Hur Sverige blev rikt

SAF och dess tankesmedja Timbro hävdar att nyliberalismen är alternativet till dagens miljöfundamentalism. Vi måste gå tillbaka till "den politik som industrialiserade Sverige" brukar de säga, och hänvisar till ett hopkok av avregleringar, åtstramningar och frihandel som de menar "gjorde Sverige rikt". Hur sant är det egentligen? Torbjörn Jerlerup visar i denna artikel att det tidiga 1800-talets nyliberaler - frihandlarna - INTE låg bakom den industriella revolutionen, utan tvärtom hatade industrialismen. Nu lika lite som då kan SAF:s och Timbros nyliberalism lyfta ett land ur en kris, än mindre göra ett land rikt.

Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomstra opp i dina skogars natt.
Led flodens böljor kring som tämjda undersåter,
och inom Sveriges gräns erövra Finland åter.

Esaias Tegnér, Svea, 1811

Att "inom Sveriges gräns" erövra Sveriges storhet åter, det var temat för den svenska industriella revolutionen. 1811, då Tegnér skrev sin dikt, såg det mörkt ut för gamla "Svea". Landets självständighet var hotad, ett underverk skulle krävas för att rädda det underutvecklade Sveriges frihet.

Det var emellertid just ett sådant underverk som skedde: ur förödelsen föddes ett Sverige som på 1950- och 60- talen hade blivit världens per capita starkaste industrination, med en inhemsk produktion som omfattade nästan alla viktiga industrigrenar. Detta underverk kunde inte ha skapats utan industrialister som kämpade för det, mot alla odds, och det kunde inte ha åstadkommits utan en stark regeringspolitik.

Åren före 1811 var tumultartade. Som ett resultat av kriget med Ryssland rycktes Finland 1809 från Sverige och kungen avsattes i en statskupp. Till ny kung utropades ockultisten Karl XIII. Därefter, 1810, dog den nyvalde kronprinsen Karl August under mystiska omständigheter vid militärövningar i Skåne. Vid kronprinsens begravning i Stockholm lynchades Sveriges "statsminister", riksmarskalk Axel von Fersen, av en mobb. Till ny kronprins valdes samma år en fransk general, Bernadotte, som snart visade sig vara en agent för utländska intressen.

Samtidigt började det stå klart för en liten svensk elit att fundamentet för landets ekonomi höll på att vittra sönder. Den svenska exporten av råvaror, grunden för Sveriges ekonomi, var hotad. Den svenska gruvnäringen använde nämligen primitiva maskiner och uteslutande träkol som bränsle, och detta var då en föråldrad teknik. Storbritannien, som hade börjat använda stenkol och ångmaskiner, kunde producera sitt järn billigare och slutprodukten blev bättre.

För att lösa detta problem och rädda Sverige återstod bara en möjlighet: industriell utveckling med målet att utrota svält och fattigdom i Sverige.

En liberal "miljörörelse"

Men en sådan utveckling var inte självklar. Feodalismen var inte död ännu - väldigt få trodde att det gick att utrota fattigdom och svält, och för många var det inte ens önskvärt. Sverige styrdes efter 1810 av en konservativ maktelit som tänkte så. Oppositionen till denna maktelit var inte mycket bättre eftersom den behärskades av den tidens Timbro/SAF-liberaler, frihandlarna. Majoriteten av dessa såg inte industriell utveckling och utrotande av fattigdomen som något viktigt, eftersom de förespråkade en politik mycket lik den som Göran Perssons och Tok-Olle Johanssons miljörådgivare förespråkar i dag.

Karl XIV Johan, som regerade mellan 1818 och 1844, var en konservativ kung. Eliten runt honom menade att det kunde få farliga konsekvenser för kungahus och adel om "massans" inflytande ökade. Därför motsatte sig kungens män industrialismen, men även fattigvården och allas rätt till utbildning. De konservativa var ekonomiska prohibitionister (förbudsivrare). De såg hantverket och det arbetsintensiva jordbruket, inte ny teknik och industrialism, som ekonomins grund. Prohibitionismen ville behålla systemet med hantverksförbud på landsbygden, skråtvång och tullar vid varje stad.

Två liberala grupper stred mot denna konservatism, frihandlarna och protektionisterna.

Frihandelsliberalernas idéer härrör från Adam Smith (1723-90). För Smith spelade människans förmåga att ta fram ny kunskap och ny teknik en obetydlig roll i ekonomin jämfört med människans "drift" att tillfredsställa sin egoism genom att köpa billigt och sälja dyrt. Smiths idéer utvecklades av Thomas Malthus (1766-1834) och David Ricardo (1772-1823). Dessa hävdade i sin "jordränteteori" att det inte gick att arbeta bort fattigdomen. Endast jordens avkastning skapar ekonomiskt värde, och om man studerar historien ser man att människorna först, i sitt "ursprungstillstånd", odlar de rikaste jordarna och utvinner malmer ur de rikaste gruvorna, hävdade de. När befolkningen växer måste jordar och gruvor som ger lägre avkastning tas i bruk och maskiner introduceras i utvinningen av råvaror. Maskinerna leder till en ökad produktion men kan trots det inte skapa ett motsvarande större ekonomiskt värde (jordräntan är begränsad a priori), och det blir därmed omöjligt att skapa nya resurser i tillräcklig mängd för att försörja en växande befolkning. Produktionen av råvaror per capita minskar liksom även den del av det krympande överskottet som ska gå till löner för arbetarna. Resultatet blir, som Malthus skrev i The Nature of Rent 1815, att "det inte finns något som är så oundvikligt i samhällets framåtskridande som att lönerna faller", och detta är bra eftersom det "reglerar befolkningstillväxten genom att reglera befolkningens tillgång till försörjningsmedel"; det vill säga genom att folk svälter ihjäl.

Frihandeln blev en logisk konsekvens av denna "benhårda naturlag". Den gjorde det mer "lönsamt" för en regering att fördela tillgängliga resurser genom en fri handel än att bryta mot naturlagarna i ett försök att skapa nya resurser.

Inte överraskande delade dessa tidiga frihandlare de konservativas avsky för fattigvård. Malthus själv skrev i sin andra utgåva av An Essay On the Principle of Population, år 1803, att det bästa vore att skapa ett system för att sprida sjukdomar och hungersnöd så att den fattiga överskottsbefolkningen dör. Eller som han resonerade på annat håll: det gör inget om ett barn dör eftersom "ett barn är av så ringa värde för samhället; om ett dör föds genast nya som ersätter det."

Det var ur Malthus’ liberalism och Jeremy Benthams (1748-1832) försvar för ocker och pedofili som 1834 års fattigvårdslagstiftning i England växte fram. En lagstiftning som Charles Dickens attackerade i sina berättelser om Oliver Twist och den girige Scrooge i A Christmas Carol. I den sistnämnda novellen föreslår Scrooge att alla fattiga ska sättas i fängelse så att de kan dö bort, och motiverar detta med att det skulle vara samhällsekonomiskt nyttigt. Död och elände blev också resultatet av 1834 års lag. Dödligheten steg då de fattiga, män, kvinnor och barn, sattes på tvångsarbete till svältlöner och tvingades leva separerade från sina nära och kära. Inte konstigt då att många brittiska frihandlare öppet försvarade slaveriet och stödde sydstaterna i 1860-talets amerikanska inbördeskrig.

Frihandlarna var också emot idén att skydda den nationella ekonomin med tullar och regleringar, de ville ha en helt fri handel i hela världen. Bakom denna politik låg det brittiska kungahuset och den brittiska regeringen. De propagerade för internationell frihandel av maktpolitiska skäl, som ett sätt att stoppa spridningen av den industriella revolutionen utanför det egna landet. Målet var att Storbritannien skulle bli the workshop of the world, världens enda maskinverkstad. Storbritannien skulle ha industrier, och alla andra länder skulle bara leverera råvaror till de brittiska industrierna. Britterna skulle förädla råvarorna till färdiga produkter, och sedan sälja dessa i utbyte mot ännu fler råvaror. För att uppnå detta krävdes en total frihandel, som såg till att de andra länderna inte kunde bygga upp en egen industri bakom skyddande tullmurar.

På den andra sidan stod protektionisterna, vilka i Sverige fram till 1860-talet ingick i det liberala lägret. De var utvecklingsoptimister. Mänskligheten kan skapa större och större ekonomiska värden, sa de. Detta eftersom inte naturen (jorden) utan människans intellekt avgör vad som är en resurs. Med den vetenskapliga och tekniska utvecklingen skapar människan ständigt nya resurser av det som förut inte var mer än en potentiell resurs. Fler människor kan därför försörjas på en levnadsstandard som ständigt höjs. Att de bästa jordarna brukas först är fel, sa de, tvärtom så brukas de sämsta jordarna och gruvorna först. Med teknikens utveckling kan gruvor och jordar som ger högre avkastning tas i bruk. För att stödja denna utveckling måste nationen sättas i fokus för den ekonomiska politiken. Frihandel ska bara råda inom nationen, menade de, och ett starkt yttre skyddssystem, med tullar och skatter, behövs som skydd för denna inre frihet. Dessutom behövdes nationella satsningar på infrastruktur för att effektivisera den inre marknaden.

De sa också att även de svaga i samhället hade rättigheter. Fattigvård och äldrevård måste inrättas och barn och kvinnor ska förbjudas att utföra tungt arbete inom industrin och de yngsta barnen ska inte alls arbeta, sa de. (Frihandlarna hävdade att detta kränkte barnens "individuella rättigheter", eftersom de hade "rätt" att bidra till familjeförsörjningen.) Protektionisterna gick i spetsen för kampen mot slaveriet. Det var under protektionisterna Abraham Lincoln och Alexander II som slaveriet i USA och träldomen i Ryssland avvecklades under 1860-talet.

Industrialismen

Inte alla lyssnade på de tidiga frihandlarnas doktrin om att problemen som mänskligheten står inför inte kan lösas. 1809 byggdes den första mekaniska verkstaden i Sverige, Samuel Owens verkstad i Stockholm, och 1822 den andra, i Motala, som ett resultat av de stora svenska kanalprojekten. Samtidigt började gruv- och bruksägarintressena att ta fram nya metoder för att ersätta de gamla träkolsprocesserna. Detta gjordes i samarbete med Sveriges världsberömda kemister, främst Jöns Jacob Berzelius (1779-1848). Som ett led i denna satsning upptäckte svenska kemister flera nya grundämnen. Ja, faktum är att nästan två femtedelar av alla grundämnena i det periodiska systemet upptäcktes av svenskar på 1700- och 1800-talet.

På ett område blev Sverige snart erkänt som en av de främsta nationerna, varvsindustrin. Redan 1816 byggdes Sveriges första ångbåt, av Samuel Owen, och fram till 1850 ägde Sverige flest ångfartyg av alla kontinentaleuropeiska länder, 67 stycken. Sverige överträffades bara av britter och amerikaner. Genom att propellerns och det moderna stridsfartygets (Monitorns) grundare var en utvandrad svensk, John Ericsson, kom Sverige att bygga både propellerfartyg och pansarbåtar tidigare än de flesta andra nationer. På 1870-talet var svensk varvsindustri så avancerad att de första oljetankrarna och specialfartygen för kemiska transporter byggdes här och exporterades över hela Europa. Framför allt Ryssland beställde från Sverige och hundratals fartyg exporterades dit före första världskriget.

Ur dessa satsningar föddes den svenska kemiska forskningen och högteknologiska verkstadsproduktionen, med "problemlösare" och uppfinnare som bland andra Lars Magnus Ericsson, Gustaf De Laval och Alfred Nobel som de stora namnen. Dagens företagsledare har ett och annnat att lära av dessa pionjärer, som aldrig hotade med att flytta från Sverige bara för att regeringen förde en vansinnig politik. I stället såg de det som en positiv utmaning och försökte lösa även det problemet och vann många värdefulla erfarenheter på kuppen.1

Johan Johansson

En nyfödd nationell industriell utveckling är något ömtåligt som behöver kärleksfull omvårdnad och skydd. Det insåg de som försökte bygga Sverige ur fattigdomen. De såg att konservatismen förhindrade en industriell utveckling och förstod att den brittiska frihandeln inte heller erbjöd någon lösning. Däremot verkade britternas främsta motståndare, amerikanerna, ha hittat ett bra system i sin nationella protektionism. Dessa industrialister knöt därför kontakt med likasinnade inom och utom landet och började arbeta för att sprida det amerikanska systemet i Europa. Dessa är den svenska industriella revolutionens grundningsfäder, men deras namn nämns inte i historieböckerna eller i Timbros propaganda om hur Sverige utrotade fattigdomen. De är "icke-personer" och har aldrig existerat, enligt dem. Dessa "historikers" nyliberala teorier förutsätter nämligen att personer med sådana idéer aldrig levt, och om de händelsevis skulle nämnas så beskrivs de som ett slags otäcka monster.

Ett sådant "monster" var protektionisten Friedrich List (1789-1846), industrialismens fader i Tyskland. List var framför allt aktiv mot slutet av 1820-talet och under 1830-talet, då han fick flera av de tyska staterna att samlas i en Zollverein, en tullförening med skydd utåt och frihandel inom gränserna, och då han startade de första tyska järnvägsbyggena. List är oerhört förtalad i den liberala pressen. Dagens Nyheters Olof Santesson kallade honom för "en protektionismens perverterade motpol till Adam Smith" i en så kallat "objektiv" artikel den 23 maj i år, som hävdade att List var en av fascismens och nazismens grundningsfäder.

Santesson & Co blundar för det faktum att List, och protektionisterna i USA, inspirerade svenska industrialister att ta upp en kamp mot fattigdomen. Under 1820-talet gick publicisten Johan Johansson (1792-1860) till attack mot konservatism och frihandel i sin tidning Argus. Johansson lyckades ena industriidkare och hantverkare runt ett protektionistiskt program till 1823 års riksdag, och under flera decennier därefter var han propagandist för industriintressena. Han behandlade aldrig sina motståndare med silkesvantar: frihandeln var en brittisk maktpolitisk skapelse, och dess svenska språkrör, som Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta, var brittiska agenter. I sina fotnoter till Påminnelser emot kommerskollegiets utlåtande om tullfri införsel av skeppsförnödenheter från 1850 citerade Johansson den brittiske premiärministern Peel, för att visa vad frihandelspolitiken egentligen var: "Vad har vi att frukta? Vi har stenkol, järn och kapital, vi ska slå ner alla världens manufakturister." Han anklagade här britterna för att ligga bakom 1848 års revolution, med syftet att just "slå ner" Europas nationella ekonomier.

Johansson förespråkade i stället en liberalism baserad på "det amerikanska protektionistiska systemet". I sin tidning Argus beskrev han ofta den amerikanska revolutionen som "den viktigaste världshändelsen sedan kristendomens införande", på grund av USA:s antirojalistiska, republikanska konstitution och på grund av USA:s protektionistiska ekonomiska system.

Johansson översatte två av Friedrich Lists böcker till svenska.2 De gavs ut lagom till 1840 års tulldebatt, där Johansson faktiskt lyckades få den gamle kungen Karl XIV Johan att lyssna på hans argument, något som bidrog till att riksdagen några år senare kunde klubba igenom 1846 års näringsfrihetslag. Denna lag var i och för sig en kompromiss, men den var utan tvekan viktig eftersom den skapade en inre svensk marknad genom att skråtvånget och stadstullarna avskaffades.3

I 1840 års tullstrid hade Johansson hjälp av bland andra finnen Johan Vilhelm Snellman (1806-81). Snellman betraktas än i dag, tillsammans med sin vän, skalden Runeberg, som den finska nationens skapare. Snellman kritiserade en del av de ledande protektionisterna Lists och amerikanen Henry Careys (1793-1879) idéer, men såg sig själv trots det som protektionist. 1840 var han i Sverige och arbetade sida vid sida med Johan Johansson, då verksam på tidningen Freya. 1842 publicerade Snellman sitt verk Läran om staten, i vilket han betonade protektionismens fördelar.4

Johansson såg inte människan som en slav under naturen, som frihandlarna gjorde. I stället betonade han alltid människans förmåga att ta fram nya resurser. Så här skrev han redan 1820 i Argus nr 10, i en artikel som beskrev 1800-talet som "uppfinningarnas årtionde":

Det första steget till den arbetande klassens emancipation var uppfinningen att ersätta en del av dessas kroppsarbete genom husdjuren, till exempel att plöja, tröska, mala med hjälp av ökar; ett annat var användandet av de av lokaliteten beroende naturkrafterna, såsom vindens och strömfallens; men det största, och som tillhör vår tid, var upptäckten av en kraft, vars verkningskrets och styrka helt och hållet beror av människans gottfinnande, nämligen atmosfärens tryckning och vattengasens spänstighet, begagnade i ångmaskiner varmed man nu förmår naturen att, i människornas ställe, tröska, mala, spinna, väva, transportera tyngder till sjöss och lands. Kemins förvånande framsteg i våra dagar har icke mindre än mekanikens, bidragit till förenklandet och förkortandet av alla tekniska operationer, till ökande och förädlande av livets njutning i allmänhet, och till försvar mot naturfenomenens våld; och i den mån upptäckterna än vidare tillväxer och sprider sig, nalkas människan allt mer och mer den epok, då hon har en trogen, outtröttlig slav tillhands i naturen, och själv överallt kan ägna en del av sin tid åt det offentliga, åt staten, vetenskapen och konsten.

Erik Gustaf Geijer

Johanssons närmaste allierade under 1840 års strider var Erik Gustaf Geijer (1783-1847). Som historieprofessor vid Uppsala universitet och som älskad skald och musiker hade Geijer en förmåga att kunna trollbinda till och med sina värsta ideologiska fiender. Geijer hämtade sina ekonomiska idéer från Lists lärjunge, Henry Carey, som Geijer beskriver som en "utmärkt ekonom" i sin artikelserie Om fattigvårdsfrågan från 1839. I dessa artiklar attackerar Geijer dem som "uteslutande hyllar den privata egendomsrätten", som t.ex. "liberalerna" Jeremy Bentham och Thomas Malthus. Deras skapelse, 1834 års brittiska fattigdomslagstiftning, med "tvångsarbeteten för fattiga", beskrivs av Geijer som bestialisk. Geijer betonar att det inte går att grunda en nations ekonomiska lagar enbart på "den privata egendomsrätten", eftersom även den "gemensamma egendomsrätten", måste beaktas. Fri företagsamhet, men under ansvar "för det hela", som han säger. I detta ansvar ingår även fattigvården.

Liberalismens sanna kärna är "arbetets befrielse", eller "påfinningen och fullkomnandet av det mekaniska arbetet genom vetenskaperna", skriver Geijer. Genom nya teknologier kommer muskelkraften ocn "naturen" att spela en mindre roll i arbetet och "intelligensen" en större. "Arbetet blir bättre i den mån det blir intelligent och det förmår nyttja konstens hjälpmedel", menar Geijer. Intelligent arbete, i form av mekanisering, "ökar både fabriksägarens och arbetarens profit" och leder till ett ökat välstånd. Jordränteteorin avfärdar Geijer med orden att nöden är människans "läromästare"; vi är inte slavar under nöden, som Malthus predikade.

Frihandeln avfärdas med att "arbetets befrielse" kräver protektionism i form av näringsfrihet inom landet och att till skydd för denna måste en "måttlig skyddstull" införas, som "innehåller allt det försvar de inhemska näringarna behöver mot de främmande".

Sveriges "amerikanisering"

Henry Carey, som inspirerade Geijer, förespråkade just en sådan anti-jordräntepolitik. Carey var ideologen bakom Abraham Lincolns ekonomiska program med befrielsen av slavarna och byggandet av järnvägen från Atlanten till Stilla havet som viktigaste beståndsdelar.5 Henry Carey besökte Sverige 1859 efter att ha varit i S:t Petersburg. Vid denna tid var han den mest översatte utländske ekonomen i Sverige, med tre tjocka volymer översatta fram till 1860. Han var troligtvis flitigare citerad än någon annan ekonom då. Många svenska debattörer gav ut politiska stridsskrifter som hänvisade till Carey, vars idéer kunde hjälpa Sverige att "amerikaniseras", det vill säga mekaniseras. Dessa skrifter spreds för övrigt av Geijers och Johanssons studenter.6 1868 invaldes Carey i den svenska Vetenskapakademin.

Med tiden kom Sverige att, med statliga stöd, bygga fler järnvägar per capita än någon annan europeisk nation. Sverige var kring sekelskiftet starkt protektionistiskt, och detta hjälpte oss att bygga upp en fungerande inre marknad. Utan tullskyddet hade inte de svenska exportindustrierna, som L.M. Ericsson och Gustaf De Lavals Separatorfabrik, blivit multinationella koncerner. Inte oväntat var flera av de svenska uppfinnarna, som t.ex. Gustaf De Laval (1845-1913), anhängare av Lists och Careys protektionistiska idéer. De Laval satt till och med i riksdagen under 1890-talet som protektionist.7

Protektionisternas inflytande var faktiskt så stort att till och med många frihandlare förvandlades till teknikoptimister mot slutet av århundradet. De blev "interventionister" och ville ha en stark regering som satsade på fattigvård och infrastruktur och som reglerade kreditsystemet, fastän de ändå förespråkade frihandel. Och, slutligen, hur var det då med Adam Smiths inflytande? Han pekas ju ut som "den svenska industriella revolutionens andlige fader" i våra skolböcker och hyllas av nyliberalerna. Betydde inte hans idéer något? Svaret är: väldigt lite. Inte ens frihandlarna under 1800-talet var särskilt intresserade av hans idéer utan mera av hans lärjungars. Smiths böcker om ekonomi översattes inte till svenska förrän på 1910-talet, då Sverige redan hade industrialiserats.8

En ny "industriell revolution" förutsätter att vi börjar gräva fram den sanna historien om hur Sverige, och andra länder, blev rika. Framför allt kräver det dock att Lyndon LaRouches idéer lyfts fram, eftersom han har vidareutvecklat de protektionistiska ekonomernas idéer genom att betona att förmågan att "lösa problem", individens förmåga att göra vetenskapliga och kulturella genombrott, är samhällsekonomins grund.

(Ur Ny Solidaritet nr.7 1998)

  1. Om svensk industriuppbyggnad fram till 1914: se Carl G. Gustavssons utmärkta bok The small giant (London 1986).
  2. Friedrich List, Införselfrihet och skyddsförfattningar och Om vikten och betydelsen av slöjder och manufakturer för ett samhälle, båda utgivna i Stockholm 1840. Lists huvudarbete Det nationella nationalekonomiska systemet översattes senare av R.C.G. Rudbeck (Stockholm 1888).
  3. Protektionisterna, inte frihandlarna, var de mest radikala i striden om 1846 års näringsfrihetslagstiftning. Protektionisterna ville ha en helt fri inre handel medan frihandlarna var beredda att acceptera begränsningar i den inre tullfriheten bara för att få igenom en sänkning av den yttre nationella tullen. Härav uppstod 1846 års kompromiss.
  4. Se Heimer Björkqvist, Den nationalekonomiska vetenskapens utveckling i Finland (Åbo 1986).
  5. Se Allen Salisbury, The civil war and the American system (EIR, Washington D.C. 1992).
  6. Se Henry Carey, Det förflutna, närvarande och tillkommande, översatt 1849-51 av C.U. Bergman och S.J. Callerholm; Grunderna af nationalekonomien, översatt 1853-56 av Johan Stenberg, samt; Den nordamerikanska politiken, översatt 1860 av S.J. Callerholm; alla utgivna i Stockholm. Om Carey skrev bland andra Carl Rydquist i Statsekonomiska betraktelser (Stockholm 1865), M.A. Grill i Studier i politisk ekonomi (Örebro 1865) och Odelberg i Några ord om Sveriges ekonomi (Stockholm 1860).
  7. Se Torsten Althins biografi Gustaf De Laval, utgiven av AB de Laval Ångturbin i Stockholm 1943.
  8. Adam Smith, Nationernas välstånd, översatt av Emil Sommarin (Lund 1909-11). Innan dess fanns bara några korta utdrag ur Smiths böcker utgivna på svenska.