LaRouche i Rom: Lösningen: Sätt systemet i konkurs

Lyndon LaRouche inledde en informell hearing i den italienska deputeradekammaren i Rom den 17 juni med följande lägesbeskrivning:

Det som jag kommer att säga här kommer delvis att handla om andra saker än dem som ni kan agera på lagstiftningsvägen, men jag tycker att det är saker som ni borde ha i bakhuvudet och ha i åtanke, när ni funderar på de saker som ni måste ta itu med.

Den goda nyheten – jämförelsevis goda nyheten – är att det internationella finanssystemet befinner sig i ett i princip världsomspännande sammanbrott. Detta är inte något som ligger i framtiden; det har hållit på sedan juli 2007. Nu går det bara fortare, och har kommit in i ett mer kritiskt skede, främst på grund av att USA inte har skött sig och genomfört de reformer som kunde ha införts 2007.

Den andra nyheten är att den politik som just nu förs av USA:s nuvarande president är en katastrof, fast det är en sak som kan lösas.

Låt mig börja först med: Hur ser situationen ut? Den 25 juli 2007 höll jag en internationell webcast och meddelade där att det internationella finanssystemet var på vippen, det handlade om dagar, att kollapsa. Jag förutsåg att denna kollaps skulle börja i den svagare delen av bolånebanksystemet i USA, och även internationellt. Det var precis det som hände tre dagar efter att jag hade förutsett det, vilket är ett rätt snabbt resultat, och det har pågått hela tiden sedan dess.

Just den där smittan, som startade på det sättet, har nu utvecklats till ett hot om att hela det internationella finanssystemet ska bryta samman. Det finns en bra sak med det här, och det är att det finns en lösning. Men frågan är: Vem ska göra det?

Sammanbrottskrisen kan vara över oss när som helst, om några dagar eller veckor, och då menar jag en situation där stora delar av världen råkar i samma situation som Kalifornien, nämligen att de styrande institutionerna bryter samman; de bryter samman främst av finansiella orsaker. Regeringarna har helt enkelt inga pengar att vidmakthålla sina vanliga nödvändiga funktioner.

Hela USA närmar sig faktiskt en sådan situation, liksom flera länder i Europa – de närmar sig en situation där regeringarna inte kan få in tillräckligt med intäkter för att klara sina nödvändiga, traditionella funktioner. Då kommer regeringarna bara att svika detta ansvar, eftersom de står helt maktlösa.

I Europeiska unionen till exempel, med de regler som nu gäller, får regeringarna inte öka sitt eget kapital. Att de till exempel i ett nödläge skulle kunna besluta om en kapitalökning, eller dra i gång investeringar, i form av kapitalinvesteringar, för att komma till rätta med problemet, det går bara inte.

Så ser det alltså ut. Samtidigt som vi har en deflation, på grund av sjunkande sysselsättning och fallande produktion – i USA är det värre nu än i kraschen 1929-31, och det är likadant i hela världen – så är vi också, på grund av alla så kallade räddningspaket för högspekulativa finansoperationer, på väg in i en hyperinflation, precis som i Tyskland 1923. Det kan ta fyr när som helst. Vi har alltså en blandning av en deflationistisk kris när det gäller den fysiska ekonomin, och en inflationistisk kris genom försöken att hålla vissa typer av institutioner under armarna.

Vad man kan göra nu

Min lösning i juli 2007 var förstås att tillgripa konkursinstitutet, så som vi förstår det i USA. Man försätter helt enkelt en institution i konkurs. Man slår inte igen den, utan den fortsätter att fungera under detta konkursförfarande. Sedan reder man ut vad som måste betalas och täckas omedelbart för att upprätthålla samhällsfunktionerna, och en del av det övriga får vänta. Sedan röjer man upp i röran vartefter.

Om man ska ta sig upp ur en depression, en kollaps av det här slaget, vilket är vad vi måste göra nu, i Europa och på andra håll, så betyder det att staten måste gå in och reglera det hela. Men samtidigt måste man sätta in åtgärder som får fart på tillväxten, under dessa förhållanden. Alltså prioriterar man en kapitalökning, med låga räntor, och med långa löptider, för att få institutioner tillbaka i arbete, och de inkomster som genereras genom att institutionerna kommer tillbaka i arbete blir sedan det som betalar återhämtningen.

Frågan är, för det första: Finns viljan att göra detta? För det andra: Finns det en vilja mellan nationerna att införa ett system där man samarbetar om att ta itu med det här?

Ta till exempel Kina. Kina har använts i åratal som en källa till billig arbetskraft, och produktion har flyttats dit från Europa och USA. Man gjorde det därför att kineserna arbetade för lägre löner än amerikanerna eller européerna; det var med andra ord en mördande dumpning av den europeiska marknaden, och den amerikanska marknaden, men på ett synnerligen deflationistiskt/inflationistiskt vis. Industrierna i USA och Europa, som dessa europeiska ekonomier var beroende av för sina inkomster, slogs igen, och produktionen och kapitalinvesteringarna flyttades till Kina, där arbetskraften var billigare. Följden är att vi har hamnat i en situation, i både Europa och USA, där vi har slagit igen våra inkomstkällor. Vi har en arbetslöshet som är högre än under den legendariska s.k. stora depressionen på 1930-talet, och den har inte stannat – den ökar ännu snabbare.

Vi rör oss alltså snabbt mot en kris.

Det som hände var att man, i stället för att använda konkurslagstiftningen för att reglera de nationella ekonomierna och se till att återhämtningen kom i gång, så gjorde man raka motsatsen: man gick in för att upprätthålla värdet på högspekulativa former av investeringar – så kallade investeringar – i finansiella derivat. Finans-, försäkrings- och banksystemen fylldes till brädden med detta skräp, samtidigt som källan till riktiga, legitima inkomster, genom produktion och investeringar i verkliga värdeökningar, svältes ut.

Nu har man alltså, i USA, pumpat in 13.000 miljarder dollar i dessa försäkringsbolag, för att rädda sånt som inte borde ha räddats; de borde ha tvingats till omorganisation. Nu börjar man göra nedskärningar i sjukvården; den här administrationen ska minska sjukvårdskostnaderna med 1.000 miljarder dollar – och det kommer inte att stanna vid det! Det kommer att bli värre.

Sjukvårdssystemet ska läggas ned, åtminstone om man får igenom vissa lagar, som president Obama föreslår, som innebär att man kommer att minska antalet människor som lever: man kopierar en lag som antogs i Storbritannien som NICE-lagen [National Institute Health and Clinical Excellence] och som man håller på att pracka på Tyskland. Hela kategorier av människor kommer att lämnas att dö, genom att de nekas sjukvård, försämringar i försäkringsskyddet, sjukhus som stängs o.s.v. Det är hemska saker på gång.

Den enda lösningen är förstås, återigen, att omorganisera hela världssystemet genom ett konkursförfarande, vilket kräver att en grupp nationer kommer överens om att detta måste göras. Mitt uppe i allt detta måste man garantera stabilitet, både ekonomisk stabilitet och politisk stabilitet, och därför måste några tongivande nationer komma överens om att påbörja den här processen, som en modell som de andra kan ta efter.

Min rekommendation – eftersom Europa inte har samma handlingsfrihet nu som förr, på grund av eurons införande, som gör att de europeiska nationerna inte kan generera de nödvändiga krediterna för långsiktiga investeringar – är att USA borde vända sig till Kina, till Ryssland och till Indien, vilka är tunga länder som man lätt kan få ett samarbete med: Kina är ekonomiskt beroende av USA; Ryssland är, om det tänker efter, beroende av USA för den egna valutans stabilitet; alla dessa länder behöver en långsiktig omorganisation av bank- och finanssystemet, för att reglera och hålla ordning på det. Men regleringen måste ske globalt, inte i en nation i taget. Grupper av nationer måste komma överens om ett gemensamt kreditsystem, med fasta växelkurser mellan valutorna. Då kommer vi att ha råd med, och möjlighet, att generera de nödvändiga krediterna över en period på säg 50 år, för att sätta fart på industrin med hjälp av framför allt infrastrukturinvesteringar, som behövs för att bygga upp och rädda den här ekonomin. Det är fullt möjligt att göra. Jag tycker att man också ska göra det.

Det närmar sig snabbt

Jag medger samtidigt att detta inte är det lättaste att åstadkomma just nu, politiskt. Det är därför min förhoppning att när jag talar om för folk att det är så här det ser ut, att de då ska börja tänka i de här banorna, så att vi kan få ett samarbete kring detta.

Men problemet är att sammanbrottet närmar sig så snabbt. Det handlar inte om någon avlägsen framtid, och det är ingen gissning; jag kan garantera er att med det rådande systemet, med den regeringspolitik som förs i Europa och USA, så styr vi raka vägen mot den värsta kraschen sedan 1300-talets mörka tid, och detta i global skala. Och därför är det viktigt att man nu, redan innan man är helt säker på att det går att genomföra rent praktiskt, har en tydlig föreställning om behovet av att göra detta. Och därmed hopp om att folk allteftersom kraschen förvärras kommer att begripa att de är beredda att göra något som de inte var beredda att göra förut. Eftersom det är nödvändigt.

Den andra sidan av det hela är problemet att de flesta människorna där ute, både i och utanför regeringarna, inte egentligen förstår vad som händer. Man måste förklara det för dem. För folk kommer inte att godvilligt gå med på de åtgärder som krävs, om de inte förstår vad som är problemet och hur det kan lösas.

Det som jag säger till er, är att jag inte kan föreslå att ni ska göra det här, men jag kan föreslå att ni ska tänka på det. Och att vi ska bygga upp ett stöd för samarbete rätt snabbt, får man hoppas, så att det finns en beredskap att handla. Jag tror att det här är en av platserna i Italien där den här diskussionen måste föras. Det var syftet med det jag hade att säga i dag. Jag förmodar att ni har frågor som ni vill ställa om det.