I stället för finansbubblor: Sverige måste bygga kärnkraft och magnettågnätverk!

När det globala finanssystemet nu går i graven kommer möjligheten att återuppliva världens reala ekonomi att hänga på att USA, Kina, Ryssland och Indien går samman om att lägga grundstenen till ett nytt finans- och valutasystem, det som Lyndon LaRouche kallar ”ett Nytt Bretton Woods-system”. EU-länderna har i och med Maastrichtfördraget ingen suveränitet över sina egna ekonomier och kan därför inte spela en nyckelroll i den första fasen av omorganiseringen av systemet. Men Sverige och Europa kan ändå spela en viktig roll i att stödja stormaktsalliansens initiativ. Samtidigt kommer Sveriges, Europas och Japans stora tekniska och industriella tillgångar att vara avgörande för återuppbyggnaden av världens fysikaliska ekonomi längs de s.k. ”eurasiska landbroarna”, utvecklingskorridorer som kommer att sträcka sig från Kina till Holland och från S:t Petersburg genom Sibirien och under Berings sund till Kanada och Amerika. Förberedelserna för en återindustrialisering av Sverige och Europa måste börja nu.

På grund av tankeförbudet mot kärnkraften, till exempel, har Sverige i dag förlorat möjligheten att bygga egna kärnkraftverk. Därför måste vi påbörja ett kraschprogram för att utbilda en ny stor kader av ingenjörer och tekniker för att inom 15 till 20 år bygga upp en ny kärnkraftsindustri baserad på det svenska uranet, hela bränslecykeln och den nya isotopekonomin. Men redan nu måste vi börja bygga ut kärnkraften, även om det betyder att vi får gå med mössan i handen till Frankrike, USA, Ryssland eller Sydafrika för att importera deras reaktorer.

Man har rätt att vara ledsen över de förlorade 30 årens industri- och teknikfientliga paradigm i Sverige, men inte uppgiven. Vi måste förvandla vår frustration till en passion för positiva lösningar för samhället och världen. Om vi skall utrota fattigdom och elände från jorden, måste vi besegra pessimismen först och blicka framåt i stället för bakåt, som miljöfanatikerna och Al Gore och de finansmaktinteressen som backar dem i Europa och USA vill tvinga oss att göra, genom en ovetenskaplig medeltida ideologisk tvångströja, så kallad klimatförändring på grund av människans koldioxidutsläpp.

I det sammanhanget har en viktig politisk öppning uppenbarat sig vad gäller kärnkraften och byggandet av höghastighetståg som kan förbinda oss med Kontinentaleuropa.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 11 januari krävde folkpartiledaren Jan Björklund att regeringen tänker om vad gäller hela kärnkraftspolitiken. Sommaren 2006 upphävdes den s.k. tankeförbudsparagrafen i 1984 års kärntekniklag, som förbjöd forsknings- och utvecklingsarbete kring kärnkraften på företag och universitet. Nu menar Björklund att det är dags att häva också nybyggnadsförbudet i kärntekniklagen och att man i ett första steg bör planera för att bygga fyra nya reaktorer, vid de befintliga kärnkraftverken.

Björklund är säkert inte ovetande om att runt 70 procent av svenskarna i dag är positiva till kärnkraft och mer än hälften vill bygga nya kärnkraftverk.

I sin debattartikel betonar Björklund också behovet av att bygga ut höghastighetståg för persontransporter, för att korta restider och begränsa vad han anser vara ökade koldioxidutsläpp från flygplan, bilar och lastbilar. En stor del av inrikesflyget skulle t.ex. kunna ersättas av snabbtåg med hastigheter upp till 350 km/tim. Det senare förslaget fördes också fram förra veckan av Miljöpartiet, med hänvisning till samma klimatargument. Återigen är argumenten felaktiga och populistiska. Vi skall bygga kärnkraft och infrastruktur för att förbättra mänsklighetens levnadsvillkor och bygga en framtid för kommande generationer på ett humanistisk och vetenskapligt sätt, och vi skall göra det för att det är det enda rätta att göra.

Denna utveckling sammanföll med två viktiga händelser. Den ena var en internationell konferens som hölls i Linköping på temat höghastighetståg. Bo Lennart Nelldahl, professor på Kungliga Tekniska Högskolan, sade där att prioriteten för Sverige är att bygga nya, separata spår för snabbtåg, ett mellan Stockholm och Göteborg och vidare till Köpenhamn i sydväst, och ett annat som binder samman södra Sverige med den norrländska östkusten. Nelldahl beräknade att det skulle kosta omkring 100 miljarder kronor att lägga nya spår för snabbtåg på linjerna Stockholm–Göteborg och Malmö–Sundsvall. Men den kostnaden skulle betalas tillbaka många gånger om tack vare de positiva effekterna på ekonomin i stort över hela landet. Han ansåg att det redan nu skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt att göra denna investering. Vi skulle få tillbaka det tre gånger om på 60 år. Om politikerna tog ett sådant beslut i dag skulle den första snabbtågslinjen kunna tas i bruk om tio år, sade Nelldahl. Han underströk att debatten om klimatförändringarna kommer att tvinga politikerna att agera snabbare. Enligt Banverket är det riksdagen och regeringen som blockerar utvecklingen av nya generationer tåg.

Den andra viktiga händelsen är att SJ i sitt remissvar till regeringens infrastrukturplanering uttryckligen förordar att en höghastighetslinje byggs från Stockholm till Helsingborg till 2020. Detta är den s.k. Europabanan, som sedan går vidare till Hamburg. Innan dess skall höghastighetståg byggas mellan Stockholm och Göteborg (den s.k. Götalandsbanan), anser SJ. Edvard Lind, SJ:s chef för extern kommunikation, säger till Helsingborgs Dagblad att SJ även ser positivt på en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör, eftersom det gör det snabbare och enklare att komma ut i Europa med tåg.

På lobbyorganisationen Europakorridoren jublar man över ställningstagandet. Man har i femton års tid lobbat för byggandet av en helt ny järnväg för höghastighetståg genom södra Sverige, med vidare förbindelser till Mellan- och Västeuropa. Öresundsbron har förenat Sverige med Danmark, men det har saknats en höghastighetsförbindelse.

Något som tros ha bidragit starkt till SJ:s stöd till dessa planer är det danska beslutet att bygga en bro över Fehmarn bält mellan Danmark och Tyskland. Den utgör nämligen den sista biten av Europabanan ut på kontinenten. LaRoucherörelsen i Sverige välkomnar dessa diskussioner men vill lägga till två saker: 1. Att finansieringen av denna typ av storskaliga projekt kan endast lyckas genom en separat statlig kapitalbudget, inte den blandade driftbudget som regeringar idag kämpar för att hålla vid liv, och inte genom privata investeringar heller. 2. Att en satsning på ett svensktillverkat magnettågsnätverk (med hastigheter på 430-500 km/tim), i stället för hjuldrivna höghastighetståg, skulle tvinga fram en revolution i industri- och infrastrukturutvecklingen som skulle få spridningseffekter genom hela den svenska ekonomin. Schillerinstitutet genomför just nu en studie av de ekonomiska effekterna i Sverige och Europa av ett kraschprogram för att bygga ut kärnkraft och magnettågslinjer och bygga transportkorridorerna västerut från Stockholm till Oslo och till Köpenhamn och Hamburg och österut till Finland, Ryssland och Asien. Rapporten från studien kommer att skickas till alla berörda myndigheter och till riksdag, kommuner och landsting. Vi måste samarbeta med grannländerna Norge, Danmark och Finland och väcka liv i den sovande tyska Törnrosa vars roll är extremt viktig för Euroasiatisk ekonomisk utveckling.

I Danmark har LaRoucherörelsen - Schillerinstitutet redan presenterat förslagen för folketinget och givit ut flera rapporter i form av kampanjtidningar. De finns att läsa på www.schillerinstitut.dk