Livet efter Glass-Steagall

Efter införandet av en bankdelningslag med förebild i Franklin Roosevelts lagstiftning 1933 börjar det verkliga jobbet att återuppbygga Sverige efter 35 års försummelser.

En regering kan inte direkt skapa välstånd genom att trycka pengar ty välstånd mäts bäst som produktiviteten i hela ekonomin. Men en regering, som styr landet, kan skapa en central institution som reglerar kreditströmmarna för att höja landets produktivitet.

Regering och riksdag måste åter ta ansvar för landets ekonomiska politik genom att införa ett kreditsystem. Regeringen och riksdagen måste ha en plan för hur landets infrastruktur ska se ut de närmaste 50-100 åren. Vi behöver till exempel ett magnettågsystem som täcker hela Sverige. Då ger regeringen Banverket i uppdrag att planera och bygga ett sådant system. Finansieringen ordnas genom lågräntekrediter från riksbanken. Dessa nya pengar kommer då, med hjälp av betalningssystemet, att strömma genom hela systemet av byggföretag, industri, småföretag och vidare till löner, skatter och konsumtion. På samma sätt skapas krediter för byggandet av vackra städer, sjukhus, skolor, kärnkraftverk, spårtaxisystem med mera. Att ge ut krediter till produktiva investeringar är det enda sättet som nya pengar får tillföras systemet från riksbanken.

Affärs- och sparbanker har som enda uppgift att upprätthålla betalningssystemet, ta emot insättningar från allmänheten och ge ut produktiva krediter till företag som bygger eller producerar något. Endast dessa banker skall vara garanterade av staten.

Ett liknande system hade vi i Sverige mellan 1945 och 1980. Detta var den tid då det moderna Sverige byggdes. Under skydd av Roosevelts Bretton-Woodssystem byggde Gunnar Sträng landet så gott han kunde. Han kom in i regeringen 1945. Han var en handlingens man som fick saker gjorda. Den sociala och ekonomiska nöden skulle utrotas. Medlen var för honom självklara. Investeringar, full sysselsättning och höjd produktion och produktivitet.

För att genomföra detta tog han full kontroll över det svenska kreditsystemet. Ända sedan 1933 hade det varit förbjudet för banker att äga aktier. Det fanns regler om räntenivåer både för in- och utlåning i bankerna. Det fanns regler om vilka lån som skulle beviljas. Det krävdes tillstånd för valutatransaktioner. Det finns också i övrigt stora likheter mellan Strängs politik efter kriget och Roosevelts under 30-talet. Båda byggde upp stora socialförsäkringssystem. Under Strängs tid i regeringen, som varade från 1945 till 1976, infördes också det socialförsäkringssystem som vi fortfarande har rester kvar av. De tre stora delarna, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och pensionen, bygger alla på inkomstbortfallsprincipen.

Under 20-årsperioden 1958 till 1977 byggdes 1 761 819 nya bostäder. Under den lika långa perioden mellan 1990 och 2009 byggdes 533 164 bostäder. Detta är en minskning med två tredjedelar eller 67,7%. Under 25-årsperioden 1960-1984 ökade elproduktionen från 34,7 Twh till 129,6 Twh eller 273%. Under den lika långa perioden mellan 1985-2009 ökade elproduktionen från 142,3 Twh till 162,5 Twh eller 14%. Utbyggnaden av elkraftsproduktionen upphörde i mitten av 1980-talet.

Det nya systemet kommer att bli mycket bättre eftersom Sträng aldrig förstod vad ett kreditsystem var. Ett kreditsystem bygger på vad som kommer att finnas i framtiden. Sträng ägnade sig åt att samla ihop pengar för att kunna investera. Detta är helt onödigt. En suverän nation kan ge ut krediter för att öka produktionen och produktiviteten i landet så länge som det finns utbildad arbetskraft, infrastruktur och produktionskapacitet för de nya investeringarna som i sin tur ökar tillgången på dessa. Under ett sådant system kommer skuldsättning att få en annan betydelse. En lantbrukares skuld betalas av nästa skörd, en köpmans skuld betalas av kommande försäljningar och nationens skuld för infrastruktur betalas av den industriella utvecklingen som använder den. Den skuld som skapas kommer helt enkelt att vara en integrerad del av den växande ekonomin under ett kreditsystem. Nationens investeringar görs inte för att tjäna pengar utan för att öka hela nationens produktion och produktivitet.

Tillbaka till Ny Solidaritet