, Storbritannien och Tyskland är deras bristande förståelse för vad som lett till de senaste två årens politiska förändringar. Man kan dra en lång båge från brexit-omröstningen i Storbritannien, genom Hillary Clintons valförlust och valet av regeringen i Italien, fram till den nuvarande proteströrelsen med de Gula västarna i Frankrike.

Alla dessa företeelser, dit man också måste räkna begynnande liknande tendenser i Belgien, Rumänien, Bulgarien, Serbien och andra länder, har det gemensamt att befolkningen i dessa länder inte längre finner sig i det nyliberala etablissemangets orättvisa politik. Och representanterna för detta etablissemang har det gemensamt att de håller fast vid en närmast hysterisk övertygelse om att de själva är de bästa, smartaste och underbaraste varelserna, som faktiskt aldrig kan förlora ett val, och att deras förluster därför måste vara Putins fel.

Om de nu själva innerst inne egentligen tror på detta, eller om grupptänket har fått så stor plats i deras egna huvuden att de tror på sitt eget narrativ, får vi låta vara osagt.

Sex månader före Europavalet bygger EU-kommissionen i alla fall ut den 2015 tillsatta arbetsgruppen mot påstådd rysk desinformation, och mer än fördubblar dess anslag till fem miljoner euro från och med 2019. I samordning med sociala nätverk som Google, Facebook, Twitter m.m., som i sig utgör en del av den amerikanska "djupa statens" övervakningsapparat, ska denna arbetsgrupp främja ett informationsutbyte om ryska falska nyheter och inblandningar i valkampanjer. Och, kan man tänka sig, redan dyker de första beskyllningarna upp om att det så klart är Ryssland som ligger bakom de Gula västarna!

En utväg ur Europas många kriser

Som tur är orienterar sig fler och fler regeringar i Europa till ett samarbete med Ryssland, Kina och den av den "djupa staten" bekrigade Trump.

Michele Geraci, statssekreterare i departementet för ekonomisk utveckling i Rom, som just avslutat ett framgångsrikt besök i Washington, betonade i en intervju i Forbes att Italien och Kina håller på att utveckla mycket nära ekonomiska förbindelser, och att Rom välkomnar kinesiska företag att bygga ut Sidenvägsprogrammet i länder i Europa, genom investeringar i höghastighetståg, flyglinjer och hamnar.

Han sa att den italienska infrastrukturen länge har befunnit sig i kris, medan Kina just nu har världens mest ambitiösa ekonomiska plan och med satsningar i mer än 65 länder har profilerat sig som en stor investerare. De EU-länder som försöker stoppa kinesiska investeringar stänger sig själva ute från de möjligheter som ligger i ett samarbete med Kina, menade han.

Det borde stämma till eftertanke att just Italien, vars regering är ett resultat av väljarnas motstånd mot Bryssels åtstramningsdiktat och en geopolitisk konfrontation med Ryssland, Kina och Trump-administrationen, har vind i seglen och är stabilt jämfört med Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Detsamma gäller för Portugal, som nu som första europeiska land har undertecknat en formell överenskommelse med Kina om samarbete om utbyggnad av den nya Sidenvägen och sammanlagt 17 andra specifika överenskommelser.

Det finns mycket väl en utväg ur Europas många kriser: Europas suveräna stater måste, som en allians av nationer i de Gaulles anda, samarbeta med Kina, Ryssland och Trumps Amerika i utbyggnaden av den nya Sidenvägen på basis av ömsesidiga fördelar.

I stället för att militarisera EU:s yttre gränser, i illusionen att en europeisk oas kan avskärmas med en ny Limes, måste vi skapa ett helt nytt system för de internationella förbindelserna, där vi samarbetar i ögonhöjd och på vinn-vinn-basis med länderna i Afrika, Asien och Latinamerika, och hjälper dem att övervinna sin underutveckling och fattigdom genom den nya Sidenvägens utbyggnad till en världslandbro.

Bara genom att hjälpa andra kan vi rädda oss själva.

av Helga Zepp-LaRouche

8 december 2018

zepp-larouche@eir.de