Italienska senatorer lägger motion om LaRouches "Nya Bretton Woods"

Den 24 september lämnade senator Oscar Peterlini officiellt in en ”Motion om en omorganisation av det internationella valutasystemet: ett Nytt Bretton Woods” i den italienska senaten. Motionen uppmanar den italienska regeringen att ”verka internationellt” för att ett nytt system ska införas ”med det Nya Bretton Woods som den amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche föreslagit som förebild”. Den går igenom huvudprinciperna i LaRouches förslag: ett konkursförfarande för hela finanssystemet, åtgärder för att få stopp på spekulationen, vikten av ett kreditsystem till skillnad från ett rent penningsystem samt samarbete mellan USA, Ryssland, Kina och Indien som grundvalen för nya överenskommelser.

Redan nästa dag hade Peterlinis motion undertecknats av ytterligare nitton senatorer, och samtal pågick med senatorer i både regerings- och oppositionspartierna om hur man kunde föra upp frågan till debatt i senaten.

Italien är det land som har kommit längst i att driva frågan om ett Nytt Bretton Woods, som ett resultat av ett ihärdigt kampanjarbete från LaRoucherörelsens sida, med flera besök av Lyndon LaRouche i Rom, där han har fört offentliga och privata diskussioner med framstående politiker. Från och med 2001 har flera motioner med krav på ett nytt finanssystem lagts i både senaten och deputeradekammaren, varav en antogs i kammaren i april 2005.

Den motion som nu har lagts av Peterlini, går utöver den tekniska sidan av spekulationen och finansoron, och beskriver det Nya Bretton Woods i LaRouches termer. Den flyttar därmed fram den debatt som förts de senaste månaderna, med anledning av ekonomiminister Giulio Tremontis beslut att offentligt verka för det Nya Bretton Woods i både Italien och internationellt, efter att ha deltagit på en offentlig konferens tillsammans med LaRouche i Rom förra året.

Motionen lyder som följer:

De senaste veckornas intensifiering av den internationella finanskrisen, där bland andra Fannie Mae, Freddie Mac, Lehman Brothers och AIG kommit på obestånd, har tvingat den amerikanska regeringen och flera centralbanker att göra nödutryckningar för att förhindra en kedjereaktion som skulle få världsekonomin på fall.

Allvaret i denna kris som ett hot mot livsvillkoren för människor i hela världen, och som en källa till strategisk destabilisering, påtalades redan 2001 av det italienska parlamentet (Lettieri-motionen i kammaren, Peterlini-motionen i senaten m.fl.), i motioner som uppmanade den italienska regeringen och det internationella samfundet att verka för införande av ett nytt finanssystem för att undvika framtida finanskriser och främja en återuppbyggnad av den reala ekonomin.

Trots dessa uppmaningar fortsatte de politiska och finansiella makthavarna i Europa och USA att tillåta – och faktiskt uppmuntra – en ekonomi byggd på tillväxten av fiktiva finansvärden, utan någon koppling till den produktiva ekonomin. Det senaste exemplet är bolånebubblan i USA och spekulationen i råvaror, energi och livsmedel.

Ingenting gjordes för att försöka komma till rätta med denna kris och det har nu lett till de senaste dagarnas och månadernas dramatiska händelser. Nu rusar makthavarna från den ena eldsvådan till den andra, samtidigt som det blir allt tydligare att den finansiella spekulationen har skapat ett hål som inte går att täppa till. I stället för att dra lärdom av efterkrigstidens återuppbyggnad av Europa, eller av New Deal-politiken som fördes av den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt under 30-talsdepressionen, försöker makthavarna i dag i stället använda statliga medel för att täcka förluster orsakade av bolånebaserade värdepapper och derivat som har ökat spekulationsvärdena på ett ofattbart sätt. Exempel på detta är ingripandena för att undsätta AIG och andra institutioner, där det uttalade syftet är att rädda derivaten från den bolånebaserade spekulationen, inte att skydda riktig ekonomisk verksamhet. Detta är inte bara fåfängt, utan garanterar att krisen som skulle lösas kommer att fortsätta förvärras, och leda till hyperinflation. En utredning som nyligen gjorts av kongressen i USA visade faktiskt att den nya likviditet som centralbankerna pumpat in för att rädda de finansiella aktörerna har använts för fortsatta spekulativa operationer som fått bränsle- och matpriserna att skjuta i höjden de senaste månaderna.

Senaten hemställer därför att

den italienska regeringen skall verka internationellt för en omorganisation av det internationella finans- och valutasystemet, och samarbeta med världens stormakter om att införa ett nytt system, med det Nya Bretton Woods som Lyndon LaRouche föreslagit som förebild.

1. Omorganisationen av systemet måste ha karaktären av ett konkursförfarande, där man skriver av spekulationsskulderna – vilka utgör merparten av skulderna i de stora affärsbankernas, investmentbankernas och även flera andra finansinstitutioners och till och med italienska kommuners balansräkningar – samtidigt som man, upp till en viss gräns, skyddar småspararnas sparmedel i till exempel pensionsfonder och andra icke-spekulativa finansinstrument, och garanterar finansieringen av nödvändig verksamhet i den reala ekonomin.

Det gemensamma bästa måste gå före finansiella fordringar skapade för att göda finansbubblan.

2. Ett nytt regelverk behövs för att garantera den för produktion och internationell handel nödvändiga stabiliteten:

a. växelkurser beslutade genom överenskommelser mellan stater (fasta växelkurser), vilket förhindrar spekulativa marknadsfluktuationer;

b. regleringar beträffande kapitalrörelser för spekulativa ändamål (kapitalregleringar) som gynnar långsiktiga investeringar i den produktiva ekonomin;

c. ett kreditsystem som möjliggör långsiktiga investeringar till låg ränta i infrastruktur, industri och högteknologi (produktivt inriktade krediter), för att bryta med de senaste decenniernas inriktning som har uppmuntrat till snabba vinster och bestraffat produktiv verksamhet.

3. Ett kreditsystem i stället för ett rent penningsystem. Det faktum att centralbanker godtyckligt sätter pengar i omlopp för att anpassa penningmängden gör det nödvändigt att skapa ett system som tillhandahåller krediter i syfte att främja ekonomisk utveckling. Denna modell har sitt ursprung i den amerikanska författningen, och tillämpades av finansminister Alexander Hamilton, och återupptogs sedan av Abraham Lincoln och av Franklin D. Roosevelt under kraschen och depressionen på 1930-talet. Det var kreditsystemtanken som inspirerade det ursprungliga Bretton Woods-systemet, som fungerade väl ända tills det övergavs 1971, och som nu har lagts fram på nytt av den auktoritative ekonomen Lyndon LaRouche.

4. Med tanke på den tragiska historia av krig som brutit ut i samband med ekonomiska kriser i det förgångna ålägger senaten regeringen att också verka för att de europeiska länderna skall samarbeta med världens stormakter, framför allt med USA, Ryssland, Kina och Indien, om att lägga grunden för ett internationellt samarbete som kan nå de ovan uppställda målsättningarna, och övervinna motståndet från dem som vill försvara sin makt genom att underblåsa konflikter och meningsskiljaktigheter som hindrar hela världens framåtskridande.

(Källa: Italienska senaten)