"Lyn, varför grundade du LaRouches ungdomsrörelse?"

Vad är LaRouches ungdomsrörelse (LYM)? Den frågan besvaras bäst av rörelsens grundare, Lyndon LaRouche, själv. Här återges ett svar givet till en fråga från Kasia Kruczkowski, en av LaRouches ungdomsrörelses medlemmar i Tyskland, vid en kaderskola i Thüringen, Tyskland.

Fråga: Hej Lyn, det här är Kasia. Helga [Zepp-LaRouche] sa något väldigt intressant igår. Hon sa: "För att bli ett geni så måste man arbeta en hel del." [Lyn garvar] Och tro det eller ej: en del blev förvånade över det. Jag tror att du känner till detta problem. Skulle du kunna utveckla varför du faktiskt byggde upp LaRouches ungdomsrörelse? Och även varför det faktiskt är viktigt att alla får någon slags känsla för -- ja -- alltet. Att bli expert på musik, expert på geometri, och på Kepler, och vad agapé har med det att göra. Eftersom det största problemet med rekryteringen, speciellt för ungdomsgenerationen, är att de alltid är så rädda, för sig själva faktiskt, och för att ta ansvar. Och det är det vi måste hantera i första hand, tror jag.

Lyndon LaRouche: Hmm, problemet är, när man pratar om människor, och du pratar om människor såsom jag ser på vår ungdomsrörelses arbete, då dyker idén om fertilitet upp, som ett funktionellt koncept. För en del betyder det sexuell fertilitet -- men det betyder inte sexuell fertilitet! Det betyder att, likt när du har en hop ägg, och de kläcks, och du försöker rädda de kycklingar som det tjänar till att rädda, de som du vill använda för avel. Och det är det som är problemet vi genomgår med organiserandet av ungdomar.

Om du ser till vår ungdomsorganisations historia, sedan runt år 2000, när det verkligen började. Det började under min presidentvalskampanj år 2000, då vi för första gången på länge vände oss till studentbefolkningen, universitetsstudenterna. Och jag såg, genom diskussioner med grupper av universitetsungdomar under min kampanj år 2000, att något var på gång, något annat än den död som jag sett i motsvarande grupper tidigare.

Det här kom delvis som en reflektion av Clintonregeringen, som inneburit en förändring av den amerikanska politiska processen. Men så finner vi igen att de flesta av de unga människor som faller in i ålderskategorin 18-25 år, samma åldersgrupp som universitetsåldern, inte kan klara sig. De är alltför handikappade av sin kulturella bakgrund, eller sin personliga reaktion till den kulturella bakgrunden -- de kan inte klara sig. Och när du betänker den process som vi genomgått -- formandet av den här ungdomsrörelsen har varit en destilleringsprocess, över den här tidsperioden, vilket nu rör sig om nästan tio år. Och du betänker vilka som kommer och går -- vilka som klarar sig och vilka som inte gör det. Och du finner att det finns en del av befolkningen, av den här befolkningdelen specifikt, som kan klara sig, i en viss bemärkelse -- att klara sig som individer -- och ett fåtal sett i relation till befolkningen som helhet. Och vår bedrift, som en ungdomsrörelse, befinner sig i de individer som är kapabla till, och som accepterar idén om en särskild sorts intellektuellt ansvar, och ett ansvar gentemot samhället och historien, som generellt saknas i deras egen generation.

Det är alltså en selektiv process. Och historien fungerar så, att du har ledare -- inte ledare som Mussolini, utan ledare som har den här typen av förpliktigande till sanningsenlighet, och till upptäckande, till frihet från att blint underkasta sig den allmänna uppfattningen hos dem som finns runt omkring dem. Som har verkligt, sant, oberoende tänkande. Inte oberoende i bemärkelsen att vara tokig, som en del av våra före detta medarbetare, som inte kunde tänka, de som var oberoende av tänkande, men kunde babbla om det väldigt extensivt.

Så, vi tar en grupp av människor, och man sållar ut en grupp som kan klara sig. Det är ofta likt universiteten. En del studenter kommer att klara sig, en del kommer att klara kursen, att få en examen, och de kommer att vara nyttolösa, eller praktiskt taget nyttolösa: ingen som helst kreativ potential. De driver iväg, runt 27-28-årsåldern, in i ett annat rike, rutinriket. Och de blir bara en del av, en variant, en annan färg, i samma allmänna hop.

När du talar om ledarskap, då talar du om en i högsta grad selektiv del av den totala befolkningen i en generation, vilken som helst, varifrån som helst.

Du identifierar det genom att försöka få människor att samarbeta med varandra, eftersom det är då det här dyker upp: vilka som kan samarbeta, och vilka som inte kan det. De som säger, "Jag tycker inte om det! Jag tycker inte om det! Ouh, det är inte normalt, jag vill inte det, jag går åt andra hållet!" De är misslyckanden. De är mänskliga misslyckanden.

Så du tar människor som inte är mänskliga misslyckanden, som tar sig an kreativitetens utmaningar. Så vi satte igång en process. Vi satte igång en historisk process. Det började på USA:s västkust, runt pythagoréerna. Det var en rutinerad medarbetare där borta som spelade en avgörande roll i den delen av utbildningen, och han spelar fortfarande den rollen.

Vi tog oss igenom pythagoréerna och en bit in på Platon och så vidare. Processen i den nationella organisationen haltade. Det var då jag ingrep, för att föra in Bach-frågan, speciellt Jesu, meine Freude, som en typisk referenspunkt för att röra om i grytan, för att nå de båda sinnena: för att få med synen, som är hur folk tänker på vetenskap, och för att få ljud, rättare sagt musik, som Bach typiskt uttrycker det.

Mitt krav var att dessa båda, dessa två distinkta dimensioner av sinnesförnimmelser av kunskap, måste ställas mot varandra på ett sådant sätt att de skapar en motsätttning som tvingar förnuftet att leta efter principen, istället för förnimmelsen. Och den mesta vetenskapliga utbildningen bygger på förnimmelser. Principer existerar faktiskt inte som principer i den typen av vetenskaplig utbildning. Detsamma inom musiken. Så det är när dessa båda kombineras, och ställs mot varandra, som du får ett genombrott.

Så vad vi gjorde, på mitt intiativ, var att flytta utvecklingen till östkusten, och ur det utvecklade vi Bostonexperimentet, som förresten attackeras av våra fiender just nu; de slänger allt möjligt skräp efter dem. Hmmm?

Vi ändrade karaktären på organisationen som helhet, till det här konceptet. Den markanta förändringen började med fas 1 av Keplerarbetet, som sedan ledde till fas 2. I fas 1 var jag inte så mycket direkt involverad, fast jag var involverad, eftersom jag hade andra saker att vara involverad i. Men laget som arbetade igenom den första delen lade grunden för vad vi gjorde i den andra delen, av vad som blev Keplerprojektet. Vid det här laget var jag fullständigt involverad, med den andra fasen av Keplerprojektet. Och där dyker musikfrågan upp, angående solsystemet, till skillnad från angående jordens omloppsbana.

Okej, här kommer det intressanta: Vi hade en diskussion med hela ungdomsorganisationen, under den andra perioden av Keplerarbetet, där musikfrågan, distinkt skild från synförnimmelser inom vetenskapen, är oumbärlig. Och det här ledde till ett störtlustigt litet möte, via telefon till västkusten och med folk som mötte upp i Leesburg, på ett hotell, där vi hade sammankomsten, som återupplivade arbetet, och det här kom ur det. Det avgörande här var den här kombinationen av syn och hörsel -- ingen av dem är sanna; de är sinnesförnimmelser; det rör sig om att läsa av instrument. Det är när du förstår det som ligger mellan dem, som verklighet, som inte är syn eller hörsel, det är då du får verkligheten. Så från det började vi röra på oss.

Därefter gav vi oss direkt på Gauss, som jag föreskrivit, eftersom mycket av det som vi arbetat på redan var implicit i det -- gå till Gauss. Grejen med Gauss är att han aldrig säger sanningen. Han säger aldrig något som är en lögn, men han säger inte sanningen. Han lurar dig, men han säger något som är brukbart sant. Det vill säga han förklarar aldrig, eller väldigt sällan, precis hur han gör en upptäckt. Han ger dig en trolig förklaring till hur han gör sin upptäckt; upptäckten är giltig! -- vilket våra medlemmar funnit genom mycket arbete! Men hans förklaring om hur han nått dit är inte sann. [Lyn fnissar]

Eftersom: Han stod under enorm press vid den tidpunkten, en press som hängde samman med den press som den franska revolutionens efterföljd stod för, genom vilken, vid seklets slut -- slutet på 1700-talet -- vetenskapen i Europa var helt tillklantad, till följd av den här effekten av den franska revolutionen. Således var han, från och med den tidpunkten, rädd för att tala sanning om hur han gjort upptäckterna. Hmm? Vilket han också senare erkänner i sin diskussion om icke-euklidisk geometri. Han sa: "Jag gjorde det i min ungdom. Jag tänker inte tala om det. Jag kommer aldrig att tala om det offentligt igen!"

Varför? På grund av den metod som han använde! Varför vill han inte tala om det? Eftersom själva metoden var föremål för en slags häxjakt, som kallades vetenskap i Europa vid den tidpunkten, och genombrottet skedde inte förrän efter, eller nästan efter, Gauss' död, genom Riemann: Riemann var den första person som bräckte upp det hela! Exempelvis i sin doktorsavhandling, vilket var en av de största upptäckterna i hela vetenskapshistorien.

Så, det är det; och det vi har gjort sedan dess, som en följd av det här Gaussarbetet, har fört oss, genom att se på Gauss på det sättet som jag sagt att vi ska se på det --vi spenderade månader på det här, med att göra det -- till en punkt då vi hade en grupp som hade en förståelse för vetenskap från den här synvinkeln, vilket inte existerat tidigare! Eller åtminstone inte existerat som en gruppaktivitet tidigare; om än kanske hos ett par individer: Einstein och några till, eller Max Planck och så vidare, hade en känsla av det.

Så det var vad vi gjorde.

Allt det här hänger alltså ihop.

Den andra aspekten av det här är odödlighetsfrågan: De två är oskiljaktiga. Människan är å ena sidan ett djur. Hon har en djurs kropp. Djurkroppen dör. Men vad är det som finns kvar? Vad som finns kvar, som i vetenskapsfrågan, eller i fråga om klassisk komposition av musik från Bach och så vidare, vittnar om en viss framgång, en evolutionär framgång för idéer, som blir praktiserade idéer i samhället, som ökar kraften för samhället att kunna existera och utvecklas. Så på sätt och vis har individen som dött åstadkommit odödlighet, vilket ibland inom teologin kallas att leva i "evighetens samtidighet". Och människor lever i evighetens samtidighet genom den roll de spelar -- som de bidrag de gör till upptäckter av principer -- i hela mänsklighetens utveckling.

Så, när kopplingen görs, som genom fysisk vetenskap, från blind tro på sinnesförnimmelser och sinnesförnimmelserna av liv och död som biologiska individer, till en utvecklingsprincip, inom musik och inom vetenskap, där upptäckten av idéer som har kraften att ändra universum blir det verkliga ämnet, då blir inte individens roll i livet att vara en biologisk varelse i sig, utan snarare dess roll som bärare av och medel för mänsklighetens kontinuerliga kreativa process. Deras individualitet ligger i deras bidrag till den processen. Antingen som ett direkt bidrag, såsom genom en vetenskaplig upptäckt eller något sådant, eller genom ett stort konstverk, eller genom en hel befolknings deltagande i kreativa bidrag från deras egen generation och tidigare generationer. Och det är så som du får en känsla för den väsentliga ironin av individuell, moralisk existens, och den mänskliga själens eviga närvaro; det är den synvinkeln som reflekteras i sådant som Beethovens verk. [Långa hjärtliga applåder]