Kalla in konkursförvaltarna och statsmännen!

”Vi har välståndet inom räckhåll, men dess rikliga användning förlorar sig alltmer i fjärran. Först och främst beror detta på att de som styr över handeln med mänsklighetens varor har kommit till korta, genom sin egen halsstarrighet och sin egen inkompetens, och har erkänt sitt misslyckande, och abdikerat. De skrupelfria månglarnas metoder står anklagade inför den allmänna meningens domstol, hjärtinnerligen ogillade av vanligt folk.

Visst har de försökt, men deras ansträngningar har varit stöpta i den föråldrade traditionens form. Ställda inför en misslyckad långivning har de bara velat låna ut mera pengar. I brist på en vinst att kunna locka med, för att få vårt folk att följa deras falska ledarskap, har de hemfallit åt vädjanden, och tårfyllda böner om förnyat förtroende. Det enda de vet av är regler stiftade av en generation egoister. De saknar en vision, och när det saknas en vision blir människorna lidande.

Månglarna har flytt från sina högsäten i vår civilisations tempel. Nu kan de gamla sanningarna i detta tempel återupprättas. Måttet på återupprättandet är att vi vinnlägger oss om samhälleliga värderingar som är mer ädla än den rena penningprofiten. Lyckan bor inte i det rena innehavet av pengar; den bor i glädjen att åstadkomma något, i det skapande arbetets tjusning. Arbetets glädje och moraliska stimulans får inte glömmas bort i den galna jakten på flyktiga vinster. Denna bekymmersamma tid kommer att vara värd allt det som den kostar oss, om lärdomen vi drar av den är att vi inte är destinerade till att bli sörjda för utan till att dra försorg om oss själva och våra medmänniskor.”

(Ur Franklin D. Roosevelts första installationstal den 4 mars 1933)

Bara några timmar efter detta tal satt Roosevelt i Vita huset och skrev ned en rad lagförslag för att omorganisera hela det konkursmässiga amerikanska finanssystemet i enlighet med den amerikanska konstitutionen. Inom loppet av några år upplevde USA det största ekonomiska och tekniska uppsvinget i mänsklighetens historia.

Den finansiella och ekonomiska kris som USA och världen nu befinner sig i är värre än den som Roosevelt tvingades ta itu med då. De förödande mat- och bränslepriskriserna är tecken på ett system i upplösning. Dagens ”månglare”, spekulanterna, som George Soros, har haft fria händer att utnyttja systemet för att manipulera ”marknaden” med svält och ekonomisk kollaps som resultat.

Det är tyvärr osannolikt att Barack Obama eller John McCain kommer att träda fram som en ny FDR. Och har man sett hur den politiska eliten i Europa, den nya adeln, käbblade under G8-mötet – och på närmare håll, fantasiveckan i Almedalen där våra politiker tävlade om att utrota koldioxiden, ett oskyldigt kemiskt ämne och en för alla växter livsviktig näringskälla – så förstår man att man inte kan ha dem i förarsätet. Därför är det upp till statsmän som Lyndon LaRouche och krafter kring presidentämbetet och kongressen att, med uppbackning från en politiskt aktiv del av befolkningen, lägga fram lösningarna på bordet. Det måste ske i samordning med Ryssland, Kina och Indien i första hand och med Europa som en stödjande faktor.

För ett år sedan, den 25 juni 2007, förklarade LaRouche att inga åtgärder som företogs inom systemets egna ramar kunde rädda systemet från att gå under. De senaste dagarnas omskakande händelser runt amerikanska banker och bolåneinstitut, som inte kom som någon överraskning för dem som lyssnat på LaRoucherörelsens varningar, har visat att alla åtgärder som vidtagits för att fördröja kollapsen av den numera 30-åriga bubbelekonomin har kommit ikapp de institutioner i USA och Europa som skapat den.

Systemet är dött, men inte människorna och den fysiska reala ekonomin. Bara den omorganisering i FDR:s anda som LaRouche föreslår kan vända situationen. Det är dags att kalla in konkursförvaltarna för att begrava alla värdelösa värdepapper, värderade till biljontals dollar. Samtidigt kallas statsmännen in för att bygga upp ett Nytt Bretton Woods-system.