LaRouches politik slår igenom!

Monitor Nr 2
20 febr. 2004


LaRouches politik slår igenom!

Den självmordsaktiga tystnaden i USA:s medier om presidentkandidaten Lyndon LaRouche och oviljan att ens tala om den hotande finanskraschen har antagit hysteriska proportioner. Det är som om problemet skulle försvinna, bara man håller tyst. För varje dag skördar krisen nya offer i allt mer futila räddningsaktioner. Mycket tid och energi fokuseras på hur stolarna skall vara placerade på det sjunkande Titanic.

Det krävs mod för att rädda livet, även på sig själv. I sitt viktigaste tal någonsin, det han höll på en konferens i Virginia helgen den 14-15 februari, mobiliserade LaRouche modet, både för sig själv och andra, att ta itu med det mest dramatiska systemskiftet på flera århundraden (www.larouchein2004.net).

Det är LaRouche som har drivit fram den genomgripande förändring av presidentvalskampanjen som är tydlig för alla att se. Utan inflytandet från LaRouche och hans unga aktivister i valkampanjen hade den inte kunnat ske, trots att ingenting har synts i medierna eller i officiella primärvalsresultat om hans presidentvalskampanj.

Som det nu står, är vicepresident Dick Cheney utsatt för en storm, som växer för varje dag. Ledande demokrater är nämligen överens med LaRouche om att Cheney måste bort. Det nya är att de också har tagit över LaRouches analys om att USA är på väg in i en finanskrasch. Det har signalerats av den förre finansministern under Clinton, Robert Rubin.

Det står också klart att dessa ledande demokrater har bestämt sig för att Bush inte är mannen att klara av en sådan finanskrasch. Det är därför de har tagit strid för att faktiskt vinna valet mot Bush i höst. De har slutit upp bakom John Kerry och börjat kritisera Bush för såväl Irakkriget som för den ekonomiska krisen.

Men dessa demokrater - med kopplingar inte bara till Kennedyfamiljen och f.d. presidenten Clinton utan också till George Soros' nya ledarskapsgrupp inom det demokratiska partiet - har också bestämt sig för att det är bankerna och inte den amerikanska staten som skall sköta finanskrisen. Det innebär att bankerna skall skyddas i krisen men inte människorna. Därför insisterar de fortfarande på att LaRouche med sin Rooseveltlösning skall ignoreras. Den nya konstellationen ändrar inte på det beslut som den nykonservativt anknutna demokratiska partiledningen har fattat om att hålla LaRouche utanför, även om den nykonservativa gruppens kandidat Joe Lieberman nu är besegrad.

Resultatet är att LaRouche hittills fått minimalt med röster och att demokraterna tillåter ett massivt valfusk mot honom. Speciellt farligt är en nyinförd röstningsmetod, där väljarna röstar genom att "trycka" på en dataskärm, utan att de avgivna rösterna kan kontrollräknas i efterhand. Risken är att den metoden kommer att avgöra valet i höst, om Bush och hans redan avslöjade lögnhals till vicepresident är tillräckligt desperata för att ge sig själva segern, på samma sätt som Bush vann valet 2000 med oegentligheter.

Kerry äger visserligen sådana personliga kvalitéer att han skulle kunna vara president i normala tider, men till att klara av en finanskris duger han inte. Att han gått med på att offentligt hålla tyst om LaRouche visar att han inte är sin egen. Det krävs en LaRouche för att i en finanskris leva upp till Franklin D. Roosevelts efterföljd.

LaRouches Roosevelts-lösning innebär att USA i samarbete med andra länders regeringar genomför den nödvändiga konkurssaneringen av finanssystemet, för att hålla i gång och utveckla produktionen till försvar för medborgarnas välfärd. Det är striden för en sådan lösning som dollarkrisen tvingar fram i hela världen. LaRouche har nu nått så långt, att det kan bli en öppen strid om detta i USA. I den striden är alternativen så skarpa att LaRouche kan och måste lyftas upp på presidentposten, precis som F.D. Roosevelt valdes, mitt i den tidens ekonomiska kris, trots motståndet från det egna partiet.

LaRouches allierade i Europa satsar på det. I det italienska parlamentet läggs återigen en motion om att lösa den globala finanskrisen med ett Nytt Bretton Woods. I det ryska presidentvalet har Putins främste rival, Sergej Glaziev, lagt fram en förslag om att Ryssland skall ta initiativ till en liknande lösning.

Paris och Berlin utsätts för "amerikansk" optimism

Som Monitor-läsare har Du under det senaste året kunnat följa och bli bekant med LaRouches internationella ungdomsrörelse som åtagit sig uppgiften att på så kort tid som möjligt skapa det intellektuella och moraliska ledarskap som krävs för att befria oss från den kulturpessimism som ligger till grund för den globala krisen. Bara en ungdomsrörelse kan injicera en kraftig dos av optimism i en befolkning som har pacificerats av det moderna konsumtions- och underhållningssamhället. De politiska framgångar som ungdomsrörelsen har uppnått i USA, kan nu börja skönjas i Europa.

Under de senaste två månaderna har mycket hänt. Efter att ha kommit tillbaka till Sverige från intensiva studiedagar under mellandagarna i Mainz, där vi bekantade oss med historiens stora tänkare som Platon, Schiller, Gauss och Bach, för att återupptäcka deras bidrag till civilisationen, åkte vi två veckor senare ner till kontinenten igen.

Vi tillbringade över två veckor i Paris och i Berlin för att stärka det fransk-tyska samarbetet och tvinga fram en reaktion som kan bryta med både stabilitetspaktens åtstramningspolitik och de finanskrafter som fanatiskt motsätter sig en av valda regeringar genomförd reorganisering av det internationella finanssystemet.

Över sjuttio ungdomar samlades alltså i Paris den 15 januari med ett berg av 150 000 flygblad framför oss, tiotusentals tidningar, plakat, affischer och en plan för att under de kommande dagarna förändra Paris. När vi förflyttade oss till stadens olika delar använde vi Metron. Sjungande från vagn till vagn och från tåg till tåg väckte vi trötta parisare som nyfiket tog emot flygbladet och undrade vad vi höll på med.

Vi bjöd naturligtvis studenterna på de olika universiteten på samma dos av optimism när vi tågade in i deras klassrum och föreläsningssalar. Vi möttes oftast av applåder och fascination från ungdomar som nog aldrig sett något liknande, men stundom även en viss irritation över att vi hälsade på i deras guldfiskskålar.

En del av oss besökte Unescos konferens om en "dialog mellan kulturer" där vi utmanade de medverkande att inte bara tala fagra ord, utan att även ge sig in i den politiska striden. Vår intervention satte fart på debatten och ledde till att många uttryckte sin tacksamhet för att vi kom dit. Under den sista dagen gick vi i demonstrationståg genom Paris' centrala delar sjungande amerikanska, franska och tyska sånger, spred vårt material på de mest kreativa sätt och lättade upp stämningen betydligt genom att få människor att le och skratta. Vi märkte effekten av vårt arbete i slutet av veckan då många redan hade fått vårt flygblad och nu lämnade sina telefonnummer för vidare information. Uppdraget var slutfört, alla flygblad utdelade!

Med många nya erfarenheter i bagaget reste vi sedan vidare till Berlin. Där utvecklade vi våra metoder för att än mer effektivt bryta igenom. Vi delade ut en jätteupplaga av vår tyska tidning som vi spred vid de stora stationerna och samlingspunkterna, vid universiteten och de viktiga institutionerna i staden. Varje dag sändes en eller flera grupper iväg till olika politiska möten för att intervenera. En av kvällarna var vi på sex olika möten samtidigt, däribland den amerikanska handelskammaren och SDP:s och CDU:s politiska möten. På ett annat möte lyckades vi placera vårt material inne i salen där internationella finansmän träffades. Innan mötet började satt de flesta och läste vår exposé över Dick Cheney.

Vad dessa två veckor har visat är vad vi med en fortsatt expansion kommer att kunna göra i Europa varje vecka, i Paris, Berlin, Milano, Stockholm, Köpenhamn och annorstädes!

Chris Märlin
LaRouches ungdomsrörelse

Finanssystemet närmar sig tolvslaget

I sin "Investment Outlook" för februari 2004 gör Bill Gross, chef för fondförvaltaren Pacific Investment Management Company (PIMCO), några ovanliga iakttagelser rörande den amerikanska ekonomins och det internationella finanssystemets prekära läge, som ligger nära det som LaRouche har sagt. PIMCO är världens största fondförvaltare med obligationer som specialitet och en av de största innehavarna av amerikanska statspapper vid sidan av de asiatiska centralbankerna.

Gross konstaterar för det första att "Greenspans ekonomi" bygger på att "arbetarna här hemma [i USA] byts ut mot billig asiatisk och latinamerikansk arbetskraft". Han tillägger sarkastiskt att det "är en ekonomi som vimlar av tekniska underverk som internet, mobiltelefoner, snabb dataöverföring och dylikt", men "vi kanske inte klarar av att åka till månen längre", eftersom "USA inom loppet av tjugo år har genomgått en förvandling från en tillverknings- till en tjänste- till en finansbaserad ekonomi". Han tar General Electric som exempel: "1980 kom 92 procent av den redovisade vinsten från dess tillverkande dotterbolag. 2003 kom nästan 50 procent av intäkterna från finansiella dotterbolag som är starkt beroende av lånefinansiering, kostnaderna för den lånefinansieringen och förmågan att manövrera på swap-marknaden."

Gross varnar sedan: "Men hörni, var felet än ligger, så måste jag avslöja för er att den här romanen eller filmen inte har ett lyckligt slut. Ifråga om tidpunkten är det kanske inte klockan tolv, men klockan kommer att slå tolv ifråga om slutresultatet ... Skuldsättningen som andel av BNP har rakat i höjden de senaste tjugo åren och ligger nu på en historiskt hög nivå, som man bara var i närheten av en kort tid under depressionen på 1930-talet ... Så långt allt väl, skulle den nya tidens människor säga. Vad är det för fel med [en skuldsättningsnivå på] 400 procent av BNP eller 500 procent av BNP? Vad är det för fel med att släppa bomber [med pengar] från helikoptrar om det behövs, som den gode Ben Barnanke [styrelseledamot i Federal Reserve] har föreslagit?"

"Vad jag försöker säga, är att någon gång under denna till synes ändlöst stigande skuldsättning/BNP-kvot kommer någon att säga 'hit men inte längre'. Kanske blir det PIMCO och PIMCO:s gelikar; kanske blir det obligationsinnehavare i utlandet som tröttnat på valutakursens och inflationens urgröpning av kapitalet; kanske blir det risktagare i lånefinansierade hedgefonder som är livrädda för en upprepning av LTCM-krisen (Long-Term Capital Management]. Svårt att säga, men det kommer att hända, med eller utan helikoptrar, och det kommer att dra med sig en ekonomisk avmattning/recession som inte skådats sedan åtminstone 1980-talets början när Volcker gick på sitt skift. Tolvslaget."

När klockan slog tolv i den berömda westernfilmen "High Noon", som Gross anspelar på, fick de till synes överlägsna skurkarna allihop bita i gräset.

Glaziev kräver ett nytt finanssystem

Den 5 februari gav den ryske presidentkandidaten Sergej Glaziev en presskonferens i RIA Novostis högkvarter i Moskva. Den f.d. utrikeshandelsministern (1992-93), som i många år har fört en dialog med Lyndon LaRouche, tog tillfället att lägga fram dramatiska policyförslag för Rysslands roll i den nuvarande globala finanskrisen.

RIA Novosti summerade Glazievs uttalande: "Ryssland kan och bör utmana den nya globala finansstrukturens arkitektur, och speciellt göra rubeln till en internationell finans- och reservvaluta. Den amerikanska dollarn har uppslukat hela världsekonomin och tryckt ner den europeiska ekonomin ... Ryssland borde sätta stopp för sitt överdrivna beroende av den globala finansvalutan - dollarn ... Detta förfaringssätt borde öka vårt inflytande på den internationella marknaden."

Glazievs utspel kom som svar på frågan hur den ryska utrikespolitiken kan bli mer inflytelserik. Glaziev sa att för att få "ett ökat inflytande på de ekonomiska och politiska processerna i världen", måste Ryssland ha en samhällsmodell inom landet som är attraktiv även för andra länder. Genom historien, sade Glaziev, har Ryssland spelat en positiv roll när dess samhällspolitik stämt överens med ett "historiskt uppdrag". Det betyder att Ryssland borde ha en "rättvis, humanistisk samhällsorganisation", som inte injagar fruktan för att man har kärnvapen utan som är attraktiv för sina positiva egenskaper. "Om vi förlorar de moraliska idealen, kommer vi inte att få något inflytande", sa han.

Glaziev fortsatte: "Högsta prioritet i dagens världspolitik, där Ryssland kan spela en ledande roll, är att skapa en ny finansiell arkitektur. Under trycket av en överdriven dollarproduktion under de senaste trettio åren kollapsar nu världens finanssystem. Det är väldigt nära att krascha ... Jag har länge varnat för en politik som hänger upp allting på den amerikanska dollarn. Nu måste vi ha en ny finansiell arkitektur, som bygger på nationella valutor."

Av olika anledningar, framhöll Glaziev, kommer inte Kina att ta initiativet till att skapa ett sådant system. Men "Ryssland kan och bör ta ett sådant initiativ". Världens finanssystem borde inte vara beroende av en enda valuta. Glaziev sade att han hade diskuterat detta med EU-kommissionens ordförande Romano Prodi, när Prodi var i Moskva. Européerna skulle stödja detta, kineserna vill ha det, indierna vill ha det, sa Glaziev. Att ta ett sådant initiativ "är det viktigaste som Ryssland kan göra i världspolitiken", en världspolitik som kretsar runt de ekonomiska och finansiella frågorna.

Europas uppgift i världen

Den tyska Medborgarrättsrörelsen Solidaritet, BüSo, ställer upp med 86 kandidater i valet till Europaparlamentet den 13 juni. Sex medlemmar i LaRouches ungdomsrörelse (LYM) finns med bland de tio översta namnen på listan, som toppas av Helga Zepp-LaRouche.

På partikongressen, som hölls i Berlin den 25 januari, omvaldes Helga Zepp-LaRouche till ordförande. Hon inledningstalade, följd av Jacques Cheminade från Frankrike, Poul Rasmussen från Danmark och fem LYM-aktivister från Tyskland, Frankrike och Sverige (Petra Carlsson).

I sin Europavalskampanj kommer BüSo att fokusera på "Europas uppgift att skapa utvecklingsmöjligheter för världens sex miljarder invånare", genom att föra världen ut ur den nuvarande strategiska krisen, ekonomiska depressionen och finansiella sammanbrottet. Helga Zepp-LaRouche påpekade att Europa missade chansen att upprepa den amerikanska revolutionen på europeisk botten, och att priset för det blev oerhört högt: från den urspårade franska revolutionen och Napoleonkrigen till 1900-talets fascism och världskrig. Men Europa har också ett fantastiskt arv i fråga om att främja den allmänna välfärden, från Solon och Platon till den augustinska kristendomen, från renässansen till den tyska klassicismen och Schiller.

Helga Zepp-LaRouche framhöll de parallella politiska strider som utkämpas i år i USA och Europa: Lyndon LaRouches amerikanska presidentvalskampanj, och kampen för Europas framtid, där valet till Europaparlamentet är en viktig brytpunkt.

- Tyskland, Frankrike och Europa måste återigen bli en plats för tänkare och poeter; Europas stora forskartradition måste återupplivas, sa hon.

Förutom att få till stånd ett Nytt Bretton Woods, förverkliga den Eurasiska landbron och göra Westfaliska fredens principer till grunden för Europas utrikespolitik, behöver vi "ett Biologiskt försvarsinitiativ, d.v.s. en kraftansträngning för att besegra kända och nya, okända sjukdomar", sa Helga Zepp-LaRouche.

Motion om Nytt Bretton Woods i italienska parlamentet

En ny motion om ett nytt internationellt finanssystem, ett Nytt Bretton Woods, inlämnades i det italienska parlamentet den 13 februari. Motionen stöds av 50 parlamentsledamöter från samtliga partier; de flesta tillhör oppositionspartiet Margherita men några representerar partierna som ingår i Berlusconis regeringskoalition. Bland motionärerna finns finansutskottets ordförande Mario Lettieri; Giovanni Bianchi, som 2001 bjöd in Lyndon LaRouche till det italienska parlamentet; de f.d. ministrarna Antonio Maccanico och Nerio Nesi; samt den f.d. vice utrikesministern Ugo Intini.

I motionen konstateras att "efter de konkurser som drabbat LTCM, Enron, de argentinska statspapperen, Cirio, Parmalat och Finmatica, för att bara nämna de mest uppmärksammade fallen, borde det ha gått upp för alla att vi har att göra med en verklig systemkris", och att "inget land ensamt, inte ens Europa ensamt, på grund av finansmarknadernas internationalisering, kan garantera en kontrollfunktion och en strängare regeltillämpning på ett beslutsamt sätt ... Hela finanssystemet är i kris."

Motionen uppmanar den italienska regeringen att "i de relevanta internationella fora verka för införandet av en ny finansarkitektur, inriktad på att förhindra framtida finanskrascher och uppkomsten av nya finansbubblor, och fokuserad på målet att stötta den reala ekonomin; samt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att en internationell konferens med stats- och regeringschefer, liknande den som hölls i Bretton Woods 1944, snarast möjligt sammankallas för att utforma ett nytt och mer rättvist internationellt finans- och valutasystem."

Nya broar mellan Iberoamerika och Asien

Iberoamerika tar viktiga initiativ för att stärka det ekonomiska och politiska samarbetet med tungt vägande länder i Eurasien. Det var budskapet från det flera dagar långa besök som Brasiliens president Lula Inacio da Silva gjorde i Indien den sista veckan i januari.

Det var det första toppmötet mellan Indien och Brasilien efter deras deltagande, tillsammans med Sydafrika, på ett utvidgat G7-möte i franska Evian i juni förra året. Det var då som grunden lades för ett "dialogforum" mellan Indien, Brasilien och Sydafrika.

Under besöket i Indien talade Lula da Silva om behovet av en "strategisk allians" med Indien. Inför företrädare för det indiska näringslivet i New Delhi den 27 januari underströk han, att om ett nära samarbete kommer till stånd så kommer "det här århundradet att bli utvecklingsländernas - Indiens, Kinas, Mexicos, Rysslands, Sydafrikas." De utvecklade länderna, sa han, "kommer inte att komma till vår undsättning om vi fortsätter att gnöla. Vi måste gå samman, om vi skall kunna göra oss gällande". När 20-gruppen bildades i samband med världshandelsorganisationen WTO:s möte i Cancún i september 2003, så satte det käppar i hjulet för den dagordning som de utvecklade länderna hade bestämt, sa han. Det visar att världens "ekonomiska geografi" håller på att ändras, framhöll han flera gånger.

- Indien och Brasilien kan tillsammans bilda en stark politisk kraft, så att världens handelsgeografi kan förändras till det bättre, sa den brasilianske presidenten. Ett exempel på vad som behövs, är det ramavtal om en framtida frihandelszon mellan Indien och den gemensamma marknaden Mercosur (Argentina, Uruguay, Paraguay och Brasilien), som undertecknades den 25 januari, den första dagen av Lula da Silvas besök.

Lula, som också talade sig varm för att Indien, Brasilien och Sydafrika ska få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, beskrev sitt besök i Indien som att det hade "befäst ett extraordinärt partnerskap med Indien". Handeln mellan de båda länderna uppgick under 2003 till 1,2 miljarder dollar, men Lula menade att detta inte ens var 10 procent av vad den skulle kunna vara. Bland överenskommelserna som träffades i Indien var bland annat ett ramavtal om forskningssamarbete i rymden, som innebär att Indien ska skjuta upp en brasiliansk mikrosatellit som ska forska på atmosfären, och bygga upp en markstation för att ta emot data från sateliten. Lula bjöd in indiska företag att investera i brasiliansk infrastruktur - indierna sägs framför allt vara intresserade av att vara med och bygga ut järnvägsnätet - och föreslog reguljärflyg mellan Sao Paulo i Brasilien, Johannesburg i Sydafrika och Bombay i Indien. Premiärminister Vajpayee inbjöds att göra ett statsbesök i Brasilien i juni 2004, i samband med öppnandet av Unctads elfte möte.

Argentina är orubbligt

Argentina har det sista året inte kunnat betala av sin förfallna utlandsskuld på 90 miljarder dollar till de internationella långivarna. Landets president Kirchner och finansminister Lavagna har erbjudit en betalning på 25 procent; bankerna kräver 65 procent plus ränta för förra året (se Monitor nr 1/2004).

Wall Street Journal den 30 januari ville hysteriskt ta till en klassisk imperielösning från 1800-talet, d.v.s. sätta in kanonbåtar för att driva in fordringarna.

Argentinas statsledning vägrar att kompromissa och talar om folkmord. I ett dramatiskt tal den 9 februari sa president Kirchner:

- Det är dags för världen att sätta stopp för blodsugarfonderna och de omättliga bankerna som vill fortsätta med sin ockerpolitik. Skulle Argentina betala mer än 25 procent av statsobligationernas nominella värde, så skulle vi få betala som vi gjorde på 1990-talet, med folkets hunger, och det skulle bli ett nytt folkmord mot Argentinas folk.

Kirchner sa att tjänstemännen på Internationella valutafonden (IMF) hade ett tungt ansvar för att landet hade sjunkit ännu djupare ned i skuldsättning. Han betonade att han som president hade lovat "dem som blivit lidande att inte vackla, inte ljuga, utan tala sanning. ... Om ni valde mig till president, måste jag ha modet och vad som än krävs av mig, att försvara argentinarnas intressen."

IMF:s standardåtgärd i skuldkonflikter liknande denna, är att hota landet med en internationell kreditblockad om det inte böjer sig. Om Argentina står pall, kan det inspirera till ett liknande motstånd mot IMF från Argentinas skuldsatta granne Brasilien, Latinamerikas största land. Dit Brasilien går, följer hela Latinamerika efter, brukar det heta. Om dessa länder slutar betala sina utlandsskulder skulle det utmana den redan minst sagt instabila finansordningen. Det är en utmaning som IMF nu vill stoppa genom att statuera exempel. Dramatiken kunde inte vara större.

Fysisk ekonomi

ABB-krisen prövar Sveriges överlevnadsförmåga

ABB-koncernens planer att på sikt flytta all produktion från Sverige ställer landets överlevnadsförmåga på prov. Vad som återstår av ABB i Sverige, efter de senaste årens avskalningar, är främst automation (bl.a. industrirobotar) koncentrerat till Västerås och krafttekniken baserad i Ludvika. En desperat koncernledning med skulder upp över öronen och svaga marknader går fram som en terminator i gamla industribygder. Att montera ned denna nyckelindustri är som att kasta bort hammaren och alla verktygen innan man skall börja bygga.

Gigantiska elbehov

Världen över finns ett enormt behov av elektrifiering för att föra upp sex miljarder människor till en modern levnadsstandard. Europeiska kraftverksföreningen räknar med att enbart det nuvarande, "gamla" EU fram till 2020 behöver bygga elkraftverk som genererar 200 GW, för att ersätta föråldrade anläggningar. Det motsvarar 200 stora kärnkraftsreaktorer. Enligt EU-kommissionen behövs det fram till 2030 ytterligare 373 GW i ny kapacitet för "gamla" EU och 104 GW för de nya medlemsländerna. Internationella energibyrån IEA räknar med att Europa behöver investeringar i energiteknik för 2 000 mdr euro till 2030, varav 600 mdr för nya kraftverk, 500 mdr för nya kraftnät och resten för olja och gas.

IEA räknar med att USA och Kanada behöver elinvesteringar för 3 200 mdr dollar fram till 2030 och hela världen 16 000 mdr dollar. 51 procent av detta är bara för att ersätta och hålla igång existerande kraftproduktion. För att USA skall komma ur sina gigantiska handels- och budgetunderskott krävs, att USA återuppbygger sin produktion, och det kan man inte göra utan en kraftig utbyggnad av elförsörjningen. Utan ABB:s kraftteknik blir det svårt för det svenska näringslivet att vara med.

Den ekonomiska krisen och fattigdomen i världen går bara att lösa om de senaste 35 årens övergång från ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle vrids tillbaka. Miljontals nya jobb kan skapas med en satsning på den "eurasiska landbron", för att utveckla Eurasien, där två tredjedelar av mänskligheten bor. Det är kärnkraften som måste bli draghästen i denna utveckling. Sydafrika och Kina satsar stort på högtemperaturreaktorn, som har inbyggd säkerhet. Den kommer att bli viktig också för att fylla det stora behovet av sötvatten.

Vetenskap och teknikkonst

För att Sverige skall kunna vara med och bygga upp kraftförsörjningen i världen krävs ett paradigmskifte, tillbaka till teknikintresse och produktion, men också till humanism och solidaritet. Den internationella finanskrisen innebär en accelererande katastrof i de fattigaste delarna av världen. Rent nydarwinistiska idéer låter ett folkmord genomdrivas mot den afrikanska befolkningen, genom indrivning av skulder och råvaruexploatering med hjälp av krigsherrar.

Enbart aidskatastrofen i Afrika kräver en återgång till produktionssamhället. Viruset griper omkring sig i fattiga befolkningsgrupper där motåtgärderna är minimala. Det är en idealisk miljö för viruset att mutera till mer resistenta eller mer smittsamma varianter. Hela världen står handfallen inför detta dödliga virus, och andra nya obotliga sjukdomar, så länge inte en ordentlig sjukvård byggs upp i Afrika.

Välutrustade vårdcentraler med tillgång till laboratorier krävs för att hiv-smittade skall kunna medicineras och sjukdomen hållas i schack. Men patienter med försvagat immunförsvar kan inte skickas hem till ohygieniska förhållanden. De behöver rent vatten, hälsosam kost och hygieniska bostäder. Därmed krävs en utbyggnad av transporter, vattensystem, jordbruk och fungerande moderna samhällen, d.v.s. enorma mängder stål, betong, energi och maskiner. Samtidigt krävs ett "biologiskt försvarsinitiativ", en stor forskningsansträngning för att i Vernadskijs anda ställa grundläggande frågor om vad liv egentligen är, med målet att göra genombrott för att förstå och bota aids och andra idag globala hälsoproblem.

Ett njutningsinriktat konsumtionssamhälle saknar den medmänsklighet och beslutsamhet som krävs för att ta itu med aidskatastrofen. Moralen kräver att den nuvarande teknikfientliga och ytliga paradigmen kastas på sophögen, så att vi kan mobilisera all den vetenskap, teknik och produktion som behövs enbart för att stoppa aidsproblemet.

Ett samhälle bakom ABB

Utflyttning av produktion till låglöneländer lönar sig mindre än vad de flesta företagsledningar tror. Till en början blir det säkert fina lönsamhetssiffror, när en ny fabrik med lågbetald personal drar igång, men det som kan hålla nere kostnaden på lite längre sikt är personalens förmåga att, tillsammans med en hel miljö av inarbetade och specialiserade underleverantörer och forskare, få fram kostnadssänkande ny teknik. Det är inte lönekostnaden som skall vara låg, utan styckekostnaden för varorna.

Redan den fysiska ekonomins fader, universalgeniet Gottfried Wilhelm Leibniz, arbetade med de första ångmaskinerna, med tanken att en människa skulle kunna uträtta lika mycket arbete som förut tvåhundra människor. Nya maskiner är därför mer avgörande än låga löner. Än mer avgörande är förmågan att skapa nya maskiner, eller mer precist ökningstakten av förmågan att skapa nya maskiner.

Personalens och samhällets förmåga att föra in ny teknik i arbetsprocessen utvecklas under flera generationers medverkan i teknologiska revolutioner. Denna vilja och förståelse byggs inte upp i ett låglöneland förrän det landet byggt upp en egen maskinindustri och i synnerhet en tillverkning av de ännu mer komplicerade maskiner som används för att tillverka maskiner, alltså verktygsmaskinerna. Denna princip, som LaRouche kallar verktygsmaskinprincipen, bygger på en människosyn som betonar människans avgörande egenskap, nämligen förmågan att tänka och medvetet förbättra sin försörjningsförmåga.

ABB:s högteknologiska kraftteknik är en del av ett industrisamhälle, som bevisligen har kunnat frambringa detta framgångsrika företag. En utflyttning av själva företagsdelen bort från ett helt samhälles teknikutveckling kan bli förödande för företagets överlevnad på sikt, även om siffernissarna är övertygade om motsatsen. Kortsiktiga intressen hos ABB:s koncernledning, aktieägare eller finansiärer måste utmanas för att inte hela samhället, forskning och underleverantörer skall berövas den kanal man har att nå ut globalt. Om det dessutom handlar om en nyckelindustri inom den svenska paradgrenen infrastruktur, som är avgörande för Sveriges förmåga att med produktivt arbete bidra till att lösa pressande världsproblem, så står det klart att det är en fråga för hela det svenska samhället att rädda ABB från en sönderslagning.

Dags att dumpa nyliberalismen

Den "nya ekonomin" har gått in i väggen efter IT-kraschen och rovgiriga Skandiadirektörers fiffel. Ideologiskt motiverade avregleringar av el-, transport- och finansmarknader har skapat kaos och orättmätiga vinster på bekostnad av både allmän välfärd och producenter. Avreglering fungerar så att underhåll och kraftutbyggnad blockeras, trots stora vinster i elbolagen. Förödande elavbrott, elbrist, elimport och elprishöjningar kommer som ett brev på posten fordomdags. Oskäliga elbolagsvinster och högre elskatter är ett hot mot den elberoende industrin inom skogs-, stål- och metallurgibranscherna i Sverige.

En aktion för att behålla ABB:s produktion kan därför gå hand i hand med ett försvar av övrig produktion i landet. För att åter få igång stora utbyggnader av kraftnätet och trygga elförsörjningen, måste staten återreglera elmarknaden. Staten var avgörande för det gamla ASEA:s utveckling genom Vattenfalls kraftutbyggnad. Ett program för att bygga ikapp de brister som uppstått i elkraftförsörjningen i Sverige sedan avregleringen 1996, speciellt med ny teknologi och kärnkraftutveckling, är nödvändigt för ABB:s fortsatta utveckling i Sverige.

Krediter för att rädda ABB

För att kraftutbyggnaden ska kunna finansieras krävs en återreglering av kreditsystemet, som också kan bli en nystart för andra former av produktiva investeringar. Avregleringen av finansmarknaderna ingår i den globala finanspolitiken att styra kapitalströmmarna till finansbubblor, speciellt i USA och Storbritannien. Den amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan insisterar på att avregleringarna och privatiseringarna i hela världen måste fortsätta för att kapital skall flöda till USA och täcka underskotten och bubblorna där. Denna dränering av hela världen, inklusive svenska banker och pensionsfonder, på kapital, måste hejdas, och kapitalströmmarna vändas tillbaka till produktiva investeringar och samhällsbyggnad - annars blir det aldrig någon tillväxt.

En strid för att få igång kraftutbyggnaden och behålla ABB i Sverige måste omfatta ett grepp på hur landet skall överleva dollarkrisen, utan att produktionen bara stängs ned. Finanssystemet måste omorganiseras; avgörande för varje industri är att omorganiseringen genomförs av ländernas regeringar med den allmänna välfärden och befolkningens försörjning för ögonen. Bankerna i hela världen kräver att få bli prioriterade ungefär som i Sverige under 1991 års bankkris, då 200 000 industrijobb försvann, eller som i det aktuella fallet Argentina, där bankerna håller på att strypa hela landet.

Greppet på hur finanskraschen skall lösas är vanlig skuldsanering, eller ackord som det heter för företag. Skulder måste skrivas ned för att den produktiva verksamheten skall kunna fortsätta till alla inblandade parters långsiktiga fördel. Värdepaper till enorma belopp måste på detta sätt saneras bort för att människor och produktion skall kunna överleva. Nya lån kan då gå till expansion och utveckling av verksamheter istället för att sugas ned i svarta hål i finanssystemet.

Detta kräver en återreglering även av kreditsystemet. En statligt kontrollerad Riksbank och en statligt reglerad kreditgivning är det enda som kan ge skydd åt företag och befolkning, så att inte nya statliga krediter och räddningspaket återigen dräneras bort till bubblor och gamla svarta hål. Långsiktiga kontrakt med utlandet om kraftutbyggnad och andra stora projekt kräver skydd mot valutakurssvängningar och ett internationellt kreditsystem som kan hantera 25-50-åriga lån med så låga räntor som 1-2 procent. Det är huvuddragen i LaRouches förslag om ett Nytt Bretton Woods, och det måste bli vägledande för hur industrier som ABB skall överleva finanskrisen.

Upprop för att rädda ABB

Staten måste tillsammans med facket och ett samlat näringsliv bestämma sig för att behålla den svenska elektroindustrins flaggskepp ABB i Sverige och om möjligt rekonstituera andra delar av det tidigare ASEA. Räddningsaktionen för Ericsson för några år sedan (30 MDR kr) visar, att den svenska kapitalmarknaden och staten är det yttersta skyddet även för de största företagen, om de skall överleva i en kris.

En sak är säker. Det räcker inte med att familjen Wallenberg eventuellt bestämmer sig för att rädda ABB. Wallenberg kan inte få igång elkraftutbyggnaden med en återreglering av elmarknaden. Det är inte ens önskvärt att bankintressen skall styra omläggningen av kreditsystemet, och ännu mindre förhandlingarna om ett nytt internationellt finanssystem i spåren av dollarkraschen.

Det krävs en bred mobilisering för att få staten att lägga om rodret till en politik som kan skydda befolkningens försörjningsmöjligheter och i slutändan de liv som hotas när minskad skattekraft stänger BB-kliniker och sjukhem för de svagaste. En kursomläggning är enda chansen om Sverige skall kunna behålla produktion och ha frihet att hjälpa till att bygga upp världen.