Israel utför det brittiska imperiets smutsjobb, igen!

Den kriminella och fega attacken mot hjälpkonvojen till Gaza på internationellt vatten den 31 maj visar att Israel under statsminister Benjamin Netanyahus ledning har gjort fullständig bankrutt som stat, såväl militärt och strategiskt som ekonomiskt och moraliskt. Men under nuvarande ledning är Israel fortfarande en farlig, kärnvapenbeväpnad skurkstat.

Mitt i den värsta finansiella och ekonomiska sammanbrottskrisen, där nationer söker lösningar för att ersätta det bankrutta, brittiskstyrda finanssystemet, har den israeliska regeringen gång på gång försökt avleda uppmärksamheten från den frågan, utan att lyckas. Brittisk-amerikanska försök att få Israel att bomba Iran och provocera fram en global kärnvapenkris, ett hot under vilket nationer i världen skulle tvingas acceptera fascistiska ekonomiska åtgärder, har också misslyckats.

Angreppet på ett turkiskflaggat fartyg på internationellt vatten, där flera turkiska medborgare dödades och skadades, är ett tecken på Netanyahu-regimens frustration över den turkiska regeringens lyckade försök att nå en fredlig lösning på krisen kring Irans kärnbränslehantering.

Den 17 maj accepterade Irans regering det turkisk-brasilianska medlingsbudet att via Turkiet lämna ut 1200 kilo låganrikat uran mot att stormakterna i FN:s säkerhetsråd via Turkiet lämnar tillbaka 120 kilo 20-procentigt uran till Iran för att Iran skall kunna använda det i sin forskningsreaktor i Tehran för framställning av isotoper för cancerdiagnostik och behandling och andra civila användningsområden. Detta medlingsbud kan få stopp på den politiska krisen mellan Iran och västvärlden som har pågått i många år med hot om bombningar av kärnkraftsanläggningar och ekonomiska sanktioner mot Iran.

Turkiet har de senaste tre åren också spelat en mycket konstruktiv roll i att hålla liv i fredsprocessen och vara en bro mellan Israel och arabländerna när USA och Europa lämnat regionen åt dess öde.

Den brittiska rollen

Till skillnad från absurda konspirationsteorier tror LaRoucherörelsen i Sverige–EAP INTE att judar och den s.k. "sionistiska lobbyn" styr världen. Det gör det brittiska imperiet. De flesta israeliska ledare och en del i den judiska finans- och bankeliten har däremot agerat springpojkar åt det brittiska imperiet (idag ofta kallat det anglo-amerikanska imperiet). Det har varit fallet vad gäller "Mellanöstern" (rätt benämning är Sydvästasien) speciellt sedan Balfourdeklarationen 1917, i vilken den brittiske utrikesministern lord Arthur Balfour i ett brev den 2 november 1917 till den brittisk-judiske hovbankiren baronen Walter Rothschild skriftligt lovade att det brittiska imperiet skulle upprätta en judisk stat i Palestina. Detta skedde innan första världskriget var slut och även innan brittiska soldater satte sin fot i Jerusalem (11 december 1917), som då fortfarande löd under det Ottomanska riket.

Det lömska brittiska imperiet, som låg i krig med det med Tyskland allierade turkiska Ottomanska riket, hade sedan 1916 ett hemligt avtal med Frankrike om hur man efter det Ottomanska rikets sönderfall skulle dela upp dess forna territorier i Sydvästasien, det s.k. Sykes-Picot-avtalet. Medan franska och tyska soldater slaktade varandra på västfronten skickade det brittiska Ostindiska kompaniets regering i Indien trupper till Irak för att säkra detta för imperiet värdefulla område (inklusive oljekällorna) som geografiskt länkar samman Storbritannien och Europa med imperiets landområden i Asien.

Israel skulle bli det brittiska imperiets portvakt och rida spärr mot de nationer i Mellanöstern som önskade göra sig fria från det brittiska imperiet. Den brittiska underrättelsetjänsten utbildade och beväpnade judiska terrorgrupper för att genomföra den etniska rensningen mot palestinierna under 1930- och 1940-talen. Varje gång det behövs en global kris för att avleda uppmärksamheten från imperiets operationer för kontroll över världsekonomin kan Israel (ungefär som man beställer en pizza) fixa det.

USA:s roll

USA:s president Franklin Roosevelt, som betraktade det brittiska imperiet som USA:s och alla nationers värsta fiende efter nazismen och fascismen, hade luktat sig till detta fula brittiska geopolitiska spel. Han ville avblåsa det och etablera nya förhållanden i regionen. Roosevelt förstod att man inte kunde be de judiska bosättarna att återvända till det Europa som hade skickat dem som får till det nazistiska slakthuset. I februari 1945 tog han kontakt med ledare i arabländerna som Egyptens kung Farouk och den saudiske kungen Abdul Aziz Al-Saud, för att söka deras stöd för att inleda samtal om fredlig samexistens mellan judarna och araberna efter kriget. Roosevelt hade inga planer på att hjälpa britterna att skapa en rent judisk stat mitt i arabvärlden. Men Roosevelt dog i april 1945 utan att ha slutfört sin plan, och lämnade efter sig en svag och lättmanipulerad Harry Truman i Vita huset.

Truman hamnade direkt under den brittiske statsministern och imperialisten Winston Churchills kontroll. Så kom den brittisk-influerade "sionistiska lobbyn" till Amerika. När britterna ansåg att deras judiska terrorgrupper hade blivit tillräckligt starka överlämnade de Palestina utan förvarning den 15 maj 1948 till de judiska grupperna, som genast deklarerade grundandet av staten Israel. Omedelbart utbröt det första israelisk-arabiska kriget som britterna manipulerade både sidor i, eftersom Storbritannien samtidigt var både ockupationsmakt över Israels grannländer och allierad med Israel. Israelerna påbörjade den nazi-liknande "slutgiltiga lösningen" på Palestinafrågan genom den etniska rensning och deportation av befolkningen från Palestina som fortsätter än idag.

USA:s president Harry Truman blev tillsagd av korrupta rådgivare i Demokratiska partiet att om han ville vinna val måste han tänka mer på de rika judiska organisationerna än på USA:s ställning bland araber som helt saknade inflytande över amerikansk politik. Truman erkände omedelbart staten Israel, och kombinationen av den "sionistiska lobbyn", brittiska intressen på Wall Street och amerikanska oljebolagsintressen i samspel med British Petroleum och Royal Dutch Shell har styrt amerikansk utrikespolitik i regionen sedan dess. Med ett enda undantag!

Under 1950-talet blev Israels roll som regional portvakt åt det brittiska imperiet mer tydlig. När Egypten befriade sig från den brittiska kolonialismen 1952 hade britterna fortfarande kontroll över Egyptens ekonomi, särskilt Suezkanalen, där man kontrollerade och tog betalt för den internationella transporten av handelsfartyg mellan Europa och Asien. När den egyptiske ledaren Gamal Abdel Nasser nationaliserade det brittiska Suezkanalbolaget i juli 1956, ryckte det brittiska verktyget Israel ut och förklarade krig mot Egypten. Storbritannien, Israel och Frankrike drog igång en bombningskampanj mot Egyptens kuststäder och massakrerade tusentals civila. Mitt i detta krig ställde sig den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower upp och beordrade britterna, Israel och fransmännen att upphöra med krigshandlingarna, annars! Detta fick slut på kriget. Eisenhower, som hade kämpat mot nazismen i andra världskriget under president Roosevelts fanor, var den typ av amerikansk patriot som USA har saknat i sin ledning sedan dess.

Men efter Eisenhowers tid i Vita huset fortsatte britterna sitt spel och amerikansk politik i Mellanöstern blev mer och mer ett bihang till Israels intressen. Britterna kunde ägna sig åt att förvalta de ekonomiska tillgångarna i regionen, genom sina oljebolag och vapenaffärer med arabländerna som "Al-Yamamah"-affären mellan BAE och Saudiarabien, eller genom sin kontroll över bank- och finanspolitiken i alla gulfstater, speciellt Saudiarabien och skatte- och penningtvättparadiset Dubai. När amerikanerna tar på sig den smutsiga rollen som Israels beskyddare och hatobjekt för arabländerna och världen, kan britterna sitta i baksätet och i lugn och ro sköta sina finansbolag. De behöver bara ha kontroll över amerikanska och israeliska politiker genom den s.k. "sionistiska lobbyn", den religiösa evangeliska rörelsen och sådana agenter som Tony Blair. De har dessutom en hel fabrik av "islamistiska" terrorister i England som kan utlösa terroraktioner i hela Mellanöstern och även mot USA när så önskas.

President Obama är tyvärr ingen Roosevelt eller Eisenhower. Lyndon LaRouche har beskrivit Obama som en agent för det brittiska kungahuset och finansintressena i Londons City. Därför kommer det inte att bli någon ändring av krigssituationen i Mellanöstern eller Israels kriminella politik så länge Obama är USA:s president och så länge det brittiska spelet inte avslöjas. LaRouches hållning vad gäller Sydvästasien är att USA måste TVINGA Israel att acceptera en fredlig lösning på konflikten med arabländerna, erkänna palestiniernas rätt till sina landområden enligt FN:s tidigare resolutioner och grundandet av en palestinsk stat, alternativt en "enstatslösning" där araber och judar lever sida vid sida i samma nation, något som många judiska fredsaktivister som är i dialog med LaRoucherörelsen anser vara den enda lösningen på Palestinafrågan.

En ännu bättre lösning är att upplösa det brittiska imperiet och dess Sykes-Picot-kontrollstrategi, och ersätta det med en "Westfalisk fred" för hela regionen som skulle inkludera en Marshallplan med LaRouches Oasplan som stomme, med kärnkraft för avsaltning av havsvatten som får öknen att blomstra och masstransportnätverk för hela regionen. Oljan i området kan då användas som råvara för kemiska industrier vilket gör råoljan och naturgasen många gånger mer värd än när den eldas upp som bränsle.

LaRoucherörelsen i Sverige-EAP fördömer det kriminella israeliska angreppet på Gazakonvojen, men understryker samtidigt behovet av fred genom ekonomisk utveckling. Alla som vill arbeta för fred bör därför avstå från protester och känsloladdade utbrott som inte har något annat mål än att utrycka vrede och frustration, och istället fokusera på att sätta tryck på politiker och regeringar för att arbeta för en fungerande och hållbar lösning. Vi vill kämpa precis som du, men först kollar vi vem fienden egentligen är. Det bör du också göra!

Läs också Lyndon LaRouches uttalande: Ställ Israels regering till svars här

Läs också Hussein Askary bakgrundsartiklar om Londons ansvar för terrorismen här