Kommer svenskarna luras in i ett världskrig?

”Svaga argument? Höj rösten!” Så stod det noterat på ett ställe i den gamle pastorns efterlämnade bibel. Ett sådant resonemang verkar också ligga bakom det höga tonläget i den svenska valdebatten och i synnerhet i debatten om Ryssland och Kina.

Svenska folket har i fyra år matats med rapporter från Syrien om fruktansvärda humanitära förhållanden för flyktingarna och ständigt stigande dödstal, för att motivera stöd till Sveriges politik där. Knappt något har sagts om att detta ”humanitära bistånd” har gått till den väpnade oppositionen och givit fundamentalistiska jihadister möjlighet att bygga upp den brutala terroristarmé som kallas ISIS.

Om Ukraina har svenska folket fått höra om EU:s engagemang för demokrati och frihet och rysk utpressning. Knappt något har sagts om hur ungdomar med nazistiska sympatier beväpnats av Kievs nya kuppregering med arméns vapen och tillåtits bilda milisförband som gör massakrer på civila p.g.a. deras etniska bakgrund eller politiska opposition. När det malaysiska flygplanet sköts ned över östra Ukraina lade svenska regeringen och media skulden på den ryske presidenten, till dess att det började komma uppgifter om skotthål i flygplanets vrakdelar från ett stridsflygplans auto¬matkanon. Därefter blev det tyst.

Ubåtsjakten i oktober i Stockholms skärgård användes maximalt av media för att hetsa fram en rysk hotbild och Natomedlemskap. Spår efter en ubåt har efteråt konstaterats av de militära myndigheterna, men när någon nationalitet inte fastslogs blev det tyst. Bland andra USA:s dåvarande försvarsminister Caspar Weinberger har i efterhand berättat att även Nato-ubåtar kränkte svenska vatten på 1980-talet.

Tonläget är uppskruvat med mer och mer brösttoner och mindre och mindre fakta och förklaringar. Både i media och i politiken dundrar åsiktsmaskinerna. Det är i denna situation som debatten om svenskt Natomedlemskap förs.

Väldigt många svenskar vet att rapporteringen i svenska medier är snedvriden. Inte minst alla med invandrarbakgrund vet det, och bland alla som bott utomlands en tid är det legio att tala om den svenska ankdammen. För den generation som hämtar nyheterna från internet blir den svenska mediabilden alltmer irrelevant. Det finns väldigt många alternativa nyhetsförmedlare. Nyhetskanaler på engelska från både Iran och Ryssland har blivit ett alternativ för dem som vill förstå världen från olika utgångspunkter. I hög grad har greppet från västkontrollerade medier börjat släppa. Det borde därför vara möjligt att föra den svenska Nato¬debatten från en mer konstruktiv ståndpunkt än den känsloflod som hittills dränkt eftertanken och dolt de allvarligaste frågeställningarna.

På flera offentliga möten i Stockholm under hösten har de f.d. svenska diplomaterna Sven Hirdman och Hans Blix breddat Natodebatten. De anser att ett svenskt Natomedlemskap ytterligare skulle öka spänningen i Östersjöområdet. Hirdman pekar på att orsaken till det är att ryssarna anser det och det kan vi inte göra något åt. ”Ett Natomedlemskap skulle öka risken för incidenter. Blir det krig blir Sverige omedelbart indraget”, säger han.

Konsekvensen av vad de säger är att svenska folket kan bli lurat av ett Natomedlemskap. Det ökar inte säkerheten utan minskar den. Ett Natomedlemskap handlar nämligen inte om Sveriges säkerhet, utan skulle bli en del av Natos pågående chickenrace med ett tredje världskrig som insats.

I årtionden har svenska folket förts bakom ljuset om Sveriges relationer till Nato. Under kalla kriget fanns hemliga avtal med Nato, hemliga för svenskarna men inte för de utländska stormakterna. Det var långtgående samarbeten som äventyrade Sveriges säkerhet utan att svenska folket fick veta.

Ännu mindre har svenska folket fått veta att Nato tillkommit på brittiskt initiativ för att bryta alliansen från andra världskriget mellan USA och Sovjetunionen. Det var Winston Churchill som med ett tal i Fulton i USA drog upp kalla krigets system för efterkrigstiden. Den brittiskvänlige amerikanske presidenten Truman hakade på och bröt med sin föregångare Franklin Roosevelts plan för avkolonialisering och ekonomisk utveckling för den fattiga majoriteten av mänskligheten. Roosevelts idé med FN som ett fungerande forum för samarbete mellan nationalstater i Westfaliska fredens anda saboterades av den brittiska kallakrigspolitiken. Det egentliga syftet med Nato för den cyniska brittiska geopolitiken formulerades av Lord Ismay, Natos förste generalsekreterare, som ”att hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere” och, kunde han tillagt, ”britterna ovanpå”.

Eftersom denna brittiska politik att härska genom att söndra dominerade hela Europa, drogs även Sverige in i kalla kriget. Östersjösamarbetet blockerades i årtionden och Sverige hamnade ekonomiskt i en av världens utkanter. Endast det ekonomiska sammanbrottet för kommunismen, folkens revolt i Östeuropa och murens fall avbröt kallakrigsordningen och öppnade Europas största chans till återförening och ekonomiskt samarbete.

Kalla krigets gamla maktapparat Nato behölls dock i Väst. I stället för samarbete iscensattes upplösningen av Jugoslavien för att med den gamla Balkanpolitiken så split mellan Tyskland och Ryssland. Nato återaktiverades i samarbete med EU, ett samarbete som flätat ihop de två organisationerna i militärt hänseende. EU:s utvidgning in i det gamla Östeuropa gick därmed hand i hand med Natoutvidgningen. EU-avtalet som ”erbjöds” till Ukraina hade vittgående militära avsnitt, som i praktiken skulle integrera landet med Nato.

För Sverige har EU-samarbetet inneburit ett kraftigt närmande till Nato. Dessutom har Sverige ingått egna direkta avtal med Nato om partnerskap m.m. Sverige håller på att mista sin alliansfrihet så till den grad att vi med krigsdynamiken i världen idag blivit en del av det brittiska krigsuppspelet. Nu är det västvärldens ekonomi som kollapsar och skapar instabilitet, i motsats till 1980-talet då Sovjet p.g.a. sin ekonomiska kollaps hotade lösa sina problem med militära äventyr. Nu pågår ett stormaktsspel som har bråttom att pressa Ryssland och Kina att byta ledning innan en ny vända på finanskrisen slår undan den ekonomiska grunden för västvärldens militära makt.

Avsaknaden av en statsmannamässig försvarsexpertis i Sverige innebär att risken för världskrig hittills inte funnits med i den svenska försvarsdebatten och i valrörelserna. Det har lämnat utrymme för politiker som Carl Bildt och Urban Ahlin att föra en äventyrlig politik mot Östeuropa. Carl Bildts uttalanden om att Ryssland måste pressas till eftergifter om Ukraina, är ett säkert recept för att pressa fram ett världskrig.

Sverige får inte sömngångaraktigt luras in i ett världskrig. Avspänningen i Nordeuropa måste bevaras. Antalet regioner med krig och stormaktsspänningar måste reduceras, inte ökas. Den svenska alliansfriheten mot stormaktsspelet måste stärkas för att lämna utrymme för ett svenskt bidrag till fredliga lösningar på dessa konflikter. Sverige måste bidra till att Nato avvecklas, inte stärks, så att världen kan komma fram till en global säkerhetsordning baserad på den Westfaliska freden och principen om den andres väl. Hela världen har rätt att bygga välfärdssamhällen precis som Sverige en gång gjorde.

Åter till Ny Solidaritet: http://larouche.se/artikel/valpamflett-nej-till-nato-briks-en-vag-ur-kaoset