Människorna först!

Hur kan de nödvändiga infrastruktursatsningarna betalas? Det förklarar Lyndon LaRouche i denna text från oktober 1998.

Mycket snart kommer det undergångsdömda, nu rådande internationella finanssystemet att braka ihop. Det går inte att jämka, eller laga det; dess undergång är viss, och nära förestående. Vi befinner oss redan i slutfasen av dess nedbrytning. Denna nedbrytning kommer antingen att ske på ett förnuftigt sätt, genom enskilda regeringars omtänksamma ingripande i tid, eller på ett oerhört tragiskt sätt, spontant och kaotiskt. I vilketdera fallet är det nu rådande finanssystemet dömt att försvinna, mycket snart.

Under dessa omständigheter hänger USA:s, liksom andra nationers, fortbestånd på hur snar regeringen är att sätta in de krisåtgärder som behövs.

Om de nedan angivna åtgärderna sätts in, kommer den här nationen helt säkert att överleva krisen, och det på ett mycket bra sätt. Om den politiska viljan att omgående sätta in sådana krisåtgärder saknas, kommer nationen att slitas sönder av det kaos som vållas av den envisa vägran att ändra på det nuvarande systemet. Om det dogmatiska fasthållandet vid "frihandel" och "globalisering" inte överges, är kaos redan oundvikligt; i så fall kommer denna nation inte att överleva i igenkännlig form.

Följande är några typiska åtgärder som behövs.

1. Ledande principer

När finanssystemet väl rasar samman, kommer regeringarna i USA och andra länder att var och en se sig nödgad att vidta vissa skyndsamma, autonomt suveräna och drastiska krisåtgärder. Det omedelbara syftet med dessa åtgärder är att bevara nationens och hela dess befolknings sociala stabilitet och allmänna välfärd. Den vägledande principen måste vara: "Människorna först! Alla människorna!"

Med USA som exempel kan följande sägas.

De nödvändiga krisåtgärderna kan delas in i fyra kategorier:

(a) Åtgärder syftande till att garantera den grundläggande sociala tryggheten, i enlighet med portalparagrafen i 1789 års amerikanska författning;

(b) Åtgärder syftande till en omorganisation av finanssystemet, utformade så att de underlättar åtgärderna som vidtas för att garantera den sociala tryggheten;

(c) Åtgärder syftande till en ekonomisk återhämtning, med målet att den nationella ekonomins fysisk-ekonomiska produktion ska bibehållas och ökas, både per capita och per kvadratkilometer;

(d) Motsvarande åtgärder på det internationella planet.

2. Garantera social trygghet

2.1. Bibehållandet av grundläggande myndighetsfunktioner måste absolut prioriteras, men lika hög prioritet måste ges åt att säkerställa kontinuiteten i alla livsviktiga komponenter i den grundläggande ekonomiska infrastrukturen, jordbruksverksamheten, tillverkningsindustrin och därmed sammanhängande verksamhet, samt den fysiska distributionen och handeln med varor och tjänster som är nödvändiga för att upprätthålla livet på personer och hushåll. Fullmaktslagar kommer att behövas för att garantera detta.

2.2. Infrastruktur, jordbruk, tillverkningsindustri och därmed sammanhängande fysisk-ekonomisk verksamhet måste inte bara bibehållas på samma nivå som före "kraschen". Omedelbara åtgärder måste sättas in, huvudsakligen på initiativ från regeringen, för att öka produktionen av nyttigheter från dessa verksamhetskategorier, på bekostnad av tjänster som inte är livsnödvändiga för den fysiska ekonomin och dess människor. I USA:s fall kommer dessa åtgärder att tas med ett sneglande på metoden bakom de krisåtgärder som president Franklin D. Roosevelt satte in, före och under andra världskriget.

2.3. Vissa särskilda, kompletterande åtgärder kommer att behövas. Dit hör ett stopp för utmätning av människors bostäder och skydd för andra viktiga funktioner av det privata ägandet. Detta måste kompletteras med ett absolut skydd för individers bankinsättningar, upp till ett visst, inte alltför högt belopp per person. Grundläggande sjukvård måste också garanteras. Grundtanken är att låta individer och hushåll sköta sina egna affärer efter eget gottfinnande i så stor utsträckning som möjligt, och inte tynga myndigheter med de detaljkunskaper som annars krävs för beslut på detta område.

3. Omorganisera finanssystemet

3.1. USA, liksom de flesta andra av världens nationer, och de flesta globaliserade finansinstitutioner, är redan hopplöst bankrutt finansiellt. Man behöver inte vänta tills banken går omkull, för att redan nu veta att det är så. Bara desperat önskedrömmande dårar skulle förneka att detta är ett faktum.

3.2. Precis som när ett en gång stabilt storföretag går i konkurs, skedde inte konkursen på grund av någon enstaka händelse, utan genom de kumulativa effekterna av en felaktig inriktning, som har staplats på varandra, under en lång tidsrymd. I USA:s fall under en period av inte mindre än cirka trettio år. Turligt nog var de principer som den amerikanska ekonomin, i synnerhet, styrdes efter under perioden före denna trettioårsperiod, till övervägande delen sunda. Mot den bakgrunden måste vi omorganisera den amerikanska ekonomin på samma sätt som vi skulle gå till väga för att återföra ett i grunden livskraftigt företag till sunda vanor, genom ett ordnat konkursförfarande.

3.3. De första åtgärderna blir att eliminera den dåliga ledningen och den dåliga inriktningen, och att skriva av en så stor andel av det totala beloppet förmodade betalningsåligganden som måste skrivas av, för att företaget ska kunna uppnå den sunda tillväxttakt som det hade förut - före den senaste trettioårsperioden.

3.4. När en suverän nationalstats finanssystem går i konkurs gäller särskilda regler, som skiljer sig från dem som lämpar sig för alla andra institutioner än en nationalstat. Det rör sig om författningsrättsliga frågor, vilka lyckligtvis redan har behandlats, under en tidigare period då hela USA var bankrutt, framför allt av den dåvarande finansministern Alexander Hamilton, i hans tre rapporter till kongressen, om kreditväsendet, om en nationell bank, och om manufakturerna. Dessa regler är tillämpliga precedensfall för USA, och de kan också användas som modell av andra suveräna republiker.

Även om vi måste ta vederbörlig hänsyn till skulder och tillgångar i olika former, måste den amerikanska regeringens finans-, valuta- och därmed sammanhängande politik, särskilt under nu rådande förhållanden, fokuseras på USA:s suveräna valuta, som inte kan vara något annat än amerikanska sedlar utgivna i enlighet med det tillvägagångssätt som författningen föreskriver. Av skäl som klargjordes av Alexander Hamilton utgör denna form av valuta, och andra former av skulder som USA ådrar sig som en statsskuld (till skillnad från andra Federal Reserve-skulder), den amerikanska statens primära, absoluta betalningsskyldighet i ett läge då nationen är finansiellt bankrutt, så som nu är fallet. Den amerikanska valutans och statsskuldens "fulla förtroende och goda namn" måste försvaras, som förutsättningen för kreditmekanismerna som används för att komma ut på andra sidan av det nuvarande internationella finanssystemet. Den amerikanska valutans roll i detta hänseende är inte begränsad till bara USA; USA-dollarns särskilda betydelse är global, än i dag.

Den allra viktigaste principfrågan i denna finansiella omorganisation, är att mekanismerna för den kreditexpansion som kan återuppväcka den amerikanska realekonomin ur dess nuvarande nedslagna, slumrande tillstånd, finns just i försvaret och utnyttjandet av dessa former av amerikanska skuldförbindelser.

3.5. Med ytterligare ett förbehåll kan vi låta pappersvärdena falla så lågt de behagar. "Det är ju bara papper." Om en bank netto är värd mindre än noll, kan vi välja att stötta den så att den kan fortsätta att fungera, därför att det suveräna USA har behov av att en sådan bank finns för att serva invånarna och den ekonomiska verksamheten på den platsen. Skyddet av individers och hushålls sparade slantar, samt av vissa typer av företag som bedöms oumbärliga i fysisk-ekonomiskt hänseende, följer av samma allmänna princip.

3.6. Målet är att expandera ekonomins och hela befolkningens fysisk-ekonomiska aktivitet och produktivitet, så att ekonomin tillgodoser hela befolkningens behov, och dessutom går med fysisk-ekonomisk vinst. För att åstadkomma det måste den amerikanska staten tillhandahålla krediter, skapade med nationalbanksmetoder, som slussas ut via medverkande privatbanker till företag inom nationens offentliga och privata sektor, på samma sätt som vi byggde upp det som blev den blomstrande amerikanska ekonomin på 1950-talet och början av 1960-talet, från de djupa depressionsnivåer som Andrew Mellons politik på 1920-talet och början av 1930-talet hade lämnat efter sig.

Vår nation har gjort detta förut, har vetat hur man gör detta förut, och kan dra nytta av dessa lärdomar för att göra lika bra ifrån sig, eller bättre, nu igen.

4. Skapa en ekonomisk återhämtning

Under åren 1861-76, på nytt under den ekonomiska mobiliseringen 1914-17, och mellan 1933 och 1945, använde USA en kombination av storskaliga satsningar på infrastrukturbyggande och vetenskaplig forskning, som ledde till ett teknologiskt framåtskridande som slog världen med häpnad. I organiseringen av en långvarig period av framgångsrik, global ekonomisk återuppbyggnad, ser prioriteringarna ut som följer.

4.1. Grundläggande ekonomisk infrastruktur: vattenförsörjning och allmän VVS; masstransporter av gods och passagerare; kraftförsörjning, med tonvikt på ökad energiflödestäthet och samstämmighet mellan kraftkällorna; grundläggande infrastruktur i städerna; samt nationella och internationella mass-system för utbildning, forskning och sjukvård. Storskaliga, långsiktiga investeringar i dessa förbättringar av den grundläggande ekonomiska infrastrukturen lägger grunden för möjligheten till verklig ekonomisk tillväxt.

4.2. Stimulera sysselsättningen inom den grundläggande jordbruks- och industriproduktionen, med tonvikt på den ökning av arbetets fysisk-ekonomiska produktivitet som bara kan åstadkommas med en betoning på ökade investeringar totalt och per capita i kapitalintensiva, energiintensiva former av vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande.

4.3. Öka den verktygsmaskinproducerande sektorns andel av den totala sysselsättningen, och utveckla denna sektor till en ännu högre internationell nivå, och med en ännu större täthet av effektiva leveranser till nationella ekonomier och till dessa ekonomiers olika platser.

4.4. Samla världens och de nationella ekonomiernas utbildnings-, forsknings- och verktygsmaskinproducerande ansträngningar runt spjutspetssatsningar, t.ex. en offensiv utforskning och kolonisering av den närmaste omgivningen i vårt solsystem.

Flera generationer har gått sedan en mycket obehaglig person, Harvardprofessorn William James, skrev om "den moraliska motsvarigheten" till krig. Den enda sanna moraliska motsvarigheten till krig är att mobilisera för att världens ekonomi ska utvecklas, till gagn för varenda en av världens nationer, och att mobilisera för detta som vi aldrig har mobiliserat förr, utom i händelse av krig. Detta är i korthet den politik som förnuftiga regeringar nu kommer att föra.

(Publicerad i Ny Solidaritet 15 oktober 2004)