Hur England lurade Karl XII och stoppade Sidenvägen

Ledd av den 24-årige Karl XII, befann sig den svenska armén år 1706 och 1707 i Europas mitt. Efter fem års krig i Polen hade Karl äntligen förstått att det inte var någon idé att slåss i Polen eftersom det var Sachsen, inte Polen, som Sverige låg i krig med, och hade dragit in i Sachsen och ockuperat landet. Frågan som alla politiker i Europa nu ställde sig, var om Karl skulle ingripa i det pågående världskriget om Spaniens tronföljd, och om han i så fall skulle välja att stödja engelsmännen, Hannover och preussarna, eller ”Solkungen” Ludvig XIV:s maktblock, Frankrike och Spanien.

Diplomater från hela Europa samlades i Altranstadt i Sachsen där Karls hov kamperade. Många ädla guld- och silverdukater delades ut till höger och vänster av agenter för Europas alla makter. Karl Piper, den svenska regeringens statsminister, tjänade ihop några årslöner på mutor från de olika stormakterna på de få månader hovet höll till i Altranstadt. Karl själv höll tyst. Ingen visste vad den enväldige kungen skulle besluta att göra. Skulle han fortsätta kriget mot Ryssland eller söka fred? Skulle hans armé, den mest högteknologiska i världen, blanda sig in i världskriget?

Den brittiske politikern Winston Churchill skrev under första hälften av förra seklet en biografi över sin förfader John Churchill, ”Hertigen av Marlborough” (1650-1722). I denna kan man läsa att hertigen, som var ÖB för Englands, och de allierades, armé, besökte Karl XII i dennes läger 1707. Hertigens besök föregicks av ett besök av den hannoverianska regeringsledamoten Gottfried Wilhelm Leibniz. Leibniz försökte få Karl med i kriget mot fransmännen.

Nu kom ÖB:n för de allierades styrkor, en man som hela Europa visste var den ende nu levande person som den svenske kungen såg upp till. Han skulle väl lyckas få med kungen mot fransmännen?

Ingalunda! Enligt Winston Churchill gjorde hertigen tvärtom, han gav Karl rådet att inte gå med de allierade utan fortsätta kriget mot Ryssland! Winston skriver att det ur hertigens synvinkel var bättre att låta ryssarna och svenskarna slåss mot varandra, så att bägge oskadliggjordes. Två år senare besegrades Sveriges armé vid Poltava, efter dödsmarschen i Ukraina. Då belönades hertigen rikligt av den engelska regeringen för detta ”lyckade resultat”, för sin ”bragd”, och hertigen betraktade detta som sin största utrikespolitiska seger någonsin!

Hertigen gav detta råd vid en tid då det ännu var oklart om de allierade skulle vinna eller förlora kriget mot Frankrike. Varför valde man då att ”oskadliggöra” Sverige i stället för att med Sveriges hjälp krossa Frankrike en gång för alla? Vid första anblicken verkar det ju vara ett heltokigt val.

Måltavla: Sidenvägen!

För att förstå hertigens val måste man förstå vad som hände under de 30 åren före Karl XII:s krig mot Ryssland år 1700.

I Sverige fanns det på 1670-talet en grupp höga tjänstemän som insåg att Sverige måste söka fred med sina grannar, framför allt Danmark och Ryssland. Det enda sättet att få fred var genom samarbete, ansåg man. Därför ville man gifta bort den dåvarande kungen Karl XI med en dansk prinsessa, ett giftermål som blev verklighet efter kriget mot Danmark på 1670-talet. Österut valde man en annan strategi.

En promemoria från kommerskollegiets (finansministeriets) Rysslandsavdelning visar hur man tänkte. Den skrevs 1674 av G. Jochim Pötter Lillienhoff. Lillienhoff föreslog en långsiktig strategi för att rycka handeln med Asien ur holländarnas och engelsmännens händer genom att dra Asiens handelsvägar längre norrut. Idén var att Sverige och Ryssland skulle samarbeta. Narva i nuvarande Estland, eller en ny stad där nuvarande S:t Petersburg ligger, skulle utgöra slutstationen för en transportkorridor som skulle dras från Indien och Kina till Persiens hamnstäder vid Indiska oceanen (nuv. Iran), sedan vidare norrut via huvudstaden Isfahan och nuvarande Teheran till Kaspiska havet. Där skulle varorna lastas på båtar och skeppas till ryska hamnstäder vid Volga för vidare transport med pråmar till Narva via Moskva.

Lillienhoff föreslog att Sverige skulle hjälpa till att bygga kanaler mellan Rysslands stora floder, moderna vägar samt en hamn och ett skeppsvarv vid Kaspiska havet. De bägge länderna skulle i och med detta ekonomiska samarbete forma en ”nära allians” baserad på båda ländernas suveränitet och ”jämlikhet”.

Rysslands öde är att bli rikt och mäktigt och Sveriges framtid hänger på ett samarbete med Ryssland, skrev han. ”Ryssland omges av så många vackra, mäktiga och rika länder” som ”Kina, Indien och Japan” och i sydväst ”Persien”. Ryssland kan använda sina floder och sitt land för att förmedla dessa varor billigare än sjömakterna och därmed kan holländarnas och engelsmännens monopol brytas. Främst med hjälp av de ”underbart vackra floder som naturen begåvat Ryssland med”.

Karl XI nappade på idén och beslöt att skicka diplomater till huvudstäderna Moskva och Isfahan. 1679 skickades en holländare i svensk tjänst som kunde både persiska och ryska, Ludvig Fabritius (1648-1729), som ambassadör till de bägge länderna där han föreslog att man till en början skulle skicka varor norrut via Armenien, som var länken mellan Persien och Ryssland. I både Isfahan och Moskva fick han planen godkänd. Målet var att på sikt bygga kanaler och nya hamnar vid Volga och Kaspiska havet, men tills vidare fick armenierna transportera varorna. Den persiske sultanen, Suleiman II, var vid den tiden involverad i en handelskonflikt med holländarna och ”såg bara fördelar med förslaget”, som det hette i rapporterna hem. Fabritius återvände till Sverige med dyrbara gåvor till kungen och en hel grupp armeniska köpmän. Expeditionen förklarades vara en stor succé, utom för sjömakterna vars beskickningar argt rapporterade hem att Sverige ”inte hade i Asien att göra”.

Fabritius återvände till Isfahan i en ny diplomatisk resa 1683-88. Denna gång åtföljdes han av den tyske upptäcktsresanden Engelbert Kaempfer (1656–1716) som skrev en bok om resan i vilken han noterade att Fabritius föreslog att svenska ingenjörer skulle hjälpa Persien att bygga en flotta så att de kunde slåss mot sjömakterna! Från och med 1686 började karavanerna gå norrut mot Narva och från 1686 till 1700 gick årligen mer än 10 procent av Persiens utrikeshandel via den svenska staden Narva. 20 till 60 armeniska köpmän anlände till staden varje år med kameler och allt som hörde till en äkta karavan!

Planen var att man runt år 1700 skulle utöka handeln genom att bygga kanaler och hamnar i Ryssland och också dra nya transportkorridorer till Samarkand, så att Kina skulle kunna exportera varor till Sverige, och till Indien. Eftersom den ryske regeringschefen Golitsyn var svenskvän såg framtiden mer än ljus ut. (Golitsyn var dessutom den regerande prinsessan Sofias officiella älskare, ett inte oviktigt ”ämbete” som innebar att han fick utbilda den unge prinsen, sedermera Peter den store.)

Då riktade sjömakterna in sig på de två unga hetsporrar som på 1690-talet kom till makten i Ryssland och Sverige. När Fabritius drog ut på sin tredje resa 1697 var läget fortfarande ljust. När han kom hem 1701 var Ryssland och Sverige i krig med varandra. Vad hade hänt?

I Ryssland hade tsar Peter börjat modernisera Ryssland. Tyvärr lyssnade han för mycket på Holland, som han besökte som nybliven tsar. ”Strunta i Sidenvägen, erövra svenska Baltikum i stället”, var rådet han fick. 1699 slöt han en allians med Sachsen och Danmark och förklarade krig mot Sverige året därefter.

I Sverige regerade sedan tre år tillbaka den nu 17-årige Karl XII som enväldig kung. Som alla unga machos i den åldern intresserade han sig inte för samarbete. Varför samarbeta när man kan erövra, var hans paroll. När kriget började vägrade han gång på gång sluta fred med ryssarna. Han ville krossa landet! Givetvis intervenerade sjömakterna aktivt och underblåste situationen så att det inte skulle bli fred, vilket man ser med hertigens intervention 1707.

Ännu 1707 hade dock fred kunnat slutas med Ryssland och Sidenvägsprojektet återupptas. Så skedde inte. Ryssland kom att fortsätta handeln med Persien efter kriget men inte till den grad som var planerat. Holland och England kunde nöjt se att Ryssland och Sverige slogs mot varandra i stället för att samarbeta och kunde på så sätt avvärja det hot mot deras handel som samarbetet hade utgjort. Ett ”lyckat resultat” för engelsmännen, precis som den brittiska regeringen beskrev det i brev till hertigen av Marlborough!

Dagens Sidenväg

På 1800-talet gjorde Ryssland ett andra försök att etablera Sidenvägen. Då drog britterna i gång ”The Great Game”, massiva manipulationer längs Rysslands södra gräns, och projektet stoppades så småningom med ryska revolutionen och världskrigen. Ryssland har under den sista tiden bestämt sig för att göra ett tredje försök. Beslut har fattats att bygga en ny transportkorridor mellan S:t Petersburg och Bombay som ska gå exakt samma väg som den av Lillienhoff föreslagna rutten från 1674!

Samtidigt har Ryssland fått med sig ”stan-länderna” i Centralasien och även Kina på idén att genom ingenjörsprojekt och transporter bygga en ”nära allians”.

Historiens vingslag hörs. Var är Sverige? Vid en rundringning till ministerierna visar det sig att ingen vet om att Lillienhoffs transportkorridor håller på att bli verklighet. ”Det ligger för långt bort från Sverige”, heter det. S:t Petersburg är slutmålet för korridoren. Är det för långt bort? Det är närmare från Stockholm till S:t Petersburg än från Stockholm till Berlin!

Lillienhoffs ord gäller än i dag. Antingen går vi med i Sidenvägen i ett samarbete med Ryssland eller så går vi under. Vad väljer du? Vad väljer Sverige?

(Ny Solidaritet mars 2003)