LaRouche om SDI och Ryssland

Vid två tillfällen under 1980-talet dök chansen upp att genom ekonomiskt samarbete skapa verklig fred i världen. Men chansen togs inte. Därför ser vi nu en förnyad ödesdiger dynamik mot en strategisk konfrontation mellan Ryssland och västländerna. Det förklarade Lyndon LaRouche nyligen i två intervjuer och en promemoria.

* Den första chansen kom 1982-83, då möjligheten till ett Öst-Väst-samarbete öppnade sig inom ramarna för SDI-programmet, som LaRouche hade utarbetat och Reagan gjort till USA:s officiella politik. Chansen spolierades när Andropov avvisade Reagans erbjudande om samarbete.

* Den andra chansen var ett samarbete kring återuppbyggnaden av de förstörda ekonomierna i Östeuropa och det f.d Sovjetunionen efter Berlinmurens fall 1989, i linje med LaRouches program för den "produktiva triangeln Paris-Berlin-Wien". Detta program förkastades av anglo-amerikanerna, vilka i stället tvingade på de f.d kommunist länderna IMF:s katastrofala "chockterapi". Om dessa båda misstag inte erkänns och rättas till, kommer dynamiken mot en ny Öst-Väst- konfrontation inte att kunna stoppas, varnar LaRouche.

LaRouche själv, mannen bakom både SDI-programmet och Triangelprogrammet, drabbades av dessa felslut. I oktober 1986, bara några dagar före toppmötet i Reykjavik, gav den amerikanska regeringen order om en razzia mot tre kontor i Leesburg, Virginia, som drevs av medarbetare till LaRouche, med ett jätteuppbåd på 400 poliser. Efter två års politiskt motiverat processande dömdes LaRouche i januari 1989 till 15 års fängelse och har nu suttit oskyldigt fängslad i mer än fyra år.

Underhandlingar med ryssarna

I en intervju den 18 februari berättade LaRouche om de informella samtal han förde med sovjetiska företrädare för mer än tio år sedan angående sitt eget förslag om ett Strategiskt försvarsinitiativ, SDI, vilket president Reagan sedan tillkännagav som USA:s officiella politik i sitt historiska TV-tal den 23 mars 1983.

- I slutet av 1981 kontaktades en medarbetare på nyhetsmagasinet Executive Intelligence Review i FN av en högt uppsatt person i den sovjetiska underrättelsetjänsten. Personen ställde vissa frågor och kom med vissa förslag till EIR-medarbetaren. Detta rapporterades till mig, och jag bad EIR- medarbetaren att skriva en promemoria om samtalet. Själv skrev jag en kompletterande promemoria som skickades till berörda amerikanska regeringsorgan, där jag presenterade min syn på saken.

- Resultatet var att den amerikanska regeringen en månad senare bad mig att, i enlighet med lagen om nationell säkerhet, för Reagan-regeringens räkning inleda informella samtal med högt uppsatta företrädare för Sovjetunionen - alltså att öppna en ny kanal för informella samtal med Moskva.

- I samråd med den amerikanska regeringen beslutades att vi, som en försöksballong, skulle lägga fram för Moskva det som jag föreslog, som senare blev känt som SDI. Jag skulle dessutom testa ut vilken kanal i USA vi skulle använda för dessa informella samtal, vilka till slut togs över av Nationella säkerhetsrådet, med den högsta ledningen i Moskva. Jag valde ut en man i Washington som blev godkänd, och vi inledde samtalen i februari 1982

- I mitten av februari det året hölls en tredagarskonferens i Washington, där jag offentligt presenterade samma material som jag diskuterade med mannen från Moskva.

- Vi gick således igenom alla aspekter av mitt förslag till det som blev känt som SDI med Moskva. Omkring början av februari 1983 fick jag ett besked från Moskva, direkt från Jurij Andropov eller hans närmaste krets. Jurij Andropov var då partichef i Sovjetunionen. Beskedet innebar att SDI, så som jag hade utformat det, skulle fungera som ett försvar mot kärnvapenmissiler. De höll med om att de teknologiska spinoff-effekterna för ekonomin skulle bli mycket betydande; men de sa att de på inga villkors vis kunde gå med på en sådan politik, eftersom det skulle ge USA och västländerna ett övertag. De var intresserade av de andra sakerna vi talade om och ville fortsätta de informella samtalen, men de försäkrade mig att deras beslut i det läget inte bara var att Moskva inte skulle gå med på SDI, utan att Moskva dessutom hade gjort upp med ledningen för det demokratiska partiet att de skulle se till att SDI inte blev USA:s politik.

- Den 23 mars erbjöd USA:s president, Ronald Reagan, Moskva offentligt, i nationell TV, exakt det förslag som jag tidigare hade presenterat för Moskva som en försöksballong. Då meddelade min man i Moskva: "Vi stänger den informella kanalen. Från högsta ort avbryter vi kontakten." Moskva krävde LaRouches fängslande Jag blev direkt attackerad av ryssarna, till en början inte i tryck, men i maj 1983 gick Fjodor Burlatskij, som är KGB, en topprådgivare till Andropov, ut i Literaturnaja Gazeta och fördömde hela operationen.

- Samtidigt sattes KGB-operationer i gång mot mig i hela världen. Hösten 1983 pekade den sovjetiska regeringen officiellt, genom Burlatskij, ut mig som en casus belli, och sa att jag som person och mitt inflytande i den amerikanska regeringen kunde bli orsak till ett kärnvapenkrig mellan de båda supermakterna. Och så fortsatte det mer eller mindre; det mattades under Tjernenko, men när Gorbatjov kom till makten tilltog det, och ledde till Moskvas krav till den amerikanska regeringen att ingripa mot mig, annars skulle det inte bli någon överenskommelse.

- Grunden till detta var att jag hade varnat dem under 1982 och 1983 för att om de inte gick med på en överenskommelse om en parallell utveckling av SDI, för att få fart på sin egen ekonomi och ändra det strategiska läget, så skulle deras fortsatta strävan att skaffa sig en förmåga att vinna ett kärnvapenkrig leda till ett sammanbrott av den sovjetiska ekonomin inom ca fem år, dvs omkring 1988. De hatade mig för det, och såg mig som en ond ande som förstod dem och deras problem och deras ekonomi bara alltför väl.

- Det var då jag började få en massa bekymmer. Den sovjetiska underrättelsetjänsten fabricerade, tillsammans med bl.a ADL och åklagarteamet i Boston, påståendena att jag låg bakom mordet på Olof Palme. Därefter, från juli till oktober 1986, stod det samma saker i artiklar om mig i den sovjetiska pressen som Moskva sa till USA och andra genom diplomatiska och andra kanaler. Moskva krävde ett bevis på den amerikanska regeringens vilja att röja mig ur vägen - man använde ordet "sätta i fängelse" - som ett villkor för toppmötet i Reykjavik, som skulle äga rum i oktober.

- Under detta tryck från Moskva träffades en uppgörelse mellan Gorbatjovs regering, Reagan/Bush- regeringen och även det brittiska etablissemanget. Resultatet var att en razzia gjordes mot tre förlagskontor i Leesburg, som samarbetade med mig. Det var en demonstrativ razzia, som skulle vara en signal till Moskva från Reagan/Bush-regeringens sida att de tänkte sätta mig i fängelse och göra klart för ryssarna att de menade allvar, vilket garanterade Reykjavikmötets framgång.

- Jag kastades i fängelse, och har hållits kvar där av Bush som ett resultat av den här nya Jaltaöverenskommelsen mellan Gorbatjov och Reagan/Bush-regeringarna.

Långsiktigt samarbete mellan nationer

I en intervju den 22 februari gick LaRouche in på ett annat viktigt tema som han hade diskuterat med ryssarna under dessa underhandlingar som pågick i tretton månader, från februari 1982 till slutet av mars 1983.

En mycket viktig punkt i dessa sonderande samtal, som inte kom fram i media, var att jag påpekade för ryssarna att Ryssland och USA hade en lång historia av samarbete före bolsjevikfenomenet. I synnerhet i mitten av 1800-talet, under tsar Alexander II, var Ryssland allierat med USA, och ingrep på USA:s sida i ett kritiskt historiskt skede, under inbördeskriget, för att förhindra att Storbritannien och Frankrike invaderade USA.

- Jag förklarade för ryssarna att vi måste vägledas av våra respektive nationers intressen, och inte fastna i ideologiska frågor; den sovjetiska ekonomin hade vid den tiden, 1982-83, stora problem, och den amerikanska ekonomin hade också problem, även om de inte var lika akuta. Om ingenting hände fanns det risk för att ett kärnvapenkrig skulle bryta ut genom en olyckshändelse: kortdistansraketerna befann sig så nära varandra att presidenten i USA, till exempel, bara hade 2-3 minuter på sig att bestämma sig för om han skulle trycka på knappen om raketerna skulle komma vinande. Det var ett mycket farligt läge. Risken för ett sovjetiskt förstaslag förelåg faktiskt hela tiden fram till 1989, till strax före Östtysklands fall.

- Eftersom ett effektivt försvar mot kärnvapenraketer bara kunde åstadkommas med hjälp av det som diplomatiskt kallas "nya fysikaliska principer", och eftersom dessa principer nu var nära sin tekniska utveckling, så föreslog jag att både Sovjetunionen och USA, tillsammans med andra, skulle skaffa sig ett försvar mot kärnvapenraketer byggt på nya fysikaliska principer, som en motvikt mot risken för ett förstaslag. Dessutom föreslog jag att vi skulle dela med oss av denna teknik för fredliga ändamål, och dra i gång en allmän global ekonomisk utveckling baserad på denna nya teknik.

- Samtidigt varnade jag ryssarna för att om de avvisade den politik som jag föreslog skulle bli Reagans politik, och om de fortsatte att hålla fast vid sitt alternativ till min föreslagna politik, så skulle den sovjetiska ekonomin bryta ihop inom loppet av fem år, dvs den sovjetiska kapitalcykelns femåriga halveringstid. Det skulle börja med ett oundvikligt sammanbrott i Östeuropa, vilket skulle sätta i gång en kedjereaktion som skulle leda till den sovjetiska ekonomins kollaps. Det hände inte riktigt 1988, men det hände 1989.

Eurasiens utveckling saboterades

Som reaktion på det sammanbrott som skedde då la jag fram mitt förslag om den "produktiva triangeln", som dock ihärdigt blockerades av anglo-amerikanerna och andra. Om det inte hade blockerats, hade vi kunnat klara upp situationen då. I stället fick vi IMF:s villkorspolitik och andra hemskheter som Jeffrey Sachs s.k chockterapi.

Det förvärrade situationen något oerhört, inte bara för ryssarna, utan den amerikanska och den brittiska ekonomins kollaps blev nästan oundviklig så länge man höll fast vid sitt förkastande av mitt förslag. - Det som Bush och britterna och andra gjorde efter Berlinmurens fall var det värsta tänkbara. De sa: "OK, ryssarna är svaga, de måste dansa efter vår pipa. Vi ska knäcka ekonomierna i Östeuropa och Ryssland med den här typen av påtryckningar."

- Vad de borde ha gjort var att hjälpa till att utveckla Östeuropa, särskilt Polen - men det tyckte de var för generöst. USA och Storbritannien tyckte det var bättre att ruinera Polen och andra östeuropeiska länder.

- Trots att det som USA har krävt har förstört den polska ekonomin (som är mycker mer illa ute nu än under kommunisterna), så klamrar sig den polska ledningen fast vid tron att USA är deras vän mot det stora ryska monstret, och att de därför troget måste lyda minsta vink från USA i den ekonomiska politiken. Många polacker tvingas svälta på grund av det.

- I Ryssland är det annorlunda. Bara ett litet fåtal, av vilka de flesta tjänar stora pengar på olika svindlerier ihop med USA, Storbritannien osv, tror faktiskt på den smörja som kommer från folk som Jeffrey Sachs, IMF eller Washington. Men ryssarna tror, att om de vill bevara den politisk-strategiska jämvikten, måste de åtminstone låtsas som om de accepterar den s.k fria marknad och avreglering som Washington och London kräver.

- Ryssarna tror inte alls på de här reformerna. De tycker att den polska modellen är sjuk. Men de vill undvika en konfrontation med USA just nu, åtminstone några av dem. Det är det som Jeltsin representerar.

- Samtidigt finns det andra krafter i Ryssland - inte bara inom militären - som säger: "Jeltsin, om du fortsätter den här politiken är det slut med dig. Ryssland kommer snart att falla sönder om vi inte bryter med den här politiken som dina amerikanska vänner har fått dig att gå med på." Där går gränsen.

- Om USA efter Berlinmurens fall hade satsat på ett infrastrukturprogram i Östeuropa och det f.d Sovjetunionen som den teknologiska motorn i utvecklingen av deras ekonomier, hade hela det området legat öppet för ett fredligt samarbete med Väst för decennier framåt. I stället gick man in med ett kortsiktigt program, som var destruktiv t, och förvandlade det som hade blivit en nation som var villig att samarbeta med oss - dvs det f<\!q>d Sovjetunionen - till en bitter motståndare igen.

- Detta var en av de största dårskaperna i mänsklighetens historia, som begicks under Bushs och Thatchers ledning.

- Det som nu håller på att hända i Ryssland är att den s.k hårda linjens män är på väg tillbaka. De säger: "USA och Storbritannien kommer att kollapsa" - och de har rätt. De säger: "Vi behöver bara vänta, så kommer vi att bli en supermakt igen."

- Detta är det strategiska hotet. Det finns ingen möjlighet att rädda världen ur det kaos som nu råder, om vi inte rättar till de policybeslut som fattades i avgörande ögonblick, och ledde till den här katastrofen.

 

(Ur Ny Solidaritet nr.3 1993)