LaRouche på videokonferens i Stockholm: - Ge kommande släkten en värld som det går att leva i

Den amerikanske demokraten och presidentkandidaten Lyndon LaRouche framträdde den 12 november 2002 på en videokonferens i Stockholm, arrangerad av nyhetsmagasinet Executive Intelligence Review. En svensk publik fick på detta sätt möjlighet att för första gången sedan 1981, då LaRouche besökte Göteborg, föra en dialog med den internationellt högt respekterade ekonomen och politikern.

Och den chansen tog många av de företagare, studenter, diplomater och andra som hade kommit till Spårvagnshallarna denna tisdageftermiddag. Man ville höra LaRouches syn på allt från de svarta afrikanernas inflytande på USA:s utrikespolitik, till hur LaRouche, om han satt i Vita huset, skulle kunna hjälpa Afrika att utvecklas ekonomiskt, vilken strategi som skulle föra honom in i Vita huset, och om han trodde att banksystemet verkligen skulle krascha, eller om det blir en utdragen "japansk" situation för de amerikanska bankerna.

På den sistnämnda frågan svarade LaRouche att den amerikanska utopiska fraktionen, med hela sin vapenarsenal, är som en galen hund som hotar att döda alla. Men den kan inte trotsa naturlagarna, dess fysiska makt, dess makt att producera, håller på att vittra bort. Den finansiella makten är bara en charad, ett hypnosknep, en trollkonst, för att lura folk att tro att det är finansiella, monetära lagar som styr, och inte den politiska makten.

– Vi har nu kommit till den punkt där hela det internationella, av USA dominerade centralbankssystemet håller att braka ihop, sa LaRouche.

– Frågan är om vi kommer att överleva det eller ej. Systemet kommer inte att överleva det; det är förlorat. Frågan är: kommer vi att kunna agera i tid för att överleva?

– Sättet vi kommer att överleva på, är genom att använda den politiska makten för att ändra systemet. Möjligheten att göra det kan vi redan se i Asien. Problemet i Europa är att vi har fegisar som inte är lika modiga som kineserna, ryssarna, en del japaner, sydostasiaterna med flera. Och eftersom alla är rädda för USA, och eftersom jag är den ende som är kvalificerad att leda USA, är det min uppgift att ge Europa mod att gå med i kampen.

Lyndon LaRouche inledde seminariet i Stockholm med följande inlägg.

--------------------------------------------------------

Som ni antagligen vet vid det här laget är det inte en depression i det nuvarande internationella finanssystemet, utan ett systemsammanbrott, som det inte kommer att återhämta sig från, det vill säga det nuvarande finans- och valutasystemet kommer inte att kunna återhämta sig.

Vi har folk med begränsad mental kapacitet i presidentämbetet i USA – i en del fall mer än bara begränsad – och vi har ett stort problem. Men på ett visst sätt är jag optimistisk, för världen har inget val, utom att antingen göra en resa ner i helvetet, eller genomföra den radikala förändring av den nuvarande valuta-, finans- och ekonomiska politiken som jag har föreslagit.

Vi kommer att få se, till och med från Bush-regeringen, en större betoning efter valet på en ekonomisk stimulanspolitik. Det finns alltså en resonansbotten för det som vi har föreslagit vad gäller infrastruktursatsningar, som ett sätt att stimulera den amerikanska ekonomin och världsekonomin.

Se på det från den asiatiska sidan – ni i Europa måste rikta blickarna särskilt mot Asien, och särskilt mot det som hände på konferensen i Phnom Penh, med Kina, de sydostasiatiska länderna, Korea, Japan och Indien. Det som händer nu är att det som vi har kallat den Eurasiska landbron håller på att genomföras. Ryssland och Kina uppmuntrar det, och Indien stöder det, i ett strategiskt triangelarrangemang ihop med Sydostasien, i perspektivet av ett globalt system, i princip ett eurasiskt system. Det här passar väldigt bra ihop med det som vi föreslår, och det finns ingen annan lösning.

Vi måste ha ett 25-årigt perspektiv – vi måste tänka i termer av en generation. Det tog en och en halv generation att dra ner oss i det här ekonomiska eländet, och det kommer att ta en generation att bygga oss ut ur det. Det betyder att vi behöver krediter med löptider på 25 år, med 1-2 procents ränta, som en generell politik i hela världen. Dessa krediter måste kanaliseras i första hand genom ett system av banker, som dras genom ett ordnat konkursförfarande. Det betyder i princip slutet för världens s.k. centralbankssystem, som har plågat Europa under hela den nyare tiden. Det betyder slutet för denna imperiala sjömakt av anglo-holländsk modell, som bara har tjänat finansoligarkins intressen.

Vi kommer att vara tvungna att gå tillbaka till det som det "Amerikanska systemet" definierade som en suverän nation, där allt, banksystemet inbegripet, står under överinseende av en regering som har till uppgift att försvara det allmänna bästa.

En ny kreditpolitik

Regeringar tar alltså över banksystemet, enskilt och kollektivt, och sätter upp ett nytt internationellt finanssystem, som befrämjar stora infrastrukturprojekt och investeringar i ny teknik, med krediter mot 1-2 procents ränta, som kanaliseras genom banker som håller på att omorganiseras, efter att ha konkursförklarats, och där regeringarna i princip fungerar som nationalbanker.

Man kan ha en nationalbank i två former: som en instiftad nationalbank; eller så kan man, som Roosevelt gjorde, använda statsmakten för att göra själva presidentämbetet till en nationalbank, som kontrollerar Federal Reserve-systemet, och allt som utger sig för att vara ett centralbankssystem.

Någonting i den här stilen kommer att dyka upp i Europa om Europa ska överleva. Tiden är kort, det nuvarande systemet går mot sitt slut. Vi talar om veckor, högst månader, innan det i New York centrerade banksystemet rasar ihop. Vi talar om en fastighetsbubbla som kommer att spricka internationellt, i synnerhet i USA och Storbritannien. Vi talar om ett Kontinentaleuropa som inte går jämnt upp, d.v.s. den totala produktionen i Europa räcker inte för att försörja den nuvarande befolkningen i Europa. Därför måste sysselsättningen öka så att skatteunderlaget ökar, om dessa länder ska kunna räddas.

Det betyder framför allt storskaliga infrastrukturprojekt, eftersom vi har en outbildad befolkning. Det finns folk i dag som inte ens vet vad en fabrik är. De tror att det är ett museum, i bästa fall, eller en soptipp kanske? Vi har alltså folk som inte är kvalificerade att producera. De har förlorat sina kvalifikationer under de senaste 35 åren. Och vi vet vad som har hänt i Sverige – hur det som en gång, på 1970-talet, var en stark industriell ekonomi, har förvandlats till ett museiföremål av tvivelaktigt ekonomiskt värde.

Vi kommer att bli tvungna att hejda denna 35 år långa trend, främst med hjälp av en infrastrukturutbyggnad, i samarbete med Asien, och med en stark betoning på att ge ut krediter för en högteknologisk, agro-industriell tillväxt, via bankrutta banker, till sådana investeringsobjekt. Efter 25 år med ett sådant program kan vi ta oss ur det här med livet i behåll, efter en generation.

40-talisterna

Det som jag brukar framhålla i samband med ungdomsrörelsen är emellertid detta: Den typiska moraliska defekten hos 40-talisterna, d.v.s. de som uppnådde omogen ålder under 1960-talet – kom i tonåren, och sedan blev ännu mer omogna – den generationen blev uppfödd på idén om ett inkomstsamhälle, ett konsumtionssamhälle, ett post-industriellt samhälle, till skillnad från ett produktivt samhälle. De vet inte vad produktion är, och om man berättar det för dem blir de arga. De vill inte producera. De har inte inkomster, de har kreditkortsskulder! De är kreditkortsskuldinnehavare. De är kliniskt galna! De tror inte på att producera! De tror på kreditkortsskulder! "Om vi kan få en större kreditkortsskuld så kan vi få ett bättre liv. Om bara nån kan ge oss större lån, större skulder, med räntor på 21-25 procent netto, så kommer allting att ordna sig."

Den andra aspekten på det här är att föräldrarna i den generationen på det stora hela taget egentligen inte bryr sig om sina barn. De gillar att äga dem, men de tycker att de är jobbiga att ta hand om. Förut brukade folk tänka, att när jag får barnbarn så kommer min framtid och det som jag gör nu att avspeglas, till viss del, i hur det går för mina barn som vuxna. Och hur det går för oss alla hänger på vad det blir av våra barnbarn.

Den här moraliska orienteringen hos ett produktionssamhälle har till stor del gått förlorad med 40-talisterna. De är fientligt inställda till sina egna barn – som nu är i åldrarna 18-25 år. De säger: "Flytta på dem. De kostar för mycket. De ska inte stå i vägen för oss." Och jag säger tvärtom: "Idioter! De är vår framtid." Inte de här barnen i sig, utan det som dessa barn kommer att producera, med sina barn.

Vår inriktning måste vara att få de här dumma 40-talisterna att genomskåda sina vanföreställningar och börja bygga upp ekonomin igen, där målet är att se till att när våra barnbarn, eller den generationen, blir vuxna, så ska det finnas en värld som det går att leva i.