LaRouchedoktrinen

Monitor Nr 4
April 2004


LaRouchedoktrinen

Den centrala frågan i EU-valet är vad Europa kan göra för att vända USA bort från den katastrofala krigspolitiken. Det brinner bokstavligen i knutarna. Krigshökarna signalerar att deras enda tanke nu när de fått problem i Irak, är upptrappning, utvidgat krig, fler krig och värre krig.

I Vietnam svarade föregångarna till dagens krigshökar efter samma mönster. När de körde fast i Sydvietnam, drog de sig inte tillbaka, utan utvidgade kriget till först Nordvietnam, därefter till Laos och Kambodja. Skillnaden är, att USA ekonomiskt är mycket svagare nu. USA vill föra krig mot Syrien, Iran och Nordkorea men har inte soldater så det räcker. Kärnvapen, som bara enstaka dårar talade om i Vietnamkriget, är nu officiell politik enligt Bushdoktrinen - USA:s nya säkerhetspolitiska doktrin - vilket gör bombning med "minikärnvapen" tänkbar i dag.

Med Cheney, Rumsfeld och de andra desperata krigshökarna kvar vid makten över Bushregeringen måste man tänka tanken till slut att det kan bli mycket, mycket, mycket värre. Ett tredje världskrig ligger rakt i förlängningen. Och John Kerry har utmärkt sig som en riktig "Följa John", när Bush tagit steg på steg mot helvetet.

Det finns en möjlighet att stoppa denna krigsdynamik - LaRouchedoktrinen. Kerrys medtävlare om vem som skall bli demokraternas presidentkandidat är Lyndon LaRouche. Han är den enda ledande amerikanen som kan få stöd inifrån motståndets Irak, så att de amerikanska trupperna kan dras tillbaka utan att det kommer att öka blodbadet. Shejk Ahmed Kubaisi, en ledande företrädare för sunnimuslimerna och ordförande för Förenade irakiska patriotiska rörelsen, har redan uttalat sitt stöd för LaRouchedoktrinen. LaRouche förklarar där att de amerikanska trupperna kan klara sig helskinnade ut ur Irak, endast om krigshökarnas galna avskräckningsdoktrin rensas ut från den amerikanska militären. LaRouche slår fast att det, precis som i hans tidigare Oasplan, krävs vatten och ekonomiska samarbetsprojekt med de större länderna i Sydvästasien för att få stopp på det kaos som kriget släppt lös, och att USA måste stoppa Sharon.

EU-valet måste användas för att förändra USA inifrån. Med Bushs idioti och Kerrys mesighet stöder alltfler amerikaner LaRouche. Delstatskongressman Harold James, den ledande svarte politikern i Pennsylvania, har gjort en poäng av behovet att sända en signal till Bush och Kerry genom att mobilisera stöd för LaRouche. Det är precis vad varje europeisk medborgare kan göra i EU-valet.

Storleken på jordgubbar, djurtransporter och andra "EU-frågor" kommer att leda oss alla rakt in i världskriget om de tillåts dominera. Ta därför tag i situationen och ingrip för att förändra historien. Ta tag i LaRouchedoktrinen och använd den för att säga ifrån så att kriget stoppas. Det är med den inställningen som LaRouches ungdomsrörelse har kommit igång. Rösta på Europeiska arbetarpartiet i det svenska EU-valet. Det är den enklaste, tydligaste och mest effektiva signal som går att sända till USA. Det visar att man vill att LaRouche antingen blir president i USA eller ges ett avgörande inflytande på en Kerry-administration.

Det kan riva upp den arroganta amerikanska politiken som kör sönder världsekonomin med globalisering och IMF-politik, och kommer därför direkt att återverka på Europa och Sverige. Om inte det görs, kommer EU:s utvidgning att bli en katastrof. EU:s föregångare, EG, grundades för att trygga freden i Europa med ekonomiskt samarbete. EG skulle med dirigistiska styrmedel stöda utvecklingen av eftersatta eller krigsskadade regioner och med protektionistiska metoder garantera livsmedelsförsörjningen och utveckla nya näringsgrenar.

Maastrichtvillkoren vände upp och ned på denna EU-politik och om det fortsätter, kommer det att konservera fattigdomen i de nya medlemsländerna och till evigt stora sociala och samhälleliga kostnader göra dem till en lågbetald arbetskraftsreserv. Europa måste i stället integrera de nya medlemsländerna med stora infrastrukturprojekt som lyfter deras ekonomier, drar in EU i de eurasiska landbroarna och öppnar upp ett produktivt samarbete med Ryssland och Sydvästasien ända bort till Kina och Indien.

Europa behöver LaRouchedoktrinen för att förverkliga detta och bryta nedräkningen till världskrig och depression. LaRouche presenterade den själv i ett internetsänt tal, som går att lyssna på via hemsidorna www.nysol.se och www.larouchein2004.net och den följer med i detta utvidgade utskick av Monitor.

De sista primärvalen i USA och tiden fram till demokraternas partikonvent i Boston den 26 juli kommer att avgöra vilken väg USA går. Därför är kampanjen inför EU-valet den 13 juni den unika historiska möjligheten att vrida både USA och Europa rätt.

Toppdemokrat stöder LaRouche

När ledamoten av delstatskongressen i Pennsylvania, Harold James, den 7 april offentligt uttalade sitt stöd för den demokratiske presidentkandidaten Lyndon LaRouche, blev han en samlingspunkt i mobiliseringen av "de glömda männen och kvinnorna" i USA, för att rädda det demokratiska partiet och nationen från den vanvettiga politik som förs av Cheney-administrationen.

Den 12 april höll Harold James en presskonferens i södra Philadelphia, som är hans eget valdistrikt, för att visa sitt stöd för LaRouche i det demokratiska primärvalet i Pennsylvania den 27 april. Bland de närvarande på presskonferensen fanns såväl lokala politiker och pastorer, som medlemmar i LaRouches ungdomsrörelse, som hade drivit en massiv kampanj för att mobilisera folk att gå och rösta i primärvalet.

En reporter från Philadelphia Tribune, den äldsta och mest lästa dagstidningen bland de svarta i Philadelphia, följde upp med en exklusiv intervju med Harold James. Intervjun fanns att läsa i tidningen nästa dag, under rubriken "Oväntat stöd från ledamot i delstatskongressen: 'LaRouche den bäste kandidaten'." Publiceringen skapade viss politisk turbulens i delstaten.

Tribune citerade James: "Jag tror inte att demokraterna vill ha bråk, men vi måste ta djärva steg för att kunna ta itu med viktiga frågor som inte tas upp av mittfåran i partiet."

"Jag har varit demokrat och jag kommer att fortsätta vara det", deklarerade James. "Men partiet tar fortfarande våra röster för givna. Det kommer nog alltid en motreaktion när någon har modet att ta upp viktiga frågor. Men sanningen vinner alltid över makten."

Efter att ha noterat en del av de kontroverser som James uttalande hade skapat, avslutades artikeln: "James säger att han inte är rädd för att skapa turbulens i det demokratiska partiet och hoppas på att en del negativa reaktioner inte kommer att hindra arbetet för att uppnå det övergripande målet."

James avslutade med förhoppningen att väljarna i Pennsylvania skulle se till att LaRouche blev representerad med delegater på demokraternas nomineringskonvent i juli, och att partiet kommer att kunna "samlas för att besegra president George Bush och vicepresident Dick Cheney".

LaRouche utmanar Kerry

Den 15 april valtalade senator John Kerry på Howard University i Washington D.C. Danielle Alexander, som är aktiv i LaRouchekampanjen, ställde en fråga till Kerry om ekonomin. Hon hänvisade till vad som rapporterats i internationell press, och sa:

- Det talas överallt om att dollarsystemet kollapsar, att den amerikanska ekonomin har slutat fungera, och att vi har gått in i en depression, som är ett ord folk inte gillar att säga, men det är vad det är. Folk säger att vi måste ha en ny finansiell arkitektur, och vi måste ha det nu, för att ta tag i den övergivna delen av befolkningen, de 80 procent av befolkningen som är den övergivna delen av befolkningen. Jag kom hit i dag - jag har tagit examen vid det här universitetet och är stolt över det - jag kom hit för att jag tror att du är en ärlig person, och jag ville höra vad du har att säga. Själv stöder jag Lyndon LaRouche, men jag vill höra vad du har att säga om dessa avgörande frågor som gäller ekonomin. Hittills har du inte talat om den globala krisens verklighet, fastighetsbubblan, de falska arbetslöshetssiffrorna som släpptes förra veckan som bara kommer att få bolånebubblan att kollapsa ännu snabbare. Det som behövs är att folk träffas och debatterar krisen, för att hitta riktiga lösningar. Min fråga till dig är: Kommer du att bjuda in LaRouche, antingen offentligt eller privat, till en diskussion om dessa frågor, för att ta fram de nödvändiga lösningarna innan det är för sent?

Kerrys svar var:

- Låt mig säga, och jag menar det inte alls respektlöst - att redan när jag hörde dig säga "finansiell arkitektur" visste jag att du troligtvis var med LaRouche, eftersom jag hör det över hela landet. Men, jag håller inte helt och hållet med LaRouche, med hans inställning att världens finanssystem håller på att gå under. Men därmed inte sagt att det inte finns en del väldigt allvarliga problem i det ekonomiska och finansiella systemet. Skuldsättningen som vi bygger upp kommer att bli en ohållbar börda för kommande generationer, och mitt ansvar som president är att sörja för såväl kommande generationer som för dem som lider i dag. När det gäller experthjälp, så får jag det. Det är därför som jag har Bob Rubin, Clintons finansminister, och andra från Clintons ekonomiska team, som rådgivare. Och vi måste bredda det, och ha de diskussioner som är nödvändiga för att kunna lösa dessa problem, så att vi får en stark ekonomi och en stark dollar.

Frågan och svaret sändes och repriserades av C-Span på både TV och radio över hela USA den 15 april.

LaRouche hade, som Kerrys främste medtävlare, krävt att Kerry skulle ta en debatt med honom, privat eller offentligt, om hur den eskalerande ekonomiska och finansiella krisen ska hanteras. LaRouche menade att Kerry i ett tal den 7 april hade visat en skrämmande brist på insikt i hur djup den ekonomiska krisen är och hur den kan lösas. Kerry vill minska de två skenande handels- och budgetunderskotten och få budgeten i balans genom att införa ett utgiftstak. Inte ett ord om att USA kan investera och expandera sig ur krisen, bara att nya jobb ska skapas för att få ned arbetslösheten. Inte ett ord om hur den internationella finanskrisen ska fås under kontroll, bara att Kerry ska föra en ekonomisk politik som ger USA en stark dollar.

Toppmöte mellan Bush och Sharon

- Vi står inför ett farligt vägval. Denna plan är totalt oacceptabel och kommer att antända en krigseld i regionen, mycket mer intensiv än den vi nu ser i Irak.

Så kommenterade Yasser Abed Rabbo, f.d. palestinsk minister, mötet mellan USA:s president George Bush och Israels premiärminister Ariel Sharon den 14 april. Med tanke på att Rabbo är en av initiativtagarna, tillsammans med det israeliska Yahudpartiets ordförande Yossi Beilin, till Genèveinitiativet och en ledande palestinsk talesman, borde hans varningar tas på största allvar.

Med ett penndrag ryckte Bush bort en av hörnstenarna i Mellanösternpolitiken som har bestått i fyra decennier och kastade ensidigt ut 40 FN-resolutioner. Bush tillkännagav att USA inte längre kommer att arbeta som medlare för att få fram en lösning på Israel-Palestina-konflikten utan nu fullt ut stöder Sharons politik, som är att Israel ensamt ska bestämma över de palestinska områdena. Detta är en politik som bara kan leda till krig.

Mordet på Hamasledaren Abdel Aziz Rantisi, som ägde rum bara 24 timmar efter Sharons återkomst från Washington, och följdes av hot om angrepp mot Hamas i Syrien, visar ännu tydligare på att Sharons plan för att "avveckla bosättningarna i Gaza" är en krigsplan. Israeliska källor fruktar att Sharon återvände från Washington med grönt ljus från Vita huset, inte bara för mordet på Rantisi, utan också för att mörda den palestinske presidenten Yasser Arafat.

Bush gav Sharon allt han önskade. Trots läpparnas bekännelse till färdplanen för fred i Mellanöstern, har Bush nu gjort klart att han har övergett planen, precis som Sharon önskade. I ett brev signerat av USA:s president klargörs att:

  • Bush inte erkänner den palestinska myndigheten, PA, som legitim representant för den palestinska befolkningen. Bush ställde sig till och med bakom Sharons påstående att "det finns ingen palestinsk partner". Bush gick så långt som att hävda att USA kommer att verka för en etablering av ett "nytt ledarskap" för palestinierna samtidigt som han accepterar Sharons mantra att all terrorism måste upphöra innan några förhandlingar kan föras med palestinierna.
  • Bush ställer sig helt och fullt bakom Sharons krav att de palestinska flyktingarna aldrig kommer att tillåtas återvända till sina hem i det som nu är staten Israel. Alla vet att detta är en av de känsligaste frågorna i den nuvarande konflikten och måste lösas, inte av USA, utan genom förhandlingar mellan Israel och den palestinska myndigheten. Detta slås fast i säkerhetsrådets resolution 242, som USA har ställt sig bakom, och i generalförsamlingens resolution 194.
  • Bush ger full legitimitet åt de israeliska bosättningarna på Västbanken, och ogiltigförklarar resolution 242, som har varit en hörnsten i USA:s Mellanösternpolitik. Bush hänvisade till "nya realiteter på marken", som förklaring till att "det är orealistiskt att förvänta sig" en återgång till 1967 års gränser. Alla diplomater i världen vet, att dessa israeliska bosättningar är olagliga enligt internationell rätt och att det har varit USA:s policy sedan kriget 1967.

Bush gav Sharon allt detta i utbyte mot ett löfte om att Israel ska dra sig tillbaka från Gazaremsan. Bush gav sitt stöd till Sharons "avvecklingsplan", innan den ens hade röstats igenom av Sharons egen regering. Sharon fastslog dessutom att bortdragandet, om det någonsin kommer att ske, kan börja tidigast i juni eller juli 2005. Tills dess har Sharon möjlighet att starta ett religionskrig genom vilket han kan realisera sin egentliga politik, att "Jordanien är Palestina", och etniskt rensa Västbanken genom att fördriva palestinierna till andra sidan Jordanfloden.

Clarke och Woodward skakar om USA

Den amerikanska 11 september-kommissionens hearing i den amerikanska senaten utvecklades till en frontalkonfrontation mellan den f.d. presidentrådgivaren Richard Clarke och företrädare för Bush-administrationen, framför allt säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice. Clarke, som tjänstgjorde under Reagan, Bush d.ä., Clinton och George W. Bush, hade skrivit boken "Against All Enemies" (Mot alla fiender), som kom ut i mars. Där berättade han sin version av vad som skedde före, under och efter den 11 september 2001.

Huvudtesen i boken, liksom i Clarkes vittnesmål inför kommissionen, är att man redan före attackerna mot World Trade Center och Pentagon visste att Al-Qaida var det största hotet mot USA, men att Bush-administrationen inte gjorde något åt det, utan i stället hade siktet inställt på Irak. Enligt Clarke borde det militära fokuset ha legat på Afghanistan, inte på Irak. Han hävdar att Donald Rumsfeld, Condi Rice, Paul Wolfowitz och president Bush, efter att ha blivit uppdaterade på det direkta hotet från Al-Qaida i USA, ändå insisterade på att man skulle ge sig på Saddam Hussein. Clarke hänvisade bland annat till mötet som hölls i Camp David efter den 11 september, då både Rumsfeld och Wolfowitz röstade för krig mot Irak.

Clarkes vittnesmål och Condi Rices lama försök till bortförklaringar, har naturligtvis än mer försvagat de nykonservativas maktställning i nationens huvudstad, och lämnat fältet öppet för fler angrepp.

En sådan kom med Watergate-avslöjaren Bob Woodwards bok "Plan of Attack". Woodward målar upp bilden av hur Bush-administrationen drevs till krig av vicepresident Dick Cheney, som var "besatt" av tanken på ett krig mot Irak, och som hade ständig tillgång till presidenten i Ovala rummet. Woodward skriver att Cheney hade bestämt sig för att USA måste störta Saddam Hussein redan innan Bush tillträdde som president.

Woodward målar också upp bilden av hur Bush övertygades först i januari 2003, efter att man sagt till honom att underrättelsetjänsterna hade "idiotsäkra" bevis för att Irak hade massförstörelsevapen.

För boken hade Woodward gjort två långa intervjuer med Bush, där Bushs messianiska sida kom fram. När Woodward frågade om han hade "rådgjort med sin far" om han skulle gå till krig mot Irak, svarade Bush att Bush d.ä. var "fel fader", och pekade uppåt mot himlen. Bush hade också sagt att Amerikas uppdrag var att "befria människor" i hela världen.

I en av sina många medieintervjuer om boken fick Woodward frågan vem som hade gett Bush detta uppdrag. Woodward svarade:

- Det är verkligen en bra fråga. Författningen säger inget om att det skulle ingå i överbefälhavarens uppgifter. Men det är hans uttalade mål. Det är långtgående och ambitiöst, och jag tror att det får många människor att darra.

"Goda nyheter" utlöser panik på obligationsmarknaderna

Den 2 april tillkännagav det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet att 308 000 nya jobb hade skapats i mars, mer än dubbelt så många som väntat. Dessutom justerade man upp sysselsättningsökningen för januari och februari månad med inte mindre än 100 procent. En erfaren europeisk finansanalytiker kallade den amerikanska sysselsättningsstatistiken för "all lögnaktig statistiks moder".

Men det finns ändå en verklighetsprincip: Just den här sortens "goda nyheter" kan bli den ultimata detonatorn för den växande bubblan på obligations- och fastighetsmarknaderna. När den lögnaktiga sysselsättningsstatistiken släpptes, skakades världens obligationsmarknader dramatiskt. Förut hade utsikterna för en räntehöjning före presidentvalet i november bedömts som mycket små. Nu plötsligt dök risken för en sådan räntehöjning upp på radarskärmen. Den omedelbara konsekvensen blev ett kraftigt säljtryck på obligationsmarknaderna den 2 april, som drev upp räntan på 10-åriga amerikanska statsobligationer, den största dagsökningen sedan hedgefonden LTCM var på väg att gå under hösten 1998. För tvååriga statsobligationer sköt räntan upp på ett likartat sätt.

Eftersom den långa obligationsräntan ligger till grund för bolåneräntan, gick den 30-åriga bolåneräntan upp. En fortsatt kraftig ökning kan förväntas i den närmaste framtiden. Aktiekurserna för bolåneinstitut och byggföretag föll kraftigt samma dag. Den slutgiltiga kollapsen av den amerikanska och globala fastighetsmarknaden har nu kommit ett steg närmare.

"Big MAC" för hela USA

I en artikel i brittiska Financial Times den 15 april, med rubriken "Amerika: Som New York på 1970-talet, fast värre", presenterade den ledande synarkistbankiren Felix Rohatyn en "schachtiansk" plan för USA. Han förespråkar drastiska budgetnedskärningar och andra åtstramningsåtgärder, liknande dem som infördes i New York efter att staden i praktiken hade gått i konkurs 1975, men denna gång applicerat på hela USA:s ekonomiska, finansiella och sociala struktur.

Rohatyn skriver: "En skenande skuldsättning, underblåst av en ohejdad ökning av underskottet. Ett bokföringssystem som blandar ihop utgifter med kapitaltillgångar, som struntar i risken för oförutsedda utgifter och som får Enron att verka moderat. En samhällsstruktur skarpt uppdelad i 'de som har' och 'de som inte har'. En administration som envetet blundar för verkligheten i tron att 'finansmarknaden kommer alltid att ställa upp för oss'. Ett politiskt system som är paralyserat medan de offentliga finanserna skenar iväg mot katastrofen. Det var New York City på det tidiga 1970-talet; det kan vara Amerika i morgon ... Amerikas skenande budgetunderskott, snabbt växande utlands- och inrikesskuld och betalningsåtaganden utanför balansräkningen för social- och sjukförsäkringar påminner på ett obehagligt sätt om finansläget i New York för snart 30 år sedan."

Än så länge, skriver Rohatyn, finansierar utländska centralbanker USA:s underskott, men "det kan inte fortsätta för evigt och antingen kan de utländska centralbankernas vilja, eller deras förmåga, att stötta upp den amerikanska skuldsättningen försvagas. Någon gång innan den stunden är nådd skulle marknaden börja reagera: Dollarn kan störtdyka, räntorna skulle rusa i höjden, och vi skulle tvingas ta itu med en nationell kris, som riskerar att utvecklas till en global kris."

Rohatyn lägger sedan fram sin "lösning": "Om en finanskris ska kunna förebyggas, måste samarbete över partigränserna, ärlighet och transparens återvända till den nationella politiken. Enighet måste nås om en plan över flera år för att få ned budgetunderskottet till en hanterbar nivå; för att reformera transfereringssystemen; för att öka sparandet, och minska beroendet av utländskt kapital; samt för att öka energisparandet, och minska USA:s beroende av utländska naturresurser. Det finns få skäl att vara optimistisk om att en sådan process kommer att äga rum. Vi har stött herr Bush i hans strävan att göra USA säkrare från terrorism, men det måste också bli säkrare ekonomiskt och finansiellt. Jag tror inte att det kommer att ske."

När New York 1974-75 riskerade att tvingas ställa in betalningarna på sina skulder på 14 miljarder dollar, skickade finansoligarkin in Felix Rohatyn, direktör och delägare i affärsbanken Lazard Freres, för att "rekonstruera" New Yorks finanser. Municipal Assistance Corporation (Big MAC), en sorts bankdiktatur, inrättades för att driva igenom drakoniska budgetåtstramningar och sociala försämringar.

Utspel i Europaparlamentet om finanskrisen

Cristiana Muscardini, som sitter i Europaparlamentet för det italienska konservativa partiet Nationella alliansen, har skrivit både ett utkast till en motion i Europaparlamentet och en skriftlig fråga till EU-kommissionen rörande "Den växande spekulationsbubblan och systemkrisen". Muscardini är också viceordförande i den italienska delegationen i arbetet med att ta fram en europeisk konstitution. Underlaget för hennes båda utspel, som presenterades den 23 mars, är motionstexter som skrivits av Paolo Raimondi, LaRoucherörelsens ledare i Italien, och som utmynnar i krav på en ny Bretton Woods-konferens för att omorganisera det bankrutta finans- och valutasystemet.

Efter en beskrivning av den gigantiska derivatbubblan, ber Muscardini EU-kommissionen: "(1) att göra en bedömning av denna katastrofala finansiella verklighet; (2) klargöra om den inte tror att ett sammanbrott av systemet skulle bli en katastrof för världsekonomin och särskilt för Europas ekonomi; och (3) tala om vilka förslag kommissionen tänker lägga fram för att undvika denna risk och ta itu med systemkrisen."

LaRouche - "vår tids Leonardo"

Den 12-16 april besökte Lyndon LaRouche Ryssland, tillsammans med sin fru, Helga Zepp-LaRouche. Den 13 april talade han på Vernadskijmuseet i Moskva, i samband med att en vetenskapskongress öppnades där. LaRouche beskrev Vernadskijs utveckling av begreppet "noosfären", som beteckning för mänsklighetens ökande förmåga att omvandla naturen, som ett historiskt epistemologiskt genombrott. Vid kongressens avslutande den 16 april förde LaRouche åter fram idén om en kraftansträngning för att förbättra utbildningen av den unga generationen, som måste förverkliga den ekonomiska omvandlingen av Eurasien, genom sådana projekt som den "Eurasiska landbron".

Under sin vistelse i Ryssland träffade LaRouche flera representanter från politiker-, akademiker- och utbildningsvärlden. Den 15 april talade LaRouche på finans- och rättsakademin. Dagen innan var han gästföreläsare vid en "studentkväll" på det högt ansedda Moskvauniversitetet. Där förde han en 2,5 timmes dialog med 70 studenter.

LaRouche presenterades av ekonomiprofessor Andrej Kobjakov, som är redaktör för magasinet Russkij Predprinimatel (Den ryska entreprenören). Kobjakov sade att LaRouches besök på Moskvauniversitetet var en historisk händelse; LaRouche är en universell tänkare som Leonardo da Vinci, och hans positiva programmatiska förslag är oumbärliga för att föra världen ut ur den nuvarande krisen. LaRouche talade om de ekonomiska utmaningarna för Eurasien; för att Asien ska kunna utvecklas behövs det moderna transportkorridorer, och där har Ryssland en vital roll att spela, på flera nivåer. Rysslands unika roll bygger på traditionen från Peter den store, Leibniz och den ryska vetenskapsakademin, Mendelejev och Vernadskij.

- Ekonomin, betonade LaRouche, är en potemkinkuliss dessa dagar. Vi lever i själva verket på en potemkinplanet!

Han avslutade med en personlig utläggning om frågan om odödlighet och vikten av att viga sitt liv åt ett uppdrag. Han utmanade den ryska ungdomen att vara optimistisk och att finna mening med livet genom att göra något gott.

I annonsen för "studentkvällen" skildrades LaRouche med följande ord: "LaRouches verksamhet och de ställningstaganden han gör, som ådrar sig världsoligarkins extrema ovilja, är utomordentligt viktiga i världspolitiken. Genom att påminna amerikanerna och världen om de principer som USA:s politik från början grundades på, och som framför allt George Washington, Abraham Lincoln och senare Franklin Roosevelt stod för, har Lyndon LaRouche blivit Amerikas samvete. Med vederbörlig respekt för de ryska vetenskapsmännens geni talar LaRouche om Rysslands uppdrag med en glödande optimism som våra egna landsmän saknar. Hans utvärderingar, prognoser och initiativ är av enastående värde för såväl forskare som allmänhet, för alla som funderar över perspektiven för världshistorien och Rysslands strategiska roll i att lösa de konflikter i världen som i vår tid har nått en kritisk nivå och som påkallar en skyndsam lösning."

Fysisk ekonomi
april 2004


Ingenjörens roll i LaRouchedoktrinen

I detta nummer av FysEk koncentrerar vi oss på en fråga som blivit aktuell igen i och med kollapsen i Irak, nämligen ekonomins roll som fredsskapare och militärens roll i att bygga upp ekonomin.

När freden byggdes mellan Tyskland och Frankrike efter andra världskriget tog världen ett jättekliv in i vad som kan komma att visa sig vara en ny epok! En epok där fred inte skapas genom krig eller maktpolitiska manipulationer, utan genom ekonomiskt samarbete. Tyvärr har sedan dess EU övergett De Gaulles och Adenauers modell från 1950-talet, i och med att EU knappast bygger något nuförtiden. Det är det som Lyndon LaRouche bestämt sig för att ändra på. Mer än någonsin behövs nämligen hållbara metoder för att skapa fred.

Det kan aldrig bli fred i Irak eller i Sydvästasien över huvud taget, eller i Nordafrika, utan att ekonomin sätts främst. Detta har varit LaRouches budskap ända sedan han besökte regionen 1975 och träffade ledare i såväl Irak som Israel. Ett resultat av resan 1975 blev Oasplanen. LaRouche föreslog att vattenprojekt, som skulle få öknarna att blomstra, skulle sättas i fokus för fredsprocessen. Kampen mot öknen är nämligen det som förenar israeler, egyptier, irakier, iranier, palestiner och alla andra folk i regionen.

I LaRouchedoktrinen föreslås, helt radikalt, att militärens ingenjörskårer ska bidra till att "bygga grunden för en varaktig fred" genom att utveckla den fysiska ekonomin. Vad betyder detta?

Det betyder för det första att det är den reala ekonomin som ska utvecklas. Wall Street ska hållas borta från allt som rör fred eller ekonomi, var det än må vara på jorden! För det andra betyder det att USA:s militärdoktrin ändras från imperiebyggande till fredsbyggande och fredssäkrande, och att ingenjörskårens status uppgraderas till samma roll som den hade i de industriella revolutionerna i Europa och USA.

Varför fysisk ekonomi?

Fysisk ekonomi grundades som en vetenskap av den tyske politikern och filosofen G.W. Leibniz på 1600-talet. Enligt denna vetenskap handlar inte ekonomi om pengar eller handel eller arbete eller något liknande. Ekonomi handlar i stället om att upprätthålla och utveckla "det allmännas bästa", eller, som Leibniz själv sa, "allas lika rätt till frihet, utveckling och välstånd", något som kan sammanfattas i "strävan efter lycka".

Det allmännas bästa kan aldrig mätas i pengar. Det allmännas bästa mäts i människors levnadsstandard, nu och i framtiden, och i vilka möjligheter en nation och mänskligheten som helhet har att bibehålla och utveckla denna levnadsstandard genom att öka och utveckla arbetets produktionskraft. Med andra ord: hur ökas den potentiella befolkningstätheten i en nation? Hur utvecklas utbildningen? Hur utvecklas satsningarna på vetenskap och teknik och hur sprids framstegen i industrin och jordbruket och i bygget av infrastruktur? Ökar eller minskar produktionen av jordbruksprodukter per capita? Klarar sjukvården och äldreomsorgen av att underbygga en nations produktivkraft?

Från en fysisk-ekonomisk ståndpunkt är det därför en nations eller regions fysiska utveckling, med t.ex. vattenprojekt eller järnvägar eller den allmänna levnadsstandarden, som står i fokus. Det monetära systemet (pengar och krediter) måste vara underordnat den fysiska ekonomins behov. Med andra ord: pengar är smörjmedlet i en ekonomi, och man må vara bra dum om man tror att det bara behövs smörjmedel för att komma till jobbet på morgonen!

En regerings primära uppgift är därför att ange riktningen för den fysiska ekonomins utveckling och att genom lagar definiera hur kreditsystemet ska fungera för att stödja denna utveckling. Anledningen till att Wall Street måste hållas utanför allt som har med byggandet av fred eller ekonomiskt välstånd att göra, är helt kort att finansvalpar och räknenissar tror att människorna är till för finanssystemets skull, och inte tvärtom. Wall Street klarar inte av att göra denna skillnad på egen hand, därför måste en ansvarsfull regering sätta ramarna för vad Wall Street får och inte får göra.

Militära ingenjörskårer

Ett riktigt strategiskt försvar oskadliggör alltid fienden - men inte med hjälp av romerska legioner eller marinkårer som mördar och slår ihjäl, utan genom att fienden görs till vän. Det var därför som Marshallhjälpen och det tysk-franska samarbetet fungerade så bra och uppbygget av Japan efter kriget blev en succé.

De militära ingenjörskårerna har spelat en avgörande roll i uppbygget av alla industrialiserade länders ekonomier. Det gäller inte minst USA:s ekonomi. Redan på 1780- och 1790-talet hade militärer varit engagerade i kanalbyggen, men det var på 1820-talet som man kom i gång på allvar. Då beordrade presidenten i USA, John Quincy Adams, den amerikanska arméns ingenjörskår att bygga de första amerikanska järnvägarna. På ett briljant sätt inkluderade man såväl militära som civila studenter och tekniker i projekten och slog därmed två flugor i en smäll: man fick järnvägarna byggda snabbt och man utbildade en stor kår av militära och civila ingenjörer som snabbt anlitades i en mängd andra ingenjörsprojekt.

Amerikanska militärer utomlands

Med de militära ingenjörernas hjälp byggdes, från 1824 till 1880-talet, 200 000 km järnvägar i USA. Dessutom började amerikanska militära ingenjörer resa ut i världen för att hjälpa andra länder att utvecklas och utlänningar kom till USA för att lära sig mer. De amerikanska industrialisterna var nämligen inte lika hemlighetsfulla som de brittiska, vars regering förvägrade andra länder att ta del av den moderna teknik som utvecklades i Storbritannien.

En som reste till USA, och skrev en bok 1840 om de tidiga amerikanska järnvägsbyggena och de militära ingenjörernas roll, var tysken Franz Anton von Gerstner. Efter att ha utbildats i Amerika reste han 1837 till Ryssland och byggde Rysslands första järnväg. Hans främsta medarbetare i detta projekt var en svensk, Carl Gottreich Beijer, en av pionjärerna i den svenska militära ingenjörskåren och vid det tillfället officer i marinens ingenjörskår. Beijer blev senare konstruktionschef för bygget av den södra delen av järnvägen mellan Stockholm och Malmö och för bygget av Malmös hamnar.

Några år senare, 1842, ledde en amerikan, den legendariske järnvägsingenjörsofficeren, löjtnant George Washington Whistler, bygget av järnvägen mellan S:t Petersburg och Moskva. Whistler dog i Moskva 1848.

Peru utgör ett annat exempel. På 1870-talet byggdes en järnväg över Anderna i Peru. Det var den tidens mest vågade ingenjörsprojekt. De flesta trodde att det aldrig skulle kunna genomföras eftersom bergen var för "svårforcerade". Perus regering kallade därför på hjälp från USA och Nahry Meiggs, en officer från militärens ingenjörskår, kom för att bygga den "omöjliga" järnvägen. Meiggs, som hade byggt amerikanska järnvägar sedan 1820-talet, satte i gång arbetet med stöd av peruanska nationalister. Järnvägen, som då var Sydamerikas längsta, stod klar 1879.

Våra okända hjältar!

Sverige skilde sig inte från den övriga världen. Här var det flottans mekaniska kår, vårt första ingenjörsförband, och väg- och vattenbyggnadskåren som koordinerade alla byggprojekt under den industriella revolutionen.

Redan på 1700-talet hade militärer spelat en ledande roll i att bygga kanaler och vägar i Sverige, men det var först 1816 som flottans mekaniska kår bildades. Upphovsman var Baltzar von Platen, mannen som ledde bygget av Göta kanal. Von Platen blev själv chef för väg- och vattenbyggnadskåren när den bildades 1841. Fram till dess koordinerade flottan alla infrastrukturprojekt i Sverige och flera legendariska ingenjörer utbildades här. Mest känd är nog major Nils Ericson, John Ericssons bror och mannen som byggde Dalslands kanal och stambanorna mellan Göteborg, Stockholm och Malmö. Hans staty står framför Stockholms Central.

Runt 1840 beslöt man att utöka flottans mekaniska kår med en till, och större, ingenjörskår och en modernare ingenjörsskola på Marieberg i Stockholm. Idén kom från Axel Erik von Sydow, som redan på 1830-talet hade sagt att Sverige behövde en kår "lik de tyska eller amerikanska kårerna". (Lägg märke till att Storbritannien INTE var en förebild för von Sydow!) I artilleriskolans lokaler på Mariebergs slott (vid nuvarande ryska ambassaden) byggdes en skola för arméns ingenjörer, och "Den Kungliga Väg- och Vattenbyggnadskåren", vilket var den nya ingenjörskårens namn, fick sitt huvudsäte där.

Härifrån utgick nästan samtliga ingenjörer som byggde den svenska infrastrukturen från 1841 till 1900. Mot slutet av perioden kom det också flera kullar ingenjörer från Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och Chalmers i Göteborg, men dessa skolor hade grundats och leddes av f.d. officerare i ingenjörskåren!

Vattenprojekt

De mest kända kanalerna var redan byggda när väg- och vattenbyggnadskåren bildades 1841. Men några exempel på projekt som den var med om att bygga är kanalen mellan Torshälla och Eskilstuna (byggd 1855-60 under ledning av de båda officerarna C.A. Grafström och G. Nerman) och Dalslands kanal (byggd 1865-69 under ledning av överstelöjtnant Nils Ericson efter ett förslag av officeren D.W. Liljehöök, längd 254 km).

Under de första femtio åren ledde officerare från ingenjörskåren dessutom bygget av 18 000 km timmerflottningsrännor och timmerflottningsleder (inte inberäknat de sträckor där älvar inte behövde regleras eller förbättras). Dessa infrastrukturprojekt lade grunden för den svenska skogsindustrins expansion.

Vårt kanske mest dristiga vattenprojekt under 1800-talet var dock sänkningen och regleringen av en rad sjöar, för att vinna ny jordbruksmark och för att förhindra översvämningar. Sjön Hjälmaren sänktes t.ex. mellan 1877 och 1888 så att 19 000 hektar jord antingen nyskapades eller förbättrades. Projektet leddes av officeren C.A. Grafström. Otaliga andra sjöar sänktes även, t.ex. Yngarn i Södermanland, Tåkern i Östergötaland, Östen och Slafsan i Skaraborgs län. Otaliga åar och älvar reglerades också och förblir reglerade än i dag!

Hamnar och dockor

Ett av ingenjörskårens främsta projekt var att bygga moderna hamnar i Sverige. Under 1850-talet stensattes hamnkajerna på Skeppsbron och runt Gamla Stan i Stockholm under officerarna Nils Ericsons och C.E. Norströms ledning. 1858 till 1878 byggdes kajen längs Strandvägen. Från 1875 till ca 1905 byggdes Stadsgårdskajen på norra sidan av Södermalm i Stockholm. Göteborgs första moderna stensatta kajer byggdes på 1840-talet då djuphamnen byggdes under självaste chefen för ingenjörskåren, A.E. von Sydows ledning. På 1870-talet byggdes de moderna hamnarna på båda sidor om Göta älv. Malmös hamn byggdes i tre omgångar på 1840-, 1850- och 1870-talen. De första ledarna var den tidigare nämnde ingenjören Beijer (som har gett namn åt Beijers Park i Malmö) och chefen för kåren, von Sydow.

Så kan man gå igenom alla hamnar i Sverige som byggdes på 1800-talet, och finna militärens ingenjörer i ledningen för byggena! Även alla torrdockor byggdes av militära ingenjörer. De vackra dockorna på Beckholmen i Stockholm byggdes av Nils Ericson 1849-51; Malmös första torrdocka byggdes av Beijer vid samma tid.

Vägar, broar och järnvägar

Alla moderna vägar som byggdes från 1841 till 1900 (sammanlagt 52 060 km) byggdes med stöd av militära ingenjörer. Likadant med alla stålbroar som byggdes under samma period. Skeppsholmsbron i Stockholm konstruerades t.ex. av officeren G. de Geer och blev klar 1862. Den höll till 1998! Det första förslaget till en Öresundsbro skissades på 1880-talet, av Klas Adelsköld, en officer som samarbetade med ingenjörskåren, och några andra militära ingenjörer.

Det egentliga järnvägsbyggandet i Sverige kom i gång på 1850- och 1860-talet med bygget av privata järnvägar och de första stora rikstäckande banorna, de s.k. stambanorna. Stambanorna byggdes under ledning av Nils Ericson och hans två underlydande officerare C.G. Beijer och C.E. Norström. 1856 invigdes sträckorna Malmö-Lund och Göteborg-Jonsered.

Med stambanan som grund byggdes sedan hundratals mil järnväg varje år! Även privata järnvägar byggdes, men de reglerades av staten och stöttades med lån och bidrag. I såväl privata som statliga järnvägar återfanns militärens ingenjörer i ledningen för så gott som alla projekt. Militärens ingenjörer byggde under de första 50 åren 7 748 km järnvägar!

Vatten, avlopp och tunnlar

Så här kan man fortsätta hur länge som helst. Bygget av de första moderna avloppssystemen med avloppsrör, leddes av de militära ingenjörerna i storstäderna på 1880-talet. Sveriges och kanske Europas mest moderna hiss, Katarinahissen i Stockholm, byggdes av militära ingenjörer. Likadant med tunneln under Brunkebergsåsen, där is för första gången användes för att frysa grus medan man grävde sig genom grusåsen. Militärens ingenjörer byggde de första byggnadsverken av cement under samma tid, också i Stockholm.

Kräv upprustning - bland ingenjörer!

Sverige hade inte industrialiserats utan de militära ingenjörerna! Tyvärr har vi i dag bara kvar ett militärt ingenjörsregemente, nämligen det i Eksjö. Regementet i Södertälje är avvecklat. På samma sätt har den rådande bonapartistiska, avskräckningsinriktade militära doktrinen lett till att de militära ingenjörskårerna rustas ned över hela världen.

En upprustning av militären kostar ingenting om den görs med ingenjörskårer, som skapar ett försvar på djupet både hemma och utomlands.