Kalla in konkursförvaltarna och statsmännen!

Ladda ned som pdf

Innehåll:
1.Hussein Askarys visar vad en riktig statsman
skulle säga i denna globala finanskris, 2. Lissabonfördraget är
stendött, 3. LaRouches kommentar till krisen för de gigantiska
bolånebolagen Fannie Mae och Freddie Mac, 4. George Soros leder ett
fientligt uppköp av det amerikanska presidentvalet, 5. Fysisk ekonomi
tar upp de olika förslagen att stoppa oljespekulationen från både
Italien och USA, 6. Hur Anders Borg och Wallenberg låter både SAS och
Volvo PV gå åt skogen, 7. Nu har det hänt: Globalt konsesus FÖR
kärnkraften, 8. Hur skogsindustrin tar strid för överlevnad med stöd av
både LO och Svenskt näringsliv.

Ledare:
Kalla in konkursförvaltarna och statsmännen!

”Vi har välståndet inom räckhåll, men dess rikliga användning
förlorar sig alltmer i fjärran. Först och främst beror detta på att de
som styr över handeln med mänsklighetens varor har kommit till korta,
genom sin egen halsstarrighet och sin egen inkompetens, och har erkänt
sitt misslyckande, och abdikerat. De skrupelfria månglarnas metoder
står anklagade inför den allmänna meningens domstol, hjärtinnerligen
ogillade av vanligt folk.

Visst har de försökt, men deras ansträngningar har varit stöpta i
den föråldrade traditionens form. Ställda inför en misslyckad
långivning har de bara velat låna ut mera pengar. I brist på en vinst
att kunna locka med, för att få vårt folk att följa deras falska
ledarskap, har de hemfallit åt vädjanden, och tårfyllda böner om
förnyat förtroende. Det enda de vet av är regler stiftade av en
generation egoister. De saknar en vision, och när det saknas en vision
blir människorna lidande.

Månglarna har flytt från sina högsäten i vår civilisations tempel.
Nu kan de gamla sanningarna i detta tempel återupprättas. Måttet på
återupprättandet är att vi vinnlägger oss om samhälleliga värderingar
som är mer ädla än den rena penningprofiten. Lyckan bor inte i det rena
innehavet av pengar; den bor i glädjen att åstadkomma något, i det
skapande arbetets tjusning. Arbetets glädje och moraliska stimulans får
inte glömmas bort i den galna jakten på flyktiga vinster. Denna
bekymmersamma tid kommer att vara värd allt det som den kostar oss, om
lärdomen vi drar av den är att vi inte är destinerade till att bli
sörjda för utan till att dra försorg om oss själva och våra
medmänniskor.”

Ur Franklin D. Roosevelts första installationstal den 4 mars 1933

Bara några timmar efter detta tal satt Roosevelt i Vita huset och
skrev ned en rad lagförslag för att omorganisera hela det
konkursmässiga amerikanska finanssystemet i enlighet med den
amerikanska konstitutionen. Inom loppet av några år upplevde USA det
största ekonomiska och tekniska uppsvinget i mänsklighetens historia.

Den finansiella och ekonomiska kris som USA och världen nu befinner
sig i är värre än den som Roosevelt tvingades ta itu med då. De
förödande mat- och bränslepriskriserna är tecken på ett system i
upplösning. Dagens ”månglare”, spekulanterna, som George Soros, har
haft fria händer att utnyttja systemet för att manipulera ”marknaden”
med svält och ekonomisk kollaps som resultat.

Det är tyvärr osannolikt att Barack Obama eller John McCain kommer
att träda fram som en ny FDR. Och har man sett hur den politiska eliten
i Europa, den nya adeln, käbblade under G8-mötet – och på närmare håll,
fantasiveckan i Almedalen där våra politiker tävlade om att utrota
koldioxiden, ett oskyldigt kemiskt ämne och en för alla växter
livsviktig näringskälla – så förstår man att man inte kan ha dem i
förarsätet. Därför är det upp till statsmän som Lyndon LaRouche och
krafter kring presidentämbetet och kongressen att, med uppbackning från
en politiskt aktiv del av befolkningen, lägga fram lösningarna på
bordet. Det måste ske i samordning med Ryssland, Kina och Indien i
första hand och med Europa som en stödjande faktor.

För ett år sedan, den 25 juni 2007, förklarade LaRouche att inga
åtgärder som företogs inom systemets egna ramar kunde rädda systemet
från att gå under. De senaste dagarnas omskakande händelser runt
amerikanska banker och bolåneinstitut, som inte kom som någon
överraskning för dem som lyssnat på LaRoucherörelsens varningar, har
visat att alla åtgärder som vidtagits för att fördröja kollapsen av den
numera 30-åriga bubbelekonomin har kommit ikapp de institutioner i USA
och Europa som skapat den.

Systemet är dött, men inte människorna och den fysiska reala
ekonomin. Bara den omorganisering i FDR:s anda som LaRouche föreslår
kan vända situationen. Det är dags att kalla in konkursförvaltarna för
att begrava alla värdelösa värdepapper, värderade till biljontals
dollar. Samtidigt kallas statsmännen in för att bygga upp ett Nytt
Bretton Woods-system.

Nästa vecka, tisdagen den 22 juli, kan du se Lyndon LaRouche i
direktsändning från Washington när han förklarar hur detta kan gå till.
Gå in på www.larouchepac.com och följ instruktionerna som ges där. Sändningen börjar kl. 19 svensk tid. Missa inte detta!

Lissabonfördraget är stendött

Fredagen den 13 juni blev en lyckodag för Europa. Med ett ovanligt
högt valdeltagande sa 53,4 procent av Irlands väljare nej till
Lissabonfördraget. Därmed är fördraget, eller rättare sagt den sminkade
unionsförfattning som befolkningarna i Frankrike och Holland sa nej
till redan 2005, stendött, eftersom det inte kan träda i kraft med
mindre än att samtliga 27 medlemsländer ratificerat det.
Schillerinstitutets grundare och internationella ordförande Helga
Zepp-LaRouche uppmanade i ett uttalande de europeiska regeringarna att
utnyttja Irlands nej till att en gång för alla ge upp fantasierna om en
politisk union och i stället gå tillbaka till Charles de Gaulles
ursprungliga vision om ett ”nationernas Europa”.

Men, precis som när Danmark sa nej till Maastrichtfördraget 1992,
reagerade de europeiska politiska ledarna med ett reflexmässigt
förnekande av verkligheten. På EU-toppmötet i Bryssel den 19 juni
hävdade man krampaktigt en ”gemensam hållning” som sa att ”det är
Irland som har problem, och det är Irland som måste hitta en lösning”.
Underförstått: de övriga 26 länderna ratificerar fördraget som
planerat, och sedan kan Irland lägga fram en rad ”förbehåll”, som
Danmark gjorde 1993, så att man sedan kan hålla en ny folkomröstning
med efterföljande ratificering.

Men så lätt går det nog inte. På toppmötet i Bryssel meddelade
Tjeckiens regeringschef Mirek Topolánek att Tjeckien måste avvakta med
ratificeringen tills författningsdomstolen avgjort om Lissabonfördraget
över huvud taget är förenligt med den tjeckiska grundlagen. Det
beskedet kommer först i september. Och till pressen sa Topolánek att
han inte vågade satsa 100 tjeckiska kronor på ett ja om han skulle
lägga fram fördraget för det tjeckiska parlamentet i morgon. Tjeckiens
president Vaclav Klaus har redan förklarat fördraget stendött. Polens
president Lech Kaczynski har sagt att efter Irlands nej vill han inte
sätta sin namnteckning under fördraget, trots att det polska
parlamentet redan har ratificerat det.

Ändå verkar de europeiska politiska ledarna fortsätta att hålla fast
vid det döda fördraget i ett desperat hopp om att tiden ska lösa
problemen åt dem. Det gör den knappast. Sannolikheten talar tvärtom för
att de kommer att bli allvarligt överkörda av verkligheten.

Den 18 juni skickade den skotska storbanken Royal Bank of Scotland
ut en varning till alla sina kunder och placerare om att man väntade
sig en global krasch på aktiemarknaderna inom de närmaste tre
månaderna. Samtidigt varnade den amerikanska investmentbanken Morgan
Stanley för att de skenande olje- och matpriserna har skapat en global
inflationspress som ställer de ledande centralbankerna mot varandra,
och att en strid mellan den europeiska centralbanken ECB och den
amerikanska Federal Reserve kan sluta med ett sammanbrott i hela det
internationella finanssystemet. Förra gången världen befann sig i en
liknande situation var, enligt Morgan Stanley, då Europa kastades in i
en djup valutakris till följd av Danmarks nej till Maastricht.

Men situationen är faktiskt värre än så. Enligt den brittiska
finanstidningen Financial Times den 20 juni har de skenande olje- och
matpriserna utvecklat sig till ett livsfarligt säkerhetspolitiskt
problem, som västländernas regeringar måste ta ställning till snarast
möjligt. Den politiska stabiliteten i hela den tredje världen är
allvarligt hotad av prisstegringarna på mat och energi. I maj tvingades
Marocko be Saudiarabien och Förenade arabemiraten om ett lån på 800
miljoner dollar för att betala oljeräkningen. Och i juni var det
kärnvapenmakten Pakistan som nödgades meddela sina saudiarabiska
oljeleverantörer att man inte kunde betala de utestående räkningarna.
Samtidigt spred sig de politiska oroligheterna till Kina, Malaysia,
Indonesien och Zimbabwe och närmare 40 andra länder.

Den 22 juni varnade den demokratiske f.d. presidentkandidaten Lyndon
LaRouche för att den globala säkerhetskrisen kommer att ha nått
”katastrofala proportioner” när vi kommer fram till oktober, om
ingenting görs. Han påpekade också att om man ska kunna förstå krisens
djupare liggande aspekter måste man betrakta de skyhöga olje- och
matpriserna mot bakgrund av prins Philips mångåriga kampanj för en
dramatisk minskning av Jordens befolkning.

LaRouche: Det går inte att rädda finanssystemet

Inför den väntade räddningsaktionen för de konkurshotade amerikanska
bolånejättarna Fannie Mae och Freddie Mac utfärdade Lyndon LaRouche en
skarpt formulerad varning: ”Finanssystemet är redan dött. Det går inte
att rädda det.” Han förtydligade:

– Om uppgifterna om en planerad räddningsaktion för de två
bolånejättarna, från finansdepartementets eller Federal Reserves sida,
stämmer, så säger jag: ”Glöm det.” Varje sådan åtgärd för att skjuta
upp begravningen av det nu rådande internationella finanssystemet
kommer bara att förvärra situationen. En räddningsaktion kommer att
orsaka en accelererad hyperinflationistisk explosion, mycket värre än
den hyperinflation som drabbade Weimartyskland hösten 1923.

LaRouche tillfogade att det inte ens går att göra sig en
föreställning om storleken på den finansbubbla som nu har spruckit. Han
fortsatte:

– Fannies och Freddies kollaps betyder slutet för systemet. Och det
har redan skett, och ingenting kan göras åt det inom ramarna för det
nuvarande systemet. Vi kan hålla Fannie Mae och Freddie Mac flytande,
men bara med hjälp av åtgärder som reformerar systemet, i president
Franklin D. Roosevelts efterföljd, och anpassade till de nu rådande
förhållandena.

För att lösa den akuta krisen föreslog LaRouche den 1 juli en rad nödfallsåtgärder:

1) Federal Reserve måste höja räntan till fyra procent för att se
till att de institutionella placerarna låter sina insättningar vara
kvar i banksystemet. Just nu är räntenivåerna, som i snitt ligger runt
två procent, klart under t.o.m. den officiella inflationstakten, vilket
innebär en påtaglig risk för att dessa depositioner tas ut, detta i en
tid då flera amerikanska storbanker hotar att gå omkull.

2) Federal Reserve måste göra klart att närhelst en affärsbank blir
insolvent kommer den att ställas under Federal Reserves beskydd och
underkastas ett konkursförfarande och omorganiseras. Detta är något
helt annat än Federal Reserves agerande för att rädda investmentbanken
Bear Stearns undan konkurs. LaRouche underströk att Federal Reserve
aldrig kommer att kunna gå in med sådana summor som motsvarar de
skuldvolymer i banksystemet som skapats genom s.k. ”leverage”, och att
det enda sättet att undvika det kaos som skulle bli följden av det
amerikanska banksystemets totala sönderfall, är att Federal Reserve
görs ansvarigt för att insolventa affärsbanker dras genom ett ordnat
konkursförfarande och omstruktureras.

3) USA:s regering och kongress måste omedelbart lagstifta om en
kraftig ökning av den kreditvolym som kan ställas till förfogande för
nödvändiga infrastrukturprojekt. Infrastrukturprojekten finansieras
genom införande av en kapitalbudget.

LaRouche poängterade att dessa åtgärder i sig inte kommer att lösa
problemet med att hela det globala finanssystemet är konkursmässigt. De
som hävdar att en räntehöjning skulle frammana en lågkonjunktur har
inte förstått att hela det internationella finanssystem som existerat
sedan Bretton Woods-systemets slut 1971 står inför sitt omedelbara
sammanbrott. LaRouches föreslagna nödfallsåtgärder har just detta
syfte: de är akuta åtgärder, avsedda som en tillfällig lösning, för att
avvärja det kaos som skulle sprida sig i hela det amerikanska samhället
om flera storbanker går omkull.

På sikt måste mer genomgripande lösningar till: för det första
LaRouches förslag om en Homeowners and Bank Protection Act, därefter
införandet av ett tvåskiktat kreditsystem som gynnar produktion och
straffar spekulation, samt på det internationella planet ett nytt
valutasystem med fasta växelkurser, ett Nytt Bretton Woods, vilket
LaRouche menar att USA, Ryssland, Kina och Indien skulle kunna gå i
bräschen för.

”Nytt Bretton Woods 2009”

2009 kommer Italien att ta över ordförandeskapet för G8-länderna och
det kan bli en plattform för att ”göra ett utspel som syftar till en ny
Bretton Woods-konferens”, sa Italiens finansminister Giulio Tremonti i
en intervju för Corriere della Sera den 13 juli. Tremonti är sedan
länge en känd förespråkare för en sådan ny Bretton Woods-konferens, och
motståndare till den finansiella spekulationen, som han har kallat
”detta århundradets gissel”.

”Krisens orsaker är globala, men dess verkningar är lokala. Därför
måste lösningen vara både global och lokal”, sa Tremonti. Han sa att
Italien har verkat inom både G8 och EU för att öka förståelsen för den
globala krisens orsaker. Om finansspekulationen, som tog fart på
1990-talet, sa Tremonti:

”En cirkus kom till stan, bestående av illuminati och
orkesterdirigenter, ideologiska politiker eller ytliga politiker utan
ideal, centralbankirer och investmentbankirer. Globaliseringen var den
västerländska elitens påfund, men det är de fattigare människorna i
väst och på andra håll som får betala kalaset. Det vi nu ser uppföras
är en skräckcirkus med fyra arenor: finanskrisen, energikrisen,
matkrisen och den perfekta storm som kan bli följden av ett nytt krig i
Mellanöstern.”

Presidentvalet i USA: Fientligt uppköp

Den
19 juni meddelade senator Barack Obama att om han nomineras som
demokraternas presidentkandidat på partikonventet i Denver i slutet av
augusti så kommer han att säga nej till offentlig finansiering av den
efterföljande valkampanjen. För oinsatta svenskar kan det se ut som en
flott gest som kommer att spara många miljoner dollar åt de amerikanska
skattebetalarna, men det är det inte. Snarare motsatsen.

Efter Richard Nixons smutsiga valkampanj 1972 och den efterföljande
Watergateskandalen, som tvingade bort Nixon från Vita huset, försökte
politikerna i Washington få bukt med alla miljoner ljusskygga dollar
som smög sig in i det amerikanska politiska systemet, i synnerhet i
samband med valkampanjer. Lösningen blev en delvis offentlig
finansiering, på villkor att man inte tog emot mer pengar än tillåtet
och att hela kampanjens budget var öppen och offentligt tillgänglig.

Om Barack Obama blir demokraternas presidentkandidat så blir han den
förste sedan Richard Nixon som inte låter sin valkampanj ställas under
offentlig kontroll. Varför?

Svaret kan hittas i ett välplanerat fientlig uppköp av det
demokratiska partiet i USA som har varit på gång de senaste fem åren,
och är tänkt att kulminera på partikonventet i Denver. Och beteckningen
”fientligt uppköp” är helt rätt beskrivning. Den krets personer det
handlar om är alla superrika chefspersoner inom bank- och finansvärlden
med stor erfarenhet av näringslivets ofta förödande fientliga uppköp,
och det är exakt samma metoder de har använt för att ta över den
politiska kontrollen över det demokratiska partiet.

Det första officiella steget togs 2004, då storspekulanten George
Soros samlade ett 80-tal amerikanska mångmiljonärer och miljardärer
omkring sig i en ny organisation med namnet The Democracy Alliance.
Syftet var att få en demokratisk motsvarighet till det omfattande
finansiella stöd som kommer republikanska kandidater till del i så gott
som alla val. Samtidigt ville denna mäktiga krets naturligtvis också få
bättre kontroll över det demokratiska partiets politiska program och
vilka personer som skulle få kandidera för partiet i olika val. Mer om
det lite senare.

Men George Soros var helt på det klara med att ett gäng superrika
”demokrater” inte skulle räcka för att vinna ett presidentval. Därför
började han redan 2003 med att välja ut de ”gräsrotsrörelser” som han
trodde skulle bli till störst nytta för hans politiska projekt. Av den
handfull organisationer som kom i åtnjutande av filantropen Soros
”välvilliga gåvor” var det särskilt en som gynnades. Det var
organisationen MoveOn, som hade grundats i september 1998, till stor
glädje för de ärkekonservativa demokraterna Daniel Patrick Moynihan och
Joseph Lieberman. Den ursprungliga avsikten med MoveOn var nämligen att
stöda kravet på att driva ett seriöst politiskt åtal mot president Bill
Clinton med anledning av Monica Lewinsky-affären.

Senare skiftade MoveOn politisk hamn och blev en av de
aktionsgrupper genom vilka amerikanska ungdomar kunde driva kampanjer
mot president George W. Bush och vicepresident Dick Cheney. MoveOn
hjälpte till att sätta fokus på de många miljarder dollar som privata
företag tjänade på kriget i Irak, däribland Cheneys entreprenörsföretag
Halliburton. MoveOns kampanj skapade faktiskt så stora svårigheter för
Halliburton att företagets aktiekurs störtdök från 40 dollar till 26 på
börsen på Wall Street. Det fick MoveOns största mecenat, George Soros,
att börja köpa. Från mitten av 2005 till sista kvartalet 2006 köpte
Soros två miljoner aktier i företaget. När kampanjen mot Halliburton
långsamt klingade av steg aktien igen och i början av 2008 var kursen
uppe i 50 dollar. George Soros tjänade drygt 40 miljoner dollar på den
affären. Dåligt samvete? Garanterat inte. Mer om det senare.

I valkampanjen 2003–2004 stödde George Soros och MoveOn Howard Dean
i hans försök att bli USA:s president. Det fick ett abrupt slut när
Dean på ett valmöte utstötte ett helt okontrollerat primalskrik, som
skrämde väljarna på flykten. I stället drog Soros i trådarna och
säkrade posten som ordförande för det demokratiska partiet åt Howard
Dean.

Som den ende av många demokratiska kandidater till USA:s kongress
bjöds Barack Obama hem till George Soros i New York i juli 2004. Det
resulterade i ett kontant kampanjbidrag på 60 000 dollar, och Obama
blev vald till att representera delstaten Illinois i USA:s senat. 2006
dök Obama återigen upp hemma hos Soros på Manhattan, och han
presenterades sedan för en handfull av de viktigaste donatorerna i
amerikansk politik, däribland finansmannen Orin Kramer och USA-chefen
för storbanken Union Bank of Switzerland, Robert Wolf. I december 2006,
en månad innan Obama tillkännagav sin kandidatur, träffades Obama och
Wolf över en middag i Washington och där drogs strategin upp för den
första delen av kampanjen. Fyra månader senare hade George Soros och
Robert Wolf samlat in 500 000 dollar, som blev Obama-kampanjens
startkapital.

När MoveOn hösten 1998 gick ihop med konservativa demokrater och
republikaner i försöket att avsätta eller allvarligt försvaga president
Clinton handlade det om något helt annat än affären med den unga
Monica. Finanskriserna i Asien och Ryssland samt hedgefonden LTCM:s
kollaps hade fört hela det internationella finanssystemet till
sammanbrottets rand. President Clinton hade därför bett sin
finansminister Robert Rubin att förbereda ”en helt ny finansiell
arkitektur”. Och konturerna till ett nytt finanssystem, med förebild i
det som president Franklin D. Roosevelt grundlade på den
internationella konferensen i Bretton Woods 1944, började avteckna sig.

Men redan i början på 1980-talet hade senator Daniel Pat-rick
Moynihan och andra konservativa demokrater i hans närhet svurit att
Franklin D. Roosevelts anda aldrig någonsin skulle få tillåtas ta över
det demokratiska partiet igen. Därför skulle den demokratiske f.d.
presidentkandidaten Lyndon LaRouches inflytande i partiet bekämpas med
alla medel, och därför skulle president Bill Clinton stoppas hösten
1998, innan Roosevelts ande slapp ut ur flaskan.

Av samma skäl beslöt kretsarna kring partiordföranden Howard Dean,
majoritetsledaren i representanthuset Nancy Pelosi och de penningstarka
demokraterna med George Soros i spetsen att Hillary Clinton aldrig
någonsin skulle få komma i närheten av Vita huset. Och utan att göra
mycket för att dölja det utnyttjade partiledningen alla tillfällen att
sätta krokben för Hillary Clintons valkampanj. Trots det fick hon 18
miljoner personliga röster i primärvalen. Det var fler än Barack Obama
kunde visa upp, men fördelningen mellan delstaterna gjorde att han
säkrade flest delegater till partikonventet.

Även om Hillary Clinton för länge sedan har dragit sig ur valstriden
fruktar kretsarna kring George Soros fortfarande för hennes inflytande.
Därför vill partiordföranden Howard Dean att man på partikonventet ska
hoppa över den traditionsenliga muntliga omröstningen, där delstaterna
i tur och ordning tillkännager vilken kandidat som fått flest röster.
Därefter får den förlorande kandidaten ordet för ett längre politiskt
inlägg, som alltid avslutas med en uppmaning till konventet att stöda
den segrande kandidaten. På så vis sluter partiet upp kring en gemensam
kandidat, medan det bakom kulisserna snickras ihop en politisk
plattform som kan godtas av alla flyglarna inom partiet. Det är den
processen som Howard Dean och George Soros vill kortsluta.

Den 19 juni gick Lyndon LaRouches politiska aktionskommitté,
LaRouche PAC, ut med en pamflett med titeln ”Your Enemy, George Soros”,
Din fiende, George Soros. Pamfletten riktar sig till medlemmarna i det
demokratiska partiet inför det kommande partikonventet i Denver och
innehållet är en resumé av George Soros liv och gärningar. Det mesta
har varit känt i offentligheten i flera år men många har säkert glömt
den för vanliga människor ofattbara cynism som driver en av världens
största spekulanter. Och som nu är på väg att ta över USA:s
demokratiska parti.

George Soros dök upp i det offentliga rampljuset sommaren och hösten
1992. Danmarks nej till Maastrichtfördraget den 2 juni fick det
europeiska valutasamarbetet på fall, och strax ryckte
valutaspekulanterna in och knäckte det brittiska pundet och flera andra
europeiska valutor, däribland även den svenska kronan. Enligt egen
utsago tjänade George Soros mer än två miljarder dollar på den affären,
men i en intervju för den brittiska tidningen The Guardian den 19
december 1992 avvisade han alla former av skuldkänslor eller moraliska
betänkligheter.

Många år senare, den 20 december 1998, förklarade han i en intervju
i den amerikanska tv-kanalen CBS berömda program ”60 Minutes” varifrån
han hade fått denna förmåga till känslomässig distans. När de tyska
trupperna ockuperade Ungern i mars 1944 skyndade sig juden Tivadar
Soros att adoptera bort alla sina barn till välbärgade kristna familjer
för att rädda dem undan koncentrationslägrens helvete. Den 14-årige
George hamnade hos en ämbetsman i nazisternas s.k. ”ekonomiska
avdelning” som sysslade med att beslagta egendom som hade tillhört
judiska familjer. De återstående tio månaderna av andra världskriget
reste George således runt med sin adoptivfar och deltog i
konfiskeringen och vidareförsäljningen av hus och inventarier som hade
tillhört familjer som hade mördats i koncentrationslägren. I förordet
till sin fars självbiografi kallar George Soros dessa tio månader ”de
lyckligaste i mitt liv”. Och i intervjun i CBS-TV frågade en förundrad
journalist om han ändå inte hade en liten gnutta dåligt samvete, och sv
aret kom snabbt: ”Nej jag upplevde inte den minsta känsla av skuld.”

1947 flyttade George Soros till London, där han blev anhängare av
den radikale positivisten, ”filosofen” Sir Karl Popper, som bekräftade
den unge Soros i hans redan djupa moraliska cynism. Sir Karl Popper,
ironiskt nog betraktad som en guru inom delar av den europeiska
politiska vänstern, ansåg att det brittiska imperiet hade ”befriat de
primitiva människorna” i kolonierna på ett alldeles för tidigt
utvecklingsstadium, och att man därför skulle förbereda ett omfattande
krig mot hela den tredje världen för att säkra världsfreden. George
Soros var alltså som fisken i vattnet i London. Inte minst i
finanscentret ”City”, där cynism är en högt prisad dygd. På så vis
började Soros tjäna de brittiska intressena, och det är för deras
räkning som han genomför ett fientligt uppköp av USA:s demokratiska
parti.

Pamfletten ”Your Enemy, George Soros” kan hämtas på www.larouchepac.com.

Fysisk ekonomi bilaga till Schillerinstitutets nyhetsbrev Monitor juli 2008

Skall Anders Borg stoppa rånarligorna vid bensinstationerna?

I två timmar fick finansminister Anders Borg och hans kollegor i EU
lyssna på den italienske finansministern Giulio Tremonti när han lade
ut texten om sitt förslag för att få ner mat- och energipriserna.
Tremonti driver en kampanj för Lyndon LaRouches lösning på finanskrisen
genom ett Nytt Bretton Woods. Det år då Italien blir G8-gruppens
ordförandeland, 2009, har Tremonti förklarat som det Nya Bretton
Woods-året.

På EU:s finansministermöte den 8 juli krävde Tremonti att
EU-kommissionen ingriper mot den spekulation som drivit upp priserna.
Enligt Europafördragets portalparagraf, Artikel 1, skall marknaden
främja medborgarnas välfärd, tvärtemot det som sker på livsmedels- och
oljemarknaden i dag. Därför kan man använda de redan existerande
reglerna mot karteller, som med överpriser utnyttjar sitt dominerande
inflytande för att skinna konsumenterna. Tremonti föreslog att
spekulationen bestraffas (i praktiken stoppas) genom att marginalkraven
för mat- och oljeoptioner ökas från nuvarande 5 procent till mycket
högre nivåer som t.ex. 50 procent. (Det kan göras enligt
Europafördragets artiklar nr 81, 82 och 208.)

Finansministrarna skulle alltså kunna sätta dit rånarna vid
bensinpumparna och i mataffärerna. De skulle kunna skydda konsumenterna
från utpressningen, men de avstyrde som väntat förslaget genom att ge
kommissionen i uppdrag att till nästa Ekofinmöte den 15 september
undersöka om det finns tillräckligt med bevis för att
spekulationsaktiviteter har drivit upp mat- och råvarupriser.

I en debatt hemma i Italien med riksbankschefen och Britannicamannen
Mario Draghi på ett stort bankmöte, förklarade Tremonti sitt förslag
med att ”det självfallet finns obalanser mellan tillgång och
efterfrågan, men det räcker inte för att förklara prishöjningarna. Mitt
förslag att öka reservkraven för oljederivatkontrakt har framlagts med
tanke på att marknaden har fått en anstormning av aktörer. Det finns
många fler derivatkontrakt än oljefat. Gensvaret från teknokraterna har
varit svagt, men i USA:s kongress finns det två lagförslag i denna
fråga.” Tremonti avrådde de närvarande bankirerna från att ”rida på den
pågående spekulationen” och än värre ”sälja råvaruvärdepapper till sina
kunder”.

Under juni månad lades flera motioner mot oljespekulationen fram i
den amerikanska kongressen. De har varit inriktade på att stänga
”Londonkryphålet”, så att banker och hedgefonder, som inte är egentliga
oljedistributörer, kan hindras från att handla med olja med liknande
åtgärder som den italienske finansministern föreslagit.

USA:s flygbolag mot spekulanterna

Den 10 juli lanserade en koalition av amerikanska flygbolag ett
upprop kallat SOS Now (Stoppa OljeSpekulationen Nu!). Man påpekade att
av alla kända oljeterminskontrakt köps numera 66 procent av
spekulanter, mot 21 procent för tjugo år sedan. Ett fat olja kan köpas
och säljas mer än tjugo gånger innan det når konsumenten, och för varje
köp stiger priset. De onödiga spekulationskostnaderna uppskattas av
vissa till mellan 30 och 60 dollar per fat. Flygbolagen efterlyser
åtgärder för att stävja otillbörlig manipulation av marknaden, i stil
med de regleringar som Franklin D. Roosevelt införde för mer än 70 år
sedan.

Demokraternas gruppledare i kongressen Nancy Pelosi har styrt över
all diskussion om oljepriserna till jordbruksutskottet där hennes
förtrogne Colin Peterson är ordförande och har stoppat alla lagförslag
riktade mot spekulanterna. Lyndon LaRouche har krävt att Pelosi
omedelbart skall avgå eftersom hon gjort sig till verktyg för just de
spekulanter som flygbolagen riktar sig emot. Pelosis agerande är vad
George Soros, och även den fascistiske bankiren Felix Rohatyn, har
betalat för med sina bidrag till det demokratiska partiet.
Finansbolagen har bildat en hemlig kriskommitté med säte hos Morgan
Stanley för att i kongressen stoppa alla lagförslag mot spekulationen.

Borg stöder spekulanterna mer än han stöder SAS och Volvo

Den
svenska regeringen har inte ens vågat andas om att spekulation skulle
ha någon påverkan på olje- och matpriserna. Regeringens uppgift är att
skydda Sveriges konsumenter från att rånas vid varje besök i mataffärer
och på tankställen. Regeringens uppgift är att försvara SAS, som står
för en avgörande del av Sveriges infrastruktur, liksom storindustrin
Volvo Personvagnar, som båda blöder hejdlöst på grund av det gigantiska
rånet som banker och hedgefonder nu genomför på oljemarknaden för att
ta igen sina värdepappersförluster. När Sverige förlorade Göteborg på
1500- och 1600-talen organiserade regeringen Älvsborgs lösen två
gånger. Nu låter Borg SAS gå under och Volvo PV säljas till Kina!

Även från Wallenbergfamiljen med alla sina hjärntruster är det
anmärkningsvärt tyst. Wallenberggruppen tror sig uppenbarligen tjäna
mer på SEB:s spekulationer och på att hålla sig vän med Londons
finansmarknad än på att rädda SAS. Man är tydligen beredd att offra det
flygbolag man till stor del äger via Investor och som utgör en
avgörande infrastruktur för de till stor del Wallenbergkontrollerade
svenska storföretagen. Det är ett typexempel på att varumärket
Wallenberg står mer för finansintressen än för industriintressen.

Oljepriserna driver på kärnkraftsrenässans


G8-mötet den 7-9 juli i Japan lades det italienska förslaget mot
spekulation fram av premiärminster Berlusconi, som uppenbarligen fått
noggranna instruktioner av sin finansminister att hålla sig till det
ämnet, men också inspirerats av påveuttalandet som manade G8-mötet att
ta itu med spekulationens perversa effekter på matpriserna i synnerhet
för de svaga och fattiga.

Trots detta och olika förslag från den ryske presidenten Dimitrij
Medvedev misslyckades världens rika länders ledare att komma fram till
några genomförbara lösningar på världens livsmedelskris, de skenande
energipriserna eller den globala finanskollapsen. Deras enda beslut som
kan få någon betydelse för att lösa dessa kriser var stödet till
kärnkraften.

Detta nya konsensus är en vändpunkt för den irrationella och
självdestruktiva kärnkraftsfientliga politik som haft Västeuropa i sitt
grepp i 20 år. Även om stödet för kärnkraften bäddades in i den galna
koldioxidpolitiken så innehöll summeringen av mötet, presenterad av
Japans premiärminister Yasuo Fukuda, även begreppet ”energisäkerhet”.
Precis som livsmedelssäkerhet har detta begrepp varit bannlyst av den
frihandelsdominerade politiken. Nu när priset på fossila bränslen drivs
upp av en hysterisk spekulation, har förut lösa planer på en
kärnkraftsutbyggnad fått fastare form.

Endast Tyskland opponerade sig mot beslutet. Men även där håller
opinionen på att svänga. Den 9 juli presenterade den tyska tidningen
Stern en opinionsundersökning där 46 procent av de tillfrågade ville
behålla de tyska kärnkraftverken, medan 47 procent var emot. En
liknande undersökning i februari 2007 gav 38 procent för och 56 procent
emot. I södra Tyskland agerar många av förbundskansler Merkels
kristdemokratiska partimedlemmar för att kärnkraft skall byggas på
andra sidan gränsen, i Schweiz resp. Frankrike, för att förse Tyskland
med energi. Hon sa också på ett partimöte i Bayern förra månaden, att
det tyska beslutet att fasa ut kärnkraften var ”helt fel”.

Vid sidan av G8-mötet träffade Kina och Indien ett nytt stort avtal
om kärnkraftsutveckling. Ryssland, Kina och Indien har redan en
omfattande kärnkraftsutbyggnad på gång. Ryssland började redan för två
år sedan organisera om sin kärnkraftsindustri för en massiv satsning på
kärnkraftsexport. Man inriktar sig på att exportera 60
kärnkraftsreaktorer. Det handlar inte bara om gamla kunder utan också
om Sydamerika, där Brasilien söker samarbete med Ryssland om utveckling
av kärnkraften.

I Europa är det nu bara Finland som bygger kärnkraft. Finland är i
gång med bygget av sin femte reaktor, men har också startat
beställningsarbetet för den sjätte.

Schweiz svängde om sin kärnkraftspolitik förra året. Utan nya verk
kommer Schweiz 2035 att sakna så mycket som hälften av sin elenergi.
Därför skall landets fem reaktorer ersättas allteftersom de gamla
reaktorerna fasas ut. Dessutom har energibolaget Atel lämnat in en
ansökan om att bygga ytterligare en reaktor för att möta en ökad
efterfrågan.

Italien beslutade 1987, efter en folkomröstning efter Tjernobyl, att
stänga sina fyra kärnkraftverk. Till följd av det är Italien nu till 80
procent beroende av importerad olja.

Den 22 maj i år tillkännagav den italienska ministern för ekonomisk
utveckling Claudia Scajola att Italien nu bryter med denna politik.

– Vi kan inte längre undvika en åtgärdsplan för att återvända till kärnkraften, sa hon och fortsatte:

– Under denna valperiod skall vi lägga grunden för att i detta land bygga en ny generation kärnkraft.

På ett miljömöte den 11 juli i Rom preciserades målet för denna
plan: Italien skall producera en fjärdedel av sin energi med kärnkraft.
Enligt Giuseppe Zampini, chef för företaget Ansaldo Nucleare, betyder
det att tolv reaktorer på 1 GW vardera skall byggas. För att kunna
bygga dessa kärnkraftverk behöver den italienska industrin
återuppbyggas, men Zampini menade ändå att Italien skall kunna leverera
åtminstone 75 procent av kärnkraftverkens komponenter.

Regeringen vill mobilisera pengar från det privata näringslivet till
dessa kärnkraftverk men andra debattörer på miljömötet hävdade att det
är omöjligt, vilket är riktigt med tanke på finanskrisen. Det krävs
statliga krediter. En f.d. industriminister Alberto Clo sa:

– Det är inte de gröna som stoppar kärnkraften i Italien, utan liberalismen, som förbjuder statsbidrag.

Finansieringsfrågan är därmed uppe till debatt och är färdig att
landa i en återgång till den reglerade kapitalmarknaden med statliga
särskilda kapitalbudgetar som fanns på den tiden då Bretton
Woods-systemet fungerade.

Svenskt näringsliv och LO kräver kärnkraft

Regeringens passivitet inför oljeprisstegringarna utmanades
kraftfullt av Svenskt näringsliv, LO och
Pappersindustriarbetareförbundet i en gemensam debattartikel i Svenska
Dagbladet den 8 juli. Utmaningen gjordes med utgångspunkt från
ytterligare en industribransch som regeringen försummar eller rentav
motarbetar.

”Med den övertro som i dag präglar politiken för biobränslen i
Sverige får vi inte bara dyrare energi till både konsumenter och
företag, vi får också en ödesdiger prispress uppåt på skogsindustrins
råvara. Den svenska energipolitiken pressar skogsindustrins
konkurrenskraft från två håll: dyrare energi, och dyrare råvaror. Det
är inte hållbart. Vi har i dag i allt högre utsträckning en situation
där vedråvara bränns upp i stället för att förädlas till ett mångfalt
större samhällsekonomiskt värde”, slår man fast och kräver att
”kärnkraften måste vara ett av alternativen i en framtida svensk
energipolitik”.

Var det inte detta du kunde läsa om i detta nyhetsbrev i höstas? Då
handlade det om vad regeringen borde göra för att förhindra
nedläggningen av Norrsundets massafabrik, stoppa fliseldningen av
värdefull vedråvara och satsa på kärnkraft.

Vad man inte nämner i debattartikeln är att kärnkraften kan användas
till så mycket mer än energi. Högtemperaturreaktorer kan ta fram
1000-gradig processvärme till pappersindustrin och därmed förädla
lågvärdiga råvaror som torv, sopor, rötslam, skiffer m.m. till
fullvärdig råvara, samt användas för att på ett billigt sätt ta fram
vätgas, metan eller metanol för att helt ersätta bensin, olja och
etanol som bränsle för fordon.

Med den internationella svängningen till förmån för kärnkraft i
ryggen finns det all anledning att driva på denna industrifackliga
allians, så att regeringen snabbt börjar försvara industri och
människor mot bankernas förödande spekulation i olja, råvaror och
livsmedel.