Ingen promenadseger

Vägen ur krisen finns men är inte lättforcerad.

För att de investeringar landet är i så skriande behov av ska kunna göras, måste ett ändamålsenligt finanssystem på plats. När offentliga krediter i sådan omfattning ska slussas till företag, för att påbörja projekt och anställa i hundratusental, får inte Sveriges bankväsende, som idag, vara en integrerad komponent i den internationella spekulationshärvan. Spekulera kan finansbolag göra om de vill, bankerna behövs däremot för att sköta betalningar på andra sätt och finansiellt assistera de företag som ska erhålla de statliga krediterna till Sverigebygget. Vi borde för länge sedan ha infört en bankdelning likt den Glass-Steagall-lag USA av just denna anledning införde 1933.

Med ett fungerande bankväsende utan dolda potentiella spelskulder hamnar statens pengar där de ska, nämligen i anläggningsarbeten. Sverige behöver nämligen akuta åtgärder, vilket inget riksdagsparti inser. Till skillnad från vad de som hjärntvättats tror – att nationalekonomi innebär hushållning med knappa resurser – vet de som använder sunt förnuft att nationalekonomi betyder att som stat skapa förutsättningar för sitt eget fortbestånd. Det är dessa förutsättningar Sverige de senaste fyrtio åren tappat, oavsett vad måttstockar som budgetbalans, BNP, HDI, börs- eller valutakurser anger.

Då befolkningen i allmänhet och politiker i synnerhet har så stora problem att tänka med något annat organ än plånbok, gör jag ett försök att åskådliggöra kollapsen på det enda språk de förstår:

För att kunna transportera sig med samma tillförlitlighet som järnvägen för 30 år sedan tillhandahöll skulle man idag behöva åka taxi. Priset för en tjänst av jämförbar kvalitet då och nu har alltså mätt i köpkraft i runda tal kanske tiofaldigats. Realekonomiskt kan man säga att effektiviteten i så fall sjunkit med runt 90 procent. För att begagna sig av sjukvård med samma beredskap och kapacitet som då skulle den enskilde idag vara tvungen att med egna medel anlita privatkliniker.

Mätt på detta sätt, i kvalitet på potentiellt tillhandahållen infrastruktur, visar sig kollapsen lika förödande inom barn- och äldreomsorg, utbildning, försvar, kultur och katastrofberedskap av alla slag, från snöröjning till störningar i importen av förnödenheter. Det enda vi omedelbart är kapabla att vara självförsörjande på är vatten och bröd. Vi har blivit ett fattigland igen.

Enda anledningen till att den materiella levnadsstandarden fram tills nyligen ökat är att vi svämmas över av konsumtionsvaror från länder med slavliknande arbetsförhållanden. Det är en skamfläck som snarast måste åtgärdas. Vad händer nu när andra länder mer och mer satsar på sin egen och varandras utveckling? Ska vi bli billigproducenter istället? Ingen av de tre budgetar som debatterades i Riksdagen berör dessa problem.

Förmågan att producera vårt eget välstånd avgörs av två saker:
1. Arbetskraftens kvalifikationer
2. Infrastrukturens nivå

Det första ska vi lösa genom att ersätta utbildningskoncept från Olof Palmes dagar – att skapa ”kicksökande navelskådare” – med att skapa ”sanningssökande världsförbättrare”.

Det andra är investeringsprogrammet:
1. Rikstäckande magnettågnät för fri rörlighet av personer och lätt gods över hela landet avlastar järnvägen åt tungt gods, flygplatserna åt utrikesflyg och vägarna i allmänhet.
2. Spårtaxisystem i alla större städer kan konkurrera ut bilismen genom effektivitet och därmed göra trängselskatt, parkeringsavgift och annan straffpolitik överflödig.
3. Toriumdrivna, salt- eller gaskylda högtemperaturreaktorer som ska ersätta först Oskarshamn och över tid alla kok- och tryckvattenanläggningar.
4. Nya städer med organisk expansionsberedskap för att en gång för alla förpassa sovstads- och förortsdillen till historiens cylinderarkiv.

Detta är början på den snåriga men spännande väg Sverige måste beträda för att ta sig ur krisen. Alla andra vägar bär till Rom.

Åter till Ny Solidaritet: http://larouche.se/artikel/valpamflett-nej-till-nato-briks-en-vag-ur-kaoset