Lär av krisen 1923 – Bygg ett nytt, rättvist finanssystem nu!

Varje regering måste föra in hela nationens ekonomi under sitt beskydd, som vid konkurser, sa Lyndon LaRouche på en konferens i München 1 den 13 februari. Utan fungerande sjukvård och andra viktiga samhällsfunktioner blir det massmord i flodvågorna som rörs upp av finanskrisen. Med fördämningar, som kan hålla undan vattenmassorna, kan tillväxten komma i gång igen och bilda grunden för nödvändiga internationella uppgörelser om ett nytt, rättvist och produktionsinriktat finanssystem.

Jag är glad över att vara här, men som ni förstår har jag också en uppgift att fullgöra i USA. Vi står inför ett problem, och som avslutning ska jag spela upp någonting för er som tar fyra minuter och som kommer att visa på karaktären av problemet, genom att jämföra problemet i USA i dag med det som hände i Tyskland 1923. Läget är inte hopplöst även om det som vi riskerar att gå in i inte är en depression, och inte en bolånekris: vi riskerar att gå in i en mörk tid, den första i Europa i modern tid.

Problemet är att det under en period av ungefär två generationer har byggts upp en jättelik bomb i världen, särskilt från och med 1971-72, då systemet med fasta växelkurser övergavs.

Under första hälften av perioden mellan 1971 och 1981 slog USA sönder det internationella valutasystem som var i kraft då, och under den andra hälften slog man sönder allt det som den amerikanska ekonomins framgångar hade vilat på fram till dess. USA förvandlades från att ha varit en agro-industriell stormakt, den ekonomiskt ledande världsmakten, till den sophög som det har blivit i dag.

Sophögen började krascha i oktober 1987, med en kraftig nedgång som till sin natur och omfattning var exakt likadan som kraschen 1929. I det läget blev en certifierad galning vid namn Alan Greenspan hjärnan bakom krossandet av USA-dollarn.

Idén med Maastrichtfördraget

Omkring 1991, efter Sovjetunionens sammanbrott, knäcktes Tyskland. Ni minns kanske: 1989 hade jag förutsagt att något skulle ske, men det rätta svaret, som jag hade förordat tidigare, gavs inte. Det var många av oss, i min generation och något äldre, som hade arbetat under 1980-talet, från omkring 1982-83, på att bereda väg för ett alternativ till det som då kallades "kalla kriget". Många framstående personer i framför allt USA, Italien, Frankrike och Tyskland jobbade ihop med mig och mina kretsar i denna strävan.
Det som vi hade tänkt oss, i och med Sovjetunionens upplösning, och i samarbete med Sovjetunionen i dess upplösning, var att vi skulle ta vara på möjligheterna som fanns i den östra delen av Europa. DDR t.ex. hade en fantastisk elektronikindustri, en av de bästa i Europa, som hela sovjetsystemet vid den tiden var beroende av. Arbetarna och invånarna i den staden var en värdefull tillgång, för Tyskland. Ett återförenat Tyskland, som samarbetade med de f.d. Comecon-länderna i Östeuropa, och med de delar som Sovjetunionen hade upplösts i, skulle ha betytt stora utvecklingsprojekt, i vilka försvars- och rustningskostnaderna skulle ha omsatts i en stor industripotential som skulle sträcka sig över hela Asien.

År 1983 hade jag förutsagt att om Sovjetunionen tackade nej till detta så skulle det leda till att om cirka fem år så skulle Sovjetunionen falla samman. Och den 12 oktober 1988 sa jag att jag förväntade mig Comecon-systemets snara kollaps, med början i Polen inom en snar framtid.

Det hände exakt så som jag förutsagt att det skulle hända. Men det som vi hade sagt måste göras i det läget gjordes inte - raka motsatsen. I stället för ett återförenat Tyskland som navet i utvecklingen av Eurasien gjordes raka motsatsen. Det som gjordes genom fördraget som Maggie Thatcher och hennes nickedocka den franske presidenten tvingade igenom - jag kan berätta här att jag hade ett möte 1976 med folk från brittiska Foreign Office där jag tog upp saker i den här riktningen, och de sa: "Det kommer inte att fungera, för vi äger Mitterrand." Då var han inte Frankrikes president än, men det som man sa på det där kontoret den där gången visade sig vara exakt på det viset: Mitterrand var Londons hund. Han var inget annat än en valp som de hade i sin hand.

Det som vi fick när muren föll var därför den process som ledde fram till fördragsöverenskommelsen som man tvingade på Tyskland, som Kohl skrev på med största motvilja och senare beskrev som "den mörkaste stunden i hans liv". Den 12 oktober 1988 hade jag sagt att Berlin snart skulle vara huvudstad igen i ett enat Tyskland. Men tanken med Maastrichtfördraget var att knäcka Berlin så fort det hade gjorts till huvudstad igen: Berlin skulle knäckas ekonomiskt. Det har knäckts ekonomiskt. Hela det forna Comecon-området har knäckts ekonomiskt! Ekonomiskt är förhållandena i Östeuropa, i Polen och andra länder, mycket värre i dag än de var under sovjetstyret!

Globaliseringens verklighet

Den nye presidenten i USA var George H.W. Bush, far till det sittande olycksaliga kräket, den nuvarande presidenten - sonen må ha sina intellektuella brister, men pappan var inget ljus heller, och det är han fortfarande inte! Med den här processen tog en dynamik sin början i världen, i synnerhet efter Maastrichtfördraget, där vissa delar av världen ser ut att ha höjt sin produktivitet med hjälp av låga löner. Men det som egentligen har hänt, är att den del av världen som den här produktionen har flyttats ut från har kollapsat. I och med att General Motors nu är inne i slutfasen av sin kollaps har USA nästan upphört att vara en industri- eller jordbruksnation.

Hela Europa har förötts. Den fysiska produktionspotentialen i Europa är mindre nu än den var när muren föll - mätt i fysiska livsförnödenheter och infrastruktur per capita och per kvadratkilometer. Likadant i USA. Det har inte varit någon välståndsökning i Europa eller USA sedan dess! Allting har blivit sämre!

Men det finns mycket mera pengar! Det som vi har kommit till nu är att det rådande finanssystemet har kommit till den punkt där den finansiella inflationen, orsakad av den fysiska ekonomins kollaps, har skapat en brytpunkt, som inträffade i juli förra året, varefter hela världssystemet nu är på väg in i en kris som liknar den som Tyskland upplevde 1922-23.

Samtidigt har Europa, det vill säga Central- och Västeuropa, i och med det här nya EU-fördraget, förlorat den politiska möjligheten att bestämma sin egen framtid. Det enda försvaret som USA eller någon annan nation har mot ett allmänt sammanbrott, liknande det som Tyskland upplevde i oktober-november 1923, är nämligen statens makt, den suveräna nationalstatens makt. Tyskland var tyvärr ingen suverän stat 1923; villkoren i Versaillesfördraget som Tyskland var underkastat 1923 har en direkt motsvarighet i det som pågår nu.

Vad varje regering måste göra

I en kris av det här slaget måste nationens regering bankruttförklara finanssystemet. Därefter måste den föra in hela ekonomin under statligt beskydd. Inte statligt ägande, utan statligt beskydd. Konkurslagstiftningen måste tillämpas. Möjligheten att dra ett lands ekonomi genom ett ordnat konkursförfarande är elementär. Vissa saker får inte sluta fungera, eftersom det skulle betyda massmord eller något i den stilen: pensioner måste betalas ut, sjukvården måste fungera, andra funktioner måste fortsätta, som om det inte hade varit någon kris.

Staten måste se till att det finns skydd för allt som är nödvändigt för att nationen och dess funktioner ska upprätthållas. Staten måste också ta reda på hur banksystemet och andra nödvändiga system kan börja fylla sin normala, sunda funktion för ekonomin igen. Regeringen måste skapa långfristiga krediter, och slussa dessa krediter på ett ordnat sätt genom privata banker och andra institutioner, så att dessa krediter görs tillgängliga, genom dessa banker eller direkt från staten, för alla nödvändiga funktioner som måste upprätthållas eller investeringar som måste göras.

Poängen är att man bygger en fördämning som kan hålla undan vattenmassorna, så att säga, så att det inte blir värre, och så att man genast kan komma i gång med åtgärder som sätter fart på tillväxten igen.

Den viktigaste tillväxtåtgärden är storskalig infrastruktur. Det måste finansieras till största delen med statliga krediter. Privata investeringar kan förekomma, men inte som en betydande del. Staten själv måste stå som garant för krediterna, som tillhandahålls direkt av staten i vissa fall, eller annars genom det vanliga bankväsendet, de statligt reglerade bankerna - trots att, som nu i USA, varenda stor privatbank är bankrutt! Det finns ingen storbank i USA i dag som inte redan är bankrutt! Och i Europa ser det ungefär likadant ut. När böckerna öppnas så småningom kommer man att upptäcka att bankerna i dag redan är bankrutta allihop.

I det läget, eller innan det läget inträder, måste staten gå in, som en överhöghet, och säga åt bankerna att de ska fortsätta hålla öppet, fortsätta jobba. Staten måste sedan skapa krediter för sin egen räkning, på sitt eget skuldkonto, och dessa krediter måste tillhandahållas, och styras, genom privatbankerna och på annat sätt, för att se till att det normala livet fortsätter.

Staten måste därefter samtidigt, omedelbart, agera för att öka produktionen i ekonomin, särskilt på infrastruktursidan.

Infrastruktur och Afrika

Bara för att förklara detta med infrastrukturen: Vi har delar av världen, som till exempel Afrika, där det finns massor med fattiga människor. Det finns massor med familjer i Afrika som ägnar sig åt jordbruk. De är duktiga jordbrukare, men de arbetar under fattiga förhållanden. Om vi då vill förbättra situationen i Afrika, vad gör vi då? Vi ser till att de får infrastruktur, för Afrikas bönder får det mesta av sina produkter förstörda av sjukdomar eller svinn i olika former. Om bönderna i Afrika får infrastruktur så kommer det inte att höja deras produktivitet mätt i kunnande, men det gör att de kan få ut en större produktion netto av sitt arbete. Och den nästföljande generationen kommer att börja bli ännu mera produktiv.

Vi har en liknande situation i Tyskland, och i större delen av världen: den produktiva potentialen hos den tyska befolkningen i dag, mätt i produktionsskicklighet, är mycket mindre än den var på 1980-talet. Toppskiktet i Tyskland när det gäller produktionsskicklighet har dött ut! Och ingen har tagit vid efter dem. Hela nya generationer som skulle behövts för att upprätthålla samma nivå som på 1980-talet har inte producerats: man har inte utbildat dem, inte anställt dem. Det ser likadant ut överlag i Europa, eller värre.

Det är samma sak i USA, och på hela den amerikanska dubbelkontinenten. 70 procent av befolkningen i Indien är utfattiga och det har inte skett någon förbättring i deras livsvillkor. De flesta människorna i Kina har fortfarande inte upplevt någon utveckling sedan reformprogrammet började i slutet på 1970-talet. Det mesta av det som påstås vara en välståndsökning i världen är ren inflation, ren penningvärdeförsämring. Produktionskostnaderna har ökat i och med att andelen helt okvalificerade och onyttigt sysselsatta människor ökar, vilket gör att produktiviteten hos dem som fortfarande gör någonting produktivt minskar.

En fyrmaktsöverenskommelse

Det som jag har arbetat på, beträffande det här problemet, är att USA inte bara ska få en ny och förhoppningsvis bättre president, utan samtidigt sluta en fyrmaktsöverenskommelse med Ryssland, med Kina och med Indien. Och utsträcka den överenskommelsen till att också omfatta andra nationer som vill vara med.

Överenskommelsen innebär att man byter ut det nuvarande internationella valutasystemet mot ett system med fasta växelkurser mellan valutorna - växelkurserna fixeras i princip på den nuvarande nivån; och man inför ett internationellt kreditsystem med två spår, med en ränta på 1-2 procent för långfristiga lån till godkända projekt, och en mycket högre ränta för lån till andra ändamål. Dessa senare lån kommer att få vänta, kan vi säga. Man kommer att kunna få tag i dem, men det kommer att kosta.
Vi behöver nämligen få i gång en tillväxtpolitik, och tillväxten kommer till stor del att ha formen av långsiktig infrastruktur, eller investeringar som i första hand handlar om att bygga långsiktig infrastruktur.

För det första kommer det att vara storskalig internationell infrastruktur av den typ som Helga beskriver. [Läs detta tal]

Låt oss gå tillbaka lite i historien. Järnvägens utveckling, som var en revolution i bilden av nationen, började med tysk-amerikanen Friedrich List. Och sedan spred den sig, och i och med den amerikanska Unionens seger över de brittiska agenterna i Sydstaterna kan man säga att USA fullbordade ett projekt som i princip hade planlagts under John Quincy Adams' ledning under Adams' tid som utrikesminister: att knyta ihop USA:s hela territorium, från Stilla havet till Atlanten, och från den kanadensiska gränsen till den mexikanska gränsen, knyta ihop USA som nation. Det skedde med huvudsakligen två åtgärder: å ena sidan industrialiseringen av USA, avskaffandet av slaveriet och importen av en massa européer - tyskar, polacker, ryssar och andra - och samtidigt byggandet av de transkontinentala järnvägarna. Tack vare detta kunde USA gå ut ur inbördeskriget, från och med 1876 faktiskt, som en av världens mäktigaste nationer, en snabbt växande industri- och jordbruksmakt.

Detta fördes sedan tillbaka till Europa, särskilt under Bismarcks tid i Tyskland. Bismarck anammade det amerikanska systemet i samarbete med folk från Lincolns kretsar, och införde till och med vissa sociala reformer som ännu inte hade införts i USA. Resultatet var att Bismarck från och med 1877 drev igenom en reformpolitik i Tyskland, med den stora industrireformen och reformen på det sociala området. Spjutspetsen i detta var de stora järnvägsbyggena, som i Rysslands fall innebar byggandet av Transsibiriska järnvägen. Och industrier och teknikutveckling på alla platser i Ryssland som det järnvägsnätet nådde ut till.

Vad är det brittiska imperiet?

Det brittiska imperiet var inte roat. Det brittiska imperiet hade kunnat styra världens öden tack vare sin maktställning på världshaven. Och britterna har iscensatt tre stora krig i Eurasien över den frågan. Det första kriget bröt ut 1894-95 när Japan förklarade krig mot Kina, det pågick till 1945 och innefattade storkriget mellan nationerna i Europa. Britterna iscensatte ett andra storkrig, genom att föra Hitler till makten, jämte Mussolini. Hitler och Mussolini var båda heltigenom brittiska skapelser. Så fort det andra storkriget var över startades ett nytt krig av Churchill och Harry Truman, den amerikanske presidenten.

Alla dessa krig syftade till att bevara det brittiska imperiets maktställning. Och det brittiska imperiet är inte samma sak som monarkin i London. Det brittiska imperiet är en anhopning av finansintressen, som ligger bakom det som vi tidigare i dag talade om som Maastrichtpolitiken, och som vi ser konsekvenserna av. Det har gått så långt nu att det brittiska imperiet, så som jag just beskrivit det, är på vippen att knäcka hela det kontinentala Europa, genom att skapa detta Maastrichtmonster.

De försöker också styra det amerikanska presidentvalet - ni kanske tror att det finns demokratiska och republikanska presidentkandidater, men så är det inte; det är i alla fall inte hela sanningen. Vi har McCain, som ser ut att vinna nomineringen, om han lever så länge. Han är sjuk, och han kanske inte ens klarar sig fram till installationen. Sedan har vi en kandidat från Chicago, som antagligen inte blir långvarig, på grund av en skandal som har iscensatts från London för att få bort honom: Obama. Det finns ytterligare en kandidat, Hillary Clinton, som är väldigt hatad i London, och av Londons vänner i USA.

De har också en man som är tänkt att bli den ledande presidentkandidaten, och USA:s nästa president. Han är just nu borgmästare i New York och har 11 miljarder dollar i egna pengar att satsa på den här kampanjen. Han är också inkopplad i internationella kretsar, samma kretsar som förde Pinochet till makten i Chile. Pinochet hade skapats från London. Han hade också, på den amerikanska sidan, skapats av George Shultz och av en bankir från Lazard Frères, Felix Rohatyn. Felix Rohatyn och Shultz gillade nazister. Det vill säga det som de gjorde med Pinochet, var att de tog nazistiska veteraner, SS-typer, från Spanien och skickade dem till Sydamerika med uppgiften att ge struktur och råd till Pinochets regering, och under förra hälften av 1970-talet genomförde de en utrotningskampanj av nazistiskt snitt på Sydamerikas sydspets. Och Felix Rohatyn var en av de främsta bankirerna i den här operationen i Chile.

Det här London-gänget har valt ut Bloomberg att bli USA:s Mussolini. Det vill säga, den politik som Bloomberg har för USA, som stöds av Shultz och Rohatyn, är samma politik som användes i Italien 1922 för att föra Mussolini till makten: det vill säga, man ska omorganisera ekonomin med hjälp av ett infrastrukturprogram, och det ska vara subventionerat av staten men det är privata finansiärer av London-sorten som ska ha den yttersta kontrollen. Det är den politiken som är tänkt för den kandidatur som ska ta makten i USA.

Det är detta som jag kämpar för att stoppa. Jag kämpar inte ensam. Jag kämpar tillsammans med folk inom partierna, och med stöd från andra institutioner som är bekymrade över USA:s och världens framtid.

Skydda det amerikanska systemet

Vad den här kampen betyder för Europas och Asiens räkning är väldigt enkelt: Om USA under loppet av det här året, till och med före presidentvalet, lyckas få ordning på sitt politiska system, under en president, eller en framtida president - det är nämligen så vårt system fungerar; det är ett presidentstyrt system, inte ett parlamentariskt system. Det betyder att när det står klart att en viss person kommer att bli USA:s president, eller kan förmodas bli USA:s president, genom det kommande valet, så blir den personen en maktfaktor i utformningen av USA:s politik, inklusive utrikespolitiken. Detta är en egenhet hos det "amerikanska systemet".

Vi har varit en mäktig nation. Vi har kretsar av personer - och jag är en av dem - som kan kallas USA-regeringens allmänna beskyddare: folk som arbetar inom eller är pensionerade från försvarsmakten eller andra institutioner, eller privatpersoner som jag själv, som har varit viktiga för att vissa institutioner i USA har kunnat fungera. Det är emot vår natur att göra statskupper; för man gör kanske en kupp för att få den regering man vill ha, men sedan blir resultatet i alla fall något annat.

Men när den tiden kommer då det står klart vad det amerikanska folkets intresse och vilja är, under loppet av ett lagenligt val, så kommer folk som ser sig som regeringens beskyddare att agera för att skydda folkets vilja. Så när i det läget en acceptabel person ser ut att kunna vinna valet - och när den sittande presidenten är på väg att bäras ut, till det amerikanska folkets stora lättnad - då kommer USA:s institutioner och deras vänner att sluta upp till försvar för det amerikanska folkets vilja mot alla fula påhitt.

Det har varit så här i Frankrike och Tyskland och andra länder också. Det är vad alla medborgare med självaktning gör för att försvara sin regering, sitt politiska system. Och min funktion är förstås att använda min förmåga - som är speciell i vissa avseenden - för att bistå i den här processen.

Som avslutning ska jag nu spela upp den här sekvensen, som har sammanställts av några av mina medarbetare efter mina anvisningar. [Se filmen på www.nysol.se] Det är en mycket koncis men vetenskaplig behandling av hur krisen i Tyskland 1923 gick till. Min tanke med detta var att uppmärksamma folk i USA, men även i Europa, inte minst i Tyskland, på exakt vilka lärdomar vi måste dra av krisen 1923. Så att folk, genom att förstå vad som hände 1923, åtminstone grunddragen i det, kan se likheterna med det problem som vi har i världen i stort i dag. Så att det förflutnas plågor kan hjälpa oss att slippa en upprepning av samma plågor, i större omfattning, i nutiden.

-------------------

LaRouche om krislösningen

Under frågestunden efter talet redogjorde LaRouche närmare för de olika stegen i hans förslag till hur finanssystemets sammanbrott kan tacklas. Han sa:

Jag har skrivit ett utkast till lagstiftning, som är i omlopp inom den amerikanska befolkningen och som har röstats igenom i olika stadsfullmäktige. Den heter Homeowners and Bank Protection Act of 2007. Den här lagen skulle tvinga regeringen att införa ett skydd för bolånen och bankerna, ett slags konkursskydd, för att få stopp på det sociala sammanbrottet på grund av vräkningarna, som kan komma att drabba många miljoner familjer.

Konkurserna och inflationen kommer att öka väldigt snabbt i USA, vecka för vecka. Det betyder att vi närmar oss den andra krisen, som kräver av oss att vi inför ett dubbelspårigt kreditsystem. Det betyder en lånekostnad på 1-2 procent för godkända typer av lån, som ges på anvisning av den federala regeringen. Detta skulle vara enkel ränta. Den övriga räntan får vara flytande, den får stiga hur mycket den vill. Vi måste nämligen gå igenom detta konkursförfarande, där vi räddar det som måste räddas, och resten får klara sig bäst det kan.

Det tredje steget blir att vända sig till Ryssland, Kina och Indien för att snabbt komma överens om ett valutasystem med fasta växelkurser. Vi har pratat mycket med Kina om detta och en del med Ryssland och andra kretsar. En sådan överenskommelse mellan regeringarna skulle sedan bli utgångspunkten för att förhandla fram ytterligare överenskommelser som skulle vara långsiktiga handelsavtal mellan stater, och som regeringarna sedan tar med sig hem för att förverkligas av det privata näringslivet och andra delar av samhället.

Några typiska sådana långsiktiga avtal mellan till exempel de europeiska nationerna, eller med Ryssland, Kina och Indien, skulle handla om investeringar i kraftproduktion och kraftöverföring och transporter som till exempel järnvägar och liknande. Transsibiriska järnvägen och Transeurasiska järnvägen är typiska exempel på vad som skulle behövas.

Skydda människorna!

Som svar på frågan vad som händer med vanliga medborgares besparingar när alla banker måste förklaras i konkurs, utvecklade LaRouche vad som är statens första uppgift i en kris som denna, nämligen att skydda människorna. Han sa:

Grundfrågan handlar om att skydda medborgaren. Men man kan inte hantera problemet genom att gå in och detaljstyra deras göranden och låtanden. Vad man måste göra är att sätta upp en skyddsmur runt den normala medborgaren, innanför vilken han och hans familj har möjlighet att hantera situationen, med sina normala medel. Man bestämmer en övre gräns för vad staten kommer att garantera fullt ut, och att skyddet för medborgarnas sparmedel och ränta, deras rätt till hus och hem och så vidare ska prioriteras. Det som går därutöver får man förhandla om.

Statens uppgift är att skydda medborgarnas rättigheter, och särskilt de vanliga medborgarna. De vanliga medborgarna är svaga, de klarar inte av att förhandla för sin egen räkning. Alltså måste staten agera för deras räkning.

Vad gäller företagare, som får tydliga anvisningar från staten om vilka möjligheter som står till buds, kan de, om de är duktiga, mycket väl ta vara på sådana möjligheter. De behöver inget beskydd, för de kan skaffa det själva genom staten. Jag såg med mina egna ögon hur USA jobbade sig ur depressionen på 1930-talet. De skickliga företagarna gick automatiskt åt rätt håll. Folk vill ofta ha detaljplaner, som styrs uppifrån, och som ska lösa alla problem - men det fungerar inte på det viset. Detaljplaner skapar alltid problem.

Det idealiska är en situation där staten bara lägger fast ramarna för någon satsning och sedan låter de enskilda människorna i samhället använda sin egen initiativförmåga och sitt eget huvud för att göra något av de möjligheter som staten erbjuder. Det är så det ska gå till. Inte genom att ha en detaljplan, utan genom att erbjuda ett ramverk av möjligheter som vi vet att folk kommer att anpassa sig till. Ge beskydd åt de maktlösa, och lite goda råd och möjligheter till dem som inte är maktlösa.

  1. Konferensen "Transrapid: Teknik för 2000-talet", arrangerad av Medborgarrättsrörelsen Solidaritet (BüSo) och Fusions-Energie-Forum (FEF).