De kommande femtio åren är vårt ansvar, låt oss sätta i gång nu!

Lyndon LaRouches klarspråk om den strategiska krisen är grunden för en dialog om hur vi kan möta hotet om finanskrasch och permanenta krig. Den 12-13 januari 2005 ledde LaRouche ett seminarium på detta tema i Berlin, med politiker, diplomater, ekonomer och militärer från olika länder. LaRouche inledde seminariet med att betona behovet av en ny Westfalisk fred, som kan lägga grunden för ett samarbete mellan suveräna nationalstater syftande till det gemensamma bästa, för femtio år framåt. Hans tal återges här.

Det som jag kommer att lägga fram för er nu går stick i stäv mot det som diskuteras i diplomatiska och andra kretsar runt om i världen i dag. Det som människor tror på i dag, kommer de snart inte att tro på längre, i synnerhet mot bakgrund av det finansiella sammanbrottet, som är oundvikligt nu. Systemet håller på att braka ihop. Det nuvarande internationella finanssystemet är nere för räkning, och kommer aldrig att resa sig igen. Exakt när det officiella sammanbrottet kommer att ske vet vi inte, men det kommer att ske snart. Och vad själva systemet anbelangar finns det inget botemedel som nånsin kan få det att repa sig igen, som ett system, i framtiden.

Vi är alltså på väg in i antingen en kaotisk period, som kan bli en mörk tid, eller så går vi in i en period där förutsättningarna för relationerna mellan stater, särskilt de ekonomiska förbindelserna, kommer att vara förändrade för alltid – antingen till det bättre, eller till nånting mycket sämre.

Vi riskerar, som sagt, att gå in i en ny mörk tid.

Detta stod klart på morgonen efter den 7 november 2000, då demokraternas presidentkandidat Al Gore genom sin egen dumhet förlorade presidentvalet, och banade väg för nånting mycket farligt – för en president, George Bush, som inte bara är galen, och inkompetent, utan i princip en nickedocka åt folk som George Shultz, och mer direkt åt sin vicepresident, Dick Cheney. Cheney och Shultz bekänner sig till politiken att använda nya typer av kärnvapen som en del av arsenalen för globala, preventiva kärnvapenkrig, där – i samma ögonblick som mr Cheney svor vicepresidenteden – Irak stod högst upp på listan över länder som skulle angripas.

Ingenting som inträffade efter detta hade någon som helst inverkan på beslutet att invadera Irak. Det var ett förutbestämt beslut, som hade varit Cheneys politik ända sen han var försvarsminister under George Bush I. Och han gav sig inte; han jobbade på det. Det finns en internationell grupp som kallar sig ”neokonservativa”, som är för det.

Nazistinternationalen

För att tala klartext – och jag överdriver inte det minsta: Kraften bakom Cheney och bakom Shultz är det som förut hette Nazistinternationalen. Det är ingen överdrift. Det är inte en liknelse. Det är ett faktum. Den här gruppen, till exempel Lazard Frères i Paris, och de andra grupperna som drev igenom överenskommelserna med Tyskland om krigsskadeståndet, i Versailles, medverkade i en process som ledde till att britterna förde Mussolini till makten i Italien, med hjälp av Volpi di Misurata, den person som egentligen låg bakom den italienska fascismen, som hade sitt ursprung i London.

De hade en plan: krigsskadeståndet som de krävde av Tyskland skulle användas för att knäcka Europa – d.v.s. Tyskland skulle inte klara av att betala krigsskadeståndet, men skadeståndsbetalningarna var tänkta att gå i första hand till Frankrike och England, som var bankrutta till följd av kriget. Och detta skulle skapa en situation där finanssystemet, Versaillessystemet, skulle kollapsa, vilket det gjorde; och sedan skulle de införa ett nytt finanssystem, vilket de gjorde 1931, med Bank for International Settlements (Internationella regleringsbanken), som finns kvar än i dag. En nyckelperson i Bank for International Settlements var Hjalmar Schacht, som var en av dem som låg bakom Hitlers styre, och som var en brittisk agent, närmare bestämt en agent för Bank of Englands chef.

Planen gick ut på att införa ett nytt finanssystem, uppbyggt kring en internationell finanskartell, privata finansintressen av den venetianska modellen. Det var denna finansmannakartell som i princip styrde Europa. De planerade ett krig. De planerade att mobilisera Europa, med Hitler, som de hade fört till makten i Tyskland, som sitt verktyg, för ett krig som ursprungligen var tänkt att riktas direkt, och i första hand, mot Ryssland, mot Sovjetunionen. Men på grund av samtalen mellan den sovjetiska regeringen och den tyska regeringen, som ledde fram till Ribbentrop–Molotov-pakten, tvingades britterna revidera sitt program.

Först hade de tänkt att Tyskland skulle anfalla Sovjetunionen, och köra fast långt inne på sovjetiskt territorium; därefter skulle fransmännen och britterna anfalla tyskarna bakifrån (något som britterna är bra på).

Men på grund av det ändrade läget – och det hängde förstås ihop med marskalk Tuchatjevskijs besök i Frankrike; att Tuchatjevskij inte lyckades med sitt uppdrag var en signal om att det här var på gång, redan innan Ribbentrop–Molotov-pakten undertecknades – så visste britterna och fransmännen att de måste få med sig amerikanerna. Egentligen ville de inte ha amerikanerna med; de var rädda för att om amerikanerna gick in i kriget så skulle de gå ut ur det som den dominerande kraften. De ville inte ha med amerikanerna i kriget förrän i mitten på 1930-talet.

Men sedan, när de hade dumpat Edward VIII, som stod för nära Hitler vid den tiden, så började särskilt de anglo-amerikaner som hade stött Hitler, att svänga över till en Hitler-fientlig hållning – gradvis, och det gällde inte alla. Lord Beaverbrook var fortfarande för Hitler i maj 1940. Lord Halifax var också för Hitler vid den tiden. Kom ihåg att Beaverbrook blev britternas propagandaminister under andra världskriget; Lord Halifax skickades till Washington som brittisk ambassadör till Roosevelt-administrationen.

Kretsen i New York som först hade stött Hitler – bland andra Harrimanfamiljen, och förstås den nuvarande senatorn Ted Kennedys far, Joseph Kennedy – svängde långsamt över till att bli motståndare till Hitler. Men de ingick fortfarande i den internationella finansmannakartell som från början låg bakom det nazistiska övertagandet av Europa, och kriget.

Roosevelts död

Dagen efter Roosevelts död bytte USA politik, absolut, strategiskt. Roosevelts politik för efterkrigstiden var avkolonialisering. Inte bara avkolonialisering, utan ett specifikt USA-lett program för att bygga upp de forna kolonierna till moderna nationalstater. Detta hade förts på tal bland annat vid mötet med Churchill, där Churchill blev väldigt upprörd när Roosevelt lade fram den amerikanska regeringens planer för Afrika, särskilt Nordafrika, efter kriget. Liknande program fanns för Indien och andra länder.

Tanken var att vi skulle använda den militära och ekonomiska styrka som USA hade byggt upp under kriget; vi skulle ställa om de industrier som hade mobiliserats för krigsproduktionen, till industrier som stödde kapitalbildning i utvecklingsländer. Tanken var att skapa en världsordning med suveräna nationalstater, som ersättning för det Europadominerade system som hade funnits förut.

Man kunde se det som en andra Westfalisk fred: att inte bara sluta fred, utan att gå vidare, som man gjorde i Europa med Westfaliska freden efter alla religionskrigen, och skapa ett system av nationer där varje enskild nation i första hand ser till alla nationers gemensamma bästa, och i andra hand till sig själv. Det var ett perspektiv om att skapa en ordning bestående av suveräna nationalstater på den här planeten, som skulle vara både ett säkerhetssystem och en stimulans till ekonomisk tillväxt, i den framtida mänsklighetens intresse.

Dagen efter Roosevelts död kom en mycket liten man, Truman – en riktigt enfaldig och elak liten man; ett verktyg för Harriman & Co – det här gänget gjorde flera saker. En vän till mig hade till exempel, genom Vatikanens kansli för särskilda frågor, som då leddes av Montini som senare blev påve Paulus VI, varit indragen i förhandingar för den japanske kejsarens räkning med USA och andra länder, om ett fredsfördrag. Ett villkor för fredsfördraget var att kejsaren skulle kvarstå som statschef efter kriget. Man menade att om kejsaren satt kvar som statschef skulle man kunna hålla ihop landet; Japan skulle inte falla sönder, och därför var det en fungerande lösning.

Roosevelts död satte punkt för det. Truman-administrationen tystade ner den överenskommelsen, som Vatikanens kansli för särskilda frågor hade förhandlat fram, för att kunna fälla atombomber – helt i onödan – på Hiroshima och Nagasaki. Man gjorde det för att skapa ett världsimperium, byggt på en anglo-amerikansk kontroll över kärnvapenarsenalerna. Det var en politik som hade tänkts ut av ”pacifisten” Bertrand Russell, en fiende till mänskligheten, som sa: Vi måste använda kärnvapen för preventiva krig med kärnvapen, för att införa en världsregering, ett världsimperium.

Den politiken, som Truman gav uttryck för genom att fälla atombomberna, Russellpolitiken, har fortsatt. Vad hände? Koreakriget gick inte som planerat för den amerikanska sidan. Det visade sig att Sovjetunionen hade en vätebomb, medan USA inte hade det. Därför avblåstes det preventiva kärnvapenkriget, tills vidare. I stället gick man över till ”kärnvapenavskräckning”, även det en politik som hade utvecklats under Bertrand Russells ledning. Den fick namnet ”ömsesidigt garanterad förintelse”, Mutual and Assured Destruction, MAD. Vilket förklarar varför jag försökte få stopp på den.

Så vad hände nu när Sovjetunionen bröt samman? Det blev inte något nytt arrangemang av den typ som vi försökte få igenom med SDI – och president Reagan var, med alla sina fel och brister, verkligen entusiastisk över detta perspektiv; han engagerade sig för detta därför att han också, trots alla sina brister i övrigt, var trogen arvet från Franklin D. Roosevelts presidentskap. Det var hans inställning, och han uttryckte den ärligt och uppriktigt. Jag formulerade politiken, i detalj. Han antog den, precis så som jag hade formulerat den.

Den förkastades av Andropov – och det tog hus i helsicke. För mig personligen också. Det som jag nästan hade lyckats åstadkomma hade retat upp apparaten så mycket att de ville bli av med mig, på vilket sätt som helst. De ville bara inte stå för det.

När Sovjetunionen bröt samman var de inte beredda på det; de hade inte förutsett det; de kunde inte tolka läget; de var förblindade av sina egna ränksmiderier.

Omgruppering efter kriget

Men de reagerade genast, med att återuppliva Nazistinternationalen. Det var inte någonting som de hämtade upp ur graven – Nazistinternationalen hade aldrig begravts. Pinochets styre är ett exempel på det.

Allen Dulles hade spelat en viktig roll i det internationella stödet till nazisterna, tillsammans med sin bror John Foster Dulles, och även med den yngste brodern Avery Dulles – kardinalen, som nu är i Rom, som är betydelsefull för korruptionen av kyrkan.

Vad de gjorde, efter Roosevelts död, var att de lyfte in stora sjok av det nazistiska systemet, in i det anglo-amerikanska systemet. Till slut införlivades det i Nato. Det hette att dessa gamla nazister var de bästa kommunistjägarna, därför behövde man dem och därför blundade man när det blev tal om deras meritlista. Många av dem tog sig till Sydamerika, genom en ”råttgång” som organiserades av Dulles, genom Schachts svärson.

Sedan kommer vi till 1971: George Shultz var en viktig person i Nixon-administrationen, en av Nixons kontrollörer vid den tiden – tillsammans med Henry Kissinger och Paul Volcker, bland andra. I augusti 1971 tog de första steget mot att knäcka det av Roosevelt utformade Bretton Woods-systemet, det ursprungliga IMF. Under det följande året, med Shultz på Azorerna, där han bråkade med Pompidou, tvingades världen byta valutasystem: systemet med fasta växelkurser övergavs, till förmån för ett system med flytande växelkurser.

Det bytet, och den amerikanska regeringens delaktighet i det bytet, förändrade världen. Vi styrde på kurs mot helvetet, redan vid den tidpunkten. Och George Shultz var en nyckelperson.

Ett av de första resultaten av detta byte inträffade i Chile. Det var två grupper där som hörde till Synarkistinternationalen, faktiskt: Fidel Castro, som egentligen står ganska långt till höger, om man känner till hans bakgrund, svängde över till vänster när omständigheterna krävde det – han användes, tillsammans med Allenderegimen, för att skapa intrycket i de rabiata delarna av världen, att det fanns ett ”kommunisthot” som hotade att ta över hela Sydamerika. Och man skulle ”ta itu med det”, först och främst i Chile!

De tog Allende, och lät honom dödas av Pinochet och hans anhang; de gjorde Pinochet till diktator, och de tog Nazistinternationalen – folk som var första eller andra generationens medlemmar i SS – och de organiserade det som kallades Operation Condor, ett massdödande på hela södra spetsen av Sydamerika.

Detta var samma spänningens strategi som när terrorismen släpptes lös i Italien. Och det var nazisterna som låg bakom terrorismen i Italien. Det var efterföljarna till SS-generalen Karl Wolff som skötte Gladio för Natos räkning, och som utförde morden och terrordåden som sköljde över Italien, Tyskland och andra länder i början av 1970-talet.

Det är samma gäng som, med Shultz inblandad, ligger bakom den nuvarande Bush-administrationen. Shultz formade faktiskt i mitten av 1980-talet kärnan i det som skulle bli Bush-administrationen. Cheney var hans högra hand. Shultz representerar den internationella storfinansen. Han representerar samma intressen som vi känner som den grupp privatbankirer, den finansmannakartell, som gav oss nazisystemet på 1920- och 1930-talet. De är tillbaka igen.

USA:s president är ett psykfall. Det är inte en beskrivning. Det är en klinisk diagnos: karln är psykiskt sjuk. Han är psykiskt sjuk och funktionshindrad. Men han är en nickedocka. Det är illa nog att ha en psykiskt sjuk person som statschef i en mäktig nation. Det är ännu farligare om han styrs av personer som Shultz och Cheney.

Vår strategiska intervention

Vi är inne i en period med oberäkneliga möjligheter, där politikens vanliga styrmedel inte fungerar. Men det betyder inte att vi inte vet på råd; precis som i krig, där man har sina strategiska alternativ. Det är det som vi har – strategiska alternativ.

Mycket snart kommer systemet att braka ihop.

Var står vi just nu? Jag tog upp de här frågorna med en grupp demokrater och andra, under perioden omedelbart efter den 7 november 2000. Det blev början på en process som mer eller mindre direkt har lett fram till de omständigheter vi har nu. Delar av det amerikanska etablissemanget delade min uppfattning, särskilt folk runt den förre presidenten Clinton, som har lyssnat på mig, låt oss säga mer och mer, vartefter tiden har gått. Vi drev ett antal frågor, i tanken att försöka återuppbygga det demokratiska partiet. Men vi stötte på hårt motstånd mot detta inom det demokratiska partiet, som dras med sina egna nazistanstuckna typer, och andra problem, precis som republikanerna.

Vi fick också gehör hos ett nätverk av ledande republikaner, särskilt folk med militär bakgrund, från underrättelsetjänsterna och den diplomatiska kåren, eller folk som har lämnat aktiv tjänst men som fortfarande, i egenskap av professorer eller annat, har ett inflytande på presidentmakten.

Vårt inflytande ökade. När 2004 års valrörelse närmade sig hade man bestämt sig för att hålla mig utanför, om det bara gick. De försökte stänga mig ute. Det gick inte. I samband med det demokratiska partiets konvent i Boston bestämde vi oss för att samarbeta. Efter den 1 september förra året, då Clinton pratade med Kerry, och sa åt Kerry att hans valkampanj var trams, och att jag måste tas in som rådgivare för hur kampanjen skulle drivas, var Kerry tvungen att lägga om stil.

Vi lyckades rädda ganska mycket av Kerrys valkampanj. Vi vann antagligen presidentvalet, mätt i vad vi lyckades åstadkomma. Men motståndarsidan fuskade, och eftersom det partiet satt vid makten var det svårt att ogiltigförklara valet. Men vi förde upp frågan i kongressen, och gjorde i princip George Bush till en ”lame duck” – han är på väg ut, innan han ens har blivit installerad.

Vi fick folk att säga ifrån om detta. Det som vi har nu är omkring 1 500 personer, de flesta inom det demokratiska partiet, men även republikaner, som bildar ett nätverk som jag jobbar med; som jag är i kontakt med dagligen, direkt eller indirekt. Vi har inte det demokratiska partiet i vår hand. Men vi har många republikaner, och många demokrater, som är inställda på att försöka hitta en lösning. Och eftersom vi representerar USA tänker vi på den amerikanska historien, på vad vårt land har uträttat, vad vi kan göra och vad vi måste göra i världen.

Det betyder att vi måste ta initiativ som ingen annan del av världen kan ta.

Problemet är detta: Det nuvarande internationella finans- och valutasystemet är på väg att braka samman. Det kan inte hållas ihop. Det är bara en fråga om när – och ”när” är snart. Alla initierade personer vet det – inbegripet mina fiender, på högsta nivå. Deras tankar kretsar kring hur de ska manövrera för att stärka sin egen position.

Många säger: ”Jaha, om systemet brakar ihop – nej, det kan inte braka ihop! Om det brakar ihop, vad händer då med våra pengar?” Det är här som illusionen, hjärntvätten, om hur ekonomin fungerar kommer in. Pengar är ingenting! Pengar är skapade av någon. Om folk godtar det blir det en valuta. Men pengar i sig har inget värde. Pengar har ett värde under vissa förutsättningar. Vad händer t.ex. om man har en finansgrupp som Bank for International Settlements, eller bankerna som är anknutna till den, som styr centralbankssystemen – de s.k. ”oberoende” centralbankssystemen – som har mer makt än regeringarna?

Amerikanska systemet kontra anglo-holländsk liberalism

Det finns ingen regering i Europa som har mer makt än sitt eget centralbankssystem! Regeringen är en lakej åt centralbankssystemet! Och man har t.o.m. en kontrollmekanism, EU:s Maastrichtfördrag, för att se till att inget land och ingen regering har någon suveränitet. Så länge som länderna styrs av ett oberoende centralbankssystem, som står utanför regeringens kontroll, men som kontrolleras av en grupp internationella finansmannaoligarker – vem styr då världen?

Nu har förstås regeringen makt att ta ifrån centralbankssystemen den makten. Men, när man ser sig omkring bland de politiska systemen i världen – vem bland politikerna vågar ta ifrån dem den, och inte bli skjuten nästa dag? Var finns en allians av politiska krafter som är beredd att stå upp till försvar för sin egen nations, eller en grupp av nationers suveränitet, mot de internationella centralbankssystemens tyranni?

Det går inte att komma ifrån att USA är den enda nation som har instiftats med en konstitution som kan hantera den här situationen. Efter andra världskriget till exempel, när USA var den enda nationen som hade någon auktoritet i valutafrågor, tog president Roosevelt, i Bretton Woods 1944, det amerikanska nationalekonomiska systemet – det anti-brittiska nationalekonomiska systemet – och tryckte ner det i halsen på britterna, Keynes och andra inbegripet, för att instifta det som kom att kallas Bretton Woods-systemet: ett system med fasta växelkurser, grundat på USA:s makt att backa upp ett guldreservbaserat system med fasta växelkurser.

Detta är speciellt för USA. Man måste komma ihåg att USA grundades genom den första revolutionen mot det brittiska imperiet, ett brittiskt imperium som hade sjösatts genom freden i Paris den 10 februari 1763. Detta brittiska imperium, som vid den tiden var det brittiska Ostindiekompaniets imperium, inte den korkade brittiske kungens, använde sedan den makt det fått över de europeiska stormakterna efter detta krig – som britterna hade organiserat! – för att tussa ihop dessa stormakter med varandra, för att försvaga nationerna i Europa, så att det anglo-holländska liberala imperiesystemet kunde få övertaget!

Den plats där kampen mot detta nya imperium, det brittiska imperiet, utkämpades, var USA. Det började faktiskt under sjuårskriget, vid en tid då folk i Tyskland, Kästner och andra, stod i kontakt med Benjamin Franklin; då ledande européer jobbade ihop med nordamerikaner, främst runt Benjamin Franklin, om att bygga en allians, i tanken att grundandet av en självständig republik bland de engelsktalande kolonierna i Nordamerika kunde bli ett föredöme för att föra tillbaka den effekten tillbaka till Europa – som ett föredöme.

Den franska revolutionen, som var tänkt att ske i den form som Lafayette och Bailly hade föreställt sig, skulle ha blivit det andra steget i att befria Europa. Men britterna grep in, därför att britterna styrde den franska revolutionen! Från den 14 juli 1789 och framåt. Det var brittiska agenter som iscensatte den, bland andra Necker. Den genomfördes för hans räkning.

Det var också en brittisk underrättelseoperation, den så kallade martinistiska frimurarorganisationen, som styrde Napoleon! Joseph de Maistre skapade Napoleon! Hittade på honom! Formade honom! Med Torquemada, den spanske storinkvisitorn, som modell. Knäckte Europa med hjälp av Napoleon, och installerade det anglo-holländska liberala systemet. Habsburgarna tvingades snart på knä, och gjordes därefter bara till marionetter åt det anglo-holländska liberala systemet, med hjälp av den finansiella kontrollen.

Därför har USA – som var belägrat, litet och försvagat, efter det att Spanien och Frankrike hade splittrats från USA i frederna i Paris 1782–83, genom britternas skicklighet under Lord Shelburne, som antagligen var en av det århundradets mest ondskefulla människor – därför har USA, frånsett bolsjevikrevolutionen och liknande händelser, varit det enda alternativet till det anglo-holländska liberala imperiesystemet på den europeiska kontinenten, så här långt.

Det har gjorts framstötar. Charles de Gaulle gjorde en framstöt i den riktningen, med den franska Femte republiken, med den tunga francen, vilket var modigt gjort. Men efter mordet på John F. Kennedy blev de Gaulle mer eller mindre isolerad, utan någon egentlig bundsförvant i USA. Därför gick det som det gick.

Dagens USA har alltså en konstitutionell tradition, som många amerikaner känner till. Vi som förstår oss på USA, känner till den: Vi är kapabla att återuppliva Franklin Roosevelt-prejudikatet, som jag nämnde förut. Och vid en tid då hela det internationella finanssystemet knakar i fogarna kommer USA, om rätt regering sitter vid makten, att agera snabbt, för att göra det som Roosevelt gjorde. När alla finanssystem brakar ihop kommer USA att säga: ”Vi erkänner inte det nuvarande IMF. Det är bankrutt. Vi går tillbaka till ett system med fasta växelkurser.” Under sådana förhållanden kan vi ta knäcken på det! Och de nationer som önskar frigöra sig från det anglo-holländska liberala systemets slaveri kan då, äntligen, utropa sig till fria stater.

Plundring genom ”globalisering”

Nu har världen inte precis stått stilla de senaste 40 åren, de 40 sammanbrottsåren. Under de senaste 40 åren har Europa och de båda amerikanska kontinenterna förstörts av det som kallas ”miljöpolitik”, som också kallas ”globalisering”, ett hat mot teknologisk utveckling, verklig teknologisk utveckling. Man leker med datorer, som ersättning för teknologisk utveckling. Man leker med siffror, man skapar ingenting riktigt – man flyttar bara omkring siffror, enligt Bertrand Russells system.

Det som har hänt är att man har använt IMF – från 1971–72 och framåt – för att göra nationer som har varit riktiga nationer fattiga. Titta på Sydamerika! Titta på Mexico! Titta på de förändrade livsvillkoren i Syd- och Mellanamerika från 1971 till 1982. De har drivits i konkurs! Hur? Från London! Hur? Med hjälp av det internationella finanssystemet, som är bankirernas system. Från London har man drivit ner värdet på deras valutor. Sedan har man sagt till regeringen ifråga: ”Jaha, vill ni få stopp på devalveringen av er valuta? Då får ni kalla in IMF, eller Världsbanken, eller båda, och lyssna på vad de har att säga.” Då har IMF och Världsbanken – som på den tiden var Tjuven i Bagdad för hela världen – gått in och rått landet att skriva ned värdet på sin valuta, godtyckligt – samma valuta som hade pressats ner genom spekulationsattacker från Londonmarknaden. Man sänkte deras valuta.

Då säger IMF: ”Nänä, det där duger inte. Ni måste ta på er nya skulder, på papperet, som kompensation för det som era långivare har förlorat på devalveringen av er valuta.” Alla länderna i Syd- och Mellanamerika har mer än betalat tillbaka varenda öre som de nånsin lånat! De är inte skyldiga nånting! – bara denna påtvingade, konstgjort skapade skuld.

Samma sak hände med Indien, tidigare, med rupiedevalveringen. Det var meningen att den skulle knäcka Nehru. Det var den situationen som fru Gandhi hade att hantera, hela tiden – ända tills de sköt henne också! Och hennes son också! För att hindra en mäktig nation från att resa sig upp emot detta.

På det här sättet har man skapat desperata nationer, som inte klarar av att utveckla sina egna ekonomier. Nu erbjuds de att skänka sin billiga arbetskraft till oss. Till slavarbetslöner. För att vi ska kunna plundra deras naturtillgångar, och deras människor.

Titta på vad som görs mot Afrika.

Ett exempel på det är National Security Study Memorandum 200, som Henry Kissinger skrev när han var nationell säkerhetsrådgivare. Politiken gentemot Afrika var: ”Afrika är överbefolkat. Det finns naturtillgångar i Afrika, och mineraler särskilt i södra Afrika. Vi tänker ta dessa naturtillgångar. De är våra! Vi kan inte låta afrikanerna äta upp dem! Vi kan inte låta så många afrikaner leva: De kommer att äta upp tillgångar som vi vill ha för vår framtid. Vi kan inte låta dem utvecklas, för då kommer de att förbruka mer naturtillgångar, per capita. Vi kan inte tillåta det: Vi måste se till att befolkningen i Afrika söder om Sahara minskar.”

Titta på Afrika söder om Sahara, efter 1970-talets början. Det hade helt klart börjat redan då. Det var den anglo-amerikanska IMF- och Världsbankspolitiken, rakt igenom. IMF och Världsbanken har blivit hela världens Adolf Hitler. Så här fungerar det: Först skickar de in bankirerna, som får landet att ta IMF-lån, och acceptera IMF-villkoren. Sedan ser man till att landet ruinerar sig självt. Då går IMF in, genom sina ombud, och beordrar landet att finna sig i vissa arrangemang – under trycket från denna skuldkris. Som t.ex. i Indonesien. Och om regeringen motsätter sig dessa villkor, då går medlemmar i Nazistinternationalen, eller dess andra eller tredje generation, in och dödar regeringschefer, statschefer och andra viktiga personer som står i vägen för IMF:s och Världsbankens intressen. Detta är systemet.

Hur reagerade Europa – det fina, självständiga, kloka Europa! – och USA – det fina, självständiga, kloka USA – på detta? Man sa: ”Åhå, där finns billig arbetskraft! Vi kan sluta betala så höga löner till folk här! Vi kan slå igen våra fabriker och flytta produktionen till länder som har billig arbetskraft. De varor som vi vill konsumera kan vi få från den billiga arbetskraften i Sydamerika och Asien.”

Därför ser vi nu en höjning av den teknologiska nivån i länder som nu tillhandahåller denna billiga arbetskraft. Men de konkurrerar också om att skära halsen av varandra, genom att bjuda under varandra i billig arbetskraft. Därför ökar sysselsättningen i till exempel Asien, inom dessa kategorier, som kanske ter sig lockande för folk i Asien nu – men det är också ett hot. Det är ett hot om att de kommer att göra samma sak med Asien, som de gjorde med Sydamerika och Afrika.

De yttersta måltavlorna är förstås Indien och Kina. Och det kommer att ta sig uttryck, i vissa lägen, på vissa sätt, som ett led i den här processen.

Europa håller på att falla sönder. Den tyska exporten går bra, men det räcker inte för att väga upp arbetslösheten. Tyskland är bankrutt. EU är bankrutt. Det låtsas att det inte är bankrutt. Men det är bankrutt! USA är hopplöst bankrutt! Finansiellt sett.

Vi har ett världssystem med en bruttoproduktion på mindre än 50 biljoner dollar per år. Och vi har ett finansderivatkomplex med en dold skuldsättning på hundratusentals biljoner dollar!

Systemet är bankrutt. Det kan inte räddas med någon omorganisation av det vanliga slaget. Det enda man kan göra är att bankruttförklara det och stryka alla betalningsförpliktelser till systemet. Sedan går staten in, enligt den europeiska principen om det gemensamma bästa, och säger: ”Staten måste nu agera för att försvara det gemensamma bästa, vilket betyder att sysselsättningen ska vidmakthållas, och institutioner ska vidmakthållas som är nödvändiga för befolkningen och för nationens framtid. De kommer först. Allting annat kommer i andra hand – eller kanske aldrig.” Nya finanssystem införs. Det är det som jag tänker ta upp nu.

Inför ett nytt valutasystem

Vi har nu kommit dithän. Beslutet väntar: Ska vi införa ett nytt finanssystem, som betyder att en grupp suveräna nationalstater bankruttförklarar det nu rådande IMF-systemet – det så kallade anglo-holländska liberala systemet – och ställer det under förmyndarskap? Med andra ord: staten tar över dessa banker och finansinstitutioner och ställer dem under förmyndare, precis som man gör med alla bankruttörer. Staten driver dem på ett sätt som befordrar det gemensamma bästa, och om det blir nånting över kanske några av fordringsägarna kan få ut något, om de sköter sig. Men ingen betalning på finansderivaten, för det har vi inte råd med. Det är den första punkten. Men världen har förändrats. Den är inte densamma som den var för 40 år sedan. Det är en ny värld.

Den enda internationella affärsverksamheten just nu som betyder något är, som många av er vet, spekulation med värdepapper i så kallade råvaror. USA spekulerar om att skaffa sig finansiell kontroll över – d.v.s. framtida ägande av – råvaror.

Europa – dels det kontinentala Mellaneuropa, dels Västeuropa – är med i samma spel, och försöker lägga beslag på särskilt mineraltillgångar i olika delar av världen, för Europas framtid. Det brittiska samväldet, som är ett speciellt rövarband i detta hänseende, spelar sitt eget spel, som en del av det europeiska systemet. Ryssland, och angränsande länder från det forna Sovjetunionen, är en stor råvarumakt, räknat i de oexploaterade råvarutillgångar som finns inom detta territorium.

Kina är ingen stor råvarumakt, men Kina är en stor köpare, i världen i dag, av framtida råvaror. Kina har träffat avtal med bl.a. Brasilien; med Kanada om oljesandsprospektering; och med Argentina. I det argentinska Patagonien finns en av världens största mineralfyndigheter; en av världens största utvecklingspotentialer, faktiskt. Brasilien har enorma fyndigheter, under Amazonas, som britterna och andra försöker hindra dem från att exploatera. Och det är klart att länder intresserar sig för de här områdena.

Utrota fattigdomen på en generation

Vi har en växande befolkning. Vi kan ta till exempel Indien och Kina, som finns representerade här i dag, av personer som kan dessa länder och känner deras intressen. Vi har mer än en miljard människor i Indien. Kina är på väg mot 1,5 miljarder människor. De flesta av dessa människor är extremt fattiga. Av drygt en miljard indier är 700 miljoner extremt fattiga, desperat fattiga. Kina är kanske bättre organiserat vad gäller de fattiga, men där finns otroligt många fattiga. De är inte rustade för det moderna samhället; de försöker komma ikapp. Detsamma gäller för hela Sydostasien och Sydasien.

Vad ska vi göra? Med tanke på denna kris, detta råvaruläge och denna befolkningstillväxt? Kan vi ge mänskligheten en garanti om tillräcklig tillgång till mineraler och andra råvaror, för överskådlig framtid på den här planeten? Ja, det kan vi. Om vi gör det som vi måste göra, för att kunna göra det.

Detta är ytterst viktigt, särskilt som vi måste lyfta upp den fattiga delen av befolkningen, ur den extrema fattigdom som läget i Indien och Kinas fattiga bara är exempel på. Om man ska ha ett samhälle som kan utveckla sig, skydda sig självt, så måste man höja produktiviteten i dessa människors arbete, genom att utveckla människorna: genom att utveckla deras utbildning, och deras chanser att få jobb, och genom att skapa nya städer där de kan leva ett normalt liv. Vi måste lyfta upp de fattiga i Asien ur fattigdomen! Och vi måste göra det på en generation. Det är ohållbart med en sådan fattigdom. Det måste bli en ändring. Därför måste vi ha en målstyrning, som pekar åt det hållet.

Vad innebär detta? För det första: Vi måste använda regeringarnas makt för att skydda världens mineraltillgångar från att tas över av privata företag, eller intressen, eller kombinationer av privata företag, som äger dem och tänker använda dem i spekulation mot befolkningar, och för att skrämma regeringar till att minska sina befolkningar.

Det är därför som nationerna måste gå ihop, och säga att frågan om hur vi hanterar hela världens mineraltillgångar, för hela mänsklighetens framtid, måste styras av den allmänna välfärdens princip, och inte av privata intressen. Privata intressen får verka, men de måste verka inom ramarna för regleringar. Och regleringarna måste tillförsäkra varje del av världen tillgång till de råvaror, eller förädlade råvaror, som de behöver för sina befolkningar och för dessa befolkningars framtida utveckling.

En kommande eurasisk kultur

När vi pratar om en dialog mellan kulturerna, så har vi kommit till den punkt där vi måste närma Europa och Asien till varandra. Detta är ofrånkomligt. Det finns en arbetsdelning mellan Europa och länderna i Asien, särskilt de länder som utvecklas: till exempel den tyska handeln med Kina, och den ryska handeln med Kina och Indien.

Eurasien är därmed en realitet. Det är en framväxande ekonomisk realitet, och vi kan förvänta oss att det också kommer att växa fram en eurasisk kultur. Vi måste arbeta på att skapa en eurasisk kultur.

Det finns de som säger: ”Vi gör det genom att slå ihop religionerna.” Jag säger: ”Stopp och belägg! Om man försöker slå ihop religionerna kommer det att sluta i ett religionskrig. Glöm det! Försök inte få folk att ge upp sina religioner. Försök inte få dem att kompromettera sina religioner.”

Använd en annan metod. Den metoden är hela mänsklighetens gemensamma intresse. Det som vi borde rikta in oss på kulturellt är idén om människans natur: att den mänskliga individen har vissa medfödda rättigheter, som skiljer människan från djuren. Och i stället för att bråka om hur detta ska tolkas religiöst, varför inte ta itu med detta på det sätt som regeringar kan? Praktiskt. Vi kan slå fast regeringarnas ansvar för människovärdet, så som det uttrycks av den enskilda människans rätt till en meningsfull framtid, genom att kunna ge sina barn och barnbarn ett bättre liv, och hennes rätt att se på sig själv som en person som under sin livstid erbjöds möjligheten att bidra till hela mänsklighetens framtid – i tacksamhet mot det förflutna och till nytta för framtiden.

Jag anser att det är möjligt, i den här krisen, att få till stånd en återgång till det ”amerikanska systemet”; att vi kan få tillbaka ett system med fasta växelkurser, som liknar det ursprungliga Bretton Woods-systemet. Men vi måste inse att om vi inte inkluderar i detta en överenskommelse om hur naturtillgångarna ska användas, så kommer vi inte att kunna tillgodose alla människors behov och strävanden, i världen som helhet.

Vi måste inse att vi har nått en gräns: hela världen lider av bristen på utveckling. Vi har en växande befolkning, men vi lider brist på utveckling. Våra vänner i Ryssland, i den ryska Vetenskapsakademin, på Geologiska museet, på Vernadskijmuseet, har erfarenhet av den asiatiska sidan, och andra sidor, av problemet med hur mineraltillgångarna ska användas för hela världens framtid. Ryssland är en hörnpelare i det rysk-indisk-kinesiska partnerskapet för Asien. Ryssland är en partner till Västeuropa i dessa projekt.

Finns det alltså inte ett gemensamt intresse, som ser ut på lite olika sätt? Behöver vi inte att Västeuropa – till exempel Tyskland, där vi nu befinner oss – går tillbaka till att exportera högteknologiska varor igen? Asien behöver den tekniken. Varför ska Europa försöka konkurrera om att ta tillbaka marknader från Asien? Det är rena snurren. Varför tar inte Europa, liksom USA, ansvar för att utveckla sina människor, och sin kapacitet, och utvecklar den spetsteknologi som alla människor i världen behöver?

Varför inte satsa på en konstruktiv, ömsesidigt fördelaktig arbetsdelning, i stället för konkurrens? Varför inte erkänna, att när vi bidrar till det gemensamma bästa, till den allmänna välfärden, som Westfaliska freden sa att vi skulle göra, så får vi större fördelar av det själva än när vi försöker konkurrera, genom att skaffa oss konkurrensfördelar mot varandra på världsmarknaden? Varför kan vi inte lära oss att samarbeta?

Det betyder förstås att vi måste se på individen i samhället på ett annat sätt än vi gör i dag. Det betyder ajöss till allt vad ”miljöpolitik” heter. ”Miljöpolitiken”, så som den har definierats av Romklubben och andra, är det vapen som har gjort mest för att förstöra Europa och USA, eller för att få dem att förstöra sig själva. Den har också bidragit till det förtryck som Europa och USA har utövat mot s.k. utvecklingsländer. Det har varit ett stycke ovetenskaplig, vetenskapsfientlig idioti. Vi borde sätta stopp för det! Vi måste sätta stopp för det, om vi vill överleva.

Vi måste tänka på vad som är bra för världen, med samma utgångspunkt som den arbetande vetenskapsmannen, som säger: Vi måste skaffa oss möjlighet att hantera alla problem som vi, eller mänskligheten i stort, stöter på. Om vi är beredda att göra oss av med denna mysticism, denna galna, sataniska dyrkan av miljön, och gå tillbaka till att bli det som Europa var när det var som bäst, en källa till teknologiskt och vetenskapligt framåtskridande, då kan vi utbilda befolkningen därefter – och vi kan komma i gång och göra saker: Vi kan skapa nya industrigrenar.

Det som vi behöver nu är givetvis en serie långsiktiga avtal mellan nationer, som löper över 25 till 50 år, om kapitalbildning. Och kapitalet får vi fram genom att regeringarna ger ut långfristiga lån, som blir krediter åt företagare och andra som är beredda att tillverka det som behövs, i form av kapitalvaror. Det måste vara mot låga räntor; det måste vara ett system med fasta växelkurser – det går inte på något annat sätt. Om man har ett system med flytande växelkurser kan man inte ge sig in i långsiktiga åtaganden. Man måste ha statliga överenskommelser: mellanstatliga eller multistatliga avtal, som löper över 25 till 50 år, och som är ramavtal som innefattar en mängd mindre avtal och mindre projekt.

Dessa avtal kommer sedan att fungera som en bank: de ger ut lån, för att hjälpa olika företag att utvecklas, så att syftet med avtalet ska kunna uppfyllas.

Mänsklighetens gemensamma strävan

Om vi vill försöka föra samman nationerna, varför hålla på och bråka om olika kulturella skillnader – varför inte gå direkt på det mest grundläggande? Mänskligheten är i fara. Vi har ett gemensamt intresse. Vi har framför allt ett gemensamt intresse av att utvecklingen går framåt; till exempel att världens mineraltillgångar tas om hand och utvecklas på ett ansvarsfullt sätt. Vi har en situation där det snart inte kommer att finnas några fler vildmarker att lägga beslag på; vi måste utveckla det vi behöver, för att trygga vår försörjning med mineraler.

Låt oss ta oss an den uppgiften, som en uppgift i vårt gemensamma intresse, och låt oss sluta avtal, inom ramarna för en ny valutaordning, som tillgodoser det. Sedan kan vi titta på vart och ett av våra länder, och säga: Vad kan var och en bidra med till det gemensamma bästa? Vad kan var och en producera? Sätt européerna i arbete igen, med att producera det som de kan producera – om de kan räddas i tid. Sätt dem i arbete igen! Särskilt på de högteknologiska områden där de kan producera saker som de växande ekonomierna kan ha nytta av.

Vi kan se på detta som en gemensam strävan för mänskligheten. I stället för att försöka pressa på Eurasien och resten av världen ett visst kulturellt mönster, varför inte ta fasta på det som bäst uttrycker vårt förenade, gemensamma intresse, och använda det för att föra oss närmare varandra, i samarbetsprojekt? Och se två generationer framåt. Vi kan inte inteckna framtiden hur långt som helst, men de kommande femtio åren är vårt ansvar. Om vi sätter i gång nu, så tror jag att detta är lösningen.

Detta är vad jag kommer att jobba på, i USA. Jag kommer att slåss för detta. Det kommer att bli en stor utbildningsfajt – men jag tror vi kan vinna den. Vi kan vinna den, inte därför att folk vill vinnas över, utan därför att de plötsligt har blivit övertygade om att de inte har något annat väl, än att vinnas över.

Den dag de märker att hela systemet brakar ihop, att institutionerna som de tog för självklara inte finns där längre, kommer de att skrika. Om vi håller fram svaret kommer de antagligen att gripa tag i det då, även om de inte gjorde det innan. Om vi inte håller fram svaret, så kommer Djävulen att göra det! Med det tackar jag för ordet.