Jaga bort krigsmonstren!

Monitor Nr 5
Maj 2004


Jaga bort krigsmonstren!

Europa måste vakna, öppna ögonen och se att krigshökarna kan stoppas nu. EU-valdebatten kan inte lulla på i tron att Irakkriget håller på att avslutas, när de nykonservativa just är i färd med att sprida det till Syrien, Iran och Nordkorea. Donald Rumsfeld sade häromdagen att kriget mot terrorismen bara är i sin början, inte nära slutet.

EU-valet handlar om strunt, om inte EU får stopp på de nykonservativas skräckvälde, som håller på att dra in oss alla i ett nytt världskrig. Endast den som sover, kan undgå att se att tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak är en ny variant av fascismens skräckvälde, och att USA:s justitieminister Ashcrofts varning för nya gigantiska terrordåd är hot om diktatur i USA.

Till alla politiker och EU-debattörer, som pratar strunt, har du rätt att ställa frågan:

- Om EU skall vara det fredsprojekt alla talar om, varför stöder du inte den opposition som håller på att avsätta de satans mördarna Dick Cheney, Donald Rumsfeld, Condoleezza Rice, Tony Blair och deras imbecilla marionett på presidentposten, George W. Bush?

Det maktskifte som nu är möjligt, är långt utöver vad motståndet mot Vietnamkriget lyckades åstadkomma. Revolten sker inom USA:s kongress och presidentadministration, ända ned på soldat- och lägsta tjänstemannanivå, under ledning av den amerikanske presidentkandidaten Lyndon LaRouche och hans metod att ta fram den goda traditionen i USA.

Vänstern har aldrig förstått möjligheten att göra en andra amerikansk revolution; den förstod till exempel aldrig vad Martin Luther King gjorde. Annars hade man inte blivit så till sig i byxorna över Michael Moores enkla dragningar mot USA:s hittills mest idiotiska president. Moore representerar bara vänsterns impotenta poseringar inför vad man ser som evigt återkommande förtryck. Hans film har inte förmåga att förnya USA och befria det från synarkistiska bankirer och deras nykonservativa fascister.

Högerns försök att få Europa att hävda sig mot USA ekonomiskt genom att plundra de nya medlemsländerna och andra östeuropeiska, asiatiska och afrikanska länder är kortsiktigt och omoraliskt.

EU:s chans är att stöda oppositionen i USA, dvs Lyndon LaRouche, för att åstadkomma det som vänstern misslyckades med efter Vietnamkriget, nämligen en ny ekonomisk politik liknande den som byggde upp Västeuropa efter andra världskriget. Trots Vietnams seger, krossades tredje världen därefter av olje- och skuldkriserna.

LaRouche använder möjligheten till ett maktskifte i USA till att återföra USA till Franklin D. Roosevelts politik, denna gång med en Marshallplanpolitik som skall gälla för hela världen och inte bara för Västeuropa. Med en sådan ny ekonomisk politik, kallad Nytt Bretton Woods, i ryggen, kan EU skapa miljontals nya jobb. I stället för att som nu låta samhällets resurser dräneras av spekulation och betalning till orimliga skuldberg, kan man då börja använda pensionspengar och riksbankskrediter för att börja bygga Europa ur den ekonomiska krisen. Det är en EU-politik för att integrera Östeuropa, Balkan, Turkiet på riktigt och samarbeta med hela Asien och Afrika kring väg- och järnvägsprojekt. Skall EU vara ett fredsprojekt, måste också ekonomin inriktas på att med ekonomiskt samarbete bygga bort gamla konflikter.

Det finns ett enkelt sätt att stöda LaRouches plan för en sådan förändring av USA och världen. Det är att rösta på EAP, som arbetar direkt med Lyndon LaRouche. Det finns dessutom ett ännu enklare sätt. Det är att vakna och dras med av den optimism som LaRouches ungdomsrörelse för in i den svenska EU-valrörelsen.

Ulf Sandmark, partiledare EAP

Italienska senatorer utmanar Bush

En grupp italienska senatorer kräver nu i en interpellation att premiärminister Berlusconi ska informera parlamentet och den italienska allmänheten om vad det stod i skrivelsen från Bush-Cheney-administrationen som motiverade den italienska regeringens medverkan i "kriget mot terrorismen" och stöd till USA:s invasion i Irak. Den hittills sekretessbelagda skrivelsen påstås innehålla bevisen för vem som låg bakom terrorattentaten den 11 september 2001 och varför.

Interpellationen inlämnades den 19 maj av senator Oscar Peterlini och 16 andra italienska senatorer, varav tre tunga senatorer från UDC som ingår i regeringskoalitionen; de övriga från oppositionspartierna Vänsterdemokraterna (DS), Margherita, Verdi, Autonomie-Südtyroler Volkspartei och Italienska kommunistpartiet (CI).

I interpellationen konstateras bl.a. att Irak, ett år efter det militära ingripandet, fortfarande inte har pacificerats och att den ökade internationella terrorismen snarare har lett till en dramatiskt försämrad internationell säkerhet. Uppgifterna om uranet från Niger som Saddam Hussein skulle ha kunnat använda för att bygga kärnvapen har bevisats vara falska. En amerikansk ambassadör skickades till Niger i februari 2002 för att undersöka saken och rapporterade sedan att han inte hittat något som kunde styrka uppgifterna, men regeringen, framför allt vicepresident Cheney, struntade i ambassadörens rapport. Och trots att man nu har ingripit militärt, störtat Saddam och ockuperat Irak, har man inte kunnat hitta några bevis för att det fanns massförstörelsevapen i Irak.

I interpellationen konstateras att Colin Powell själv har erkänt att han for med osanning i sitt berömda tal i FN den 5 februari 2003,som gav klartecken för krigsmobiliseringen.

Texten till interpellationen formulerades i samarbete med Paolo Raimondi, ordförande för Movimento Solidarietà, som ingår i den internationella LaRoucherörelsen. Interpellationen inlämnades i en situation där oppositionen hade krävt att Italien skulle ta hem sina 3 000 soldater från Irak, och där premiärminister Berlusconi, som är hårt ansatt på hemmaplan, var på besök hos Bush i USA. En opinionsundersökning hade visat att 59 procent av italienarna vill att soldaterna ska tas hem.

Berlusconi bestämde sig för att avlägga en visit hos Kofi Annan först, för att understryka behovet av en stark roll för FN i Irak efter den 30 juni. Berlusconi vet att han kommer att förlora EU-valet, om han inte distanserar sig mer från Bush-Cheney-duons krigiska inställning än han hittills gjort, och att han kanske snart får göra José Maria Aznar sällskap som politisk turist.

Bakom det höga oljepriset

Oljepriset drivs inte upp av "tillgång och efterfrågan". Produktionen är faktiskt för närvarande flera miljoner fat större än konsumtionen. Bakom oljeprisökningen ligger en makalös spekulationsfrenesi, vilken dock ska ses mot bakgrund av det kritiska läget i Irak och i Sydvästasien som helhet.

En undersökning år 2000 visade att varje faktiskt fat olja som lastas på en oljetanker, utgör basen för i genomsnitt 570 terminskontrakt på den internationella oljebörsen (IPE) i London. Dessa 570 "pappersfat" pressar naturligtvis upp priset på det riktiga oljefatet. Under tiden har dessutom hedgefonderna flockats till oljemarknaden, och bidragit till att bygga upp spekulationsbubblan där. Handeln med oljederivat slår nu alla rekord på NYMEX i New York.

Det bästa sättet att stoppa denna spekulation, som är förödande för världsekonomin, sa Lyndon LaRouche den 27 maj, vore att i handelsavtal bestämma priset på olja, till förslagsvis runt 25 dollar fatet.

LaRouche pekade på att det också finns en "strategisk komponent" i oljeprisökningen, alltså en politisk snarare än en ekonomisk förklaring. Man bereder sig på ett förvärrat krisläge i Mellanöstern. Ända sedan den 11 september 2001 har Bush-administrationen importerat olja till USA:s strategiska oljereserv, som nu ökat till 660 miljoner fat. President Bush har avvisat alla tankar på att använda oljereserven för att få ned oljepriset, med motiveringen att det skulle försätta USA "i ett farligt läge i kriget mot terrorn. Vi är i krig. Vi möter en hård och beslutsam fiende på alla fronter, och vi får inte sätta oss i ett försämrat läge i detta krig."

Samtidigt får den hårt pressade regimen i Saudiarabien inget stöd från amerikanskt håll. Det väcker frågor om det finns krafter i USA som ser oljeprisexplosionen som ett sätt att förvärra den ekonomiska krisen, för att kunna utnyttja ett ekonomiskt kaos för politiska syften.

Vad påven kommer att säga till Bush

Kardinal Pio Laghi, som var Vatikanens ambassadör i Washington 1980-90, sa i en intervju i Corriere della Sera den 14 maj:

- Vi står på avgrundens rand och vi måste hejda oss. Tortyren av irakiska fångar, halshuggningen av en amerikansk gisslan och skändningen av israeliska soldaters kroppar - kyrkan ropar "halt!" i den plågade mänsklighetens namn. Till och med Amerika måste hejda sig och jag tror att det har styrkan att göra det. Det måste återupprätta respekten för människan och återvända till nationernas familj, och övervinna ensamvandringens frestelse. Eftersom Amerika är starkt, borde det ta första steget, för jag tror inte att terroristmotståndaren kommer att sluta av sig själv och så här kan det inte få fortsätta. Om vi inte hejdar oss kommer fler folk att dras in i fasornas virvel och vi kommer att dras ner längre och längre.

Den 5 mars 2003, kort före Irakkriget, träffade Laghi president Bush som påvens särskilda sändebud, och bönföll honom att inte gå in i Irak. Inför Bushs förestående möte med påven den 4 juni i år, sa Laghi:

- Det är bra att han reser till Rom, för påven måste få tala med honom. Han kommer säkert att upprepa varningen som jag framförde, som han valde att inte lyssna på. Nu kan man se hur klok den varningen var.

- När Bush nu träffar påven, måste vi se på honom som efterträdaren till den amerikanske president (Franklin D. Roosevelt) som 1944 gav order om att Rom skulle befrias. Rom återfördes därmed under folkrättens styre. Den dåvarande påvens efterträdare kommer att uttrycka sin tacksamhet till den presidentens efterträdare. Och han kommer att säga till honom att det val som Amerika gör nu, inte återför Mellanöstern till folkrätten.

- Gentemot den muslimska världen måste man bygga broar, inte skyttegravar. Och en lösning på den israelisk-palestinska frågan bör prioriteras, eftersom den är den främsta källan till terrorism.

LaRouches doktrin presenterad i Kairo

När Kairouniversitetets Center for Asian Studies höll sin årliga konferens den 12-13 maj ägnades en hel sittning åt en presentation av "LaRouchedoktrinen för Sydvästasien". För presentationen svarade LaRouches representant Muriel Mirak-Weissbach.

På konferensen deltog institutets medlemmar, mediefolk, diplomater och många studenter. Muriel Mirak-Weissbach presenterades av institutets föreståndare prof. Mohammed Selim, som förklarade att LaRouche har en alldeles unik ekonomisk politik: att skapa eurasiska landbroar. Han sa att LaRouche är den mest arabvänlige amerikanske politikern, och han vågar stå för det offentligt. LaRouche gjorde allt för att kasta grus i Irakkrigsplanerna, och nu lägger han fram en trovärdig lösning för Sydvästasien. LaRouche ansåg att Irak borde gå tillbaka till sin författning från 1958, eftersom Irak inte är en bananrepublik. LaRouche kräver nu att den militära ockupationen av Irak ska upphöra. Han har en vision för Eurasien, och han har mycket goda förbindelser med Kina. Nu har han formulerat en ny amerikansk utrikespolitik, i "LaRouchedoktrinen", sa Selim.

Monitor rapporterade i förra numret att LaRouchedoktrinen fått stöd inne i Irak, av sunniledaren Ahmed Al-Kubeisi, ledaren för Förenade irakiska patriotiska rörelsen. Även Iraq Information and Research Center i London har genom sin styrelseordförande dr Mostafa Ali al-Bazergan uttalat sitt stöd för LaRouchedoktrinen. I libanesisk TV har dr al-Bazergan uppmanat till en "grundlig diskussion om LaRouchedoktrinen i hela regionen och internationellt". LaRouchedoktrinen har publicerats i sin helhet, översatt till arabiska, i tidningar i bl.a. Irak, Syrien, Egypten, Jordanien och Bahrein och på många webbsidor.

LaRouche själv intervjuades den 29 april i en och en halv timme på webbsidan IslamOnline.net, och på en konferens i Qatar den 4-5 maj talade LaRouches medarbetare i Frankrike, Jacques Cheminade, ordförande för partiet Solidarité et Progrès, om hur de amerikanska trupperna kan lämna Irak och den globala ekonomiska och finansiella krisen kan lösas, i linje med LaRouchedoktrinen.

Kerry väcker förtvivlan i egna leden

Kampanjen för senator John Kerry, som av media har utpekats som president Bushs enda utmanare, håller på att kollapsa. Inför höstens historiskt viktiga amerikanska presidentval går det upp för allt fler, även tongivande krafter i det demokratiska partiet, att Kerry helt enkelt inte håller måttet. Han har ingen egen ekonomisk politik, och i Irakfrågan försöker han lägga sig så nära Bush som möjligt. Dessutom tråkar han ut folk.

Inför nomineringskonventet i Boston har krafter inom det demokratiska partiet nu börjat diskutera möjligheten att ta till det ovanliga greppet att försöka övertala Kerry att släppa sina delegater fria, och därmed bana väg för nomineringen av en annan demokratisk presidentkandidat.

I ett öppet brev till Washington Post den 23 maj skrev Lyndon LaRouche att han själv är den enda personen som är kompetent att leda USA under nu rådande omständigheter i världen, men att han har utestängts från debatten därför att det finanspolitiska etablissemanget vet att han är beredd att gå lika beslutsamt till väga i dag, som Franklin D. Roosevelt gjorde på 1930-talet för att förhindra ett fascistiskt övertagande av USA då. Kerry lyftes fram som den presumtive kandidaten mot Bush, just därför att han hade de egenskaper som nu får hans tidigare supporters att förtvivla.

"Den enda chansen är antingen att jag blir nominerad, eller att Kerry, om han blir nominerad, tar råd från mig i frågan om hur han kan bättra sig på ett sätt som han annars är oförmögen till", skrev LaRouche till Washington Post.

Gerasjtjenko ger LaRouche rätt

I en intervju för Strana.ru efterlyste Viktor Gerasjtjenko "en återgång till Bretton Woods-systemet, med fasta växelkurser och en koppling till guld". Gerasjtjenko har varit chef för den ryska centralbanken i två omgångar, 1992-94 och 1998-2002, och är nu styrelseordförande i oljejätten Yukos.

Gerasjtjenko sa att även om Bretton Woods-systemet inte var perfekt så erbjuder det "en heltigenom godtagbar lösning" för hur det internationella valutasystemet kan reformeras, inför hotet om att det nu rådande finanssystemet ska bryta samman. Han hänvisade till det som Lyndon LaRouche har skrivit om "den spekulativa globala ekonomins oundvikliga krasch", som auktoritativt.

"Viktor Gerasjtjenko bekräftar för Strana.ru att finansmarknaderna har den dominerande rollen i världsekonomin i dag, och att en ekonomisk modell av detta slag varken är stabil eller livsduglig. Finanssystemet är förstås viktigt, och dess betydelse enorm, men finansflödena måste underordnas produktionen. Den västerländske ekonomen LaRouche har skrivit om den spekulativa globala ekonomins oundvikliga krasch, och till och med den välkände spekulanten George Soros har de senaste två åren hävdat att världens finanssystem behöver ändras. Hur? Viktor Gerasjtjenko menar att en återgång till Bretton Woods-systemet, med dess fasta växelkurser och koppling till guldet, kanske inte är idealisk, men det vore en godtagbar lösning. ... Detta är dock bara en av flera åtgärder för att uppresa det system av hinder för spekulativa kapitalflöden, som behövs för att världsekonomin ska kunna räddas. Priset för att den ska kunna räddas är hur som helst att globaliseringen måste offras."

I oktober 2002 delade Viktor Gerasjtjenko podium med LaRouches medarbetare dr Jonathan Tennenbaum på en konferens i Moskva, anordnad av den statliga ryska Finansakademin. När Tennenbaum berättade att det italienska parlamentet just hade röstat igenom en motion som efterlyste "en ny internationell finansiell arkitektur", sa Gerasjtjenko att han hoppades att den ryska duman snart skulle göra likadant.

Gerasjtjenko valdes in i duman i december förra året för Rodina-partiet. I april i år axlade han ansvaret som styrelseordförande i Yukos, i turbulensen som följde på fängslandet av oljejättens vd Michail Chodorkovskij.

BIS om bankkrascher

Det är säkert ingen tillfällighet att BIS (Bank for International Settlements, Internationella regleringsbanken) valde att låta det senaste i sin serie Working Papers göra en djupdykning i ämnet "Bankkrascher i mogna ekonomier". BIS, som är centralbankernas centralbank, konstaterar inledningsvis: "Många högt utvecklade ekonomier med sofistikerade marknader och sedan länge välfungerande banksystem har råkat ut för betydande bankkrascher eller bankkriser de senaste 30 åren. På centralbankerna fruktar man utbredda bankkrascher eftersom de fördjupar konjunkturnedgångar och kan utlösa en finanskris."

Den 69-sidiga arbetsrapporten "granskar orsakerna till fallissemangen, hur de löstes upp och vilka ändrade bestämmelser som krisen ledde till. Goda kunskaper om orsakerna till att banker går omkull är viktiga för att man ska kunna ta fram ett regelverk som minskar risken för framtida fallissemang." Men BIS har inget riktigt förslag om hur allvarliga bankkrascher ska kunna förhindras, vilket kan tydas som ett tyst medgivande att problemet är systemiskt.

Följande katastrofer inom bankvärlden radas upp:

  • Den tyska Herstattbankens kollaps 1973. "Herstattkrisen ägde rum kort efter Bretton Woods-systemets sammanbrott 1973. Banken hade en hög koncentration på valutamarknaderna. Inom Bretton Woods-systemet, där växelkurserna var fasta, var riskerna små på detta affärsområde. I ett klimat med flytande växelkurser var detta affärsområde förenat med mycket större risker."
  • "Den japanska finanskrisen på 1990-talet." BIS noterar att 180 finansinstitutioner fick slå igen i Japan, och att den totala kostnaden för att komma till rätta med problemet med nödlidande lån från april 1992 till september 2001 var cirka 1 000 miljarder dollar!
  • Den norska bankkrisen 1988-93, "som mest dramatiskt kulminerade under hösten 1991 då Norges näst största och fjärde största banker förlorade allt sitt kapital och landets största bank också råkade i stora svårigheter."
  • Bankkrascher i Spanien, bl.a. i samband med bankkrisen 1978-83 och Banestos kollaps 1993.
  • Den svenska bankkrisen i 1990-talets början: "En massiv statlig räddningsoperation krävdes för att förhindra ett sammanbrott av finanssystemet. Bankerna stöddes med motsvarande 4 procent av BNP."
  • "Fallet Schweiz": När 1980-talets fastighets- och bolånebubbla sprack drog de schweiziska bankerna - främst UBS och Crédit Suisse - på sig förluster i storleksordningen 42 miljarder schweizerfrancs mellan 1991 och 1996. Närmare hälften av de regionala bankerna försvann, de flesta genom att slukas upp av storbankerna.
  • "Fallstudier av brittiska bankkrascher": BIS nämner särskilt banken BCCI, som gick omkull i juli 1991 "på grund av omfattande bedrägerier", och Baring Brothers, "den äldsta merchantbanken i London", som gick omkull i februari 1995, på grund av felslagna derivatspekulationer.
  • "Den amerikanska erfarenheten": "Under 1980-talet och början av 1990-talet hade det amerikanska bankväsendet det svårt, och drabbades av det största antalet fallissemang sedan den stora depressionen. Federal Deposit Insurance Corporation (FDIC) fick omorganisera i runt tal 1 650 statligt försäkrade banker. Affärsbankernas problem förbleknar dock i jämförelse med sparbankernas lidanden. Den sammanlagda inlösningskostnaden för de 1 320 sparbanker som fallerade under denna period var enorm, 151 miljarder dollar."

BIS-rapporten kommer ut samtidigt som det finns en utbredd oro för USA:s två jättelika, statligt garanterade bolåneinstitut, Fannie Mae och Freddie Mac. Deras finansiella ställning är, enligt ordföranden för Federal Reserve i St. Louis William Poole, "obehagligt tunn", och det gör dem "onödigt känsliga för överrumplingschocker".

Indien: Ekonomin avgjorde

Det indiska parlamentsvalet vanns oväntat av Kongresspartiet med Sonia Gandhi som vallok. Den av det hindunationalistiska BJP ledda regeringen utlyste valet för sex månader sedan, viss om seger bl.a. på grund av en framgångsrik utrikespolitik gentemot både Kina och Pakistan, men det slutade med en snöplig förlust för BJP.

Regeringsalliansen föll på sin missbedömning av den ekonomiska underutvecklingens betydelse för det stora folkflertalet, d.v.s fattiga bönder på landsbygden och de fattiga i slummen i storstäderna. Orsaken till missbedömningen var att Indien under BJP:s regering hade en BNP-ökning som liknade den kinesiska. Valretoriken om det "skinande Indien" var en anspelning på regeringens ekonomiska politik.

Men retoriken slog tillbaka. BNP-ökningen bestod nämligen till största delen av IT och den s.k. nya ekonomin. Den gav en viss standard- och köpkraftsökning åt den c:a 300 miljoner stora medelklassen i storstäderna, men landets 600 miljoner fattiga glömdes helt bort.

Detta faktum var ett stående inslag i Kongresspartiets valpropaganda. Framför allt Sonia Gandhi drev en konsekvent agitation för en realekonomisk utveckling med förbättrade kommunikations- och transportsystem, vattenanläggningar och regleringar, och mer energi, särskilt nukleär. Gandhi betonade Indiens många tillgångar, särskilt det stora antalet högutbildade tekniker och vetenskapsmän, men också behovet av ett nationellt investeringsprogram. Kongresspartiet lovade att investera på landsbygden och stoppa utförsäljningen av den statsägda industrin.

Efter valsegern ansågs premiärministerposten vikt för Sonia Gandhi, men till mångas besvikelse tackade hon nej. Extremistiska hindunationalistiska politiker hade hotat med att angripa henne och regeringen, på grund av hennes icke-indiska, italienska bakgrund. Genom sitt beslut avstyrde Sonia Gandhi ett utbrott av inrikespolitisk söndring.

Hennes ersättare, dr Manmohan Singh, är dock inte heller någon frimarknadsförespråkare. I sitt första offentliga uttalande den 20 maj underströk han att den offentliga och den privata sektorn bör vara lika starka i Indien, och att de statliga och de privata företagen ska vara jämbördiga. Framför allt, sa han, får inte löntagarnas trygghet offras för några "reformer". Privatiseringen av statliga företag är ingen prioriterad fråga, sa han. Dr Singh framhöll också att Indien ligger långt framme när det gäller vetenskap och teknik och arbetskraft, och sa:

- Tiden är kommen för Indien att utvecklas till en ekonomisk stormakt.

Belshassars gästabud

Motsvarigheten i Washington till våra kungamiddagar är den vårfest till vilken korrespondenterna i Vita huset och alla andra kända och mäktiga personer klär upp sig i sina finaste kläder för att äta middag med presidenten. Man kommer för att bli sedd - och sedd blir man.

I år var det en person med på White House Correspondents Dinner, som aldrig annars förekommer på den typen av tillställningar. Han stal all uppmärksamhet, trots att han inte hade varken gyttja i fickan eller en död kråka i handen som H.C. Andersens Dummerjöns. Det var den demokratiske presidentkandidaten Lyndon LaRouche.

Alla hovdamerna och kammarbetjänterna, vilket i Amerika vill säga tidningsredaktörerna, ämbetsmännen och de politiska rådgivarna, tappade både näsan och hakan när LaRouche gjorde entré. Så log de hövligt och talade vänligt, för det har de lärt sig i den stora och mäktiga staden. Med undantag av en. Han avböjde med rädsla i rösten att hälsa på den främmande. Det var den f.d. utrikesministern Henry Kissinger. Han fick i gengäld finna sig i att episoden letade sig in i spalterna i det lokala Hovbladet, även känt under namnet Washington Post.

LaRouche fick i alla fall möjlighet att föra ett längre samtal med USA:s transportminister Norm Mineta, den ende demokraten i Bushs regering. Bland de många andra som ville byta ett ord med den sällsynte gästen var senatorerna Arlen Specter och Joseph Biden, Clintons stabschef Sandy Berger och Clintons första presstalesman George Stephanopolos.

När president George W. Bush ställde sig upp för att hålla sitt tal, seglade Lyndon LaRouches tankar iväg i en ström av inre musik. Presidenten talade, men han sade ingenting. Amerikanska soldater mister livet i Irak varenda dag, och världens enda supermakt löper akut risk att tappa hela sin utrikespolitik i golvet. Ändå står presidenten där och säger ingenting. Inte heller ett endaste ord om den snabbt växande ekonomiska krisen, som hotar att vräka hela världens finans- och betalningssystem i havet. Musiken för LaRouches inre öra växte sig allt starkare. Det var Robert Schumanns tonsättning av Heinrich Heines dikt om Belshassars gästabud.

För LaRouche var skriften på väggen mer än tydlig, men presidenten och de övriga uppsluppna festdeltagarna märkte ingenting.

(av Poul Rasmussen, danska Agro-Nyt, maj 2004)

Fysisk ekonomi
maj 2004


Plötslig brist på produktion

Fjärran från bubbelekonomin gör sig den fysiska ekonomin gällande. När människors faktiska fysiska försörjning skall hämtas hem räcker det inte med några knapptryckningar. Fantasierna om ett IT-samhälle, eller ett postindustriellt tjänstesamhälle, har brutalt klätts av genom de drastiska prishöjningarna på stål och koks. Fantasierna om att det fanns ett produktionsöverskott på alla marknader, och att produktion därför inte var viktigt, har visat sig vara, just det, fantasier.

I nästan trettio år har världen de facto befunnit sig i ekonomisk kris. Den stora massan människor har inte fått del av de varor och tjänster alla behöver för att kunna leva och utvecklas. 100-tals miljoner har kastats in i förtvivlad fattigdom och avskurits från det produktiva nätverket. Resultatet har blivit utslaktning av produktion och bortkastad, hårt förvärvad yrkeskunskap. Hela näringsgrenar uppbyggda under årtionden har utrotats från länder och ibland hela kontinenter. Arroganta strukturomvandlare har behandlat produktionen som något man kan klara sig utan.

Signalerna som började komma i vintras om stigande stålpriser, visade att världens handelsplatser är på väg att svänga från överskott tillbaka till brist. Världsekonomin är på väg upp ur sin långvariga överskottssituation enbart därigenom att Kina har bestämt sig för en utvecklingsstrategi och nu dammsuger världen på stål och allt annat som behövs för att börja dra sin befolkning upp ur fattigdomen.

Så mycket för överproduktionsmyten. Ännu har inte ens hälften av Kinas befolkning dragits upp ur fattigdomen. Regeringsskiftet i Indien öppnar också möjligheter för att ytterligare 600 miljoner indier skall börja resa sig ur fattigdomen. Besluten att bygga välfärden för den fattiga majoriteten i Indien och Kina, tillsammans med andra tillväxtområden som Ryssland, Iran och Sydostasien, ställer mycket snabbt krav på en enorm ökning av kapaciteten att producera stål, koks, el, olja och allt annat som behövs.

Uppsvinget i Kina kan bli början på en ny ekonomisk världsordning som världens fattiga har hungrat efter under en rad förlorade årtionden. Den optimism och vilja till samarbete som den föder är en gigantisk kraft för fred och utveckling. Den kan hjälpa till att torka ut även de värsta konflikter som krigshökarna underblåser i Sydvästasien och Afrika. Den kan slå tillbaka den krigspolitik och missriktade "miljöpolitik" som satts i gång just för att förhindra tredje världens utveckling.

Kort sagt, vi står inför möjligheten att börja bygga världen. Världsekonomin kan komma tillbaka till den orientering som fanns i Europa efter andra världskriget då man satte in all kraft på återuppbyggnaden. Det finns en enorm uppdämd efterfrågan. Produktionskapaciteten räcker i dag bara till en bråkdel av mänsklighetens alla sex miljarder människor.

Damma av planerna från rekordåren!

I ljuset av ovanstående resonemang är det dags att inventera vad företagsmarodörerna har lämnat kvar av kompetens och produktionsmöjligheter i landet. Det lär knappast vara artistexport eller medieutbildning som Indien och Kina med sin mångtusenåriga kultur vill ha från Sverige. Det lär nog snarare handla om att gå tillbaka till den svenska kulturens gamla specialiteter, nämligen energi och stål, och använda det som bas för en verkstadsindustri för att bygga de maskiner världen nu behöver.

Det är dags att damma av de gamla planerna från rekordåren på att bygga ut energi- och stålkapaciteten, t.ex. Bondeförbundets krav på "ett pärlband av kärnkraftverk längs Norrlandskusten" och de stolta planerna för NJA (Norrbottens Järnverk) för att vidareförädla den svenska järnmalmen.

Ett stort nytt kärnkraftverk kommer åtminstone att byggas på finska sidan av Bottniska viken. Det betyder att det nordiska elnätet åter kan få tillräckligt med elektricitet för att vi skall kunna bygga ut storskalig processindustri. Den norska gasen har också tillkommit liksom möjligheten att få fram malm från de oerhörda fyndigheterna på Kolahalvön.

Möjligheterna att samla ihop de kämpande överlevarna bland den svenska produktiva kompetensen bygger helt på en förbättrad infrastruktur och därmed på statliga initiativ.

El och värme

Den svenska paradgrenen billig elenergi kan bara återupprättas med en radikal elproduktionsökning i förening med en återgång till den gamla prispolitiken. Den politiken gick ut på att vinsterna från elkraften skulle skördas i vidareförädlingen i varuproduktionen, och inte i vinster eller skatter direkt på elen.

Förutom en omedelbar omstart av den stängda Barsebäckreaktorn borde också kärnkraftsvärmen tas tillvara. I dag är det förbjudet att använda den svenska kärnenergin för uppvärmning. Det betyder att de ca 70 procent som ej går att använda till elkraft skickas rakt ut i havet, till nytta enbart för sälarna i den berömda sälbassängen utanför Forsmark. Denna värme kunde ersätta oljeuppvärmningen av Malmö och andra närbelägna städer eller växthus, och radikalt öka kärnkraftens lönsamhet och möjligheten att åter få i gång utbyggnaden av nya kärnkraftverk.

Gasen kommer att vara en mycket viktig produktionsresurs när alla krafter plötsligt behövs. Sverige ligger på vägen till kontinenten för de norska och ryska gasfyndigheterna och måste sluta blockera utbyggnaden av ett integrerat nordiskt gasnät. Förutom att det hjälper våra grannländer kommer det att ge oss tillgång till en billig råvara för all sorts petrokemi- och plastindustri och på kort sikt även energi.

Järnvägar och vägar

En utbyggnad av svensk stålindustri och annan processindustri kommer att kräva utbyggnad av järnvägarna, speciellt runt Bottniska viken. Det gäller Norrbottniabanan från Umeå till Luleå, liksom Malmbanans utvidgning från Boden till Kalix och Haparanda, bl.a. för att Norrbottensmalmen skall kunna skeppas direkt till de finska stålverken. Men också för att få i gång malmtransporter från Murmanskbanan över Finland och ner till Skellefteås smältverk.

Dessa järnvägar i kombination med utbyggnad av vägnätet kommer att kunna återuppliva Norra Norrland genom samarbete med den närmaste miljonstaden Murmansk, speciellt om järnvägen byggs ut den rakare vägen, förbi Rovaniemi och Salla.

Staten måste omedelbart prioritera den Norra öst-västliga godstransportkorridoren - NEW, för att via Norrbotten öppna regelbundna frakter direkt till Kina, Nordostasiens Korea och Japan liksom till Centralasien för all ökad svensk produktion. NEW är den godstransportkorridor som håller på att sättas i stånd för att skeppa gods från den amerikanska resp. kanadensiska östkusten till Narvik och därefter på järnväg via Malmbanan över till Finland och Ryssland, för att på den transsibiriska järnvägen nå in i djupaste Asien.

Utbyggnad av stålverk och annan tung svensk industri kommer att kräva utbyggnad av Sveriges stomnät av järnvägar till den högre viktklassen 25 tons axeltryck. Med denna ökade godstrafik kommer det svenska järnvägsnätet att bli lönsamt, men det förutsätter hårda tag mot den avregleringsdjungel som skapat kaos för godstransporterna på järnväg, samt internationellt samarbete för att skapa fungerande godstransportkorridorer genom EU.

Proppen kan lösas

Endast staten kan ordna finansiering för en sådan satsning. I stället för att, som nu, kasta bort miljarder på spekulation i IT måste vi säkra pensionssystemets reserver genom investering i infrastruktur- och industriutbyggnad. När vi då drar bort kapital från marknadens bubblor kommer vi att direkt utmana bankerna. Här sitter proppen och det kommer att kräva en internationell strid. För att de europeiska regeringarna skall våga ta den striden behöver de uppbackning från USA med dess starka presidentämbete. Den europeiska parlamentarismen gör regeringarna här för svaga för att de skall våga utmana bankerna. Här kommer LaRouches förslag om ett nytt, produktionsbefrämjande internationellt valutasystem, ett Nytt Bretton Woods, in som absolut oundgängligt.

Priset på stål och koks ränner i höjden

Enligt ordföranden för den tyska stål- och metallindustriföreningen WSM Andreas Moehlenkamp är orderböckerna fulltecknade men "fler och fler företag är nära konkurs". Orsaken är bristande tillgång på framför allt stål och upptrissade stålpriser. Stålverken har i sin tur liknande problem ifråga om tillgång och pris på koks och metallskrot.

En förklaring till denna situation är den starkt stigande efterfrågan på råvaror i Kina, ett av få områden i världen där den fysiska ekonomiska aktiviteten tilltar. Dessutom har hedgefonder och andra spekulanter gått in på terminsmarknaden för råvaror, och pressat upp priserna ännu mer. Ytterligare en faktor är den försvagade USA-dollarn.

Det finns emellertid ännu en, avgörande faktor bakom denna prisutveckling: nedskalningen av produktionskapaciteten i de s.k. "industriländerna". Det förut koksrika Tyskland, som 1970 producerade 40 miljoner ton koks, är nu det land som importerar mest koks i hela världen, 4 miljoner ton om året.

Att den tyska koksproduktionen har outsourcats är en följd av att den tyska stålindustrin 1999 sade upp det s.k. Hüttenvertrag, som var ett långsiktigt avtal med tyska koksverk om leverans av bestämda mängder koks av hög kvalitet till stabila priser. Men eftersom det tyska kolet är relativt dyrt trodde ståltillverkarna att det skulle bli billigare att importera koks från Polen eller Kina. Följden blev att den största tyska kolproducenten Ruhrkohle AG tvingades till kraftiga neddragningar av sin kokstillverkning. Koksverket Kaiserstuhl i Dortmund, världens mest effektiva, byggt 1992, monterades ned och såldes till Kina.

Sedan inträffade något som den tyska stålindustrin tydligen inte kunnat förutse: Genom att bygga mängder med broar, dammar, tunnelbanor, vägar och annan fysisk infrastruktur, blev Kina inom loppet av ett årtionde världens största producent och också konsument av stål. Det betyder att Kina nu behöver kokset till sina egna stålverk. Världsmarknaden för koks, mätt i faktisk handelsvolym, kollapsade. Och kokspriserna har rakat i höjden. Under 2000 och 2001 kunde ett ton koks köpas från Kina för 50-70 euro. Nu kostar det 450-500 euro! De höga kokspriserna har drivit upp priserna även på stål. De höga stålpriserna hotar i sin tur metallurgiföretagen, framför allt de som levererar till bilindustrin. De kan inte ta ut så höga priser av sina kunder, biltillverkarna, så nu hotas de själva av konkurs. Den 3 maj hölls ett krismöte i Berlin med företrädare för stålverken och bilindustrin i Tyskland.

Kärnkraften upplever ny renässans

Frankrike fattar i dagarna beslut om en fortsatt satsning på kärnkraften. En prototyp av den nya reaktordesign som franska Framatome och tyska Siemens har tagit fram - European Pressurized Water Reactor, EPR - ska stå klar att ta i drift 2010. EPR är både billigare och säkrare än tidiga reaktorer, och producerar dessutom betydligt mindre avfall.

Det är samma fransk-tyska reaktordesign som Finland för några veckor sedan tecknade avtal om att bygga, som sin femte kärnkraftsreaktor. Intresse har också visats från Bulgarien, som vill bygga en modern reaktor på 1000 MW, och från Turkiet, som nu har bestämt sig för att återuppta sin fyra år gamla plan på att skaffa sig sitt första kärnkraftverk. Planen stoppades år 2000, därför att Internationella valutafonden krävde att inga statliga garantier skulle få ges till bygget.

Liknande stämningar som i Frankrike finns också i Tyskland. Bayerns ministerpresident Edmund Stoiber förklarade den 4 maj att kärnkraften är "oumbärlig" och att den nu upplever en renässans i hela världen, efter att ha demoniserats i åratal. I Bayern svarar kärnkraften nu för två tredjedelar av elproduktionen.