LaRouche i dialog med Mensjikov: Hur en valutas värde egentligen bestäms

Hur bestämmer man en valutas värde? Den frågan fick den amerikanske politikern och ekonomen Lyndon LaRouche, vid ett strategiseminarium som hölls i Berlin den 28-29 juni 2005 under rubriken "För ett Nytt Bretton Woods". På seminariet deltog ekonomer och politiker från Ryssland, Kina, Indien, Egypten, Israel, Ungern, Kroatien, Slovakien, Tjeckien, Polen, Schweiz, Italien, Frankrike, Tyskland och USA. Frågan om hur man bestämmer värdet på en valuta och vilka växelkurser som ska gälla i det nya valutasystem som världens ledande nationer snabbt måste enas kring, ställdes av den ryske professorn Stanislav Mensjikov. LaRouche svarade så här:

LaRouche: Värdet på en valuta är inget statistiskt medelvärde, värdet på en valuta kommer från dess verkningskraft, uttryckt i ekonomisk tillväxt. Investeringar är samtidigt investeringar i valutan. Vad är en valutas verkligt förtjänade värdestegring? Det är denna värdestegring som bestämmer valutans relativa värde. Vad bestämmer en valutas verkningskraft? Det måste vara ett politiskt beslut taget av de berörda regeringarna. Poängen är att vi kan bestämma värdet på valutan.

Nyckeln till alltihop är kreditgivningen! USA till exempel har inte investerat tillräckligt mycket pengar, d.v.s. krediter, i infrastrukturen. Om jag var president skulle jag, med kongressens stöd, och i enlighet med den amerikanska författningen, ge ut nya krediter, och jag skulle öronmärka dessa krediter för en uppbyggnad av den grundläggande ekonomiska infrastrukturen, som det redan finns mer eller mindre färdiga planer för - vatten- och energiprojekt, masstransporter, sjukvård och liknande - med vars hjälp vi redan i år skulle kunna få den amerikanska ekonomins produktion att visa på plus! Den har länge visat på minus. Sedan 1999-2000 har USA drivits som ett bankrutt företag. Men det är inte bankrutt, för det är en nation, och en nation har makten att bestämma att den inte ska vara bankrutt. Med ett enkelt beslut. Om vi bestämmer att vi ska öka utgivningen av lågräntekrediter, och om vi har en fast växelkurs, då skulle dollarn, som nu är i risigt skick, plötsligt stiga i värde.

Det var det som Roosevelt gjorde, särskilt från 1940 och framåt - plötsligt var den amerikanska ekonomin starkast i världen. Valutans värde är alltså en effekt av beslut som fattas av regeringar.

Fallet Kina

Mensjikov: Får jag avbryta lite? Igår hörde jag kinesernas inlägg. De talade om precis det som du talar om. De sa: "Okey, USA vill att vi ska ändra vår växelkurs mot dollarn. Men det var ju precis den växelkursen som hjälpte vårt land att utvecklas långsiktigt, tillväxt o.s.v." Du kommer ihåg. "Det var den växelkursen som hjälpte oss att bevara ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet." De är i närheten av den idén - fast jag antar att din idé är mer sofistikerad.

LaRouche: Nej. De är inte i närheten. De närmar sig den i sina intentioner, men de är inte nära den i praktiken.

Mensjikov: Jag förstår, de närmar sig den i sina intentioner. Men huruvida det är rätt växelkurs eller inte, det är en annan - de är ju mera uppknutna till den mera näraliggande frågan om konkurrenskraft, om att sälja sina varor på världsmarknaden.

LaRouche: Det måste vi omedelbart ändra på, hur som helst.

Mensjikov: De vill göra det. Men då kommer du och säger: "Titta här. Ni säljer era grejer för priser som är för låga. Fem eller sex gånger lägre än de borde vara" - eller hur? Om de börjar sälja dem för det pris som du pratar om, får de aldrig något överskott i sin ekonomi.

LaRouche: Det stämmer inte. Det stämmer inte.

Mensjikov: Enligt nuvarande regler - enligt nuvarande regler.

LaRouche: Aha!

Mensjikov: Det är klart att det inte stämmer! Det skulle ju vara en helt annan sak. Men - ja, man måste gå till väga på ett helt annat sätt, någonting i stil med det som du talar om nu. Det är svårt - att beräkna dessa växelkurser, på basis av dessa långsiktiga, dynamiska faktorer, är ingen lätt sak. Men det går. Och de tänker i den riktningen.

LaRouche: Kina är lätt för mig. Kinas problem är ett väldigt lätt problem i det här avseendet.

Mensjikov: Därför att de har en regering som kan göra vad den vill.

LaRouche: Nej, nej. Det är inte det. Det är att Kina har en förpliktelse till sitt folk.

Mensjikov: Jo, det stämmer.

LaRouche: I Indien har vi ett problem med kastväsendet, som är ett hinder för att vissa ledande kretsar ska ta på sig ansvaret för de fattiga. I Kina finns det folk i ledningen som tänker på Kinas framtid, över de kommande två generationerna. Hela det kinesiska folkets framtid. Det som alltså behövs är en makt som är hela det kinesiska folkets makt. Vilket är ett problem som Kina har nu. Vi hörde ju föredraget igår - Kina vill inte bara vara ett verktyg som används, genom att ta in vissa saker från andra länder, förädla det, och sedan exportera det igen. De vill ha en självständig ställning som nation och kunna bestämma över sin egen ekonomi. Och de borde få det.

Men problemet är att de nu tvingas sälja under marknadsvärdet, det riktiga marknadsvärdet, på världsmarknaden. Resultatet är att vissa kinesiska miljardärer skummar av pengar som inte kommer den kinesiska ekonomin till del. Men resultatet av de internationella förhållandena är att inflödet till Kina är för litet för att hålla i gång den snabba kapitalbildning de behöver för att de ska kunna nå sina mål, som är satta av den kinesiska regeringen för i princip de kommande 25 till 50 åren - mål som sträcker sig över två generationer.

Se två generationer framåt

Alltså, när man ska bestämma hur valutors verkningskraft förhåller sig till varandra, så tittar man minst två generationer framåt i varje land. Man bestämmer valutans värde, på basis av en tvågenerationersberäkning. Varför? Därför att vi skapar tillväxt med hjälp av skulder. Vi ska öka världens skuldsättning. Men vi ökar den på ett kalkylerbart sätt: det vill säga vi ger ut krediter som löper över 25-50 år. Vi skapar en skuld som kommer att kunna betalas tillbaka inom 25 till 50 år. Därför vill vi veta var vi kommer att befinna oss, när det blir dags att betala tillbaka skulden.

Vi vill inte hamna i den situation som USA var i 1957, när jag började göra mina prognoser på det här området. Man vill inte hamna i en situation där krediten löper över en längre tid än produkten för vilken den getts ut varar. Man kan ge ut hur mycket krediter som helst, så länge som den ekonomiska nettotillväxten ökar snabbare än betalningsförpliktelsernas nettosumma.

Om vi kan utveckla en ekonomi upp till en viss nivå, inom loppet av 25-50 år, då kan vi också skapa de krediter som gör denna utveckling möjlig. Om den inte kan växa med den takten så kan man inte heller skapa krediterna för det - det vore helt galet.

Långa utvecklingscykler

Ekonomins verkningskraft, valutans relativa verkningskraft, ligger alltså i den potentiella tillväxttakten under den tidsperiod som man räknar med. Ett kärnkraftverk till exempel har en livstid på 25 eller kanske 35 år, vattenanläggningar brukar ha en livstid på 50 år. Inom jordbruket får man räkna med minst tre år, för att få ut en vanlig skörd, och att iordningställa marken så att man kan odla på den kan ta mellan fem och tio år.

Dessa långa cykler är det som utmärker den fysiska ekonomin. Och om vi kan bestämma den fysisk-ekonomiska utvecklingskraften, då kan vi lägga fast växelkurserna i relation till den tillväxttakt som vi kan förutse - förutsatt att vi för en politik som ser till att det också sker! På en valutakonferens så säger man: "Håll bokhållarna borta, för de kommer bara att krångla till diskussionen med strunt, och man får inte den diskussion man vill ha för man kommer att prata strunt i det oändliga, och bli osams om det."

Så man slänger ut bokhållarna, och så frågar man: "Vilken politik har nationerna - vilken politik måste de ha?" Och företrädarna som är där och förhandlar, rapporterar tillbaka till sina regeringar: "Så här ser förslaget ut. Om vi antar den politiken, kommer vår valuta att få den här verkningskraften, och andra regeringar kommer att respektera det, och skriva på överenskommelsen."

Man får alltså en överenskommelse som inte bygger på bokhållarnas kalkyleringar, utan på frågan: Vilka fysisk-ekonomiska investeringsbeslut kommer ni att fatta, för de kommande 25 till 50 åren? För de kommande två generationerna? Vi måste få folk att enas kring vad de är beredda att göra, för att stödja varandras utveckling. I stället för att ha en överenskommelse på basis av en hobbesk konfliktbasis, måste man ha en överenskommelse grundad på de medverkande nationernas önskan om att hjälpa varandra. Den princip som låg till grund för Westfaliska freden. Det kan vi åstadkomma.

Mensjikov: Ja. Mycket bra.