Livet efter Cheney: Rädda industrisamhället och den moderna nationalstaten

Monitor
november 2005

Ledare: Livet efter Cheney: Rädda industrisamhället och den moderna nationalstaten

Efter tre års intensiv mobilisering från LaRoucherörelsens sida mot de neokonservativa krigshetsarna i Washington och deras banerförare, vicepresidenten Dick Cheney, och efter en 22 månader lång utredning av specialåklagaren Patrick Fitzgerald, har det första åtalet väckts mot denna klick. För Cheneys stabschef Lewis Libby, en av arkitekterna bakom det olagliga kriget mot Irak, kan de fem åtalspunkterna ge 30 år i fängelse.

Vi tar detta tillfälle att gratulera LaRoucherörelsen och alla dess supporters till denna seger, men vi måste samtidigt understryka att detta bara är början på den process som till slut kommer att fälla hela den neokonservativa klicken runt Cheney, som har spridit skräck och terror i hela världen.

Kriget är inte vunnet än. Ytterst sett handlar det om att besegra den destruktiva finanspolitik som den internationella finansoligarkin har drivit åtminstone de senaste trettio åren, under sådana slagord som "det post-industriella samhället", "frihandel" och "globalisering", och som har lett till den nedmontering av den moderna nationalstaten och det produktiva industrisamhället som vi alla numera känner in på huden.

Allt fler börjar fatta att hela det nu rådande finanssystemet, som bygger på spekulationsbubblor av varjehanda slag och plundring av den reala ekonomin, är ohållbart. Diskussionen borde därför från och med nu handla om hur nationalstater, enskilt och samfällt, kan agera för att få ett slut på denna kasinoekonomi. USA självt gjorde precis detta, med New Deal-politiken och Bretton Woods-systemet som infördes under Franklin D. Roosevelts ledning. En av Lyndon LaRouches största insatser de senaste två åren är att han har återuppväckt minnet av det riktiga amerikanska ekonomiska systemet, det som Roosevelt tillämpade med så stor framgång. Nu finns det med i den amerikanska politiska debatten igen.

Läget är vidöppet. Nu finns en jättechans att en gång för alla sätta stopp för Cheney/Bush- och Blair-regeringarnas galna krigspolitik, och få den amerikanska kongressen och de europeiska parlamenten och politiska och andra institutioner överallt i Eurasien att börja diskutera vilka steg som måste tas för att återuppbygga världsekonomin med en ny, global Marshallplan.

Som framgår av det följande innehållet i Monitor och Fysisk ekonomi har mobiliseringen för att rädda vitala delar av den industriella kapaciteten i USA och Europa, först och främst bilindustrin och den därmed sammanhängande verktygsmaskinindustrin, redan tagit fart.

Samtidigt trappar LaRoucherörelsen upp kampanjen för att verkligen få bort Cheney från makten, genom att lyfta upp i ljuset denna klickls verkliga rötter, personifierade av den ultra-neokonservative Michael Ledeen, som beskriver sig själv som anhängare av en "universalfascism". Både imperialismen och universalfascismen ser den moderna nationalstaten som sin största fiende. Vapnen de använder för att slå sönder den är ständiga krig och "globalisering".

Lyndon LaRouche och hans rörelse arbetar nu på att engagera politiska företrädare och experter i USA och Eurasien i en intensiv dialog om hur världen ska överleva Cheney-epoken, och hur det moderna industrisamhället ska kunna ryckas upp ur den post-industriella avgrunden. Den första stora händelsen är en internationell konferens i Washington den 16 november som direktsänds över hela världen via internet. Den kommer att följas av en stor eurasisk-atlantisk konferens i Berlin i början av december.

Internetkonferensen med Lyndon LaRouche ondagen den 16 november börjar kl. 19 svensk tid. Se och hör den direkt från Washington genom att gå in på www.larouchepac.com och klicka på International Webcast.

LaRouche till Cheney: Gå nu!

Lyndon LaRouche kräver vicepresidenten Dick Cheneys omedelbara avgång. I ett uttalande den 1 november lade LaRouche fram fyra precisa anledningar varför Cheney måste gå - nu.

1. Cheney ljög gång på gång i maskopi med andra för att dra in USA i ett krig med Irak. Specialåklagaren Patrick Fitzgeralds åtal mot Lewis Libby avlägsnar varje tvivel angående de omständigheter under vilka USA gick till krig mot Irak. Redan har 2 000 amerikanska soldater dödats i Irak, över 15 000 blivit allvarligt skadade tillsammans med hundratusentals irakier.

2. I denna lögnkampanj konspirerade Cheney med en ökänd internationell fascistisk organisation, som varit inblandad i större terroristdåd. Några av de lögner som Cheney m.fl. salufört, speciellt den så kallade "uran från Niger"-bluffen, hittades på av en internationell fascistisk organisation, som tidigare leddes av Licio Gelli, aktiv nazist under andra världskriget. Organisationen, Propaganda Due-logen, framställde falska "bevis" med syftet att dupera den amerikanska kongressen att rösta för ett orättmätigt Irakkrig. Italiens nuvarande premiärminister, Silvio Berlusconi, f.d. medlem i den fascistiska P2-logen, spelade en avgörande roll i Nigerbluffen, och en annan f.d. P2-medlem, den amerikanska självutnämnda universalfascisten, Michael Ledeen, var en annan nyckelfigur i krigsbluffen. Denna P2-loge låg bakom den våg av terrorism som sköljde över Italien mellan åren 1970-1982, i sin helhet är känd som en "spänningens strategi" som omfattade kidnappningen och mordet på den italienska premiärministern Aldo Moro 1978, och bombningen 1980 av tågstationen i Bologna som tog över 80 människors liv.

"Uran från Niger"-bluffen samordnades inom Bush-administrationen av Dick Cheney personligen. Fitzgerald konstaterade, på fyra olika ställen i åtalet mot Libby, att det var Cheney som berättade för Libby att Valerie Plame Wilson, den f.d. ambassadören Joseph Wilsons fru, arbetade för CIA. Och både Cheney och Libby kände till att hon arbetade för CIA:s Counterproliferation Division, som lyder under Directorate of Operations. Både Cheney och Libby visste således att Valerie Plame Wilson var en hemlig CIA-agent, när de röjde hennes identitet till den syndikerade journalisten Robert Novak.

3. Cheney ligger bakom administrationens nazistliknande systematiska tortyr av fångar i Irak, Afghanistan och på andra ställen. Cheney måste, som en följd av dessa handlingar, lämna in sin avskedsansökan, och de i vicepresidentens stab, som David Addington och John Hannah, som - under Cheney - spelade en central roll i Bush-administrationens offentligt förda tortyrpolitik - i strid mot Genèvekommissionen och andra av USA undertecknade internationella överenskommelser - måste omedelbart sparkas. Cheney kommer, som t.o.m. Washington Post erkände, att bli ihågkommen som tortyrförespråkare. Detta är ett brott mot principerna som slogs fast i Nürnbergrättegångarna, och individer som imiterar nazisternas tortyr mot någon människa ska inte befinna sig i Vita huset.

Cheney har genom sina handlingar, och genom specialåklagaren Fitzgeralds utredning, avslöjats som en lögnare och tortyrförespråkare. Dessa handlingar, slår LaRouche fast, uppfyller med råge den amerikanska konstitionens definition av "svåra brott och lagöverträdelser", och gränsar till högförräderi.

Vem är Michael Ledeen?

I frågan om "uran från Niger"-bluffen är Michael Ledeen en nyckelperson. Ledeen ger regelbundet råd till Bushs rådgivare Karl Rove i frågor om terrorism och nationell säkerhet. När man förstår vem och vad Ledeen är, börjar man greppa hela Cheney-Rumsfeld-kabalens natur.

Ledeen gick in i politiken i Rom 1975-77. Som historielärare vid Roms universitet arbetade han även som korrespondent för den amerikanska tidningenNew Republic och blev involverad i den hemliga frimurarlogen Propaganda Due (P-2), som leddes av krigstidsnazisten Licio Gelli. Senare uppdagades det att P-2 var ansvarigt för organiseringen av "spänningens strategi" under 1970- och 1980-talen, med en rad terroristattacker utförda av både "vänster"- och "höger"-extremister, inbegripet mordet på Aldo Moro och bombningen av tågstationen i Bologna.

1981 blev Ledeen särskild rådgivare till Alexander Haig, då utrikesminister i Reagan-administrationen. När Haig dumpades från Reagans regering 1982, hämtades Ledeen in som konsult till nationella säkerhetsrådet och försvarsdepartementet (1982-86). Ledeen knöt den första kontakten med den iranska vapenhandlaren Manucher Ghorbanifar, som iscensatte planen för "vapen i utbyte mot gisslan", känd som Iran-Contras-affären. Enligt flera f.d. amerikanska underrättelsetjänstemän arbetade Ledeen vid samma tid för SISMI, Italiens militära underrättelsetjänst, vars chef i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet var P-2-medlemmen general Giuseppe Santovito.

Ledeen återvände till Rom i december 2001 som "konsult" till Pentagon, denna gång till statssekreteraren Douglas Feith. Ledeen, som drev på för regimskiften i Iran och Irak, berättade att Ghorbanifar hade underrättelseinformation som kunde hjälpa USA i kriget mot terrorismen. Var detta upprinnelsen till "uran från Niger"-bluffen?

Konstitutionen räddar USA

LaRoucherörelsens mobilisering mot Bush-administrationens oamerikanska regeringspolitik har öppnat för andra krafter att öppet attackera den förda politiken. Mest spektakulär är kritiken mot vicepresident Cheneys roll från den f.d. säkerhetsrådgivaren Brent Scowcroft, som dessutom fortsätter att ifrågasätta invasionen av Irak.

En annan som redan är känd för sin kritik av Irakkriget är Scott Ritter, som varit en av FN:s utsedda vapeninspektörer. Han går nu vidare med att varna för desperata handlingar från Bush-administrationens sida och menar att man inte kan utesluta en statligt beordrad terror. Han drar en parallell till president Nixon som övervägde att använda kärnvapen som ett sätt att avleda uppmärksamheten från ett inrikespolitiskt kaos.

Parallellen till Watergate är ju rätt självklar, och den amerikanska konstitutionens styrka manifesterar sig nu, precis som i Watergatekrisen. Specialåklagaren Fitzgeralds funktion visar att det finns i konstitutionen inbyggda mekanismer för att stävja missbruk av presidentämbetets maktutövning.

Syrien nästa måltavla

En kombination av faktorer - i Mellanöstern, på det internationella planet och internt i USA - har gjort det möjligt att utsätta Syrien för Irak-behandlingen. FN-utredaren Detlev Mehlis slutsats att mordet den 14 februari på Libanons förre premiärminister Rafik Hariri skedde med godkännande från högsta ort i Syrien har öppnat för en massiv politisk kampanj mot Syrien. Mehlis har inte presenterat några klara bevis för sina anklagelser, och har själv medgivit att utredningen inte är slutförd och att det kommer att ta tid att hitta de verkligt skyldiga.

För Bush-regeringen är detta dock fullt tillräckligt för att dra i gång en kampanj mot Syrien, som kan utmynna i det nya krig i Mellanöstern som Dick Cheney och de neokonservativa länge har önskat sig. Men med tanke på att Bush-regeringen nu är kraftigt försvagad är det en vansklig väg man slår in på. Man kan inte räkna med stöd från varken folket eller kongressen för ännu ett fiaskobetonat krig. Desto mera tacksamt tar man emot uppbackningen som kommer från Tony Blair och FN:s säkerhetsråd. Frankrike, med ett kolonialt förflutet i Libanon och Syrien, är dumt nog att spela med, i tron att det ska kunna hävda sin ställning som stormakt i Mellanöstern.

I FN:s säkerhetsråd lyckades USA, Storbritannien och Frankrike bara få med Ryssland och Kina på ett beslut om att hota Syrien med "vidare åtgärder" (alltså inga omedelbara ekonomiska sanktioner) om landet inte samarbetar med den fortsatta FN-utredningen av mordet på Hariri - något som Syriens president Bashar Assad faktiskt redan lovat göra. Beslutet riskerar ändå att ge Cheney och de neokonservativa tid och manöverutrymme nog att vända "regimskifte"-politiken utåt, i stället för att själva råka ut för ett regimskifte och ta konsekvenserna av Irak-fiaskot.

Pressen ökas ytterligare av att amerikanska trupper gör ständiga inbrytningar från Irak in på syriskt territorium, vilket redan har lett till att människor har dödats.

En farlig aspekt av FN:s press på Syrien och Libanon är kravet att dessa länder ska avväpna och kasta ut palestinska grupper. I Libanon finns det 450 000 palestinska flyktingar. De är välorganiserade och beväpnade. FN kräver också att libanesiska miliser som Hizbollah och Amal ska avväpnas. Detta är ett recept för inbördeskrig, under rådande omständigheter i Libanon och Mellanöstern som helhet. Under det förra libanesiska inbördeskriget, som tog sin början 1975, tvingades palestinierna välja sida i konflikten, och så småningom gick Israel in i Libanon, genom invasionen 1982. Detta gjorde Libanon till ett helvete i cirka 25 år.

Lägg till detta den avbrutna palestinsk-israeliska fredsprocessen, och de återupptagna attackerna och motattackerna mellan Israel och väpnade palestinska grupper på Västbanken.

Det finns många politiska möjligheter att lösa krisen och bringa klarhet i Hariri-mordet och stabilisera Mellanöstern. Men om det "fredsälskande" FN fortsätter med den nuvarande krigshetsen, vem ska då skipa fred?

Schröders politiska testamente

Gerhard Schröder utnyttjade sitt sista internationella framträdande som tysk förbundskansler, på EU-toppmötet i Storbritannien den 27 oktober, till att attackera anglosaxisk kapitalism: "Vi står inför en fundamental konflikt. Ska vi framhäva marknaden och göra ändlösa liberaliseringar till kärnan i vårt politiska agerande, eller ska vi européer stå fast vid våra grundvärderingar?"

Schröder läste upp stora delar av en artikel han hade skrivit i det aktuella numret av Die Zeit, vilken har beskrivits som hans politiska testamente. Schröder skriver där, att om man vill få rätt perspektiv på Europas framtid bör man bege sig till Shanghai, vars nydaning förkroppsligar den ekonomiska och samhälleliga dynamiken i Kina och i Asien. "Med tanke på de stora förändringar vi står inför, måste vi européer gemensamt bidra till att det 21:a århundradets globala ordning vilar på principer som sedan humanismen och upplysningstiden är förenade med vår kontinent: respekt för den enskilda individens värde; frihet; rättsäkerhet; demokrati; social rättvisa och tolerans."

Han fortsätter med att slå fast att "den europeiska välfärdsmodellen" är en kombination av "ekonomisk rationalitet och solidarisk samhörighet": "Människor är beredda att själva ta privata initiativ, men de vill inte se en fullständig upplösning av staten. Man kan förstå det även utan att påminna om vad som skedde i New Orleans. Människorna i Europa, och jag tillfogar: även de i Storbritannien, vill och kan inte privatisera sina livsrisker i någon fullständig mening, men de vill, för att säga det rent ut, ha en stat som inte sätter sig på dem, utan som står vid deras sida."

Schröder menar att överstatligheten i EU har gått för långt, så långt att medlemsstaternas ställning som intakta stater ifrågasätts. "Det finns inget som gör medborgarna argare än misstanken om en smygande suveränitetsförlust", konstaterar han. Han tillägger slutligen att Tyskland har ett särskilt ansvar, på grund av sin politiska och ekonomiska tyngd, men att det inte är något att vara rädd för eftersom Tyskland står fast vid de europeiska grundvärderingarna och vill fördjupa Europas integration i ett nära samarbete med de övriga EU-länderna.

Hedgefonder stöter på motstånd

En vecka efter det tyska förbundsdagsvalet meddelade Porsche att man skulle öka sitt aktieinnehav i Volkswagen från 5 till 20 procent. Beslutet togs i samråd med Schröderregeringen i Berlin och med den CDU-ledda delstatsregeringen i Niedersachsen. Niedersachsen äger 18 procent av VW. Tillsammans kommer nu Niedersachsen och Porsche att kunna hindra att Volkswagen tas över av hedgefonder.

När Volkswagens styrelse drabbades av en skandal, började hedgefonder köpa in sig i VW. Deras mål var att nå en kontrollerande andel som skulle ge dem möjlighet att krama ur och i förlängningen stycka bilgiganten. Hedgefonderna räknade med att Angela Merkel skulle vinna valet och inte längre motsätta sig EU-kommissionens krav på ett avskaffande av den tyska "VW-lagen", som garanterar Niedersachsen ett kontrollerande inflytande över VW. VW:s "företagskultur" kännetecknas också av ett starkt fackligt inflytande - vilket Merkel och hedgefonderna ville få bort.

Volkswagens f.d. VD och numera styrelseordförande är Ferdinand Piech, som också är en stor aktieägare i Porsche. Porsches VD är Wendelin Wiedeking, som inte bara gjort Porsche till Tysklands mest framgångsrika biltillverkare, utan också konsekvent har motsatt sig betoningen på "shareholder value" och "kortsiktigt vinstintresse".

Wiedeking var också en av få företagsledare som inte övergav Schröder för Merkel; i stället stödde han offentligt Schröders ställningstagande för en "stark stat" och mot hedgefondernas invasion av den tyska ekonomin. Uppgörelsen mellan Volkswagen och Porsche innebär således en industripolitisk "stor koalition", med Schröder, Niedersachsens ministerpresident Christian Wulff, som är en tänkbar efterträdare till Merkel i CDU, och även med Edmund Stoiber, eftersom Volkswagens Audi-avdelning har sitt huvudkontor i Bayern.

Derivatjätten Refco i putten

Medierna tiger räddhågat, medan det globala finanskasinot skakas av ännu en jordbävning. Den här gången är det inte bara en enstaka hedgefond som har spelat bort sina klienters pengar på högriskspekulation. En finansinstitution har gått omkull som erbjöd tusentals klienter, däribland många hedgefonder, tillgång till terminsbörserna i New York, Chicago, London och Singapore. Refco, USA:s största fristående terminsmäklarfirma, tvingades lämna in sin konkursansökan den 17 oktober, sedan det avslöjats att firman i åratal hade friserat sina balansräkningar för att dölja stora spekulationsförluster. Refcos vd står åtalad för att ha försökt gömma undan förluster på 430 miljoner dollar med hjälp av en hedgefond i New Jersey.

Förlusterna, som berodde på felslagna derivataffärer, sägs gå tillbaka till 1998, det år då världen skakades av den jättelika hedgefonden LTCM:s konkurs, den ryska statens betalningsinställelse och den s.k. Asienkrisen. Nu finns farhågor för att Refcos konkurs kan bli en upprepning av LTCM-krisen i september 1998, då, som den dåvarande IMF-chefen Michel Camdessus senare tvingades erkänna, hela det internationella finanssystemet "stod och vägde på randen till ett sammanbrott".

Skumraskaffärer. Refco-fallet visar att hedgefonderna tjänar finansetablissemanget inte bara som verktyg för finansiella högrisktransaktioner som man inte vill att tillsynsmyndigheterna ska få kännedom om, utan att dessa oreglerade fonder, finanssystemets "svarta hål", även erbjuder eftertraktade möjligheter till fiffel med bokföringen.

Med 2 400 anställda och verksamhet i 14 länder var Refco en av de största handlarna med råvaror på de stora terminsbörserna. På råvarubörsen i Chicago var Refco inblandat i tio procent av alla kontrakt som slöts där. När Refcos vd arresterades föll Chicagobörsaktien med hela 8 procent på en dag. Refco hanterade också stora volymer terminskontrakt i aktier, obligationer och valutor. Refco skötte t.ex. 60 procent av handeln i New York med brasilianska och argentinska statspapper.

Facklig korruption. Bara några timmar innan han greps satte Refcos vd, Philip Bennett, plötsligt in 430 miljoner dollar på Refcos konto, i ett försök att gottgöra de dolda förlusterna. Han hade fått låna dessa 430 miljoner dollar från ett något oväntat håll: Bank für Arbeit und Wirtschaft (BAWAG), en bank som ägs av den österrikiska fackföreningsrörelsen och även utför finansiella transaktioner åt den österrikiska staten. Den 10 oktober gav BAWAG ett lån på 350 miljoner euro till Bennett personligen, samt 75 miljoner euro till Refco. Säkerheten för lånet var Bennetts privata aktieinnehav - 35 procent av aktierna i Refco, vilka dock blev så gott som värdelösa efter bara några dagar. Detta är den största bankkatastrofen i Österrike sedan den ödesdigra Kreditanstalt-konkursen 1931, som lamslog de tyska affärsbankerna och fördjupade den stora 30-talsdepressionen.

Förklaringen till BAWAG:s märkliga långivning ligger i att flera BAWAG-chefer i många år har varit insyltade i det globala derivatkasinot. Redan 1994 blev BAWAG rubrikstoff när det kom fram att den dåvarande BAWAG-chefen Walter Flöttls son hade satsat runt två miljarder dollar på derivatspekulation i en hedgefond med säte i den karibiska övärlden. Efter avslöjandet måste kontrakten med hedgefonden sägas upp, och det var Refco som hjälpte till med den delikata uppgiften. BAWAG fick vid den tiden också stöd från Bayerische Landesbank i Tyskland, som köpte 46 procent av aktierna i BAWAG. I maj 1999 köpte BAWAG en 10-procentig aktieandel i Refco, och var därmed tillbaka i derivatbranschen. Året därefter gick BAWAG ihop med den österrikiska Postbanken. 2004 köpte den österrikiska fackföreningsrörelsen tillbaka de aktier i BAWAG som hade köpts av Bayerische Landesbank. Redan 1999 hade BAWAG och Refco gemensamt bildat en privatbank i Liechtenstein, Bank Frich & Co.

Skrupelfria storbanker. Att Refco kunde komma undan så länge med sitt bokföringsfiffel; att världens största börs för handel med derivat, Chicagobörsen, kunnat vara så beroende av ett enda företag som Refco; att de internationella storbanker som stödde Refcos börsintroduktion i augusti i år, som håvade in 600 miljoner dollar till den redan dödsmärkta mäklarfirman, kunde vara så blinda, alternativt medskyldiga; och att Refco slutligen kunde genomföra sitt "bankrån" mot BAWAG - allt detta är symtom på ruttenheten i det internationella finanssystemet.

För varje ny skandal som poppar upp kan det finnas hundratals liknande fall som bara väntar på att bli avslöjade. Hedgefonden Bayou Management tvingades i september i år medge att man hade lurat sina klienter i åratal. Man Group, världens största hedgefond, ertappades i början av oktober med att hjälpa en annan hedgefond, Philadelphia Alternative Asset Management, att frisera sin balansräkning. Den ryska hedgefonden VR Global Partners ligger illa till eftersom den är Refcos tredje största fordringsägare, och den allra största om man räknar in två andra finansbolag som lyder under denna hedgefond.

Ny "limes" i Sydeuropa

Romarrikets "limes", som skilde romarna från "barbarerna", har sin moderna motsvarighet i raden av blodiga tillbud som inträffar i de två spanska enklaverna i Nordafrika vid den marockanska Medelhavskusten.

Strömmen av afrikaner som försöker ta sig in i Europa har sin grund i att Afrika nu är mitt uppe i det samhällsekonomiska sammanbrott som är slutstadiet i det som förskönande kallas "globalisering". Det afrikanska samhället bryter samman på grund av den ekonomiska triage- och plundringspolitik som de IMF-ledda imperiekrafterna har bedrivit mot kontinenten i decennier.

Den politiken skapar desperata människor som försöker ta sig över den starkt bevakade gränsen mellan de spanska enklaverna och Marocko. Vid varje tillfälle dör människor och hundratals skadas när de klättrar över taggtrådsstängslen. I samråd med den marockanska regeringen har den spanska regeringen förstärkt gränsposteringarna och sagt att man tänker skicka tillbaka afrikanerna till Marocko. De marockanska myndigheterna skickar å sin sida tillbaka de illegala immigranterna till deras afrikanska hemländer, vilket för vissa innebär att de dumpas i öknen.

Om det samhällsekonomiska sammanbrottet i Afrika inte stoppas, kommer, som den franska författaren Jean Christophe Rufin så riktigt förutsåg i sin bok från 2001, "Imperiet och de nya barbarerna", miljontals desperata, hungriga och sjuka afrikaner försöka fly från "helvetet" i hopp om att kunna överleva i vad de ser som en "ö av välstånd" i Europa.

Spaniens utrikesminister Morantinos har visserligen begärt hjälp från EU med en strängare gränsövervakning, men han har samtidigt indirekt stött Marockos krav på en "Marshallplan" för att hjälpa de afrikanska länderna söder om Sahara att utveckla sina ekonomier. Kravet framfördes på ett möte i början av oktober med inrikesministrarna från Marocko, Spanien, Frankrike, Portugal, Italien, Malta, Algeriet, Libyen, Tunisien och Mauretanien.

Fysisk ekonomi
november 2005

Bilindustrins kapacitet måste skyddas

Senator Hillary Clinton vill att president Bush skall kalla till ett toppmöte om bilindustrins framtid i USA. I ett brev till Bush den 20 oktober skrev hon: "Med tanke på att en miljon amerikaner för närvarande är anställda i bilindustrin, kan vi inte bara låta en kärnverksamhet i vår nationella ekonomiska infrastruktur vittra bort."

Med hänvisning till att Delphi, en av världens största bildelstillverkare, som avknoppades från GM i början av 1990-talet, nu har gått i konkurs, uppmanade hon presidenten att kalla samman ett nationellt toppmöte om bilindustrin, med representanter från kongressen, regeringen, delstaterna, städerna, bilindustrin och dess anställda. Hon betonade att krisen nu är så stor att det skulle få allvarliga konsekvenser om man inte gör något åt den.

LaRouche välkomnar Clintons initiativ

Redan i februari, när GM:s kris blev uppenbar, krävde den amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche att bilindustrins produktionskapacitet måste räddas. Bilindustrin kan inte bara tillverka bilar. Inom bilindustrin finns en tekniskt högt utvecklad verktygsmaskinkapacitet och en produktiv arbetskraft som måste behållas intakt, om en återhämtning av den amerikanska ekonomin över huvud taget skall vara möjlig.

I april och maj skickade LaRouche skrivelser till senaten där han rekommenderade en "strategisk konkurssanering". Bilindustrin borde ställas om till tillverkning av kapitalvaror, särskilt för infrastruktur, som t.ex. höghastighetståg, magnetupphängda tåg, komponenter till kraftverk m.m. menade LaRouche. Ingenting gjordes från senatens sida då, men opinonen för ett ingripande byggdes upp genom att ett 20-tal delstatskongresser och städer ställde sig bakom LaRouches krav. Kravet fick entusiastisk uppslutning från både demokrater och republikaner.

LaRouche välkomnar därför Hillary Clintons utspel, som kommer i ett läge där de neokonservativas kontroll över Bush-administrationen är bruten och en ny politik skall formas. Hotet mot bilindustrin kan bli den fråga som styr den amerikanska ekonomiska politiken i en riktning liknande Franklin D. Roosevelts lösning på 1930-talets kris. LaRouche manar därför till en bred uppslutning bakom senator Clintons förslag.

Med en FDR-politik skulle USA kunna samarbeta med Europa, som man gjorde under återuppbyggnaden efter andra världskriget. LaRouche uppmanar därför alla européer att också stödja initiativet till ett toppmöte om bilindustrin. Senator Clintons förslag gäller inte enskilda krisföretag utan riktar in sig på hela bilindustrin som en strategisk resurs. Hon anger ingen lösning, men det gör däremot LaRouche: ett helhetsgrepp som går långt utöver stödåtgärder för nedläggningshotade fabriker.

Ställ bilindustrin under statens beskydd!

Under en internetkonferens den 12 oktober lade Lyndon LaRouche återigen fram politiken som kan rädda den viktiga verktygsmaskinkapacitet som finns i den amerikanska bilindustrin. En medarbetare i senatens grupp för tillverkningsindustrin bad LaRouche att närmare utveckla sin politik, och bemöta kritiken att den innebar ett slags "förstatligande". LaRouche svarade:

– I tidigare liknande situationer har vi ställt ett företag eller en grupp företag under statens beskydd, inte i tanken att förstatliga dem, utan att ombilda dem. Det är nog inte många som skulle ha någon större lust att lösa ut ledningen i General Motors eller Delphi, med tanke på vad ledningarna för dessa två företag har gjort.

LaRouche förklarade att senatorerna måste sätta sig i regeringens ställe, och tänka på bilindustrins framtid som en fråga om USA:s nationella strategiska intresse.

– Problemet i kongressen är att de inte begriper ekonomins ABC. Och det beror på att de är s.k. 40-talister. De tillhör 68-generationen. De har fått lära sig att tro på tjänsteekonomins mysterier. Gratis pigor till exempel. Eller att byta kön, och fruar, och män, och så vidare. Gifta sig med en sköldpadda, kanske. De är alltså lite förvirrade, de här människorna, i frågor som handlar om det gemensamma bästa. Och det kommer att kräva mycket arbete för att få dem att fatta det här problemet.

– Men vi behöver en verktygsmaskinkapacitet. Vi har enorma behov i det här landet av ett järnvägssystem, av ett magnetupphängt system, av förbättrade system på många områden. Vi behöver inte rädda GM:s eller Delphis kapacitet att tillverka just bilar. Men vi behöver rädda kapaciteten att tillverka den typ av produkt som den här kombinationen kan tillverka! Och att tillverka den i de delar av landet där folk har sina arbeten nu; det är nämligen den andra sidan av saken: att folk inte bara jobbar på en viss arbetsplats, utan de har familjer som är rotade i samhällen, sedan generationer tillbaka. Det är familjebaserade samhällen. Där finns alla möjliga komplex, affärer, andra industrier, alla möjliga saker som är inflätade i varandra.

LaRouche förklarade att de många "mirakel" som den amerikanska verktygsmaskinindustrin stod för under andra världskriget, kan man åstadkomma nu också, om man bara utnyttjar det som den vetenskapsdrivna verktygsmaskinindustrin är så bra på: nämligen att ta fram en produkt, konstruera verktygen som behövs för att tillverka den, och sedan dela upp jobbet och anpassa det efter de anställdas kvalifikationer, så att produkten ifråga kan tillverkas av de många människor som är anställda i företaget.

– Man har en kader, en inre kärna, som består av ingenjörerna på utvecklingsavdelningen. De tar fram en prototyp av en produkt. Runt dem finns en kader av verktygsmaskiningenjörer och andra, som är duktiga på att spalta upp jobbet i lämpliga bitar. Sedan tar man produkten och lägger ut den på en produktionslinje. Och ni skulle bli förvånade över hur fort – som vi lärde oss under andra världskriget – hur fort, från nästan ingenting, vi kan dra i gång en fullskalig produktion. Om man är beredd att acceptera en hel del misstag, en hel del spill, i initialskedet, kan man tillverka nästan vad som helst. Vi kan dra i gång den här ekonomin väldigt snabbt.

– Vad vi behöver är ett system för masstransporter. Helst ett magnetupphängt system, för med ett magnetupphängt system skulle folk kunna åka från en station på västkusten till en station på östkusten på ungefär samma tid som det tar med flyget – om man räknar in all tid som går åt till biljettkontroller och att ta sig till och från flygplatser och så vidare. Med den typen av system får man mycket effektiva förbindelser mellan städer. Man borde aldrig använda flyg på korta sträckor mellan urbana centra, eftersom det blir billigare och snabbare med magnetupphängning. Höghastighetståg är i många fall en kompromiss, men höghastighetståg av den förbättrade typ som används på en del håll i Europa till exempel – det skulle fungera. Och det kan vi göra.

– Vi kan tillverka fabriker och kraftverk. Nu tar det flera år, tre eller kanske fem år att bygga ett kraftverk. Med nya sätt att tillverka kraftverk – genom att man spaltar upp arbetet – kan man snabba på den tiden. Vi vet hur det ska göras. Vi behöver bara bestämma hur det skall passas ihop, som till exempel hela den här biten med att härda betong, och andra saker.

– Till detta behöver vi den ökade produktionen. Vi måste skifta om från en tjänsteekonomi till en producentekonomi, nu. Om vi inte behåller vår verktygsmaskinsektor intakt, då kan vi inte göra det! Vi blir ett u-land.

– Och jag tror att det finns de som vill slå sönder den här nationen. Vi talar alltså om att rädda nationen. Och om vi måste sätta den här sektorn under statligt beskydd, för att hålla i gång den, så att kapaciteten bevaras, och så att dessa samhällen kan fortsätta fungera – skattebetalande samhällen, det kanske går hem hos en del kongressmän! – då skall vi göra det. Detta är inget förstatligande! Det är bara dum propaganda från någon idiot till rådgivare i den här saken.

Amerikansk fackledare besökte tyska biltillverkare

Mark Sweazy, fackklubbsordförande för bilarbetarna vid Delphis fabrik i Columbus, Ohio, kom den 17 oktober till Tyskland för att under tio dagar resa runt i landet och träffa såväl fackliga kolleger som företagare och politiker. Han reste tillsammans med Bob Bowen, som leder LaRoucherörelsen i den amerikanska Mellanvästern. Sweazy och Bowen, som tidigare genomfört en liknande rundresa i Mexico, spred optimism om möjligheten till ett nytt paradigmskifte, där mänsklig kreativitet blir viktigare för ekonomin än finansiella vinster.

En bayersk facklig ledare sa att han uppskattade Sweazys och Bowens industripolitiska visioner, något som annars saknas i fackföreningsrörelsen. Sweazy betonade under besöket att det är nödvändigt att intressera sig för näringslivspolitiska och strategiska frågor inom ramen för det fackliga arbetet.

I en intervju för tyska "Radio Solidarität" förklarade Sweazy varför han valt att jobba ihop med LaRouche:

– Ibland måste man lyssna på vad andra har att säga. Två huvuden är alltid bättre än ett. Det är inte alltid som facket har rätt, och det är inte alltid som regeringen har rätt. Men när man lyssnar på utomstående som kommer, och de har en fungerande lösning på ett problem – vad finns det då för bättre svar?

– Så jag vände mig till LaRouche för att hitta lösningar, och han har lagt fram dem, och jag tycker det är dags att vi tar tag i dem och för dem vidare. För mig känns det mycket bättre att vara en del av lösningen på ett problem, än att bara sitta och titta på när saker händer och inte kunna påverka alls utan bara se hur allting rasar ihop runt omkring en.

Bob Bowen berättade i samma intervju att det mest slående med besöket i Mexico var att alla som de träffade var medvetna om vad som var problemet, men hade svårt att förstå att det fanns en lösning. Det var exakt likadant i Tyskland, sa han.

– Vi hade den lustiga situationen att först möta fackklubbsordföranden, bli visade runt på fabriken och därefter sätta oss ned med platschefen, han som skall föreställa vara fackklubbens motpart. De var totalt överens, båda parter, om vad problemet var. Totalt överens!

– De håller inte alltid med om lösningen. Men om den presenteras, och de börjar diskutera lösningen, så är jag helt övertygad om att vi kan lösa det.

Hela intervjun finns att höra på engelska, på www.bueso.de, klicka på Radio Solidarität. Mark Sweazy kan kontaktas genom sin fackklubb (UAW local 969) vid Delphi i Columbus, Ohio, eller genom Bob Bowen på LaRouchePAC-kontoret i Detroit, tel. 001-313-592 3945.

Appell från Europa

Det är viktigt för Europa och hela världen att den amerikanska bilindustrin och framför allt dess verktygsmaskinkapacitet räddas. På sista dagen av sin Tysklandsturné deltog Mark Sweazy i ett möte i Berlin arrangerat av Medborgarrättsrörelsen Solidaritet, BüSo. Där antogs, på Helga Zepp-LaRouches initiativ, en appell till den amerikanska senaten att "inte tillåta att USA störtar ner från att vara en supermakt till att bli ett u-land":

"Senaten måste deklarera att den amerikanska bilindustrins verktygsmaskinkapacitet är en nationell säkerhetsfråga, se till att skydda den genom ett konkursförfarande och påbörja den av Lyndon LaRouche föreslagna omställningen till en uppbyggnad av den amerikanska infrastrukturen. Både räddningen av bilindustrins produktionsförmåga och återuppbyggnaden av de orkandrabbade delstaterna i södra USA, kräver ett omedelbart återupplivande av Franklin D. Roosevelts New Deal-politik."

"En sådan New Deal-politik i USA skulle vara en signal till att sätta i gång en liknande politik i Europa för att återgå till en full sysselsättning även här." Man pekade på att detta, tillsammans med ett nytt Bretton Woods-system, skulle "bli grunden för ett nytt transatlantiskt samarbete".

Appellen avslutades med orden:

"Vi borde skatta oss lyckliga att vi lever i en tid då mänsklighetens öde avgörs för flera generationer framåt. En sådan tid inträffar i bästa fall en gång i en människas liv. Låt oss se till att historiens dom länder oss till heder."