Katrina katalyserar paradigmskifte

Monitor Nr 6, 15 sep. 2005


Katrina katalyserar paradigmskifte

 

Katrinakatastrofen i Louisiana och Mississippi har katalyserat ett paradigmskifte av potentiellt historiska dimensioner, i USA och internationellt. Katrina avslöjade inte bara en farligt nonchalant och inkompetent Bush-administration, utan även det post-industriella samhällets fullständiga fiasko. Ett samhälle där regeringen smiter ifrån sitt ansvar för alla människors allmänna välfärd, genom att eftersätta i synnerhet den grundläggande infrastrukturen, och där "shareholder values" och finansspekulation värderas högst, är ett samhälle dömt att gå under.

Detta kan nu, och måste, ändras. En modern ekonomi måste fokusera 50 procent av sina investeringar och sin kraft på att utveckla och underhålla infrastrukturen. Idéer och erfarenhet finns för att de senaste 40 årens förstörelse genom galen miljöaktivism och finansspekulation ska kunna vändas.

Men politiken för "permanenta krig" och permanenta "regimbyten" är fortfarande aktiv och farlig. Denna krigspolitik, som drivs av Cheney/Bush- och Blair-regeringarna, som är marionetter till den anglo-amerikanska finansoligarkin, är vad denna finansoligarki tror ska kunna rädda dem kvar vid makten. Hela världens befolkning ska plundras med ett oljepris på 70 dollar/fat, ett pris som trissats upp enbart med finansspekulation och inte på grund av några ekonomiska faktorer. Denna plundring ska hjälpa till att göda den cancerväxande finansbubblan, som annars är färdig att spricka när som helst. Med hjälp av den "förebyggande" attack på Iran som Cheney har planerat, kan man både fortsätta de "permanenta krigen" med ett globalt helvete som följd, och få möjlighet till en fortsatt prisplundring på 150-200 dollar/fat.

På en konferens i Washington den 16 september, som kunde följas i hela världen via internet, tog Lyndon LaRouche upp dessa saker, med målet att avslöja och politiskt krossa de krafter som aktivt driver denna krigspolitik. I anslutning till konferensen hade LaRouche ett möte med ett 50-tal folkvalda delstatspolitiker och fackföreningsledare, för att diskutera hur man kan mobilisera nationen och ledande personer i båda partierna för att få stopp på krigspolitiken och återföra USA och världen på en väg mot ekonomisk återuppbyggnad. Med detta nummer av Monitor följer en större exposé av "skedböjarna" inom den amerikanska militären, som LaRouche har satt sökarljuset på. Dessa ockultister och satanister är kapabla att utföra en terrorattack mot USA för att bereda vägen för krig mot Iran, Syrien och andra nationer.

Insikten om detta hot driver nu krafter i USA och i Europa i riktning mot det som LaRouche har föreslagit: att sätta stopp för de neokonservativa, och i stället ta fasta på Franklin D. Roosevelts New Deal-tradition i USA och införa ett nytt finans- och valutasystem, ett Nytt Bretton Woods, internationellt. Debatten som förs i både USA och Europa efter Katrina, visar att vägen nu ligger öppen för ett sådant paradigmskifte i den ekonomiska politiken.

I det tyska valet har Helga Zepp-LaRouche och hennes parti BüSo (Medborgarrättsrörelsen Solidaritet) frimodigt fört in Roosevelt-alternativet och kunnat ge styrsel åt paradigmskiftet. Trots ytterst få resurser och en närmast total blockad från medierna bidrog BüSo på så vis på ett avgörande sätt till att de neokonservativa kunde hejdas. Angela Merkels neokonservativa grupp sitter nu löst inom CDU och kan ryka om det amerikanska paradigmskiftet görs ännu tydligare. BüSos 40 000 röster hittills och guldläget för ett genombrott i Dresden är därför historiskt avgörande.

Som framgår av det övriga innehållet i denna Monitor kommer denna strid att avgöras under de närmaste veckorna och månaderna. Om det "permanenta krigets" krafter kan besegras blir en världsordning byggd på "fred genom utveckling" möjlig.

Den avgörande faktorn är ledarskap. LaRouche och hans rörelse tar ett sådant ledarskap. Det som behövs är att fler människor också tar ledarskap för sina länder. Låt oss använda det redan påbörjade paradigmskiftet för att få dem att göra det!

Iran och den stora oljeprissvindeln

Medan massmedier världen över blåser upp bilden av en stor "diplomatisk kris" mellan Iran och USA/EU över Irans kärnkraftsprogram, är verkligheten den, som LaRoucherörelsen har avslöjat, att Cheney-Bush-administrationen förbereder en "förebyggande nukleär attack" mot Iran.

Det finns två relaterade aspekter på denna situation.

Först och främst drivs krigsmobiliseringen på av galenskapen i Bush/Cheney-administrationens strävan efter "permanenta krig" och "permanenta regimbyten" över hela planeten. Iran, liksom förut Irak och Afghanistan, är nästa steg i raden av krig som i princip redan har förklarats mot Syrien, Nordkorea, Egypten, Saudiarabien och till sist Kina och Ryssland. Krigspolitiken kommer egentligen inte från Bush och Cheney, utan från en anglo-amerikansk finansoligarki som har upptäckt att dess kontroll över världsekonomin genom globalisering och bubbelekonomi håller på att försvagas. Samma anglo-amerikanska oligarki finansierade och stödde Hitlers väg till makten, vilket ledde till det andra världskriget.

Finansbubblan behöver mer pengar om den ska kunna hålla sig vid liv i några månader till. Två exempel på varifrån pengarna kommer är den planerade privatiseringen av den japanska Postsparbanken och uppdrivningen av oljepriset genom hedgefondernas spekulation.

Den 11 september kommenterade Lyndon LaRouche valet i Japan, som gav premiärminister Koizumi en rungande seger. På grund av det ändrade läget i USA och Europa "kastar sig finansoligarkin över Postsparbankens pengar och försvarar oljesvindeln på 40 dollar/fat av spekulativt plundrarbyte." Minst 40 dollar av det nuvarande priset på 70 dollar/fat antas bero på spekulation. Å andra sidan finns det drygt 2 000 miljarder dollar sparade i Postsparbanken som omedelbart kan användas för spekulation på finansmarknaden om Koizumi lyckas med att privatisera den. Pensionsfonder är den senaste källan till pengar för finansbubblan.

Oljepriset bestäms av bankerna

Det finns ett överflöd av olja på världsmarknaden. Det råder ingen brist, sade LaRouche i sin kommentar till det japanska valet, "men däremot en stor oljesvindel", som "plockar 40 dollar/fat ur din plånbok vid bensinpumpen". Så länge Iran finns kvar förstör det hela oljesvindeln. Iran går förbi systemet genom att lägga upp bilaterala oljekontrakt med andra stater. Hotet mot Iran i dag är det samma som hotet mot shahen på 1970-talet, när denne avsåg att sluta "olja mot teknologi"-avtal med västländer. Det gick emot Henry Kissingers iscensatta oljesvindel 1973. Iran skrev i juni under ett avtal med Indien värt 22 miljarder dollar: Iran ska förse Indien med fem miljoner ton flytande naturgas (LNJ) per år över en 25-årsperiod från och med 2009. Kina och Japan är också intresserade av sådana kontrakt för att säkerställa en långsiktigt stabil tillförsel av olja och gas till relativt bestämda priser.

Sprider sig detta betyder det att finansspekulanterna på International Petroleum Exchange (IPE) i London och på New Yorks Mercantile Exchange (NYMEX) får lägga ner sin verksamhet. En titt på IPE:s hemsida visar att de som handlar med olja och gas till 90 procent representerar internationella banker och hedgefonder, inte oljebolag. Några araber ser man inte heller där. Det är bankerna och hedgefonderna som bestämmer priset på olja, inte Opec.

LaRouches varning bekräftad

Den 11 september i år hade Washington Post en artikel på förstasidan som bekräftade LaRouches och EIR:s tidigare varningar angående Bush-administrationens planer på att använda kärnvapen i föregripande syfte. Artikeln rapporterar om ett Pentagon-utkast till en ny doktrin, som säger att USA skulle kunna sätta in kärnvapen för att "föregripa en attack från en nation eller terroristgrupp som använder massförstörelsevapen ... [eller] för att slå ut kända fiendelager av nukleära, biologiska eller kemiska vapen", eller mot dem som "har för avsikt att använda massförstörelsevapen" mot USA.

Dokumentets existens, Doctrine for Joint Nuclear Operations, har varit känt sedan den 15 maj i år. Texten är tillgänglig på flera internetsidor.

Lyndon LaRouche svarade på uppgifterna i Washington Posts med att säga att artikeln inte kom med något nytt. "Det är bara en utbrodering av det som vi redan känner till om hotet mot Iran." Dick Cheneys planer för en kärnvapenattack på Iran (under förevändning av en ny "11 september-attack!) avslöjades av LaRouche i hans offentliga varning, "Guns of August" den 27 juli, som följdes av en massiv anti-krigsmobilisering i USA och internationellt.

Dramatisk förändring på gång i USA

Efter Katrinakatastrofen och Bush/Cheney-regeringens uppenbara oförmåga att hantera situationen råder bred enighet om att det kommer att ske dramatiska förändringar i USA. Nu måste USA bestämma sig, menar en analytiker i London:

- Antingen petar regeringen och kongressen lite här och lite där, eller så gör man en riktig nationell kraftansträngning, som LaRouche kräver. Jag noterade senator Reids krav på 150 miljarder dollar till en Marshallplan, inte bara för katastrofhjälp utan en brett upplagd återuppbyggnad. Det är inte bara USA:s status som supermakt som står på spel; dess nationella identitet och vilja står på spel.

- Bush/Cheney-regeringen är så försvagad nu att det är tveksamt om den kan göra en sådan "flight forward"-operation som att angripa Iran. Den har tappat för mycket av sin politiska trovärdighet den sista veckan - fast man vet ju aldrig.

- Det brittiska etablissemanget upplever allt starkare att Bush/Cheney-regeringen är så svårt skadad att den inte kommer att kunna repa sig. Man börjar tänka på ett USA efter Bush. Tony Blair är väldigt glad att han är borta i Kina och Indien den här veckan.

- Man kan också se effekterna av läget i USA i resten av Europa. Angela Merkels nästan säkra valseger i Tyskland är inte lika säker längre, och en stor koalition mellan SPD och CDU blir alltmer trolig. Dessutom har vi den franske presidenten Chiracs sjukdom, som betyder att det kan bli förändringar i den franska politiska situationen också.

Européernas alltmer öppet visade reservation mot Bush/Cheneys globala konfrontationspolitik ska också ses i ljuset av det ökade rysk-kinesiska samarbetet inom ekonomi, energi och, inte minst, i form av gemensamma militära övningar.

Även den brittiska pressen har pekat på den politiska omsvängningen i USA. The Times USA-korrespondent Gerard Baker citerade Dallas Morning News: "Amerika står på tröskeln till ett stort socialt experiment, av ett slag som inte skådats sedan 30-talsdepressionen och Dust Bowl." Baker citerade också New York Times kolumnist David Brooks, som sagt att Katrinakatastrofen markerade en "bristningsgräns", efter vilken USA kan komma att gå tillbaka till "de interventionistiska regeringarnas" epok. The Guardians kolumnist Jonathan Freedland konstaterade att omsvängningen "har bara börjat". Han citerade Economist-skribenten Adrian Wooldridge som skrivit att "de stora förlorarna bland republikanerna kommer att bli de neokonservativa. Det övermodiga i att tro att Amerika kan göra om världen, och skapa demokrati på fientligt territorium, när man inte ens kan upprätthålla ordningen i en amerikansk stad - det övermodet har just blivit ordentligt punkterat."

Bush hålls ansvarig

Louisiana-senatorn Mary Landrieu anklagar den federala regeringen för att ha struntat i varningarna och tror inte ett dugg på Bush när han säger att han inte hade informerats. I senaten den 8 september sa hon:

- Det finns redan några i Washington som skyller på tjänstemän på delstats- och kommunal nivå. Men jag är bekymrad över att vår nation, vår nationella regering svek sitt största ansvar, vilket är att skydda amerikaner.

- Det stämmer inte att Louisiana inte var förberett. Men när stormen kom och vallarna brast, fick vi inget svar på våra anrop. I åratal har våra motioner väntat på att behandlas. Pengar som vi äskat har skjutits upp, år efter år. Vår federala regering, vare sig det var FEMA eller den här administrationen eller den förra administrationen eller vi här i senaten, har chansat på att förutsägelserna som otaliga experter har gjort om och om igen bara var tomma ord. Och Washington kastade tärningen och Louisiana förlorade.

- Jag tänker ta reda på varför den federala responsen, särskilt FEMA:s respons, var så inkompetent och förolämpande för våra delstaters invånare. Vi vet att chefen för det nationella orkancentret sa att han informerade USA:s president om Katrinahotet i ett videkonferenssamtal dagen innan hon nådde land. Vi vet att presidenten sa: "Jag tror inte att någon väntade sig att vallarna skulle brista." ALLA väntade sig att vallen skulle brista.

Samma dag publicerade Baltimore Sun och Los Angeles Times en artikel skriven av Gordon Adams, som hade hand om budgeten för den nationella säkerheten under Clintons tid som president. Artikeln, som hade rubriken "Efter Katrinafiaskot, dags för Bush att gå", var typisk för pressreaktionerna i hela landet.

Adams skrev att man "allvarligt kan betvivla om Bush-administrationen ska få sitta kvar ... Vi har en president som är synbarligen oinformerad, nonchalant och trångsynt, omgiven av oljebaronkompisar, religiösa fundamentalistiska stollar och högerextremister och ideologer ... Det är dags att ställa dem till svars - detta fula grottmänniskogäng bestående av den inre kretsen i Washington, förmögna advokater, ideologer, oduglingar och deras anhang borde tjäras och fjädras och milt men bestämt förpassas ut ur Washington, och sättas tillbaka i sina grottor, med träpåkar och allt."

Rocard efterlyser Nytt Bretton Woods

I ett inlägg på det franska socialistpartiets sommarpartiskola i La Rochelle den 27-28 augusti gick den f.d. franske premiärministern Michel Rocard ut offensivt med kravet på ett nytt Bretton Woods, för att möta hotet om en krasch på världens finansmarknader. Hans förslag kommer också att diskuteras på det franska socialistpartiets kongress i Le Mans i november. Förslaget om en återgång till ett finans- och valutasystem av Bretton Woods-modell med fasta växelkurser förknippas internationellt framför allt med den amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche.

Rocard pekade på den astronomiskt höga skuldsättningen i USA och de konsekvenser som en systemkris där skulle få för resten av världen. USA har en utlandsskuld på 600 miljarder dollar, och "det allvarligaste är att det amerikanska finanssystemet överlever endast på villkor att man kan låna 1,9 miljarder dollar per dag från resten av världen, och det beloppet ökar hela tiden."

Rocard framhöll också strukturförändringarna som sker i den amerikanska arbetsstyrkan. På 1970-talet var 40 procent sysselsatta i tillverkningsindustrin, men nu är det bara runt 18 procent, och i den siffran ingår "manuellt arbete i servicenäringarna, t.ex. att stycka kött för McDonald's. Frånsett den kategorin är bara 11 procent av arbetsstyrkan sysselsatt i tillverkningsindustrin. USA avindustrialiserar för fullt. General Motors och Ford är bankrutta. Och det cirkulerande kapitalet används till övervägande delen för spekulationsändamål."

Rocard lyfte särskilt fram den påverkan som finansspekulationen har på USA och resten av världen. "När it-bubblan sprack 1997 ... dämpades inte spekulationsaptiten hos den nuvarande aktieägarkapitalismen. När informationsekonomin kollapsade gick man över till fastigheter, som ansågs mer säkra", sa han. "Till denna parasitära plundring av den övriga världens besparingar för spekulationsändamål uppbådas enorma summor. Det betyder att fastighetsspekulationsbubblan som har utvecklats i USA, liksom den vi upplevde i Frankrike mellan 1980 och början av 1990, och som sprack halvvägs in på det årtiondet, bygger upp en bubbla på bubblan, inledningsvis med bolånen. När den spricker är risken stor att det får mycket kraftiga effekter på dollarkursen, och på de amerikanska lånemöjligheterna. Allt kan hända", konstaterade Rocard.

Han varnade för att den chock som ett stigande oljepris innebär kan räcka för att utlösa en allvarlig global kris. Han riktade skarp kritik mot president Bush som "stjäl" tusentals miljarder dollar från de allmänna pensionsfonderna, "för att kunna slussa in dem på aktiemarknaden, trots de stora riskerna för pensionärerna." Detta kan också bli en utlösande faktor för krisen, menade han.

Den f.d. premiärministern underströk att det brådskar, och uppmanade sina partivänner att ingripa för att förhindra en "finans-tsunami". Om man ska klara det, behövs det ett nytt Bretton Woods, sa han. Europa måste förbereda sig på ett sådant steg.

Utspel för ett nytt Bretton Woods har tidigare gjorts av både italienska och tyska politiker och ekonomer. Tanken stöds inte bara av européer; den 14 september, inför den 19 länder starka Riogruppen, föreslog Argentinas utrikesminister Bielsa att en ny Bretton Woods-konferens ska hållas med statsledare, liknande den som hölls 1944. Syftet skulle enligt Bielsa vara att återinföra en mer rättvis global finansstruktur som eliminerar spekulativa bubblor och koncentrerar sig på att utveckla den reala ekonomin.

Handelsblatt om BüSos program

Effekten av LaRoucherörelsens ingripande i den tyska valrörelsen visade sig bl.a. i att den största tyska affärstidningen, Handelsblatt, den 2 september hade en artikel om BüSo i sin online-utgåva. Artikeln illustrerades av en bild på BüSos valaffisch med Helga Zepp-LaRouche och texten "Tillbaka till DM och full sysselsättning!"

Man rapporterade: "BüSo vill återinföra D-marken och ta bort alla begränsningar på produktionen av kärnkraftsel. I stället för att fortsätta med [åtstramningarna i] Hartz-4 vill partiet investera 200 miljarder euro årligen i infrastrukturprojekt - utanför den nu gällande budgeten. Bland investeringarna finns också s.k. eurasiska infrastrukturprojekt. Ett lyckat exempel på ett sådant projekt är t.ex. den transsibiriska järnvägen, menar man. I Tyskland planerar BüSo att göra de största investeringarna i transportsektorn. Ett heltäckande nät med magnetsvävartåget Transrapid är bara en av idéerna i detta sammanhang."

Vidare: "Till Lyndon LaRouches ännu djärvare idéer hör kravet att göra om det internationella finanssystemet till ett nytt Bretton Woods. Det skulle kort sagt betyda, att globaliseringen avskaffas." BüSo efterlyser inga "måttliga förändringar", utan "en världsvid omvälvning - i detta fall av finanssystemet", skrev Handelsblatt.

Guldläge i Dresden

I sitt valupprop den 9 september till de tyska väljarna förklarade BüSos kanslerkandidat Helga Zepp-LaRouche att förbundsdagsvalet den 18 september (i Dresden den 2 oktober) inte var något vanligt val, utan ett ödesval. Det handlade om Tysklands identitet: Ska Tyskland vara en socialstat förpliktad till det gemensamma bästa, eller en armbågsdiktatur där de fattiga slås ut? Hon förklarade:

- De röster som BüSo får i det kommande valet, kommer att ses som en indikator på Tysklands politik som nation.

- Det är nämligen bara vårt förslag om ett statligt investeringsprogram som kan föra Tyskland framåt och skapa full produktiv sysselsättning igen. Och eftersom det är helt uppenbart att förbundskansler Schröder mycket noga följer den inre utvecklingen i USA, för att bedöma hur stort handlingsutrymme han har för sin politik, är utvecklingen i den amerikanska senaten, som nu äger rum under ledning av senator Harry Reid och andra, en avgörande faktor för Schröder. Och alla i det demokratiska partiet vet att det var Lyndon LaRouche som återupplivade partiet efter den 2 november 2004 och återförde det till Roosevelt-traditionen.

- Därför är rösterna på BüSo mycket viktigare än de flesta kanske tror. För det är bara genom en samverkan mellan de Roosevelt-orienterade krafterna i USA och i Tyskland och övriga Europa som krisen kan övervinnas.

Trots att BüSo drev sin valkampanj med mycket små ekonomiska resurser och nästan helt utan medietäckning, fördubblade man sitt röstetal den 18 september jämfört med tidigare val till förbundsdagen. Av de sammanlagt ca 40 000 rösterna kom hälften från delstaten Sachsen i östra Tyskland.

I valdistrikt 160 i Dresden, som ligger i Sachsen, äger förbundsdagsvalet rum först den 2 oktober, vilket ger BüSo ett guldläge. Mot bakgrund av det jämna valresultatet den 18 september kommer hela Tyskland att följa valkampen i Dresden med spänt intresse.

En av de sju direktkandidaterna i distrikt 160 i Dresden är BüSos Katarzyna "Kascha" Kruczkowski. I tidigare val i Dresden har BüSo fått 3,1 och 1,5 procent av rösterna. BüSos kanslerkandidat Helga Zepp-LaRouche har manat till en "total kampanjmobilisering" för Kascha Kruczkowski.

Genom att dra ihop ungdomsrörelsen och andra aktivister till Dresden under två veckor, har BüSo chansen att bryta igenom nationellt med sitt program för en återgång till DM och full sysselsättning. BüSo satsar allt på att få in den röst i förbundsdagen som behövs för att denna politik ska ligga på bordet när finanskrisen slår till.

Vad vi svenska ungdomar har gjort i Tyskland

När förbundskansler Gerhard Schröder, efter nederlaget i delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen, den 22 maj, kallat till nyval, förlorat ett iscensatt misstroendevotum mot sig själv i förbundsdagen, president Horst Köhler upplöst förbundsdagen och författningsdomstolen godkänt kanslerns förfarande, stod det klart att Tysklands öde hängde på vilken riktning valkampanjen tog.

Tillsammans med BüSo hade vi i LaRouches ungdomsrörelse kämpat hårt mot CDU i delstatsvalet under våren. Genom vår massiva kampanj och mobilisering av fackföreningar och lokalpolitiker gjorde vi klart för SPD vad som krävs för att vinna folkets förtroende åter, med Lyndon LaRouches mobilisering av det demokratiska partiet i USA som förebild. SPD var dock som helhet för stolta för att lyssna på oss och förlorade hellre Nordrhein-Westfalen.

Helga-Zepp LaRouche förstod att nyvalet var det som skulle avgöra Tysklands framtid och att hon var den enda som var kompetent för kanslerposten. I samarbete med ungdomsrörelsen lades en strategi fram. Två baser i vardera landsände: Leipzig i Sachsen, där BüSo finns i folks minne sedan måndagsdemonstrationerna 2004, och Düsseldorf i Nordrhein-Westfalen där vi gjort oss ett namn under det ödesmättade delstatsvalet. Vår direkta fördel blev de etablerade partiernas avsaknad av kampanjer vilket lämnade fältet öppet för vår ungdomsrörelse.

Krigshotet från USA var exempelvis något SPD tog på alldeles för litet allvar och vi i ungdomsrörelsen grep in med containermängder flygblad, körsång på spårvagnar och i tunnelbanor, offentliga appeller med megafoner och körer på gator och torg, högtalarbilar och rekrytering av ungdomar, bort från det samhälle som lämnat dem utan framtid och in till något värt att kämpa för. Angela Merkels finansministeraspirant Michael Kirchhof mosades av vårt uppdagande av hans blodiga planer att nedmontera det tyska socialsystemet. Speciellt vår jättebanderoll hade stor effekt på CDU-mötena. Texten var "Hurrikan Merkel bringt Deutschland auf dem Kirchhof", vilket betyder "Med orkanen Merkel hamnar Tyskland på kyrkogården". Det var en anspelning på finansministeraspirantens namn, som betyder "kyrkogård".

Vår kampanj gör den politik som Tyskland behöver tydlig och kommer att tränga sig in i det verklighetsfrämmande debattklimatet, även om Helga Zepp-LaRouche inte blir förbundskansler.

Schröder vände, efter bl.a. TV-duellen mot Merkel den 4 september, väljaropinionen från ett hotfullt katastrofval för SPD och storseger för CDU till en jämn valutgång där både SPD och CDU gick tillbaka. CDU-väljarna gillade inte Merkels diskreta men förbehållslösa stöd för de neokonservativa i Storbritanniens och USA:s regeringar. De röstade på FDP i protest.

De stora framgångarna för Die Linke under den vänsterpopulistiske f.d. SPD-ledaren Lafontaine gör det ännu påtagligare att landets fortbestånd hänger på i vilken utsträckning man har modet att omsätta BüSos program.

Elias Dottemar
LaRouches ungdomsrörelse, Düsseldorf

Fysisk Ekonomi september 2005

En riktig amerikansk modell

Efter Katrinaorkanen befinner sig USA i en eskalerande katastrof. När orkanen slog till dödades människor när de omkom i vattnet, av nedfallande föremål och av brist på mat, vatten och sjukvård. Det kan handla om ett par tusen i denna första fas, när alla döda räknats in. I fas två kommer sjukdomar p.g.a. bakterier i vatten och smuts, som kan döda människor i tiotusental. I fas tre kommer sjukdomar p.g.a. insekter som man nu utan moderna bostäder och infrastruktur står oskyddad emot, vilket kan leda till dödstal på uppemot 100 000. Om det blir landsomfattande epidemier likt spanska sjukan kan dödstalen gå upp till miljonen. Detta, tillsammans med nya väntade orkaner, är den omedelbara humanitära uppgift som USA har att hantera.

Det sa Lyndon LaRouche på en extrainsatt internetkonferens den 3 september. Han sa att naturen i form av Katrinaorkanen hade avslöjat att USA som "supermakt" var ett skämt. Man kan undra om USA ens är en nation längre. Om det finns någon som styr.

- Vad vi behöver är ett centraliserat angreppssätt, uppifrån och ned, sa LaRouche. Varför? Därför att vi måste övertyga det amerikanska folket, såväl som andra nationer i världen, att denna nation fortfarande är en stormakt, och har förmåga att leva upp till sitt ansvar. Trovärdigheten för USA och dess regering är alltså den humanitära katastrofens första fråga, just nu.

- Om vi inte kan övertyga oss själva om att vi kan hantera detta på ett bra sätt, som en supermakt - vilket vi inte gjort hittills - så har vi ingen nation. Och eftersom vi är inne i en period då det internationella valuta- och finanssystemet är på väg mot den värsta ekonomiska kollapsen i modern tid, skulle en kollaps av USA och dess trovärdighet betyda en katastrof för hela världen.

LaRouche inskärpte att USA nu måste hävda sin ställning som supermakt i världens ögon, om USA ska kunna ha någon trovärdighet som ledande i att lösa finanskrisen:

- Vi måste samla oss! Om vi gör det, kan vi klara detta.

Använd militären!

När Bush förvarnades den 2 augusti om att ovanligt kraftiga orkaner med 95-100 procents sannolikhet var på väg in över USA, borde Bush, enligt LaRouche, ha tillsatt en tre- eller fyrstjärnig general för att med presidentens uppdrag göra allt för att avstyra en katastrof. Som vi alla nu vet, åkte Bush på semester i stället.

Inom det militära har man en utvecklad förmåga att hantera underhåll, förläggning och förflyttning av stora mängder människor. I stället för att kaotiskt inhysa de evakuerade i stora idrottsanläggningar, kunde militärens nedlagda baser ha använts, för att skapa drägliga boendeförhållanden, borta från sjukdomshärdarna och med ordentlig uppvärmning inför hösten. Familjerna kunde ha hållits ihop och, precis som man gjorde med Rwandaflyktingarna, kunde man på varje militärbas samla folk från samma stad eller stadsdel så att det lokala samhället, skolor m.m. skulle kunna fungera till dess återflyttningen kan organiseras.

Arméns ingenjörskår

Den ekonomiska återuppbyggnaden av USA är också en fråga för militären. Tvärtemot den nyliberala myten är den amerikanska ekonomin från början uppbyggd genom stora federala satsningar. Utan det skulle USA inte finnas som nation. Stora federala satsningar på framför allt infrastruktur är själva grunden för det "amerikanska ekonomiska systemet", såsom det utvecklades enligt konstitutionen av grundningsfäderna. Fortfarande är det arméns ingenjörskår som är ansvarig för att sköta systemet med flodreglering och skyddsvallar utefter Mississippifloden.

1998 drogs en plan upp för att utveckla infrastrukturen längs hela delstaten Louisianas kust inklusive Mississippideltat. Bakom planen stod myndigheter på alla nivåer. Den innebar bl.a. att man skulle återskapa de vidsträckta träskmarkerna vid kusten, som fungerade som naturliga vågbrytare, och bygga en ny hamn. Med olika tilläggsplaner skulle vallar och andra anordningar kunna skydda mot en orkan av Katrinas styrka. Det hela skulle kosta 14 miljarder dollar.

I stället skar Bushregeringen från 2001 systematiskt ned anslagen, så att planen aldrig kom till stånd. Ideologin var att statens roll skulle minskas och dessutom ville man styra resurserna till Irakkriget och kriget mot terrorismen - detta trots att både arméns ingenjörskår och katastrofberedskapsmyndigheten FEMA, och många andra, varnade för att en orkan över New Orleans kunde leda till USA:s största katastrof. Så sent som sommaren 2004 genomförde 250 tjänstemän från 50 myndigheter en katastrofövning, enligt ungefär samma scenario som sedan utspelade sig när Katrina slog till.

En Marshallplan för återuppbyggnad

Demokraternas gruppledare i senaten Harry Reid efterlyser nu en "Marshallplan" på 200 miljarder dollar för att återuppbygga katastrofområdena. LaRouche stöder det och han uppmanar kongressen att gå förbi Bush-regeringens sabotage och tillsätta myndigheter och anslå pengar för att genomdriva detta. LaRouche hänvisar till president Franklin D. Roosevelts politik på 1930-talet, då speciella myndigheter skapades för att hantera stora utvecklingsprojekt. Planeringen åt dessa myndigheter genomfördes av arméingenjörskåren, och arbetet utfördes av arbetare i beredskapsarbeten och av CCC-kåren som sattes upp för att skola ungdomar i yrkesarbete.

Modellen för katastrofområdenas återuppbyggnad bör enligt LaRouche vara Tennesseedalens utveckling under Roosevelts New Deal på 1930-talet. Det är därmed en hel utvecklingsstrategi det handlar om, d.v.s. mycket mer än bara återuppbyggnad.

Delstaterna som drabbades av Katrina är rankade som nummer ett, två och fem av de fattigaste delstaterna i USA. En utvecklingsplan, utöver återuppbyggnad, kan bli ett historiskt lyft för området och samtidigt skapa det skydd mot orkaner som planerades 1998 för kustområdena. Det skulle ge hopp och utvecklingskraft åt många annars dödsdömda städer, i stället för misär och fortsatt sammanbrott.

Präriens lås

En modern infrastruktur för de delstater som drabbades av Katrina, är avgörande för hela USA. Hamnen South Louisiana är nummer ett, räknat i hur många ton gods som hanteras, av USA:s alla hamnar. De andra hamnarna i området rankas också högt, New Orleans är nr 5, Baton Rouge 10, Palquemines 11, Mobile i Alabama 14 och Pascagoula i Mississippi är nr 22. Dessa hamnar är utskeppningshamnar för hela det väldiga amerikanska prärieområdet från Appalacherna till Klippiga bergen. Floderna ned till Mexikanska golfen är präriens stora transportleder. I hamnarna lastas godset om från pråmar till havsgående fartyg och exporteras till hela världen.

All kraft måste nu sättas in på att få i gång dessa hamnar, om den amerikanska spannmålsskörden som just håller på att bärgas, inte bara ska bli liggande. Det är handeln genom dessa hamnar som har gjort USA till en stormakt. En bättre infrastruktur och levnadsstandard för befolkningen i katastrofområdena skulle höja produktiviteten för produktion och handel i en stor del av USA. Detta skulle kunna bli ett paradexempel på hur det "amerikanska ekonomiska systemet" kan användas.

Plundring i spåren av katastrofen

Plundringen av butiker i New Orleans stoppades till slut när nationalgardet fick gå in och återställa ordningen. President Bush har däremot inte satt in armén för att hindra plundringen av återuppbyggnadsmiljarderna. Bush har gett stora reparationsuppdrag åt Cheneys kära Halliburton, ett företag som är känt för att ha tagit enorma överpriser för uppdrag åt de amerikanska militära styrkorna i Irak och Afghanistan.

Andra åtgärder av president Bush borgar för plundring enligt globaliseringsmodellen. Bush-regeringen avskaffade, med hänvisning till nödläget, arbetsmarknadslagstiftningen i området, med motiveringen att fria (d.v.s. låga) löner skulle skapa fler jobb. Byggföretag, bl.a.. Bechtel, har fått kontrakt på att bygga nya bostäder, som både kommer att ta lång tid och bli dyrare än vad de fattiga har råd med. Det betyder att de evakuerade antingen kommer att tvingas stanna länge i sina nuvarande tillfälliga förläggningar eller får försöka ordna bostad själva, om de inte vill bo i de 70 000 husvagnar som FEMA har beställt.

Den värsta plundringen som Bush tillåter är de rekordhöga olje- och bensinpriserna. LaRouche varnar för att även livsmedelspriserna kan skörtas upp på liknande sätt, och uppmanar kongressen att stoppa detta genom att införa pristak. Utan pristak på olja och bensin är det inte möjligt att genomföra någon återuppbyggnad. Det är en strid som kongressen kan vinna, om man går ut till befolkningen och avslöjar hur bankerna försöker rädda sig från konkurs genom att utnyttja Katrinakatastrofen till att höja oljepriset; av de 70 dollar som oljan nu kostar per fat bedöms ca 40 dollar vara en ren övervinst.

LaRouche betonar att hela återuppbyggnaden och utvecklingen av katastrofområdet går att finansiera, om kongressen återtar statens konstitutionella rätt att styra över kreditsystemet. Då kan staten se till att prioriterade projekt, produktion och handel garanterat finansieras, även under en finanskris. Det innebär att man tar ifrån bankerna makten över ekonomin, men det är också förutsättningen för att man ska kunna upprätthålla bankernas nödvändiga operationer och betalningsförmedling.

Bankernas nuvarande verksamhet är en gigantisk pyramid av värdepapper utan täckning. Bankerna måste konkursförklaras så att skulderna och tillgångarna kan utredas ordentligt och bankerna rekonstrueras, precis som Franklin D. Roosevelt gjorde när han tillträdde som president under bankpaniken 1933.

Det "amerikanska systemets" ekonomi

Det som LaRouche talar om, är det riktiga "amerikanska nationalekonomiska systemet", grundat på 1700-talet av Alexander Hamilton och George Washington, och senare tillämpat av bl.a. Franklin D. Roosevelt. De statliga inslagen är mycket tydliga med stora satsningar på infrastruktur. Den produktivitet som då kan utvecklas ger möjlighet för näringslivet att växa snabbt och betala höga löner. Det möjliggör privata investeringar i effektiv standard, utbildning och familjebildning. Den ekonomiska politiken förverkligar därmed den allmänna välfärdens princip och möjligheten för landets medborgare att sträva efter lycka.

Den amerikanska arméingenjörskåren är signifikativ för det "amerikanska systemets" ekonomi. Den grundades 1802 och hämtade sin förebild, sina läroböcker och sina lärare från det berömda franska École Polytechnique. Det var en fördjupning av den vetenskapliga och politiska alliansen mellan amerikanska och europeiska republikanska kretsar och räddade över mycket av den då illa ansatta europeiska ingenjörsvetenskapen till den amerikanska kontinenten.

Denna statliga organisation blev avgörande för de nationella transportsystemen och annan infrastruktur som var centrala för den allmänna välfärden. Medlemmar av arméingenjörskåren har byggt nästan varenda kanal, förutom Eire och Middelsexkanalerna. De byggde de första nationella vägarna och när järnvägarna började byggas på 1820-talet var de med och planerade sträckningarna. När sedan president Andrew Jackson förbjöd armén att hjälpa till med järnvägsbyggen, var det många arméingenjörer som tog avsked och därmed kom att antingen planera eller leda bygget av alla de fyra transkontinentala järnvägarna genom USA, liksom järnvägar i Ryssand, Egypten och Sydamerika.

Arméingenjörskåren spelade en stor roll för genomförandet av Roosevelts New Deal och är fortfarande ansvarig för USA:s flodregleringar, dammar och vattentransportsystem. Detta tillhör en historia och ekonomisk verksamhet i USA, som man inte hör så mycket talas om, eftersom den inte passar in i den liberala frihandelspropagandan, som USA grundades för att befria sig ifrån.