Låt bubblan spricka - Rädda den reala produktionen!

Finanskrisen är inte begränsad till Asien, den är internationell. Börsraset den 27 oktober 1997 hejdades endast av att ännu mer friska pengar kastades efter de dåliga. Om den idiotin får fortsätta, kommer hela länder och deras riksbanker att snart stå utan resurser att hålla i gång ens en minimal offentlig service, än mindre att garantera produktionen av nödvändiga varor som mat, energi, transporter m.m. Det finns ingen möjlighet att rädda en finansbubbla som ärmånga gånger större än hela världens samlade BNP. I en radiointervju den 28 oktober 1997 förklarade Lyndon LaRouche vad som kan göras.

Det här är en av de viktigaste perioderna i historien. Vi är mitt uppe i det här århundradets största finanskris, som just nu utspelar sig som en global finanskris. Vad vi har att göra med är en bubbla som, inklusive fordringar utanför balansräkningarna, uppgår till minst 100 000 miljarder dollar. Utöver det är tillgångar på ytterligare kanske 30 000 miljarder dollar i farozonen. Endera av två saker kommer att hända: Antingen tillåts processen fortsätta spontant, i veckor, kanske månader, som en våg av jordskalv - med skalv på 3, 6 eller kanske 8 på Richterskalan, sedan tillbaka till 5 eller kanske 6 i efterskalven - ända tills terrängen är rensad, och mer än 100 000 miljarder dollar i nominella värden, fiktiva värden, pappersvärden, är utraderade världen över! Eller så lyckas den amerikanska regeringen ställa sig i ledningen för en grupp nationer, och upplösa hela det nuvarande finans- och valutasystemet, genom att dra det genom ett konkursförfarande under kontrollerade former.

Jag kan rapportera från den gångna veckan, att i högt uppsatta kretsar i USA, i Europa, i olika länder i Asien, i olika länder i Latinamerika, så har jag den här veckan hyllats i pressen och privat som en profet, som den person som verkligen fattade vad som var på gång. Folk säger: "Ja, ni var den som såg det här, ni visste hur det skulle gå när vi tvivlade på det. Nu har det hänt. Vad ska vi göra åt det?" Man ligger alltså på mig för att jag ska leva upp till min väletablerade expertis och tala om vad vi ska göra åt det - och det är det som jag arbetar med nu.

Det är bara papper

John Kenneth Galbraith sa, i ett berömt uttalande om den stora krisen 1929-31, att "det är bara papper". Det finns flera värden som vi måste acceptera är omöjliga att rädda. Derivat i allmänhet ska inte försvaras. Inte en penny i statliga pengar ska gå till att kompensera derivatförluster. Det betyder att vi har en bubbla på 100 000 miljarder dollar i nominella värden som kommer att kollapsa. Låt den kollapsa. Man ska inte klamra sig fast vid ankaret på ett sjunkande skepp. För det andra har vi aktiekurserna. Låt dem falla. Stötta inte upp dem. Skriv av dem från böckerna. Bara skriv av dem. Detta görs förstås inte av individer, utan av statliga finansmyndigheter, som måste dra hela det här genom ett ordnat konkursförfarande. Det finns med andra ord saker som vi måste skydda. Vi måste skydda reala värden. Vi måste skydda våra industrier, vårt jordbruk, den ekonomiska processen. Vi måste se till att människor kan fortsätta arbeta. Vi måste upprätthålla pensionsutbetalningarna. Vi måste skydda småspararnas insättningar. Vi måste framför allt skydda statspapperen, särskilt de amerikanska statspapperen, t.ex. de 30-åriga obligationerna och sådana saker. Men derivaten och aktiekurserna måste få kollapsa. Det är ingen fara! Låt dem kollapsa! Om aktierna gäller ett industriföretag, än sen då? Så länge företaget fungerar behöver vi inte bry oss om vilken kurs aktierna står i. De kan gärna få falla till nära noll, som de gjorde på 30-talet. Rensa systemet. Om fastighetsvärdena kollapsar, än sen då? Vi kommer att få skydda villaägarna, så att de inte förlorar sina hem. Men vi kommer inte att stötta upp fastighetspriserna, som är uppblåsta till konstlade nivåer.

Vad vi alltså talar om är att skriva av värden för 130 000 miljarder dollar på relativt kort tid. Men vi gör det under ordnade former, under statligt överinseende, och enligt de spelregler som vi bestämmer - i stället för att låta det ske spontant, och skapa kaos och riva upp hela systemet - så att inte hela ekonomin slås sönder och människor dör på grund av det. Vi måste alltså skydda nationerna, valutorna och statspapperen. Vi måste skydda industrin, se till att den hålls i gång. Vi måste skydda jordbruket. Vi måste se till att den grundläggande ekonomiska infrastrukturen fortsätter att fungera, och vi måste göra allt som har med skyddet av människors liv och välfärd att göra. Det viktiga är att komma tillbaka till en realekonomisk tillväxt, och säga, med en lättnadens suck: "Det är bara papper. Vi har raderat ut värden, men det var inga riktiga värden. Det var bara fiktiva värden."

Ruinera spekulanterna!

Det stora hotet just nu - låt mig ge ett exempel på det: Vi har personer som George Soros, som egentligen är en brittisk agent. Han är inte verksam på platser där han betalar amerikanska skatter, åtminstone inte mycket. Hans pengar slussas genom penningtvättcentra i holländska och brittiska Västindien, där det ofta talas ryska, där affärer om knarkpengar görs upp. Han är den sortens svindlare. Han är en parasit. Han är en pirat. Dessa pirater, som backas upp av penningstarka intressen, har i Asien koncentrerat sina attacker på Sydostasien, på Hongkong, och ytterst sett på Japan, som sitter med amerikanska statspapper till ett värde av hundratals miljarder dollar. Det som skulle hända, om de här piraterna lyckas, är att japanerna skulle tvingas in i en situation där de skulle dumpa amerikanska statspapper, i storleksordningen hundratals miljarder dollar. Om hundratals miljarder dollar i amerikanska statspapper börjar dumpas på marknaden, och faller i värde, så hamnar man i en omöjlig situation. Problemet är att det inte bara är Soros och andra hajar som gör det här, som försöker plundra den amerikanska ekonomin och knäcka USA, utan det har stöd från den brittiska regeringen, och från den nuvarande franska regeringen. Och det finns folk i andra delar av Europa som har gått ihop med britterna mot USA, för att försöka försvaga USA:s makt. Det är det som ligger bakom den här s.k. Europeiska monetära unionen.

Så mitt råd är: Ruinera dessa spekulanter! Jag ska ge ett exempel: 1958 inträffade en recession, som egentligen började i februari 1957 (det var den första recessionen som jag förutsade; jag förutsade den och den inträffade när jag hade sagt att den skulle inträffa, och jag blev något av en expert på att förutsäga recessioner, som ett resultat av den metod jag utvecklade då). Jag ska inte gå in på detaljerna kring den recessionen, men vid den tiden, 1958, satte spekulanterna in en stor attack mot de amerikanska statspapperen. I det läget, våren 1958, gick det amerikanska finansdepartementet och centralbanken ihop, och "brände" spekulanterna. De tog stryk, några hamnade på fattighuset, eller mer eller mindre på fattighuset, och resten skrämdes bort. Regeringars sätt att handskas med spekulanter, om regeringarna är intelligenta, är att ruinera dem. Det är så man skyddar staten. Hur gör man? Man använder statens rätt att införa regleringar, för att skapa en situation där man kan ertappa spekulanterna med - ursäkta uttrycket - byxorna nere. Man ruinerar dem. Mitt råd nu, är att olika regeringar runt om i världen går samman och bestämmer sig för att inte betala någon tribut - och inte låta IMF diktera att de ska betala någon tribut - till dessa spekulanter; inte låter någon komma och tala om för dem: "Ni måste devalvera er valuta, ni måste göra det och det, ni måste köpa vår välvilja." Vi tänker inte köpa deras välvilja - vi tänker ruinera dem! Och det inkluderar George Soros.

Om USA och ett par andra regeringar, t.ex. Kina, bestämmer sig för att gå ihop om att ruinera George Soros, så kommer han att bli ruinerad! Och länderna i Sydostasien, Kina, specialfallet Hongkong, och mina vänner i Japan hoppas jag, skulle instämma: Låt oss ruinera George Soros och det som han står för, och lära dem en läxa! Vi ska försvara nationernas valutor och nationella säkerhet mot dessa pirater. Vi tänker inte tillåta att den här typen av global ekonomi får fortsätta. Det är det som jag driver på för. Jag nämnde det som hände 1958 som ett exempel: Det fungerar! Det är inte någon vild plan som jag just hittat på. Det har gjorts förr, och nu är det dags att göra det igen! Därför hänger det på president Clinton; om han och finansdepartementet får det stöd de behöver, och om han har modet att göra det, så kan vi slå spekulanterna, särskilt om han kan träffa en överenskommelse av det slag som jag tror att han kan träffa med Kinas president. Under dessa förhållanden kan USA och Kina mycket lätt bilda kärnan i en allians mellan en grupp nationer som knäcker dessa spekulanter, vilket är vad som måste göras. Jag har det rätta temperamentet för att göra det, och jag hoppas att mitt temperament ska smitta av sig på presidenten och en del andra personer, så att jobbet blir gjort.

Pearl Harbor-effekt

Vad det handlar om är en politik som förs under förhållanden av vad jag kallar Pearl Harbor-effekten. När USA mobiliserades för krig, var det inte ett resultat av angreppet mot flottbasen i Pearl Harbor. Den framgångsrika mobiliseringen skedde därför att president Franklin D. Roosevelt visade ledarskap som svar på den chockeffekt som angreppet på Pearl Harbor fick. Än så länge är det amerikanska folket inte redo för att presidenten gör vissa saker som han måste göra, så han får vänta, och behärska sig, som en bra befälhavare i krig, tills ögonblicket att handla infinner sig. Men när det ögonblicket kommer, när krisen har gått så långt att folk är ute och skriker på gatorna, och kräver att regeringen ska göra någonting åt en outhärdlig situation, då måste USA:s president handla!

Om han har en relation med Kina, med länder i Sydostasien, och med vissa andra länder på den här planeten, så säger han helt enkelt: "Om krisen fortsätter på det här sättet, är mina herrar då överens om att vi gör så här?" Det vill säga, förklarar det nuvarande systemet i konkurs, uppdrar åt regeringarna att dra det genom ett konkursförfarande, och drar upp nya regler, vilka kommer att ha stora likheter med de regler vi hade med det gamla Bretton Woods-systemet, före 1959. Låt oss kalla det ett "nytt Bretton Woods-system". USA:s president förklarar för världen hur det nya systemet ser ut, och det träder i kraft med omedelbar verkan. Presidenten har befogenhet att göra det i en krissituation, precis som alla regeringar borde ha i verkliga kriser. Och sedan måste vi ha ett projekt som världen kan komma i gång och jobba med. Det projektet finns, i form av ett jättelikt infrastrukturprojekt, som utgår från Eurasien, som redan är i full gång, och som skulle dra in alla dessa länder - Afrika, Europa, USA, Central- och Sydamerika - i ett ekonomiskt återhämtningsprogram för världen.

Ny mörk tid

Om vi inte gör detta, om oppositionen mot det lyckas, då kommer hela planeten att gå in i en ny mörk tid, och om man har barn så kan man glömma dem, för de kommer att dö. De förhållanden som kommer att råda på den här planeten om vi inte gör det här, är ofattbara. Det är en ny mörk tid, som i vissa avseenden kommer att likna det som hände i Europa när bankväsendet kollapsade på 1300-talet. Då talade man om en "mörk tid". Det kan hända igen, och värre, i global omfattning. Det är alltså det här som vi måste göra. Och vad som behövs förstås, är folk som har mer mod än de flesta, som är beredda att visa ledarskap bland sina vänner och grannar, och övertyga dem om att stöda presidenten, om och när han bestämmer sig för att handla. Det är den enda chans vi kommer att få. Och det är det som presidenten är till för, i vårt styrelseskick. Han har befogenhet att göra detta, med befolkningens stöd.

Glöm allting annat - vi talar om verkligheten. Glöm papper, glöm derivat, glöm aktiekurser. Vi talar om överlevnad! Och att överleva till någonting som är värt att tala om - någonting som våra efterlevande kan vara stolta över. Det är som att utkämpa ett krig; fast det här är alternativet till krig. Vi driver igenom det här nu på det här sättet, så att vi slipper gå in i något galet post-modernistiskt helvete på den här planeten. Det är det som jag arbetar på. Och jag är mycket optimistisk om vad vi kan åstadkomma. Jag är mycket angelägen om att vi ska komma i gång och göra det. Och jag hoppas att det som jag har sagt ska uppmuntra några av er till att förena er med mig i denna strävan.

(Ur en radiointervju med Lyndon LaRouche den 28 oktober 1997)