LaRouches ungdomsrörelse framför Beethovens 9:e symfoni i den vetenskapliga stämningen C=256 Hz

Pressmeddelande:

LaRouches ungdomsrörelse framför Beethovens 9:e symfoni i den vetenskapliga stämningen C=256 Hz

Klicka här för att se videon från inspelningen!

Inspelat i Berlin den 25 mars 2010

Detta år 2010 upplever vi inte bara en sammanbrottskris för vår ekonomi, utan även för själva samhället och dess kultur. Samtidigt som staden Essen firas som Europas kulturhuvudstad, görs det stora nedskärningar, som leder till att teatrar, orkestrar och andra viktiga kulturinstitutioner läggs ned. Desillusionerade ungdomar, utan något som helst hopp om en ljusare framtid, i ett kulturpessimistiskt samhälle, faller in i kriminalitet och drogmissbruk -- samma droger som internationella finanskarteller gör stora vinster på, och som även finansierar de terrorister som i dag dödar soldater i Afghanistan.

Men det är bara när det är mörkt nog som man kan se stjärnorna, och det är endast genom att förverkliga de högsta idealen, höljda ovanför stjärnvalvet, som mänskligheten nu kan räddas från att träda in i en global ny mörk tid. Schillerinstitutet har därför antagit utmaningen att återskapa de ädlaste verk som mänskligheten hittills åstadkommit, och återföra dem dit där de hör hemma: hos folket.

I en serie konserter arrangerade av Schillerinstitutet, har LaRouches ungdomsrörelse presenterat sitt arbete på slutkören ur Ludwig van Beethovens nionde symfoni, till texten av Friedrich Schillers hymn "Till glädjen" ("An die Freude"). Utan att rigoröst ha arbetat på idéerna bakom noterna och orden, utan att ha erfarit den lidelsefulla upplevelsen av kreativitet, och, sist men inte minst, utan att ha övat in och framfört verket i den vetenskapligt korrekta stämningen C=256 Hz -- i stället för den i dag förhärskande, omusikaliska och för sångarnas röster skadliga stämningen, den romantiska skolans A=440 Hz, eller ännu högre -- hade denna bedrift av en ren amatörkör varit praktiskt taget omöjlig.

Den studioinspelning som vi presenterar här, ska ses som en demonstration av vad en grupp passionerade unga människor, av vilka de flesta saknar tidigare musikalisk utbildning, kan uppnå när strävan efter lycka och beslutsamheten att skapa en bättre framtid växer sig större än det alldagliga pessimistiska litenhetsvansinnet. Ta detta som ett exempel på vad nästa generation har förmågan att skapa, om man ger dem de nödvändiga medlen för att göra detta. Och i sådant fall innebär detta de första stegen mot en ny klassisk renässans för mänskligheten!

Det bör också nämnas att Beethovens nionde symfoni genom historien vid ett flertal tillfällen missbrukats för politiska ändamål. Den senaste i raden av sådana perversioner är Herbert von Karajans reduktionistiska arrangemang, som den Europeiska Unionen just nu använder som ett "alibi" för sina illdåd. Exempelvis spelades den under underteckningsceremonin för det fullkomligt odemokratiska Lissabonfördraget, som dunkades igenom utan folkomröstning och vars avsikt är att avskaffa principen om suveräna nationalstater. I skarp kontrast till EU:s överlagda utrotning av Europas rika kulturarv, som ska ersättas av den likformade och själlösa brysselska byråkratins tvångströja av direktiv, riktlinjer och normer, står vårt framförande av den nionde symfonin som en ledstjärna för den sanna andan i Beethovens verk och ett levande exempel på den universellt giltiga idén i Schillers dikt. I dag, precis som 1989 och i varje tid av kris, är det detta som en kulturtörstande befolkning verkligen behöver: Frihet!

Varför C=256? Återgå till sanning, skönhet och klassisk kultur!

Schillerinstitutet, som representerar dessa idéer internationellt, har blivit känt för sitt initiativ för att sänka den internationellt vedertagna frekvensen för ettstrukna C till 256 svängningar per sekund (vilket för stämtonen A motsvarar ungefär 430-432), för att bevara den mänskliga rösten och se till att klassiska musikverk åter kan framföras i enlighet med kompositörernas poetiska avsikter. Den handbok som Schillerinstitutet 1992 publicerade på flera språk (bl.a. engelska, "A Manual on the Rudiments of Tuning and Registration, Vol. I, Introduction and Human Singing Voice") visar att den naturliga stämningen C=256 grundar sig på vårt universums naturlagar. Boken har lagt grunden för att utbilda ett kompetent ledarskap inom musikvärlden, så att den stämning -- den så kallade "Verdi-stämningen" -- för vilken all storslagen klassisk musik från Bach till Verdi skrevs, kan återupprättas och sångrösten räddas.

Den store italienske kompositören och nationsbyggaren Giuseppe Verdi skrev 1884 ett brev till den italienska regeringens musikkommission, där han föreslog att den klassiska stämningen A=432 Hz bör antas, för att skydda sångrösten och främja klassiska tolkningar. Han uppmanade även "hela musikvärlden" att också införa denna stämning, eftersom "musik är ett universellt språk, och varför skulle ett A i Paris vara ett B i Rom?"

Det var ingenting mindre än en revolution i musikhistorien som drogs i gång i Milano den 9 april 1988, då Schillerinstitutet förde samman några av världens mest ansedda klassiska sångare och instrumentalister, för att kräva en återgång till förnuftsmässighet i musikalisk stämning och framförande. På en konferens på temat "Musik och klassisk estetik", som ägde rum i Casa Giuseppe Verdi, krävde talarna, däribland Schillerinstitutets ordförande Helga Zepp-LaRouche, en av initiativtagarna till kampanjen, att få slut på den höga stämningen, som det senaste århundradet bokstavligen ruinerat alla utom de allra bästa rösterna, och återgå till den klassiska estetikens principer, enligt vilka den musikaliska kompositionsprocessen är precis lika lagbunden som solsystemets planetbanor.

Andra höjdpunkter på konferensen i Milano var bland annat en presentation om hur violinbyggandets konst är baserad på stämningen C=256, och ett brandtal av den kända operasångerskan Renata Tebaldi om hur vi måste vända trenden mot en allt högre stämton, vilket är nödvändigt för att rädda nuvarande och framtida sångares röster. Den världsbekante barytonen Piero Cappuccilli demonstrerade skillnaden mellan Verdi-stämningen och dagens högre stämning genom att sjunga två Verdi-arior i de två olika stämningarna. (se video)

Att frekvensen för kammartonen inte bara är någon liten oviktig detalj, blir tydligt när man studerar den stjärnspäckade listan av kända musiker som stödjer Schillerinstitutets kampanj. På denna lista återfinns: sopranerna Montserrat Caballé, Renata Tebaldi, Joan Sutherland, Birgit Nilsson, Anneliese Rothenberger, Grace Bumbry och Edda Moser; mezzosopranerna Marilyn Horne och Christa Ludwig; tenorerna Carlo Bergonzi, Placido Domingo, Luciano Pavarotti, Alfredo Kraus, Peter Schreier och Giuseppe Di Stefano; barytonerna Piero Cappuccilli, Sherrill Milnes, Renato Bruson och Dietrich Fischer-Dieskau; basarna Kurt Moll och Ruggero Raimondi; Norbert Brainin, försteviolinist i Amadeuskvartetten; och hundratals andra. Institutets arbete på detta område har sedan 1988 fortsatt att skapa svallvågor och har praktiskt taget nått alla betydande musikaliska institutioner och artister i världen.

På väg mot en kultur av agape

Vi finner skönhet i levande materia som omger oss i naturen, och vi kan försöka -- mer eller mindre framgångsrikt, beroende på tillgängliga verktyg och utbildning -- att ta efter naturens skönhet; men vad som verkligen skiljer oss människor från andra levande varelser, är vår förmåga att genom vårt kreativa förnuft skapa högre former av skönhet, såsom musikalisk komposition, och dela denna skönhet med våra medmänniskor och kommande generationer. Denna speciella känsla, som är förbunden med det generösa förmedlandet av den skönhet vi skapat, kallar vi agape -- kärlek till mänskligheten. Det är denna kvalitet som ibland, som i fallet med våra framföranden av Beethovens och Schillers "Hymn till glädjen", kan framkalla "glädjetårar" hos den som berörs. Klassisk musik, när den passionerat framförs under rätt förhållanden och i stämningen C=256, hyllar och bekräftar både den mänskliga kreativiteten och agape.

Hur annorlunda denna värld kommer att bli, den dag då varje barn får lära sig att sjunga med bel canto-metoden, och på så sätt får möjlighet att, "inifrån", uppleva klassisk musik! Detta ger hopp åt en värld som för tillfället är fylld av fulhet. Då kommer föräldrar att med glädjetårar i ögonen se och höra sina barn sjunga i körer, stolta över vad den unga generationen är i stånd att skapa, och fyllda av hopp om att det trots allt finns en bättre framtid.