Massrevolten i USA: Vad handlar den om?

Den 25 juli 2007 förklarade den amerikanska ekonomen Lyndon LaRouche på en webcast som direktsändes från Washington, att det internationella finanssystemet hade nått slutfasen i den sammanbrottskris som han länge varnat för. LaRouche menade att hela finans- och banksystemet var bankrutt och måste omorganiseras genom en konkurssanering.

En vecka senare bröt bankkrisen ut i USA och senare i hela världen. Det kallades felaktigt för "bolånekrisen". Två veckor senare krävde LaRouche att kongressen skulle anta hans lagförslag Homeowners and Bank Protection Act med syftet att både stoppa utmätningar av husägare som inte kunde betala sina lån och att samtidigt skydda bankernas legitima tillgångar och verksamhet. Samtidigt skulle den enorma mängden spekulativa värdepapper som fyllde bankernas böcker frysas.

LaRouches förslag vann stort stöd i delstaternas kongresser men Bush-administrationen och kongressen i Washington vägrade att acceptera en konkurssanering under tryck från finansintressen i London och Wall Street som ville bli kompenserade för sina spelskulder.

Bush-administrationen inledde bailout-processen (räddningsaktioner för bankrutta banker) med skattebetalarnas pengar. När Barack Obama blev USA:s president 2009 fortsatte han sedeltryckeriet för att rädda bankerna och spekulanterna samtidigt som han började planera stora "besparingar" i samhällsviktiga tjänster, speciellt sjukvården som svarar för 16 procent av USA:s BNP. Obamas planerade "sjukvårdsreform" tillför inga nya pengar till vården och de 47 miljoner amerikaner (ca 15 procent) som saknar sjukförsäkring, utan i stället ska man "ta" från den dyra vården av de gamla, kroniskt sjuka och handikappade. Genom att ransonera vården inom de statliga sjukförsäkringssystemen (som nu omfattar ca 28 procent av befolkningen) och neka dessa kategorier nödvändig medicin och behandling påstår Obama och hans rådgivare att USA på tio år kan spara 1 000 miljarder dollar och samtidigt inkludera de oförsäkrade.

Läget idag: Efter 23 700 miljarder statliga skattedollar för att rädda bankerna, står flera miljoner familjer utan bostad, 81 regionala banker har gått i konkurs, den amerikanska bilindustrin är nästan ett minne blott, officiellt är arbetslösheten 10 procent, inofficiella sifror talar om 30 procent. Bara en tredjedel av de arbetslösa får någon ersättning. Hela industristäder är nu spökstäder, infrastrukturen fortsätter att förfalla, 48 av 50 delstater klarar inte av att betala ut full lön till sina anställda och drar in på polis, brandkår m.m., det statliga budgetunderskottet har ökat till 1 800 miljarder dollar och beräknas bli hela 10 000 miljarder dollar för de kommande tio åren, enligt regeringens optimistiska prognoser.

Intressant nog gav president Obama den 25 augusti Ben Bernanke, en av arkitekterna bakom denna katastrof, förnyat förtroende som chef för Federal Reserve.

Vilken "sjukvårdsreform"?

LaRouche gav den nytillträdde president Obama en viss prövotid för att visa att han inte var det som LaRouche hade anklagat honom för att vara under valkampanjen 2008: Ett verktyg för Londons och Wall Streets finansintressen och inte en folkhjälte. LaRouches avvaktande hållning byggde på att det fanns goda krafter i den nya administrationen och även intelligenta ekonomiska rådgivare i administrationens omedelbara närhet. Men i mars-april i år bestämde sig Obama för att frysa ut även sina få goda krafter och lyssnade bara på "beteendeekonomer" som Larry Summers, Peter Orszag och Timothy Geithner. En av deras stora måltavlor för plundring för finansintressenas räkning blev "sjukvårdskostnaderna".

LaRouche konstaterade den 11 april att Obama lider av ett Nero-komplex och varnade för att de ekonomer han valt att lyssna på skulle börja driva igenom en fascistisk åtstramningspolitik. Undersökningar gjorda av LaRoucherörelsen i USA (LaRouchePAC.com) rörande dessa ekonomers planer visade att de var en kopia av NICE, National Institute for Health and Clinical Excellence, ett institut som funnits i England och Wales sedan 1999 och som utfärdar riktlinjer för hur ransoneringen av vård till gamla och kroniskt sjuka ska gå till. Men även det är en kopia av Hitlers "Tiergarten 4"-politik från och med 1939 för att ge "barmhärtighetsdöden" till människor som lever "liv som inte är värda att leva". LaRoucherörelsen spårade vidare upp tidigare skrifter av Obamas sjukvårdspolitiska rådgivare, framför allt Ezekiel Emanuel, som har förespråkat dödshjälp och kommittéer, numera allmänt kända som "dödspaneler", som ska avgöra vem som får och inte får vård beroende på kostnader och andra av NICE uppställda kriterier för vilka liv som är värda att rädda. I Obamas "reformförslag" är det IMAC (Independent Medicare Advisory Council) som tilldelas den funktionen. LaRouchePAC offentliggjorde genast dessa upptäckter och spred dem över hela USA, och uppmanade kongressen och befolkningen att göra motstånd mot denna nazipolitik. LaRouchePAC skapade den nu världsberömda Obamabilden med Hitlermustasch som blev så populär på alla politiska möten angående sjukvårdsreformen. Obama-administrationen lyckades inte driva igenom sjukvårdsreformen före kongressens sommarupphåll och kommer att möta nya svårigheter när kongressen åter samlas i september.

I början av augusti fick kongressmännen, precis som LaRouche hade varnat skulle hända om de inte backade från sitt stöd till Obamas planer, på hemmaplan smaka på de frustrerade medborgarnas vrede. Motståndet mot sjukvårdsreformen och "dödspaneler för mormor" blev medborgarnas sätt att uttrycka sin frustration över sammanbrottet av hela samhällets ekonomi och Obamas svek.

Obama fortsätter ljuga

När USA:s stora nyhetsmedier började beskriva LaRouchePAC som den största källan för attacken på Obamas nazistiska sjukvårdspolitik, ryckte presidenten själv, den brittiska regeringen och massmedia ut för att försvara denna politik. Problemet var att deras argument mot LaRouche förstärkte misstankarna och avslöjade dem som kallsinniga kalkylerande byråkrater som väger människoliv i pengar. I sitt försvarstal den 11 augusti i New Hampshire excellerade Obama i sofisteri och populism och kritiserade de privata försäkringsbolagen som tar ut en hel del av sjukvårdskostnaden som vinst.

Men Obama har ingen intention att stoppa de privata försäkringsbolagen. Han har redan fått två riktiga förslag om hur sjukvårdskrisen kan lösas och alla amerikaner garanteras vård oberoende av om de kan betala eller inte. Obama är emot båda förslagen eftersom de utestänger de privata bolagen från vården.

Det första förslaget kommer från LaRouche och kräver ett slut på de privata försäkringsbolagen, de s.k. Health Maintenance Organizations, HMO (som omfattar mer än halva befolkningen), och en återgång till Hill-Burton-systemet som var i kraft från 1946 till 1974. Under president Nixon upphävdes lagen om statligt stöd till delstaterna för att de skulle kunna ge sjukvård till alla som behöver den. Under Nixon röstade kongressen samtidigt igenom Health Maintenance Act 1973 som gav upphov till de ovan nämnda HMO. Arbetsgivare i USA betalar sina anställdas sjukvårdskostnader genom dessa HMO som senare förhandlar och kanaliserar en del av pengarna till vårdgivarna och tar ut resten i avgift och vinst. I dessa HMO, som ofta ägs av riskkapitalbolag, slukas en tredjedel av sjukvårdskostnaderna till byråkrati, marknadsföring, bonusar och andra icke vårdrelaterade utgifter. Elimineringen av detta slöseri skulle räcka till vård åt alla oförsäkrade, eftersom de staliga systemen, typ Medicare, endast förbrukar två procent i administrativa kostnader.

Det andra förslaget kommer från den afro-amerikanska kongressmannen John Conyers från Michigan, som kräver ett stopp för HMO och instiftandet av vad han kallar Single-Payer Health Care, där en statlig fond sköter betalningarna till sjukhus och läkare utan mellanhänder (liknande till en viss grad de svenska landstingens betalningsansvar). Nobelpristagaren i ekonomi år 2008 Paul Krugman har räknat ut att single-payer-systemet kan spara upp till 200 miljarder dollar per år, pengar som nu försvinner ner i försäkringbolagens fickor. Denna summa är dubbelt så stor som de 1 000 miljarder dollar på tio år som Obama och hans rådgivare vill spara genom att neka äldre personer dyr behandling. John Conyers har presenterat sitt lagförslag för diskussion och omröstning i kongressen under september. Obama-administrationen och dess torpeder i kongressen som talmannen Nancy Pelosi är motståndare till Conyers förslag. Conyers har i sin tur förklarat för sina väljare, de flesta fattiga afro-amerikaner, att han aldrig kommer att rösta för Obamas reform.

Wir sind das Volk!

Visst har sjukvårdsreformen blivit huvudfrågan i massrevolten i USA, precis som reseförbudet i DDR blev direkt orsak till massrevolten 1989, men den underliggande orsaken i både fallen är befolkningens totala misstro mot systemet, regeringen och politikerna. Därför kommer befolkningen ut och säger "Wir sind das Volk!": Vi är folket, och ni ska se till vårt och våra barns och nationens bästa. Det är därför ni sitter på den position ni sitter på. Annars måste vi ta bort er!

Nu är läget tvetydigt och mycket känsligt, enligt LaRouche. Samtidigt som det öppnar för en förändring av hela systemet, bär det också med sig en stor fara om man inte lyckas sätta rätt folk på rätt plats i både kongressen och administrationen. De finansintressen, speciellt i London, som ser att Obama är på väg att misslyckas med det uppdrag de gav honom, kan försöka bli av med honom och dra hela USA genom blodigt kaos för att förhindra det mer ordnade och konsititutionsenliga alternativ som LaRouche förespråkar, ett alternativ som tar ifrån dem deras makt över USA:s och världens ekonomi. Därför har LaRouche manat alla att förhindra sådana försök att så kaos och våld och skydda både presidenten och de styrande institutionerna i USA. Men detta betyder att mer förnuftiga och patriotiska personer måste sättas in i Vita huset för att utöva "vuxentillsyn" över Obama, samtidigt som rådgivarna med naziliknande inställning sparkas ut.

Detta skulle göra det möjligt att, med LaRouche i en ledande ställning, skapa det kreditsystem som kan återuppbygga USA:s ekonomi och få med USA i ett samarbete med andra nationer i världen, speciellt Ryssland, Kina och Indien, för att skapa en ny ekonomisk världsordning och bygga hela världens ekonomi på sunda grunder.