Hur man finansierar ett ekonomiskt under: En hamiltonsk kreditexpansion

Den djupa ekonomiska krisen i både industri- och utvecklingsländerna har fört med sig att man överallt letar efter en alternativ politik, som kan visa vägen ut ur den nuvarande knipan. Ett centralt problem är hur man ska kunna finansiera stora infrastrukturprojekt och andra förbättringar inom den produktiva sektorn, så att man kan komma tillbaka till en sund ekonomisk tillväxt och avskaffa massarbetslösheten. Ett sådant infrastrukturprojekt, med potentialen att skapa ett ekonomiskt under på hela den eurasiska kontinenten, är den Eurasiska landbron - ett nätverk av utvecklingskorridorer uppbyggda kring snabba järnvägsförbindelser som sträcker sig hela vägen från den kinesiska Stillahavskusten till den europeiska Atlantkusten.

Denna Eurasiska landbro, och andra projekt av samma dignitet, finansieras lämpligen genom en kombination av statliga investeringar, kreditexpansioner på nationell nivå och internationella lån riktade främst till "tekniköverföring".

Om man tar ett typiskt projekt i t.ex. Asien, så kommer man att behöva importera en viktig del av de högteknologiska kapitalvarorna utifrån, med hjälp av långfristiga lån med låg ränta. Bortsett från denna nödvändiga import bör de nationer som direkt berörs av projekten stå för det mesta av maskinerna och materialet, genom att de u tökar sin inhemska produktion. De måste dessutom stå för det mesta av arbetskraften. För att klara finansieringen av detta, måste de olika ländernas kredit- och banksystem reformeras till att fungera enligt den "hamiltonska produktiva kreditexpansionens" principer. De nödvändiga långfristiga lågräntelånen för tekniköverföring och annan handel mellan nationerna tillhandahålls (huvudsakligen) genom lämpliga former av samarbete mellan de medverkande ländernas nationella banksystem. Det som utmärker en hamiltonsk kreditexpansion är att en ökad mängd krediter ställs till förfogande för produktiva investeringar i infrastruktur, jordbruk och industri, genom att nya krediter sprutas in i ekonomin i form av lågräntelån för noga genomtänkta typer av investeringar. Om vi talar om hela världsekonomin, så handlar det om att skapa nya krediter för 1000-tals miljarder dollar enbart för den första fasen i den ekonomiska återhämtningen.

Kreditexpansion utan inflation

Så fort man talar om att skapa pengar för investeringar - ibland kallade "papperspengar" - blir folk förstås nervösa och säger: Men det skapar väl inflation? Svaret är, att det beror på hur de nya krediterna används. Förvisso finns det ingenting som är så lätt att skapa som pengar. Centralbanker över hela världen skapar i dag pengar i en enorm omfattning, som inte har någonting att göra med att öka produktionen av ett reellt, materiellt välstånd, utan bara göder spekulationen och tillväxten av icke-produktiva tjänster. Men den direkta kreditexpan sion som sker i dag genom centralbankerna är liten jämfört med de 1000-tals miljarder dollar i konstlade krediter som skapas de facto inom västvärldens finanssystem, i samband med derivatbubblan och andra rent spekulativa former av verksamhet.

Det som måste ske är att man sätter stopp för denna okontrollerade, spekulativa kreditexpansion - den kommer att kollapsa i alla fall - och flyttar över makten att skapa pengar och styra deras användning till suveräna regeringar. Principen är, att det ska finnas en direkt koppling mellan utgivningen av nya krediter och skapandet av nytt materiellt välstånd. Ett effektivt sätt att säkerställa detta, är att finansiera stora infrastrukturprojekt och den industriproduktion som sammanhänger med dessa projekt.

Nationalbankens uppgift

En förutsättning för att detta ska kunna genomföras, är att de centralbankssystem som finns i de flesta länder reformeras i grunden. Centralbankssystemen måste förvandlas till nationalbankssystem, som har som främsta uppgift att styra en produktiv kreditexpansion till en reell, "teknikdriven" expansion av den nationella ekonomin. Det var den tanken som vägledde USA:s första finansminister Alexander Hamilton, när han grundade USA:s första National Bank 1791. Det går till så här:

Regeringen bestämmer att den nybildade nationalbanken får rätt att ge ut nya sedlar till ett visst bestämt belopp, som grovt sett motsvarar den ökade sysselsättning och ökade produktion som regeringen kan dra i gång med sin ekonomiska politik. Det viktigaste verktyget för att öka sysselsättningen och produktionen är, i vårt fall, ett paket av stora infrastrukturprojekt. För detta ändamål lånar nationalbanken ut de nya krediterna i form av lån mot låg ränta, huvudsakligen långa lån, genom framför allt två kanaler:

1) Nationalbanken ger ut krediter till staten eller lämpliga statliga organ som ansvarar för projekten, för att täcka utgifter för maskiner, material och arbetskraft som används direkt i projekten (t.ex. järnvägar, kanaler, kraftverk m.m.) samt betalningar till privata och offentliga underleverantörer som på entreprenad utför vissa delar av arbetet.

2) Nationalbanken kanaliserar lågräntekrediter, framför allt genom medverkan i lån som ges via det privata banksystemet, till industriföretag som tillverkar maskiner och material för infrastrukturprojekt, för att hjälpa dem att expandera och modernisera sin verksamhet.

Den här typen av kreditexpansion skapar vad man kan kalla en kaskad eller kedjereaktion av ökad produktion och sysselsättning. För att förstå hur det fungerar kan vi tänka oss ett järnvägsbygge, som finansieras via statsbudgeten plus nya krediter som nationalbanken ger ut för sådana projekt. Av dessa pengar betalas kanske 40 procent ut direkt som löner till arbetarna, 50 procent går till inköp av järnvägsräls, betong, byggmaskiner, bränsle o.s.v., och 10 procent till olika overheadkostnader. De 50 procenten i material- och maskinkostnader går till olika industriföretag, i form av order som läggs ut av det statliga organ som är ansvarigt för projektet. Dessa pengar sk apar nu en ny cykel av produktion och sysselsättning. En del av summan går till löner till industriarbetarna; en del går till inköp av råvaror, halvfabrikat och maskiner; en del till overheadkostnader; och en del till företagets vinst. Med hjälp av skattesystemet och olika regleringar ser vi till att det mesta av den vinsten återinvesteras i form av förbättrade maskiner och teknologier.

Dessa ökade inköp av de företag som levererar maskiner och material till infrastrukturen skapar i sin tur ytterligare en cykel av ökad produktion och sysselsättning, och så vidare. Detsamma gäller, fast på ett lite annat sätt, för den ökade sysselsättningen. De anställdas löner går huvudsakligen till hushållens konsumtion - mat, kläder, hushållsvaror, energi o.s.v., vilka till största delen kommer från jordbruksnäringen och konsumtionsindustrin. Genom att dessa näringar stimuleras av en ökad privat konsumtion, ökar också produktionen och sysselsättningen i de industrier som levererar till dem, och så vidare. På så vis kan vi följa de nyskapade krediterna hela vägen genom produktions- och konsumtionskedjan; pengarna går i ena riktningen och varorna och arbetet flödar i den motsatta riktningen.

Hur nytt välstånd skapas

Det viktiga som man måste förstå, är att om man använder en kreditexpansion från nationalbanken för att finansiera en infrastrukturutbyggnad och liknande produktiva förbättringar, så får man en expansion av ekonomins totala fysiska produktion som är större än summan av de nya krediter som satts i omlopp. Varifrån kommer det ökade välståndet?

1) En ökad nettoproduktion, när vi använder kreditexpansionen för att sätta en annars outnyttjad, eller underutnyttjad, arbetskraft och produktionskapacitet i arbete. Det finns just nu enorma sådana reserver i de krisdrabbade västländerna, i Östeuropa och OSS-staterna, för att inte tala om den kroniskt undersysselsatta arbetskraften i de flesta u-länderna.

2) Vi använder det stora kapitalflödet genom infrastrukturprojekten till att modernisera viktiga industrinäringar. Vi gör det genom att se till att de nya maskiner som köps in i olika skeden av "produktionskaskaden" är på en högre teknologisk nivå än den tidigare generationen maskiner. På det sättet höjer vi den allmänna teknologiska nivån i ekonomin, och därmed också den fysiska arbetsproduktiviteten.

3) Den dramatiskt ökade efterfrågan på högteknologiska kapitalvaror, som storskaliga infrastrukturinvesteringar leder till, snabbar på den takt med vilken nya vetenskapliga och teknologiska genombrott får genomslag i produktionsprocessen.

Allt detta följer, med omedelbar verkan, som ett resultat av att man bestämmer sig för att bygga ut infrastrukturen. Därutöver får vi, när projekten väl är färdiga och kan börja tas i bruk, den produktivitetsvinst för hela ekonomin som en förbättrad infrastruktur innebär.

Resultatet av allt detta är att produktionen av reellt materiellt välstånd kommer att öka snabbare och snabbare. Det är denna ökning, varav en del slussas tillbaka till staten i form av ökade skatteintäkter, som är "lönsamheten" i den ursprungliga statliga investeringen och krediterna som nationalbanken gett till staten.

Även om storskaliga, högteknologiska infrastrukturprojekt är helt avgörande för att få fart på en global ekonomisk återhämtning, har den hamiltonska bankpolitiken med nödvändighet en mycket vidare funktion. En kreditexpansion i form av ny utlåning från nationalbanken, på det sätt som skissats ovan, och annan prioriterad utlåning från det nationella banksystemet, kan lika väl tillämpas på hela spektret av teknologiskt avancerade, produktiva förbättringar inom jordbruket och industrin; på sådana saker som avancerade forskningsprojekt och viktiga förbättringar av den "mjuka infrastrukturen" som utbildning och sjukvård, vilka väsentligt bidrar till att höja hela ekonomins fysiska produktivitet.