Lykurgos och Solons lagstiftning

Uppsats av Friedrich Schiller, 1789

Lykurgos

För att rätt bedöma Lykurgos lagstiftningsplan, måste man kasta en blick tillbaka på Spartas dåvarande politiska tillstånd och lära känna det skick som Lakonien befann sig i då han framträdde med sitt lagförslag.

Tvenne konungar, bägge lika mäktiga, stod i spetsen för staten; den ene avundsjuk på den andre och bägge städse strävande att skaffa sig ett anhang, för att på så sätt kunna inskränka medregentens makt. Denna avundsjuka hade ifrån Spartas tvenne första konungar, Prokles och Eurysthenos, fortplantat sig på ömse sidors efterkommande ända till Lykurgos, så att Sparta under denna långa tidsrymd oupphörligen oroades av partier. Vardera konungen sökte genom beviljande av stora friheter göra folket sig tillgivet; ett förfarande som ingav folket stort mod och som slutligen ledde till uppror.

Staten vacklade mellan konunga- och folkvälde och fördes i en hastig växelgång ifrån den ena ytterligheten till den andra. Ännu var ingen gränslinje utstakad emellan folkets rättigheter och konungarnas makt; rikedomen hopade sig inom få släkter. De rika tyranniserade de fattiga, och dessas förtvivlan utbröt omsider i våldsamheter.

Av inbördes tvedräkt söndersliten, måste den svaga staten antingen bli ett rov för sina krigiska grannar, eller styckas i flera smärre välden. I sådan belägenhet fann Lykurgos Sparta. Obestämda gränser mellan konungarnas och folkets makt, en ojämn fördelning av lyckans håvor mellan inbyggarna, brist på fosterlandskänsla och enighet och en fullkomlig politisk kraftlöshet; se där det onda, som närmast ådrog sig Lykurgos uppmärksamhet och vars hävande hans lagstiftning hade till huvudändamål.

Då dagen kom, på vilken Lykurgos ville kungöra sina lagar, lät han trettio av de förnämsta medborgarna, vilka han förut vunnit på sin sida, beväpnade uppträda på torget, för att injaga skräck hos dem som till äventyrs var sinnade att göra honom motstånd. Förfärad över dessa anstalter flyktade konung Charilaos till Minervas tempel, emedan han trodde att hela tillställningen var riktad emot honom. Men man betog honom snart denna farhåga och förmådde honom till och med att själv verksamt understödja Lykurgos plan.

Själva styrelsesättet reglerades först. För att i en framtid städse förekomma att republiken icke måtte vara en kastboll mellan kungligt tyranni och anarkistisk demokrati, uppställde Lykurgos emellan dem en tredje makt – senaten. Senatorerna, 28 till antalet och således 30 med konungarna, skulle träda på folkets sida så ofta konungarna missbrukade sin makt och på konungarnas sida när folkets välde hotade att överskrida sina gränser. Detta var en förträfflig inrättning, som befriade Sparta ifrån de häftiga inre stormar varav det dittills varit skakat. Därigenom blev det även omöjligt för endera delen att trampa den andra under fötterna; ty emot senaten och folket kunde konungarna ingenting uträtta och lika litet kunde folket tillskansa sig överväldet när senaten gjorde gemensam sak med konungarna.

Men den tredje händelsen hade Lykurgos icke förebyggt – den nämligen, att senaten gjorde missbruk av sin makt. Såsom ett mellanstånd kunde senaten, utan risk för statens lugn, lika lätt förena sig med konungarna som med folket. Men utan stor skada för staten kunde icke konungarna förena sig med folket emot senaten. Denna började således snart att utnyttja sitt fördelaktiga läge och göra ett överdrivet bruk av sin makt, vilket lyckades desto lättare eftersom senatorerna, då deras antal var så ringa, lätt kunde komma överens och slå sig samman. Lykurgos efterträdare avhjälpte denna brist och införde eforerna, varigenom en tygel lades på senatens makt.

Farligare och djärvare var Lykurgos andra reglering, som gick ut på att skifta hela Spartas område i lika delar mellan medborgarna, och sålunda för alltid upphäva all skillnad mellan rika och fattiga. Hela Lakonien blev således fördelat i 30.000 och landet omkring staden Sparta i 9.000 åkerfält, av vilka vardera var tillräckligt att rikligen föda en familj. Sparta företedde nu en intagande syn och Lykurgos njöt av denna syn, då han sedermera reste igenom landet. "Hela Lakonien", utropade han, "liknar en åker, som bröder vänligt skiftat sig emellan."

På samma sätt som åkerfälten hade Lykurgos gärna velat fördela den lösa egendomen, men därvid mötte oövervinnliga svårigheter. Han försökte således att genom omvägar komma till detta mål, så att vad han icke genom maktspråk kunde upphäva, skulle falla av sig självt.

Först och främst förbjöd han allt guld- och silvermynt och införde i dess ställe järnmynt. Därjämte satte han på ett stort och tungt stycke järn ett ganska ringa värde, så att ett större utrymme fordrades för att förvara en liten summa penningar ävensom många hästar till dess fortskaffande. Ja, på det man icke en gång måtte tänka på att för järnets skull värdera och samla detta mynt, lät han glödhett i ättika mätta och härda det därtill nyttjade järnet, varigenom det blev för alla andra behov obrukbart.

Vem skulle väl nu stjäla, eller låta besticka sig, eller sträva att hopsamla rikedomar, då den obetydliga vinsten varken kunde döljas eller användas?

Men icke nog därmed att Lykurgos sålunda berövade sina medborgare medlen till lyx – han ryckte även undan deras blickar de föremål som därtill kunnat reta dem. Ingen utländsk köpman kunde nyttja spartanernas järnmynt, och något annat hade de icke att ge honom. Alla konstnärer som arbetade för lyx försvann från Lakonien, intet främmande skepp syntes mer i dess hamnar, ingen äventyrare kom att söka sin lycka i detta land, ingen handlande infann sig att slå mynt av fåfängan och vällusten; ty de kunde icke föra med sig därifrån annat än järnmynt, som föraktades i alla andra länder. Lyxen upphörde av sig själv, emedan ingen fanns som kunnat underhålla den.

Lykurgos motarbetade lyxen även på ett annat sätt. Han förordnade att alla medborgare skulle äta tillsammans på ett allmänt ställe och alla dela samma föreskrivna kost med varandra. Det tilläts icke att hemma i sitt hus leva vekligt och låta genom eget folk tillreda präktig mat åt sig. Var och en måste månatligen avlämna ett visst förråd livsmedel till den offentliga spisinrättningen, och därför erhöll han sin mat av staten. Femton personer åt vanligen vid samma bord och ingen blev mottagen vid ett bord, utan att ha alla de förut därvid spisandes röster för sig. Ingen fick bli borta därifrån utan giltiga skäl, och detta stadgande vidmakthölls så strängt att Agis, en av de följande konungarna, då han efter ett berömligen utfört krig återkom till Sparta och ville äta allena med sin gemål, på sin förfrågan därom erhöll ett vägrande svar av eforerna. Bland spartanernas rätter är den svarta soppan ryktbar, om vilken man sade att spartanerna lätt nog kunde vara tappra, emedan det var ett mindre ont att dö, än att äta deras svarta soppa. De kryddade sin måltid med skämt och muntra infall, ty Lykurgos själv var så stor vän av sällskapsnöjet att han hemma hos sig uppreste ett altare åt löjets gud.

Genom inrättandet av denna gemensamma spisning vann Lykurgos ganska mycket för sitt ändamål. Allt slöseri på kostbara bordskärl försvann, emedan man icke kunde nyttja sådana på det allmänna bordet. Frosseriet upphörde; sunda och starka kroppar var följden av denna måttlighet och ordning, och friska föräldrar kunde ge staten starka barn. Den gemensamma spisningen vande statsborgarna vid att leva tillsammans och betrakta sig såsom lemmar av samma statskropp - för att inte tala om att ett så likartat levnadssätt också måste ha inflytande på lynnenas likstämmighet.

En annan lag påbjöd att intet hus fick ha annat tak än ett sådant som kunde med yxa förfärdigas, eller andra dörrar än sådana som kunde göras med en såg. Det kunde ej gärna falla någon in att i ett så simpelt hus införa och nyttja dyrbara möbler; allt måste följaktligen harmoniskt stämma överens med det hela.

Lykurgos begrep ganska väl, att ej allt var gjort därmed att han stiftade lagar för sina medborgare, utan att han även måste skapa borgare för dessa lagar. I spartanernas sinnen måste han söka befästa varaktigheten av sin författning och hos dem själva döda mottagligheten för främmande intryck.

Uppfostran var således den viktigaste delen av hans lagstiftning och med den liksom fullbordade han den cirkel i vilken den spartanska staten skulle välva sig omkring sig själv. Uppfostran var ett viktigt verk av staten och staten ett fortlöpande verk av denna uppfostran.

Hans sorgfälliga omvårdnad för barnen sträckte sig ända till deras mödrar. Flickornas kroppar skulle härdas, på det att de måtte lätt kunna framföda friska och starka barn. De gick nästan alltid utan kläder för att bli i stånd att uthärda alla väderlekens omskiften. Brudgummen måste röva dem till sig och fick blott nattetid i hemlighet besöka dem. Därigenom blev bägge under de första åren av deras äktenskap ständigt främmande för varandra samt kärleken ständigt ny och levande.

All svartsjuka bannlystes ur äktenskapet. Lagstiftaren fogade allt, till och med blygsamheten, under sitt huvudändamål. Han uppoffrade den kvinnliga troheten, på det att han för staten måtte erhålla sunda barn.

Så snart barnet var framfött tillhörde det staten. – Fadern och modern hade förlorat det. De äldste besiktigade det, och om det befanns starkt och välskapt överlämnades det till en sköterska; var det åter svagt och vanskapt så kastades det i en djup håla på berget Taygetos.

De spartanska sköterskorna var ryktbara i hela Grekland för den hårda uppfostran de gav barnen och kallades av den orsaken till avlägsna länder. Så snart en gosse uppnått sitt sjunde år, togs han ifrån dem samt uppföddes och undervisades ihop med andra barn i hans ålder. Tidigt lärde man honom att trotsa besvärligheter och genom kroppsövningar förskaffa sig välde över sina lemmar. Hann gossarna till ynglingaåren så hade de ädlaste bland dem hopp att vinna vänner bland de fullväxta, vilka genom en varm, nästan svärmande kärlek var med dem förenade. De gamla var närvarande vid deras lekar, gav akt på det framblänkande snillet, och eggade ärelystnaden genom beröm eller klander. När de ville äta sig mätta, måste de stjäla födan, men den som ertappades på bar gärning hade att vänta en sträng tuktan och vanära. Lykurgos valde detta medel att tidigt vänja dem vid list och ränker, färdigheter vilka han ansåg lika nödvändiga för det krigiska ändamål vartill han bildade dem, som kroppsstyrka och mannamod.

Vi har redan sett hur litet Lykurgos brydde sig om sedligheten, när han hade för avsikt att fullfölja sitt politiska syftemål. I övrigt bör man besinna, att varken äktenskapets vanhelgande eller detta anbefallna tjuveri kunde i Sparta åstadkomma den politiska skada som de skulle ha alstrat i varje annan stat. Då staten åtog sig barnens uppfostran, så var denna ej beroende av äktenskapets lycka och renhet. Då man i Sparta satte ringa värde på egendom och nästan all förmögenhet var gemensam, så var egendomssäkerheten ingen synnerligen viktig omständighet och ett antastande därav – i synnerhet när staten ledde det och därmed vann avsikter – ingen borgerlig förbrytelse.

De unga spartanerna fick icke utsmycka sig, utom när de gick till strid eller annars blottställde sig för någon stor fara. Endast då tilläts dem att skönt upputsa sitt hår, utsira sina kläder och nyttja prydnader på sina vapen. Håret, sade Lykurgos, gör dem som är vackra skönare och de fula hiskliga. Det var också i sanning ett fint konstgrepp av lagstiftaren att med farliga tillfällen förbinda någonting glättigt och högtidligt samt sålunda betaga dem deras förfärande beskaffenhet. Han gick ännu längre. Under krig gav han något efter på den stränga krigstukten; levnadssättet var då friare och förbrytelser straffades mindre allvarsamt. Därav kom det, att spartanerna ansåg krig såsom ett slags vederkvickelse och förlustande och gladde sig däråt, liksom åt en fröjdfull händelse. När fienden antågade lät spartanske konungen uppstämma den Kastoriska sången,1 soldaterna framryckte under flöjtspel i tätslutna led och gick efter musikens takt muntra och oförskräckta faran till mötes.

Det var en följd av Lykurgos plan att tillgivenheten för fäderneslandet gick före tillgivenheten för egendom, och att statsborgarna, icke sysselsatta med särskilda omsorger, levde endast för staten. Därför fann han också för gott och nödvändigt att förskona dem från vardagslivets göromål, och låta dessa uträttas av främlingar, på det att varken besväret eller förnöjelsen av husliga sysslor måtte avvända deras tankar från fäderneslandets väl och bästa. Åkrarna och husen sköttes således av slavar, vilka man i Sparta icke aktade mera än de oskäliga kreaturen. De kallades heloter, emedan spartanernas första slavar varit invånare i staden Helos i Lakonien, vilka man bekrigat och tagit till fånga. Efter dessa heloter fick alla spartanska slavar som togs i krig samma namn.

Det bruk som man i Sparta gjorde av dessa olyckliga människor var avskyvärt. Man ansåg dem som ett husgeråd, vilket man efter behag kunde använda för sina politiska avsikter, och den mänskliga naturen förnedrades i deras personer på ett högst motbjudande sätt. För att ge Spartas ungdom en avskräckande bild av omåttlighet i drickande, tvang man dessa heloter att överlasta sig med starka drycker och framställde dem i detta djuriska tillstånd till allmänt beskådande. Man lät dem även sjunga liderliga visor och anställa löjliga danser; de fribornas danser var dem förbjudna.

Man begagnade sig av dem till ett ännu omänskligare ändamål. För staten var det maktpåliggande att sätta sina djärvaste ynglingar på svåra prov och genom blodiga förspel bereda dem på krigets fasor. Staten utsände för den skull vissa tider ett bestämt antal sådana ynglingar på landet, försedda endast med en dolk och litet föda. Om dagarna måste de hålla sig gömda, men om nätterna drog de ut på vägarna och dödade alla heloter som föll i deras händer. Denna anstalt kallades kryptia, eller bakhåll; men om Lykurgos var dess upphovsman är ovisst, ehuru den fullkomligen kan härledas från hans grundsats. Eftersom republiken Sparta var lycklig i sina krig, så förökade sig även dess heloter till den grad att de började bli farliga för densamma och verkligen, genom en sådan barbarisk behandling bragta i förtvivlan, började anstifta uppror. Senaten fattade då ett omänskligt beslut, som den trodde var rättfärdigat av nödvändigheten. Under förevändningen att ge dem friheten, blev en gång under peloponnesiska kriget två tusen av de tappraste heloterna sammankallade och, utsirade med kransar, högtidligen förda till templen. Men där försvann de plötsligt och man fick aldrig veta vart de tagit vägen. Så mycket är emellertid visst, och i Grekland var det även ett allmänt ordspråk, att de spartanska slavarna var de olyckligaste av alla slavar, liksom de spartanska fria borgarna var de friaste av alla.

Då, såsom ovan är nämnt, spartanerna genom heloterna var fritagna från alla arbeten, så tillbringade de sin tid nästan i sysslolöshet. Ungdomen övade sig i krigets yrken och de gamla var därvid åskådare och domare. En åldrig spartan kunde icke utan vanära avhålla sig från det ställe där ungdomen uppfostrades. Därigenom skedde att var spartan levde med staten och att alla handlingar blev offentliga handlingar. Under nationens ögon uppblomstrade ungdomen och förvissnade ålderdomen. Spartanen hade Sparta oupphörligen för ögonen och Sparta honom. Han var vittne till allt, och alla var vittnen till hans levnad. Ärelystnaden sporrades oupphörligen och nationalandan fann en beständig näring; idén om fädernesland och fosterländskt intresse sammanväxte med alla dess borgares innersta liv. Denna drift uppeldades även genom de offentliga högtiderna, som var ganska talrika i det sysslolösa Sparta. Vid sådana tillfällen sjöngs krigiska folksånger, vilka vanligen innehöll lovord över de för fäderneslandet stupade medborgarna, eller uppmuntringar till mod och tapperhet. Spartanerna framträdde vid dessa högtidligheter i tre körer, fördelade efter åldern. De gamlas kör sjöngs först: Fordomdags var vi hjältar. Männens kör svarade: Hjältar är vi nu kom vem som vill och pröva det! Den tredje kören av gossarna föll därefter in med dessa ord: Hjältar skall vi en dag bli och fördunkla er genom våra bragder.

Vi behöver blott kasta en flyktig blick på Lykurgos lagstiftning för att verkligen betagas av en angenäm häpnad. Den är ostridigt den mest fullkomnade av alla dylika forntidens inrättningar, den mosaiska lagstiftningen endast undantagen, vilken liknar den i många delar och särskilt i principen som därför ligger till grund. Den är verkligen i sig själv fullbordad; allt sluter sig däruti till vartannat, en del stöds och uppehålls av alla de andra och dessa av den ena. Lykurgos kunde icke välja bättre medel att uppnå det mål han hade till ögonmärke: den stat nämligen, som avskild från alla andra var sig själv nog och i stånd att genom sin inre kretsgång och sin egen levande kraft upprätthålla sig. Ingen lagstiftare har någonsin givit en stat den enhet, det nationalintresse och den medborgerliga samfundsanda som Lykurgos gav sin. Och varmed åstadkom han allt detta? – Genom att han fastkedjade sina medborgares verksamhet inom staten och tillstängde för dem alla andra vägar som kunnat avleda dem därifrån.

Allt vad som fängslar människosjälen och uppeldar passionerna, allt, utom det politiska intresset, hade han genom sin lagstiftning avlägsnat. Rikedom och vällust, vetenskap och konst hade ingen öppen väg till spartanernas sinnen och själ. Vid den lika och gemensamma fattigdomen ägde ingen jämförelse av lyckans förmåner rum, vilken annars hos de flesta människor upptänder vinningslystnaden; begäret efter ägodelar försvann med tillfället att visa och nyttja dem.

Genom den djupa okunnighet i konst och vetenskap som förmörkade alla huvuden i Sparta till lika grad, skyddade han staten för de ingrepp som en upplyst själ skulle ha gjort i författningen; denna okunnighet, förbunden med den råa nationalstolthet som var alla spartaner liksom medfödd, hindrade jämväl ständigt deras förblandande med andra grekiska folkslag. Redan i vaggan blev de stämplade till spartaner, och ju mera de var olika andra nationer och stötte emot dem, desto stadigare måste de hålla sig vid sin medelpunkt. Fäderneslandet var det första skådespel som visade sig för den spartanske gossen, då hans tankekraft väcktes. Han uppvaknade i stadens sköte; allt som omgav honom var nation, stat och fädernesland. Detta var första intrycket på hans hjärna, och hela hans levnad var en ständig förnyelse av samma intryck.

Inom sitt hus fann spartanen intet som kunde fängsla honom; lagstiftaren hade ryckt alla lockelser undan hans ögon. Endast i statens sköte fann han sysselsättning, förnöjelse, ära, belöning; alla hans böjelser och begär var riktade mot denna medelpunkt. Staten ägde således alla sina borgares hela kraft och verksamhet, och vid samfundsandan, varav alla gemensamt livades, måste varje enskilds nationalanda upptändas. Det är därför icke underligt, att den spartanska fosterlandsdygden uppnådde en grad av styrka som måste förefalla oss otrolig. Därav kom även att hos denna republiks fria borgare ingen betänklighet uppstod, när fråga blev att välja mellan livets bibehållande och fäderneslandets räddning.

Därav är det jämväl begripligt, hur den spartanske konungen Leonidas kunde med sina 300 hjältar förtjäna den gravskift han fick, den skönaste i sitt slag och det sublimaste minnesmärke av politisk dygd. "Vandringsman, när du kommer till Sparta, så berätta att vi stupat här till åtlydnad av dess lagar."

Man måste således bekänna, att ingenting kan vara ändamålsenligare och mera genomtänkt än denna statsförfattning, att den företer ett i sin art fulländat konstverk och att den, efterlevd i hela sin stränghet, nödvändigt måste vila på sig själv. Men vore min skildring här slutad, så skulle jag ha gjort mig skyldig till en ganska stor villfarelse. Denna statsförfattning, ehuru beundransvärd, är likväl i högsta grad förkastlig, och ingen större olycka kunde drabba mänskligheten, än om alla stater grundlades efter detta mönster. Det skall icke bliva svårt att skaffa oss övertygelse om riktigheten av denna sats.

Jämförd endast med sitt eget ändamål är Lykurgos lagstiftning ett mästerstycke av statskunskap och människokännedom. Han ville bilda en mäktig, på sig själv vilande okullstötlig stat; politisk styrka och varaktighet utgjorde således det mål vartill han strävade, och detta mål har han även så nära uppnått som det med de omständigheter vari han sig befann någonsin var möjligt. Men ställer man det mål Lykurgos föresatte sig emot mänsklighetens ändamål, så måste ett starkt ogillande träda i stället för den beundran som den första flyktiga blicken avtvingat oss. Allt må gärna offras åt statens bästa, blott icke det för vilket staten själv tjänar till medel. Staten själv är aldrig ändamål; den är viktig endast såsom ett villkor under vilket mänsklighetens ändamål kan uppfyllas, och detta mänsklighetens ändamål är intet annat än utvecklingen av alla människans krafter. Om en statsförfattning lägger hinder i vägen för de krafter som hos människan är nedlagda att utveckla sig, om den hindrar hennes själsförmögenheters utbildning, så är den förkastlig och skadlig, om den i övrigt vore aldrig så väl genomtänkt och i sitt slag fullkomlig. Dess varaktighet är då snarare ett skäl till klander än beröm – den är i så fall blott ett förlängt ont. Ju längre den äger bestånd, desto skadligare är den.

Vid bedömandet av politiska inrättningar kan vi över huvud såsom regel anta, att de är goda och berömvärda blott i den mån de bringar alla hos människan nedlagda krafter till utbildning samt befordrar, eller åtminstone icke hämmar kulturens framåtskridande. Detta gäller om religions- likaväl som om politiska lagar; bägge bör förkastas när de fängslar någon av människosjälens förmögenheter, när de håller den i något avseende tillbaka. En lag till exempel, som ålade en nation att beständigt förbli vid samma trosschema som den i en viss period ansett för det förträffligaste, en sådan lag vore ett ingrepp i mänsklighetens rätt och ingen, om än så skenfager avsikt kunde rättfärdiga den. Den vore omedelbarligen riktad emot samhällets bästa och dess högsta ändamål.

Utrustade med denna allmänna måttstock kan vi icke vara villrådiga hur vi bör bedöma den lykurgiska staten.

Det var blott en enda dygd som med åsidosättande av alla andra övades i Sparta, fosterlandskärleken.

Åt denna konstlade drift offrades mänsklighetens naturligaste och skönaste känslor.

Den politiska förtjänsten förvärvades och skickligheten därtill utbildades på alla sedliga känslors bekostnad. I Sparta fanns ingen äkta kärlek, ingen moderlig kärlek, ingen barnslig kärlek, ingen vänskap – där fanns endast statsborgare, endast borgerlig dygd. Länge hade man beundrat den spartanska moder som med ovilja stötte ifrån sig sin ur en strid återkommande son och ilade till templet att tacka gudarna för de slagna; men man hade ej bort lyckönska mänskligheten till en sådan onaturlig själsstyrka. En öm mor är en mycket skönare syn i den moraliska världen, än ett heroiskt mellanting av man och kvinna, som förnekar naturens känslor, för att tillfredsställa en konstgjord plikt.

Vilket skönare skådespel framställer ej den råe krigaren Coriolanus i sitt läger utanför Rom, då han uppoffrar sin hämnd och seger, emedan han icke kan se sin moders tårar rinna!

Då staten blev ett barns fader upphörde dess naturlige far att vara det. Barnet lärde sig aldrig att älska sin far och mor, emedan det redan i sin spädaste ålder togs ifrån dem och endast efter sägen, men icke av åtnjutna välgärningar, fick begrepp om sina föräldrar.

På ett ännu mer motbjudande sätt blev i Sparta den allmänna människokänslan dödad, och själen i alla plikter, aktningen för släktet, gick oåterkalleligen förlorad. En statslag ålade spartanerna som en plikt att vara omänskliga mot sina slavar; i dessa olyckliga slaktoffer blev mänskligheten skymfad och misshandlad. Själva spartanernas lagbok predikade den farliga grundsatsen att betrakta människorna såsom medel och icke såsom ändamål, och därigenom blev naturrättens och sedelärans grundvalar laglikmätigt kullstörtade. Hela moraliteten gavs till skövling, för att vinna något som kan ha värde endast såsom medel för denna moralitet.

Kan väl något vara mera motsägande och kan en motsägelse ha förskräckligare följder än denna? Icke nog därmed, att Lykurgos grundade sin stat på sedlighetens undergång; han arbetade även på ett annat sätt emot mänsklighetens högsta ändamål, då han genom sitt slugt uttänkta statssystem kvarhöll spartanernas själsbildning på den punkt där han fann den, och för alltid hämmade varje steg framåt.

All konstflit förvisades ur Sparta, alla vetenskaper fördummades, all handelsgemenskap med främmande folk blev förbjuden, allt utländskt utestängt. Sålunda tillspärrades alla kanaler varigenom nationen kunnat erhålla ljusa begrepp; den spartanska staten skulle i en evig enformighet, i en bedrövlig egoism ständigt välva sig endast omkring sig själv.

Alla dess förenade borgares huvudföremål var att bibehålla vad de ägde och förbliva vad de var, inte förvärva något nytt, inte uppstiga till en högre nivå. Obevekliga lagar måste vaka över att ingen nyhet fick inträda i statens urverk, och till och med att tidens framskridande inte förorsakade någon förändring i lagarnas form. På det att denna lokala, denna temporära författning skulle vinna varaktighet, måste folkets själskrafters utveckling stanna på samma ställe där den stod vid dess första grundläggning.

Vi har likväl sett att själsförmögenheternas fortgående utbildning bör vara statens ändamål.

Lykurgos stat kunde äga bestånd endast under det villkor, att folkets förståndsutveckling stod stilla; således var det blott därigenom att den tillintetgjorde en stats högsta och enda ändamål, som dess vidmakthållande var möjligt. Härav följer att vad man anfört till Lykurgos beröm, det nämligen att Sparta kunde blomstra blott så länge som det bokstavligen iakttog hans lagar, är det värsta som kunnat sägas om honom. Även därigenom att detta land inte kunde överge den gamla statsform som Lykurgos givit det utan att riskera en fullkomlig undergång, att det måste förbliva vad det var, att det måste stå på den plats där en enda man satt det, även därigenom var Sparta en olycklig stat – och dess lagstiftare hade icke kunnat göra det en bedrövligare skänk, än detta prisade eviga bestånd av en författning som stod i vägen för dess sanna storhet och lycksalighet.

Lägger vi allt detta tillsammans, så försvinner den falska glans varmed den enda framstående sidan av den spartanska staten bländar ett oerfaret öga; vi ser intet annat än ett ofullkomligt skolgossförsök - det första övningsprov av världens ungdomsålder, som ännu saknade erfarenhet och nog skarp blick för att inse och fatta tingens sanna förhållande. Hur felaktigt detta första försök än var, skall och bör det likväl bli ganska märkvärdigt för en filosofisk forskare i människohistorien. Det var alltid ett jättesteg av människosjälen att behandla det som ett konstverk, vilket dittills varit överlåtet åt slumpen och passionen. Det första försöket i den svåraste av alla konster måste nödvändigt vara ofullkomligt, men det blir dyrbart emedan det i den viktigaste av alla konster blivit anställt. Bildhuggarna började med Hermesstoder, innan de höjde sig till en Antinous och en vatikansk Apollos fullkomliga former. Lagstiftarna skall ännu länge öva sig med grova försök, tills omsider den lyckliga jämvikten av samhällskrafterna självmant framställer sig för dem.

Stenen lider tåligt den bildande mejseln och strängarna som den spelande slår an svarar honom, utan att sätta sig emot hans finger.

Lagstiftaren allena bearbetar ett självverksamt motsträvande ämne - den mänskliga friheten. Han kan väl också endast ofullkomligt i verkligheten frambringa det ideal som han, om än aldrig så rent, i sin hjärna skapat; men försöket ensamt förtjänar allt lovord när det med oegennyttig välvilja anställs och ändamålsenligt utförs.

Solon

Solons lagstiftning i Athen var den fullkomliga motsatsen till Lykurgos lagstiftning i Sparta – och eftersom de bägge republikerna, Sparta och Athen, spelar huvudrollerna i den grekiska historien, så är det en ganska behaglig sysselsättning att jämföra deras särskilda statsförfattningar och emot varandra avväga dessas brister och fördelar.

Efter Kodros död avskaffades den kungliga värdigheten i Athen och högsta makten uppdrogs åt en överhet med namnet arkont på innehavarens livstid. Under en tidsrymd av mer än 300 år härskade 13 sådana arkonter i Athen, och från denna tidsrymd har historien icke åt oss bevarat något märkvärdigt rörande den nya republiken. Men demokratiandan, som redan på Homeros tid var athenarnas egen, livades vid slutet av denna period. Arkontvärdighetens förlänande på livstid föreföll dem som en alltför livlig bild av konungavärdigheten, och kanske hade de förra arkonterna missbrukat sin stora, på livstid innehavda makt. Man förordnade således att arkonternas makt icke skulle räcka längre än tio år. Detta var ett viktigt steg till framtida frihet; ty därigenom att folket vart tionde år valde en ny regent förnyade det sin suveränitetsakt; det återtog vart tionde år sin bortgivna makt, för att efter gottfinnande åter giva bort den. Sålunda hade det ständigt i friskt minne vad undersåtar i ärftliga monarkier slutligen alldeles förglömmer, att det självt är källan till högsta makten och regenten endast nationens verk.

I 300 år hade, såsom ovan är nämnt, athenarna låtit sig styras av en för livstiden tillsatt arkont, men inom 70 år tröttnade de på de tioåriga arkonterna. Detta var också ganska naturligt, ty under samma tid hade de sju gånger förnyat arkontvalen och således lika ofta blivit erinrade om sin suveränitet. Frihetsbegäret hade således i andra perioden måst bliva mycket livligare och även hastigare utveckla sig, än i den första.

Den sjunde av de tioåriga arkonterna var också den siste i sitt slag. Folket ville årligen njuta av sitt övervälde; det hade erfarit att en tioårig makt räckte länge nog för att locka och ge tillfälle till missbruk. Arkontvärdigheten blev således från den tiden inskränkt inom ett år, efter vars förlopp nytt val anställdes. Folket tog ännu ett steg framåt. Eftersom väldet lämnat i händerna på en enda arkont, om än för aldrig så kort tid, likväl kommer konungamakten ganska nära, så försvagade man det därigenom, att man fördelade det mellan nio arkonter som regerade på samma gång.

Tre av dessa nio arkonter hade försteg framför de andra sex. Den förste arkonten, kallad eponymos, förde ordet vid deras sammanträden, hans namn tecknades under offentliga handlingar och året benämndes efter honom. Den andre, basileus eller konung kallad, hade sig ålagt att vaka över religionen och bestyra om gudstjänsten; detta var en kvarleva ifrån de äldre tiderna, då uppsikten över gudstjänsten utgjorde en väsentlig del av konungavärdigheten. Den tredje, polemark, anförde krigshären. De sex övriga bar namnet tesmoteter, emedan det ålåg dem att vårda konstitutionen samt vidmakthålla och tolka lagarna.

Arkonterna utvaldes ur de förnämsta släkterna och först i de senare tiderna framträdde personer av folket till denna värdighet. Författningen gick således snarare mot aristokrati än demokrati, och folket hade följaktligen föga vunnit därvid.

Förordnandet att nio nya arkonter skulle väljas hade jämte sin goda sida, den att förebygga missbruk av högsta makten, en ganska dålig, nämligen att den alstrade partier. Ty det fanns många borgare som innehaft högsta makten och som åter frånträtt den. Med nedläggandet av sin värdighet kunde de icke lika lätt avlägga smaken för denna värdighet, eller försaka nöjet att regera, vars ljuvhet de lärt känna. De önskade således ånyo bliva vad de varit, skaffade sig till den ändan anhängare och uppväckte stormar inom landet. Det hastiga ombytet av arkonter och deras större antal ingav dessutom varje ansedd och rik athenare hopp att ernå arkontvärdigheten; ett hopp som han förut, då blott en beklädde denna höga post och icke så snart därifrån avlöstes, i mindre mån eller kanske alls inte känt. Detta hopp övergick slutligen hos dem till otålighet och denna otålighet ledde dem till fasliga anslag. Sålunda blev bägge delarna, såväl de som redan varit arkonter och de vilka längtade att bliva det, lika farliga för det allmänna lugnet.

Största olägenheten därvid var att styrelsemakten genom sin fördelning på flera och sitt korta bestånd var mera än någonsin bruten och försvagad. Det fordrades således en stark hand, som kunde styra partierna och tygla upprorsstiftarna. Mäktiga och överdådiga borgare störtade staten i förvirring och strävade efter oavhängighet.

För att dämpa dessa oroligheter kastade man omsider ögonen på en oförvitlig och allmänt fruktad medborgare, åt vilken man uppdrog att förbättra lagarna, som hittills endast bestått i bristfälliga traditioner. Denne fruktade medborgare hette Drakon – en man utan mänskliga känslor, som icke trodde människonaturen om något gott och som såg alla handlingar blott i sin egen dystra själs mörka spegel och kände ingen fördragsamhet med mänsklighetens svagheter; en dålig filosof och en ännu sämre människokännare, med kallt hjärta, trångt huvud och halsstarrighet i sina fördomar. En sådan man passade förträffligen till verkställande av redan fastställda lagar, men till att stifta dem kunde ej ett sämre val än av honom göras.

Av Drakons lagar har ganska litet kommit till vår kunskap, men detta lilla stämplar mannen och andan i hans lagstiftning. Han straffade med döden alla förbrytelser utan undantag, lättja liksom mord, stöld av ett får liksom högförräderi och mordbrand. Då man frågade honom, varför han belade små förseelser med samma hårda straff som de största brott, gav han till svar: "De ringaste förbrytelser förtjänar döden och för de större känner jag icke annat straff, därför måste jag behandla bägge på lika sätt."

Drakons lagar är blott försök av en nybörjare i konsten att styra människor. Fasa är det enda medel varmed han verkar. Han straffar blott ett begånget ont, han förhindrar det icke. Han sköter inte om att tillstoppa det ondas källor och förbättra människorna. Att utrota en människa ur de levandes antal emedan hon begått något ont, är detsamma som att hugga omkull ett träd emedan en av dess frukter är rutten.

Hans lagar är i dubbelt avseende klandervärda, först emedan de strider emot mänsklighetens heliga känslor och rättigheter och för det andra, emedan de inte passade det folk som han gav dem, ty var någonsin ett folk i världen oskickligt att trivas under sådana lagar så var det förvisso det athenska. Faraonernas eller konungarnas konungs slavar hade måhända slutligen kunnat finna sig därvid, men aldrig kunde athenarna böja sig under ett sådant ok.

Dessa lagar föll också inom ett halvt århundrade i vanhelgd, trots att han gav dem den icke blygsamma titeln av oföränderlighet.

Drakon hade alltså ganska illa fullgjort sitt uppdrag och hans lagar skadade i stället för att gagna. Då de icke kunde åtlydas och inga andra var till hands att sätta i deras ställe, så var det liksom Athen icke haft några lagar, och den rysligaste anarki utbröt i staten.

Athenska folkets belägenhet var också ganska beklagansvärd. En klass av detta folk ägde allt, den andra intet; de rika förtryckte och plundrade de fattiga utan all misskund. En omätlig skiljemur uppstod således emellan bägge. Nöden tvang de fattiga att ta sin tillflykt till de rika, till samma iglar som sugit deras blod; men de fann hos dem blott en gruvlig hjälp. För de penningar som de fick låna måste de betala oerhörda räntor, och när de inte kunde betala på sagda tid fick de avträda sina jordägor åt borgenärerna. Då de omsider ej hade något mera att avstå, men likväl måste leva, nödgades de sälja sina egna barn till slavar och slutligen, när även denna utväg tröt, satte de sig själva i pant och måste låta sig nöja att av sina borgenärer bli bortsålda som slavar. Emot denna avskyvärda handel med människor fanns ej ännu någon lag i Attika och ingenting höll de rikas vinningslystnad inom tillbörliga skrankor. Så förskräckligt var Athens tillstånd. Om staten inte skulle gå under måste den förstörda jämvikten i förmögenhet på ett våldsamt sätt återställas.

I sådant ändamål hade tre partier uppstått bland folket. Det ena, som förnämligast bestod av de fattiga, krävde en demokrati och en fördelning av den odlade eller odlingsbara jorden, sådan som den Lykurgos gjort i Sparta. Det andra, som utgjordes av de rika, kämpade för aristokratin.

Det tredje ville ha bägge dessa statsformer förenade och satte sig emot de tvenne förstnämnda, så att intetdera förmådde genomdriva sin avsikt.

Man kunde ingalunda hoppas att på ett fredligt sätt bilägga denna stridighet, förrän man träffat en person som alla tre partierna lika villigt underkastade sig och antog som skiljeman sig emellan.

Lyckligtvis fanns en sådan man, som genom sina förtjänster emot republiken, sin milda rättrådiga sinnesart och sin allmänt erkända vishet redan länge ådragit sig nationens uppmärksamhet. Denne man var Solon, av konungslig börd liksom Lykurgos, ty han räknade Kodros bland sina förfäder. Solons far hade varit en ganska rik man, men genom välgörenhet så förminskat sin förmögenhet att hans son i sin ungdom nödgades idka handel. Under resor som han i handelsärenden måste företa, och genom gemenskap med andra folkslag, bildade han sitt förstånd, och hans snille utvecklade sig under umgänge med främmande visa män. Tidigt slog han sig på skaldekonsten, och den färdighet han förvärvade däri kom honom framdeles ganska väl till pass, då han ville kläda moraliska sanningar och politiska regler i dess behagliga dräkt. Hans hjärta var öppet för glädjen och kärleken; några ungdomssvagheter gjorde honom fördragsam emot andra och gav hans lagar den stämpel av saktmod och mildhet som så skönt skiljer dem ifrån Drakons och Lykurgos stadganden. Han hade tillika varit en tapper härförare, hade satt republiken i besittning av ön Salamis och även utfört andra viktiga krigsförrättningar. På den tiden var vishetens studerande inte skilt ifrån den politiska och krigiska verksamheten. Den vise mannen var jämväl den bäste statsmannen, den mest erfarne fältherren, den tappraste soldaten, hans vishet spred sig över alla hans borgerliga bestyr. Solons rykte var utbrett kring hela Grekland, och han hade ett ganska stort inflytande på Peloponnesos allmänna angelägenheter.

Solon var lika mycket omtyckt av alla partierna i Athen. De rika gjorde sig stora förhoppningar om honom, emedan han själv var en förmögen man. Den förståndiga delen av nationen önskade honom till regent, emedan konungamakten syntes dem vara det säkraste medlet att kväva partierna; hans anförvanter önskade det också, men av egennyttiga avsikter – de ville dela väldet med honom. Solon förkastade detta råd: Monarkin, sade han, är väl en skön boning, men den har ej någon utgång.

Han nöjde sig således med att bli utnämnd till arkont och lagstiftare; en hederspost som han likväl ogärna och endast av aktning för sina medborgares välfärd emottog.

Det första varmed han började sin reform var det berömda påbudet kallat Seisakteia eller avskrivande, varigenom alla skulder blev avskaffade och förbud utfärdades att ingen fick låna en annan något med livet som säkerhet. Detta påbud var visserligen ett våldsamt ingrepp i äganderätten, men statens betryckta tillstånd krävde ett våldsamt steg. Av tvenne onda ting var det det minsta, ty den delen av folket som därigenom blev lidande var vida mindre än den som därigenom blev lycklig.

Med detta påbud befriade han på en gång de fattiga från de tunga bördor som i århundraden nedtryckt dem, utan att synnerligen skada de rika, emedan han lät dem behålla vad de ägde och betog dem blott medlen att vara orättvisa. Icke desto mindre skördade han därför lika liten tack av de fattiga som av de rika. De förra hade räknat med en fullkomligt lika fördelning av jordägorna, varpå exempel var givet i Sparta, och knorrade emot honom, som icke i denna del hade uppfyllt deras förväntan. De glömde att lagstiftaren är skyldig såväl de rika som de fattiga rättvisa, och att Lykurgos inrättning just därför icke förtjänade att tagas till mönster, då den vilade på en orättrådighet som borde undvikas.

Folkets otacksamhet avtvingade lagstiftaren följande blygsamma klagan. "Förut", sade han, "skallade mitt beröm mig från alla sidor till mötes - nu ser alla med sneda och fientliga blickar på mig." Men snart visade sig de välgörande verkningarna av hans åtgärder. Det land som förut gjorde slavtjänst var nu fritt; medborgaren odlade nu den jord såsom sin egendom vilken han förut skött såsom en dagsverkare för sin borgenär. Många athenare som försålts till utlandet och som redan börjat glömma sitt modersmål, återsåg nu sitt fädernesland såsom fria människor.

Förtroendet till lagstiftaren livades ånyo. Man uppdrog åt honom statens omskapande jämte oinskränkt makt över medborgarnas egendom och rättigheter. Det första bruk han därav gjorde var avskaffandet av alla Drakons lagar, med undantag blott av dem som angick mord och äktenskapsbrott.

Nu företog han sig det stora verket att ge republiken en ny konstitution.

Alla athenare måste underkasta sig en uppskattning av deras egendom, och blev efter denna uppskattning fördelade i fyra klasser.

Den första innefattade dem som i årlig inkomst hade femhundra mått torra och våta varor.

Den andra bestod av dem som hade årligen trehundra måtts inkomst och kunde hålla en häst.

Till den tredje hörde de som hade blott hälften av nyssnämnda årliga inkomst och varav således två måste förena sig för att åstadkomma samma inkomstbelopp. Man kallade dem för tvåspända.

I den fjärde fanns de som icke hade någon fast egendom, utan livnärde sig av sina händers verk, såsom konstnärer, hantverkare och daglönare.

De tre första klasserna kunde bekläda offentliga ämbeten; de i den sista var visserligen därifrån utestängda, men hade, liksom de andra, rösträttighet i allmänna folkförsamlingen och ägde sålunda betydlig andel i regeringen. I nämnda folkförsamling, kallad Ecklesia, behandlades och avgjordes alla viktiga angelägenheter, såsom val av överhetspersoner, ämbetens tillsättande, märkliga rättegångsmål, finansärenden, krig och fred. Eftersom Solons lagar i vissa hänseenden var dunkla, så måste, var gång domaren var villrådig i tolkningen av en lag, vädjas till Ecklesia, som då i sista instansen avgjorde hur lagen borde förstås. Ifrån alla domstolar kunde man vädja till folket. Ingen som ej uppnått 30 år hade rättighet att bevista folkförsamlingen; men den som innehade denna ålder fick icke ostraffat vara frånvarande, ty Solon hatade och bekämpade ingenting så ivrigt som ljumhet för det allmänna bästa.

Athens författning hade sålunda blivit förvandlad till en fullkomlig demokrati. I strängaste mening var folket suveränt och regerade icke blott genom representanter, utan i egen person och genom sig självt.

Men snart yppade sig skadliga följder av denna inrättning. Folket hade alltför hastigt blivit mäktigt, för att med sans och måtta nyttja denna makt; passionen fick inträde i den offentliga folkförsamlingen, och det tumult en så stor folkmängd åstadkom, tillät icke alltid en mogen överläggning och fattandet av visa beslut. För att avhjälpa denna olägenhet inrättade Solon en senat, vartill hundra ledamöter utsågs ur var och en av de fyra klasserna. Denna senat borde först rådpläga om de ärenden som skulle föreläggas Ecklesia. Det som ej förut av senaten var taget i övervägande, fick icke framställas för folket, som likväl ensamt behöll rättigheten att avgöra.

När en angelägenhet blivit av senaten föredragen för folket, framträdde talarna för att leda dessa val. Dessa var i Athen ganska viktiga personer, och kunde, om de alltid hade varit fria från egna avsikter och haft endast statens sanna väl för ögonen, ha lika mycket gagnat den som de genom missbruk av sin konst och av athenarnas flyktiga lynne ofta skadade den. Talaren uppbådade alla vältalighetens hjälpmedel, för att göra den sidan av en sak behaglig för folket vartill han ville vinna dess bifall, och var han väl övad i sin konst, så hade han alla hjärtan i sitt våld. Genom dessa talare lades en mjuk och eftergiven tygel på folket. De styrde genom övertalning, och deras makt var ej mindre för det att den lämnade något övrigt åt folkets fria val. Folket behöll visserligen oinskränkt friheten att välja eller förkasta, men genom den konst varmed man förstod att framställa sakerna för detsamma länkade och ledde man denna frihet. En förträfflig inrättning, om talarkallet alltid hade varit i rena och trogna händer. Men snart förvandlades talarna till sofister, som satte sin ära i att göra det onda gott och det goda ont.

Mitt i Athen var en stor offentlig plats, omgiven av gudars och hjältars bildstoder och kallad Prytaneion. På denna plats församlades senaten, vars ledamöter för den skull kallades prytaner. Av en prytan fordrades en ostrafflig vandel. Ingen slösare, ingen som vanvördade sin fader, ingen som blott en gång överlastat sig med starka drycker, fick ens tänka på att anmäla sig till detta höga ämbete.

När i en framtid Athens folkmängd ökades och i stället för de fyra klasser Solon infört, tio upprättades, utvidgades även prytanernas antal från 400 till 1.000, varav likväl blott 500 årligen var tjänstgörande och bland dessa åter inte alla på en gång. 50 satt vid styret i fem veckors tid men på så sätt att endast tio varje vecka gjorde tjänst. Sålunda var det fullkomligen omöjligt att godtyckligt förfara, ty varje prytan hade lika många vittnen och väktare över sina gärningar som han hade ämbetsbröder, och den i tjänsteutövningen inträdande var alltid i tillfälle att granska och skärskåda sin föregångares förvaltning. Var femte vecka hölls fyra folksammankomster, de utomordentliga icke inberäknade; en inrättning varigenom det blev alldeles omöjligt att ett ärende kunde länge vara oavgjort och göromålens gång fördröjas.

Jämte inrättandet av denna prytansenat återgav Solon areopagen det anseende som Drakon berövat densamma av det skäl att den, efter hans omdöme, tänkte alltför mänskligt. Han gjorde denna corps till lagarnas högste vårdare och skyddsande och, såsom Plutarchos yttrar sig, fäste republiken vid dessa bägge domstolar, nämligen senaten och areopagen, såsom vid tvenne ankare.

Nämnda höga domstolar var tillsatta att vaka över statens och lagarnas bestånd. Tio andra tribunaler sysselsatte sig med lagarnas tillämpning och rättvisans handhavande. Mordgärningar rannsakades och avdömdes av fyra rätter kallade Palladion,2 Delphinion,3 Phreattys4 och Heliaia. De tvenne förstnämnda, som fanns redan i konungarnas tid, stadfästes blott av Solon. Över ouppsåtliga mord dömde Palladion. Inför Delphinion inställde sig de som bekände att de begått dråp, vilket ansågs tillåtet. Phreattys inrättades för att döma sådana som blev beskyllda för ett med berått mod begånget mord, sedan de redan på grund av ett icke uppsåtligt mord rymt ur landet. Den anklagade infann sig på ett skepp vid stranden där hans domare stod. Befanns han oskyldig, så vände han i stillhet tillbaka till den ort utom landet varifrån han kommit, och kunde hysa det glada hopp att en gång få återkomma till fäderneslandet; varemot, om han befanns skyldig, han väl fick oskadd fara tillbaka, men hade för alltid förlorat sitt fädernesland.

Den fjärde brottmålsdomstolen var Heliaia, så kallad efter solen, emedan den plägade sammanträda strax efter solens uppgång och på en för solens strålar öppen plats. Heliaia var en utomordentlig kommission av de andra höga tribunalerna; dess medlemmar var på en gång domare och överhetspersoner. Dem ålåg icke blott att tillämpa och verkställa lagarna, utan även att förbättra dem och bestämt förklara lagarnas andemening. Deras sammankomst var högtidlig och en förskräcklig ed förband dem att tala sanning.

Så snart en dödsdom var avsagd, och den anklagade icke undandragit sig den genom en frivillig landsflykt, överantvardade man honom åt De elva männen; så kallades en kommission, vartill vardera av de tio klasserna gav en person, vilka tillsammans med livsaksdomaren utgjorde ett antal av elva. Dessa elva män hade uppsikt över fängelserna och satte dödsdomarna i verkställighet. De brukliga dödsstraffen var av tre slag. Antingen störtades förbrytaren i en bottenlös avgrund och även i havet, eller avrättades han med svärd, eller gav man honom en giftdryck.

I ordningen efter dödsstraffen var landsförvisning. Detta straff är förskräckligt i lyckliga länder; däremot kan det finnas stater från vilka det icke är en olycka att bliva förvisad. Emellertid är det ett skönt utslag av det athenska folkets självkänsla att det satte landsförvisning näst efter dödsstraff och när den var beständig, i bredd därmed. Den athenare som förlorat sitt fädernesland kunde ej mer i hela den övriga världen finna ett Athen.

Landsförvisning var förenad med konfiskation av den landsflyktiges hela egendom; endast ostracismen gjorde ett undantag häri.

Personer som genom ovanliga förtjänster eller sällsynt lycka ernått ett större inflytande och anseende än som förlikades med den republikanska jämlikheten, och således började bli farliga för den medborgerliga friheten, landsförvisades stundom – innan de förtjänat denna förvisning. För att rädda staten var man orättvis emot en enskild medlem därav. Idén som ligger till grund för detta bruk är i sig själv berömvärd, men det medel man därtill valde vittnar om en barnslig politik. Man kallade denna landsförvisning ostracismus, emedan de röstande skrev sina yttranden på stenskärvor. Sextusen röster erfordrades för att till detta straff döma en medborgare. Ostracismen måste i kraft av sin natur mestadels drabba de förtjäntaste medborgarna; den ärade således mer än den vanärade – men därför var den icke mindre orättvis och gruvlig, ty den fråntog den värdigaste det dyrbaraste han ägde, hans födelsebygd. Ett fjärde bestraffningssätt vid brottmålsdomstolarna bestod däri, att förbrytarens gärning inristades i en pelare, och detta gjorde honom och hela hans släkt ärelös.

Till obetydligare borgerliga tvisters avgörande var sex tribunaler inrättade, men de blev aldrig viktiga, emedan de dömda ifrån dem alla kunde överklaga till de högre domstolarna och till Ecklesia. Var och en förde själv sin talan, kvinnor, barn och slavar undantagna. Ett vattenur bestämde den tid som hans och anklagarens tal fick räcka. De viktigaste civila målen måste inom tjugofyra timmar vara avgjorda.

Så mycket om Solons borgerliga och politiska inrättningar; men denne lagstiftare inskränkte sig icke blott till detta. Forntidens lagstiftare har ett företräde framför nyare tiders däruti, att de bildar sina människor för de lagar som de ger dem, så att de även tar i beräkning sedligheten, karaktären och samkvämslivet, och icke, såsom vi, skiljer medborgaren från människan. Hos oss står lagarna ej sällan i rak motstridighet med sederna. Hos de gamla åter stod lagarna och sederna i en mycket skönare harmoni. Deras statskroppar har därför också en livlig värme, vilka våra helt och hållet saknar – med outplånliga drag var staten ingrävd i medborgarnas själar.

Emellertid bör man även i denna del gå varsamt till väga i sitt beröm av forntiden. Nästan utan undantag kan man påstå att de gamla lagstiftarnas avsikter var goda och lovvärda, men att de misstog sig om medlen till deras uppnående. Dessa medel vittnar ofta om oriktiga begrepp och ensidiga åsikter. Där vi håller tillbaka för mycket, ryckte de alltför långt fram. Om våra lagstiftare gjort orätt, då de helt och hållet vårdslösade de moraliska plikterna och sederna, så hade grekernas lagstiftare orätt däri, att de inskärpte de moraliska plikterna med lagens bokstav. Viljans frihet är det första villkoret för handlingens moraliska skönhet, och denna frihet är förlorad, så snart man med lagens straffande kraft vill framtvinga moralisk dygd. Det är den mänskliga naturens ädlaste privilegium att bestämma sig själv och göra det goda för det godas skull. Ingen borgerlig lag må såsom en tvångsplikt påbjuda trohet emot en vän, ädelmod emot en fiende, tacksamhet emot föräldrar; ty så snart den gör det, blir en fri moralisk känsla förvandlad i ett verk av fruktan, i en slavisk rörelse.

Men låt oss återvända till vår Solon.

En av hans lagar stadgar att varje medborgare skulle anse såsom sig själv tillfogad den oförrätt som en annan led, och icke ge sig till ro förrän hämnd därför vore tagen. Lagen är förträfflig om man betraktar avsikten därmed, och denna var att hos varje medborgare ingjuta en varm känsla för alla övriga och vänja alla att anse sig såsom delar av ett sammanhängande helt. Vilken angenäm överraskning skulle det icke bli att komma till ett land, där varje förbipasserande oombedd tog oss i försvar då vi förolämpades! Men hur mycket skulle ej vår glädje däröver minskas, om man tillika underrättade oss att han varit förpliktigad till den vackra gärningen!

Ett annat stadgande av Solon förklarar den för ärelös, som vid ett upplopp förblev neutral; även för denna lag låg en omisskännlig god avsikt till grund. Lagstiftaren var angelägen att hos sina medborgare väcka ett livligt intresse för staten. Köld emot fäderneslandet var för honom det förhatligaste av allt. Neutralitet kan visserligen ofta vara en verkan av denna köld; men han glömde att det varmaste deltagande i fäderneslandet ofta påkallar en sådan neutralitet – då nämligen, när bägge de stridande partierna har orätt och fäderneslandet skulle lika mycket förlora, vilket av dem som än vunne framgång.

Åter en annan av Solons lagar förbjuder att tala illa om de döda; en annan att på allmänna ställen, såsom inför rätta, i templen eller vid skådespelen, baktala och skymfa en levande. Alla oäkta barn frikände han från barnsliga plikter, emedan fadern, såsom han yttrade sig, redan genom det åtnjutna sinnliga nöjet blivit betald. Likaså frikallade han en son från skyldigheten att underhålla sin far, om denne ej låtit honom lära något näringsfång. Han tillät barnlösa föräldrar att göra testamente och bortskänka sin förmögenhet åt vem de ville; ty, sade han, vänner som man väljer sig är mera värda än blotta anförvanter. Hemgift avskaffade han, emedan han ville att kärleken, och icke egennyttan, skulle stifta äktenskap. Det är även ett skönt drag av mildhet i hans karaktär, att han gav förhatliga ting blidare namn. Skatter kallade han bidrag, garnisoner städernas väktare, fängelser förvaringsrum och skuldernas upphävande en lättnad. Det penningslöseri, vartill det athenska lynnet var så böjt, mildrade han genom kloka förordningar; stränga lagar vakade över kvinnornas seder, bägge könens umgänge med varandra och äktenskapets helgd.

Slutligen förordnade han att dessa lagar skulle blott för ett århundrade vara gällande - hur mycket längre såg han ej i denna del än Lykurgos? Han begrep att lagar icke är annat än bildningens tjänare, att folkslagen i sin mannaålder behöver en annan ledning än i sin barndom. Lykurgos gjorde spartanernas själsliga barndom evig, för att sålunda hos dem föreviga sina lagar; likväl är hans stat försvunnen med hans lagar. Solon tillskrev sina lagar ett blott hundraårigt bestånd, men än i dag finns flera av dem i romerska lagboken. Tiden är en rättvis domare över alla förtjänster.

Man har gjort Solon den förebråelsen, att han tilldelat folket alltför stor makt, och denna förebråelse är ej alls ogrundad. Då han med för mycken sorgfällighet sökte undvika en klippa, oligarkin, kom han en annan, anarkin, för nära, men också endast nära, ty prytanernas råd och areopagiternas domstol var starka tyglar på det demokratiska väldet. De med en demokrati oskiljaktigt förenade olägenheterna, nämligen tumultartade överläggningar och av passionen förestavade beslut samt partiandan, kunde visserligen icke undvikas i Athen – men dessa olägenheter måste snarare tillskrivas den form han valde, än demokratins väsen. Han felade mycket däri, att han lät folket avgöra och döma icke genom representanter, utan personligen, vilket med tanke på församlingens talrikhet ej kunde ske utan förvirring och tumult, samt med tanke på de obemedlades överlägsna antal icke alltid utan bestickning. Ostracismen, vartill minst sextusen röster erfordrades, visar oss hur tumultartat det måste ha gått till vid sådana folkförsamlingar.

Betänker man däremot å andra sidan hur noga den sämste athenare var bekant med statens angelägenheter, hur mäktigt nationalandan verkade hos honom, hur omtänksamt lagstiftaren sörjt för att fäderneslandet av medborgarna värderades framför allt annat, så skall man få ett bättre begrepp om den athenska menighetens politiska insikter och åtminstone taga sig i akt för att förhastat döma det athenska folket utifrån vårt eget sämre folk. Alla stora församlingar medför alltid en viss laglöshet – men alla små har svårt att hålla sig obesmittade av aristokratisk despotism. Att hitta en lycklig medelväg mellan bägge, det är ett av de svåraste problem, som först kommande århundraden skall lösa. Emellertid måste jag alltid beundra den anda som livade Solon under stiftningen av hans lagar, den anda av en sund och äkta statskonst, som aldrig förlorade ur sikte den grundprincip varpå staten bör vila; den att själv giva sig de lagar man skall lyda, och att uppfylla medborgarens plikter av kännedom därom och kärlek till fosterlandet, icke av en slavisk fruktan för straff, eller av blind och slapp undergivenhet för en överman.

Det var ganska ädelt tänkt av Solon, att han hade aktning för den mänskliga naturen och aldrig uppoffrade människorna för staten, aldrig ändamålet för medlet, utan lät staten tjäna människorna. Hans lagar var slaka band, i vilka statsborgarens själ fri och ledig kunde röra sig i alla riktningar och aldrig kände att de styrde honom. Lykurgos lagar däremot var järnfjättrar, på vilka den djärve modige mannen sårade sig under bemödandet att krossa dem, och vilka med sin övervägande tyngd nedtryckte själen. Den athenske lagstiftaren öppnade alla möjliga övningsfält för sina medborgares snille och flit; den spartanske åter tillstängde för sina medborgare alla utom ett enda – den politiska förtjänstens. Lykurgos stadgade sysslolösheten genom lag, Solon straffade den strängt. Därför mognade också alla dygder i Athen, alla slöjder och konster blomstrade, alla flitens senor spändes; därför blev också alla de mänskliga kunskapernas fält odlade. Var finner man i Sparta en Sokrates, en Thukydides, en Sofokles och Platon? Sparta kunde endast framalstra härskare och krigare, inga skalder, inga tänkare, inga världsborgare. Bägge, Solon liksom Lykurgos, var stora män, bägge rättskaffens män, men vilka olika verkningar har de ej åstadkommit, emedan de utgick från motsatta principer. Omkring den athenske lagstiftaren står friheten och glädjen, fliten och överflödet, alla konster och dygder, alla gracer och sånggudinnor, vilka höjer tacksamma blickar upp till honom och kallar honom sin fader och skapare. Kring Lykurgos åter ser man intet annat än tyranniet och dess förskräckliga motpart slaveriet, som skakar sina bojor och förbannar upphovsmannen till sitt elände.

Ett helt folks karaktär är det trognaste avtrycket av dess lagar och således jämväl den säkraste domaren över deras värde. Spartanens huvud var inskränkt och hans hjärta känslolöst. Han var stolt, högdragen och pockande emot sina bundsförvanter, hård emot dem han övervunnit, omänsklig emot sina slavar och krypande för sina egna övermän. I sina underhandlingar var han samvetslös och svekfull, i sina beslut despotisk, och hans storhet, ävensom hans dygd, saknade det lockande behag som allena tillvinner sig hjärtan.

Athenaren däremot var öm, behaglig och mild i umgänget, hövlig, munter och livlig i samtal, vänlig emot ringare, gästfri och tjänstaktig emot främlingar. Han älskade väl veklighet och grannlåt, men denna böjelse hindrade honom icke att i en drabbning slåss som ett lejon. Klädd i purpur och besmord med välluktande oljor, tvang han de råa spartanerna likasom Xerxes millioner att darra. Han tyckte om bordets nöjen och kunde icke utan möda motstå vällustens lockelse; men dryckenskap och ett skamligt uppförande medförde ärelöshet i Athen; finkänslighet och anständighet hyllades av intet av forntidens folk såsom av det athenska. I ett krig med Makedoniens kung Filip hade athenarna uppsnappat några brev från honom, varibland även ett till hans gemål fanns. Alla de andra öppnades, men detta skickades ouppbrutet tillbaka.

Athenaren var ädelsinnad i lyckan och ståndaktig i olyckan; således var det för honom icke påkostande att våga allt för fäderneslandet. Sina slavar hanterade han mänskligt, och den som blev misshandlad ägde rätt att anföra klagomål emot sina plågare. Till och med de oskäliga djuren fick erfara detta folks ädelmod. Sedan byggnaden av templet Hekatonpedon var fullbordad, förordnades att alla lastdjur som därvid nyttjats skulle vara fria från allt vidare arbete och för deras återstående dagar födas på de bästa betesmarker. Ett av dessa djur infann sig sedermera självmant vid arbetsstället och gick mekaniskt framför de andra, som drog bördor. Denna syn rörde så athenarna att de beslutade att detta djur därefter skulle särskilt underhållas på statens bekostnad.

Emellertid är jag rättvisan skyldig att icke förtiga athenarnas fel, ty historien bör icke vara en lovtalare. Detta folk, som vi beundrat för dess fina seder, dess foglighet, dess mildhet och dess vishet, befläckade sig icke sällan med den skamligaste otacksamhet emot sina största män och med ett grymt förfarande emot sina övervunna fiender. Fördärvat genom sina talares smicker, pockande på sin frihet och uppblåst över så många glänsande förmåner, nedtryckte det ofta sina bundsförvanter och grannar med odrägligt högmod och lät vid offentliga överläggningar ej sällan hänföra sig av en yrande lättsinnighet, som mer än en gång omintetgjorde dess visaste statsmäns bemödanden och förde staten till branten av sin undergång.

Varje athenare enskilt var böjlig och ömsint, men i de allmänna församlingarna var han ej mera samme man. För den skull skildrar också Aristofanes sina landsmän såsom förnuftiga gubbar inom sina egna hus, och såsom narrar i församlingarna. Begäret efter ryktbarhet och nyhetslystnaden behärskade dem i ytterlig grad; för att vinna ett frejdat namn satte athenaren ofta sina ägodelar, sitt liv och stundom även sin dygd på spel. En krona av oliv, eller en inskrift på en pelare som antydde hans förtjänst, var för honom en kraftigare sporre till stora företag, än för perserna alla den store konungens skatter. Lika mycket som det athenska folket överdrev sin otacksamhet, lika långt gick det åter i sin tacksamhet. Att av ett sådant folk i triumf beledsagas hem ifrån allmänna församlingen, att vara upptagen i dess tankar, om blott en enda dag, var en högre njutning för athenarens ärelystnad och en sannare njutning än någon monark är i stånd att förskaffa sin mest älskade tjänare; ty det är något helt annat att röra ett stolt, djupt och starkt kännande folk, än att behaga en enda människa.

Athenaren måste vara i ständig rörelse; oupphörligen traktade han efter nya intryck och njutningar. Denna nyhetssjuka måste man dagligen giva ny näring, om den icke skulle vända sin verksamhet emot staten själv. Således räddade ofta ett i rätt tid givet skådespel det allmänna lugnet, som hotades av ett uppror – därför hade ofta en usurpator det lätt för sig, om han kunde tillfredsställa denna lystnad med en räcka av lustbarheter. Men även därför ve den mest förtjänte medborgare, om han icke förstod konsten att dagligen vara ny och liksom föryngra sin förtjänst!

Solons levnadsafton var icke så ljus som hans vandel förtjänat. För att undvika det ständiga tilloppet av personer som dagligen hemsökte honom med förfrågningar och förslag, företog han, så snart hans lagar trätt i kraft, en resa genom Mindre Asien till öarna och Egypten, där han umgicks med de visaste männen på hans tid, besökte konung Krösus i Lydien och hovet i Sais i Egypten. Det som berättas om hans samtal med Thales från Miletos och med Krösus är alltför känt för att behöva återberättas här.

Vid sin återkomst till Athen fann han staten skakad av trenne partier, som anfördes av tvenne fruktansvärda män, Megakles och Peisistratos. Den förre gjorde sig ansedd och fruktad genom sin rikedom, den senare genom sin statsklokhet och sitt snille. Denne Peisistratos, Solons förre älskling och Athens Julius Caesar, visade sig en gång i folkförsamlingen liggande blek, utsträckt på sin vagn och bestänkt med blod ur ett sår, som han själv givit sig i armen. "Så", sade han, "har mina fiender hanterat mig för er skull. Mitt liv svävar i ständig fara, om ni icke vidtar tjänliga mått och steg att skydda det." Därpå yrkade hans vänner efter hans egen inrådan, att han måtte förses med en livvakt som kunde beledsaga honom så ofta han gick ut. Solon insåg det bedrägliga i detta förslag och satte sig således ivrigt, fast förgäves, däremot. Peisistratos erhöll en livvakt och såg sig icke förr i spetsen för densamma än han satte sig i besittning av citadellet i Athen. Nu föll täckelset från folkets ögon, men det var för sent. Förskräckelsen intog Athen; Megakles och hans anhängare flydde därifrån. Solon åter, som ensam icke låtit förblända sig, var nu även den ende som icke fällde modet. Lika mycket som han bemödat sig att avhålla sina medborgare från den begångna överilningen, när det ännu var tid; lika ivrigt beflitade han sig nu att höja deras sjunkande mod. Men då ingen lyssnade på honom, gick han hem, lade sina vapen utanför sin port och sade: "Nu har jag gjort vad jag kunnat för fäderneslandets bästa." Han tänkte likväl icke på någon flykt, utan fortfor att allvarsamt klandra athenarnas dårskap och envåldsherrens samvetslöshet. Då några av hans vänner frågade honom, vad som gav honom mod att trotsa den mäktige, svarade han: Min höga ålder ger mig detta mod. Han dog och hans sista blickar fick ej skåda hans fädernesland fritt.

Men Athen hade icke fallit i en barbars händer. Peisistratos var en ädel människa och vördade de solonska lagarna. Han blev sedermera tvenne gånger av sin medtävlare fördriven, men tvenne gånger åter mästare av staden. Slutligen kom han i trygg besittning av sitt välde och då utplånade han minnet av sin usurpation genom verkliga tjänster emot staten och lysande egenskaper. Ingen blev under honom varse att Athen icke mera var fritt; så mild och lugn var hans regering, och icke han, utan Solons lagar härskade. Peisistratos öppnade Athens gyllene tidevarv; under honom uppklarnade de grekiska konsternas sköna morgon. Han dog, sörjd och begråten som en fader.

Hans påbörjade verk fullföljdes av hans söner Hipparchos och Hippias. De regerade i broderlig endräkt, och bägge livades av lika kärlek för vetenskaperna. Under dem framblänkte redan Simonides och Anakreon, ävensom Akademin instiftades. Allt gick med stora steg Perikles härliga tidevarv till mötes.

  1. Marschsång uppkallad efter Spartas heros Kastor.
  2. Pallas Athenas tempel
  3. Apollons tempel
  4. Phreatto låg på en spets av Pireushalvön